Den unga zimaerns ansikte sprudlade av glädje där hon rörde sig fram bland vimlet av besökare. Det var nästan så att hon skuttade fram; med huvudet högt och aningen rörandes från sida till sida. Blicken var fäst framför henne i sökandes efter en av sina äldre bröder. Hon var nyfiken hur Asker hade spenderat dagen och kvällen under det starka norrskenets fest med tanke på hur mycket han tyckte om tystnaden och ensamheten. Astrid var lika ovan som honom vid så mycket liv och rörelse, och fick passa på att ta vara på tillfället hennes familj och födelseflock var kvar i området. De var en vandrande familj som reste från plats till plats för att byta olika föremål de skapat med hjälp av naturen. De tog tillvara på dess alla råvaror, allt från stenar till grenar och avlidna djur. Allt som kunde tänkas vara till nytta för andra, och i sin tur även dem själva då de kunde byta till sig behövande saker.
   Askers välbekanta och breda ryggtavla stack ut bland besökarnas. I bakgrunden kunde hon skymta modern, och av vad Astrid kunde se höll på hon att byta till sig en av de pälsar hon själv fällt för bara ett par dagar sen.
   “Brat,” hälsade hon varmt när de två var i höjd med varandra. Ett charmigt, sött leende vilade på hennes läppar, som vanligt när hon såg på allt och alla. Astrid blev förundrad av allt, från små kryp till enorma norrsken. När hon fortsatte tala var det på modersmålet. “Njuter du av sällskapet lika mycket som jag?”
   Hennes leende tycktes smitta av sig på sin bror, för han både nickade och log.
   “Da, men inte i närheten av dig skulle jag tro.” Svarade han. De småpratade under några minuter innan han ruskade på den tjocka pälsen och såg sig omkring. “Nu har jag affärer att sköta, moya sestra, men vi ses väl vid lägerelden om en stund?”
   Astrid nickade och gav honom en lätt knuff i sidan när han vände sig om. Hon hann precis undra vad hon själv skulle hitta på när hon stod ensam, men hann inte mycket längre i tankarna än så innan en främling dykt upp precis framför hennes synfält.

[Lev]

Det var inte första gången som Lev hörde språket användas i någon annans mun den här kvällen, men det var första gången han lyckades lokalisera vem som använde det. Han hade frusit på plats mitt i vimlets led, och inte förrän någon med en mild knuff och låga svordomar hade han stigit åt sidan och det fåraktiga minspelet suddades ut. Men blicken var fjättrad på den ljusfläckiga honan och hennes bror.
     När den äldre sa adjö kunde inte Lev hindra sig själv. Utan vidare eftertanke korsade han vägen och lyckades precis korsa hennes väg. För ett hjärtslag stirrade han bara på henne med stora ögon. Men han kom snabbt på sig igen, dock lite generad över sitt uppträdande.
     “Eh,” harklade han sig. Skulle han prata på vinterspråket eller nordspråk? “Dobryy den’,” hälsade han och gav henne en långsam nickning. “Ursäkta mig, men måste fråga,” fortsatte han lågmält på språket. De gröna ögonen spändes i hennes. “Vart har du lärt dig språket?” Lev förstod såklart att han och hans familj inte var de enda som talade språket, men hans mamma och morbror hade aldrig kunnat ge något direkt svar om varifrån det kom. Ändå kände han sig lite tafatt och underlig när han använde det med någon annan än just sin familj. Dialekten hon hade skiljde sig från hans egen. 

*god kväll

Om hennes kinder var möjliga att färgas rosenröda hade de förmodligen blivit det vid de laget. Framför henne stod en främmande hane, med en grön blick som tycktes se rakt igenom henne.
    En kraftfull och plötslig våg av blyghet slog emot henne. Hennes blick vek undan för ett par sekunder och fästes vid hans framtassar. Varför såg han på henne som om ett bi satt i pannan på henne, eller som om hon var en ensam blomma på en snöslätt? Kanske ville han köpa något av henne. Eller hade hon gjort någonting för att störa honom? Isåfall hade det inte alls varit hennes mening. Det behövde hon förklara för honom nu genast, för det sista hon ville var att vara i vägen.
    Men så talade han, och öronen som tryckts platta mot hennes nacke reste sig nyfiket. Han hälsade och tilltalade henne på Vinterspråket. En nyfikenhet väcktes inom henne. Han pratade hennes språk.
    “Dobryy den,” svarade hon och nickade på huvudet i en artig hälsning. Ett litet blygt leende vilade på hennes läppar. “Vinterspråket? Vart jag har lärt mig det?” En aning förvåning kunde höras i den ljusa stämman. “Det är mitt modersmål. Mamma och pappa är zimaer, och det är vårt officiella språk.” Hon tippade huvudet något på sned. “Men du är ingen zimaer.” Påpekade hon, mer menat för sig själv än för främlingens öron att höra. 
    När hon insåg hur det lät skakade hon ursäktande på huvudet.
    “Inte för att det är något fel på det alltså, menar mest att jag inte visste att det fanns många fler andra som pratade vårt språk. Speciellt inte så bra som du. Fast det låter lite annorlunda när du pratar, eller kanske är det jag som låter annorlunda?” Astrid kom på sig själv med att tala lite väl mycket och kanske lite för fort för honom att hänga med. Hennes dialekt urskiljde sig aningen från hans, och hon pratade snabbare än honom.
    “Förlåt jag pratar lite mycket när jag blir nervös.” Fyllde hon snabbt i och gav honom ett ursäktande leende. Faktum var att hon ofta hade en tendens att prata lite väl mycket, om allt mellan himmel och jord.

Intensitet i hans blick falnade inte, utan blev snarare bara tydligare när hon talade. De runda öronen rörde sig mjukt och intresserat trots den övrigt stela hållningen. Inte förrän hon själv tillkännagav sin nervositet insåg han. Hade han gjort henne obekväm? Lev lutade sig lite tillbaka och lät skuldrorna falla lite i ett försök att se mer avslappnad ut. Han släppte henne med blicken och lät den glida planlöst över omgivningen lite samtidigt som ett brummande, ursäktande skrock formades långt ner i hans strupe.
     “Ingen zimaer, nej,” upprepade han som för att bekräfta hennes konstaterande. “Torano. Lev av Torano.” Lev tvekade ett ögonblick innan han såg på henne igen, rädd att göra henne osäker. Han prövade ett leende, som förmodligen såg lika tafatt som han kände sig.
     Himlens dansande ljusshow gjorde sig påmind igen när han såg dess färger reflekteras i hennes ljusa ögon. Han lät blicken vandra upp mot skyn igen och en tankfull rynka bildades i hans panna.
     “Är det ni som gjort detta underverk med himlen?”

Medan hans blick vilade på omgivningen istället för hennes passade hon på att lite mer noggrant se på honom. Dock var hon noga med att inte stirra, trots att hon gärna hade gjort det med tanke på de krökta hornen och hans utseende överlag. 
    “Torano?” Upprepade hon lågmält och tippade återigen huvudet på sned. Astrid hade aldrig hört talas om en ras vid det namnet. Var det en ras? Eller skämtade han bara med henne? Fast det kunde han inte göra, han lät helt seriöst. 
    Nyfikenheten som väckts till liv inom henne ökade. Hon såg hur ett litet leende tagit vid hans anlete, och han för ett par sekunder tänka att det såg aningen malplacerat ut med tanke på hans utstrålning, men det var tankar hon höll till sig själv. Försiktigt mötte hon istället hans blick på nytt. Hans gröna ögon påminde henne om de gröna partierna på himlen. 
    Hon öppnade munnen för att återigen fråga vad en Torano var, men hann inte förrän främlingen talade istället. 
    “Är det ni som har gjort detta underverk med himlen?”  
    Astrid lät sin blick följa hans mot spektaklet som utspelade sig på himlen. Hon blev lika förundrad av det varje gång hon såg på det, oavsett hur länge eller ofta hon tittat på det. Långsamt skakade hon på huvudet. 
    “Det är Zelenoch.” Respekten hördes tydligt på hennes röst när hon talade om den gudinna de dagligen tillbad. När Astrid stod där, kom hon på sig själv att tyst för sig själv tacka Zelenoch för att ha fört samman alla zimaer från olika delar av landet. 
    För en kort sekund fastnade hon med blicken på himlen, innan hon blev påmind om sällskapet. Anletet som blivit mer seriöst ersattes av ett leende.
    “Jag vet inte om det är möjligt för oss att skapa något så vackert så långt upp,” konstaterade hon.

Zelenoch? Det gick inte att ta miste på hennes övertygelse i frågan. Ändå hade namnet för honom varit helt främmande innan han anlänt i Eriinari. Han hade hört det namnet ett flertal sånger och berättelser, men aldrig fått någon riktig klarhet i vem det var. Lev hade släppt himlen och norrskenet med blicken och fann sig stirrandes på henne istället. När hon vände blicken mot honom igen kom han på sig och såg snabbt åt sidan. Återigen lät han ett brummande läte i form av ett ursäktande skratt undslippa honom.
     “Ursäkta min okunskap.” Det prövande, något fåraktiga leendet drog i hans läppar när han vågade se på henne igen. “Vet inte vem det är,” erkände han. Han kastade en snabb blick uppåt igen.
     “Vackert,” berömde han det tyst igen.

“Jag kan berätta för dig om henne,” sade hon mjukt och nickade instämmande åt sig själv åt förslaget. “Om du vill alltså.” Inflikade hon snabbt därefter. Kanske var han inte alls intresserad av att höra om Zelenoch och de övriga andar som levde bland dem. Astrid ville inte tråka ut honom. 
    "Dessutom, hade jag gärna velat veta mer om Torano.” Fortsatte hon ärligt och aningen mer blygt igen. Försiktigt lät hon sin blick möta hans. Astrid hade alltid varit nyfiken på omvärlden, och det här var ett perfekt tillfälle att få mer kunskap. 
    “Vill du kanske följa med till vår lägereld?” Frågan kom kanske plötsligt, och hon hann inte riktigt tänka igenom det innan hon redan talat. “Jag kan berätta mer om Vinterspråket om du vill, och om Zelenoch.  Du kanske kan lära dig några sånger. Och så kanske du kan berätta för mig om dig själv.” Astrid insåg hur det lät och skakade lättsamt på huvudet. Ett varmt och skamset skratt rullade ur hennes bröstkorg. “Jag menar alltså om Torano-grejen, inte om dig! Inte för att jag inte skulle vilja veta mer om dig också såklart, men jag menar bara att-” Hon insåg att hon återigen babblade på och tystnade samtidigt som hon lät blicken glida mot hans tassar.

“Gärna,” hörde han sig snabbt fylla i när hon avbröt sig själv, utan att riktigt hinna tänka efter. Kanske mest för att inte låta henne hinna bli osäker. Det tog honom ett ögonblick innan han riktigt hann inse vad han tackat ja till. Lev lät hennes blick falla utan att göra någon ansats till att fånga den. Plötsligt kände han sig lite nervös. Men framför allt var han nyfiken. Tanken på att hans mors sida av familjen kanske på något sätt hade sina rötter med zimaerna gjorde honom förvånansvärt upprymd.
      “Är rädd att det inte finns mycket att säga om Torano,” medans han väntade på henne att leda vägen. “Familjenamn, mer än något annat. Åtminstone längre. Var inte så förut, har det sagts,” förklarade han något långdraget, osäker på om det var intressant. Kanske hade hon bara frågat för att vara artig? Lev fann sig gåendes bredvid henne, ständigt sneglandes på henne.
      “Du presenterade dig aldrig,” påpekade han lite försiktigt. De sammanbitna ansiktsdragen hade mjuknat upp i vad han hoppades var ett sympatiskt, vänligt uttryck. “Vill du inte ge ditt namn?” Lev försökte desperat vara respektfull med de uppenbara kulturella skillnaderna i sinnet. Men han var genuint nyfiken, och villig att lära sig mer om det. Han hoppades att alla hans ignoranta frågor skulle tas med den välvilja han försökte återspegla.

En lättnad och varm känsla spred sig i bröstet på honom när han tackade ja. Det hade han väl inte gjort om han verkligen inte ville? Astrid bestämde sig för att inte grubbla mer över det nu, utan istället fokusera på att leda honom rätt. 
    Astrid började att gå och Lev var inte sen med att följa efter. Intresserat lyssnade hon på när han berättade om Torano; och trots att det inte var så mycket information som hon hoppats på fann Astrid det oerhört intressant. Kanske fanns det mer information där ute för honom att finna. 
    “Du presenterade dig aldrig. Vill du inte ge ditt namn?” 
    Inte förrän han påpekade det insåg hon att hon inte presenterat sig. Blicken vändes åt vänster, där han rörde sig vid henne sida. Den ljusa blicken sökte sig till hans. 
    “Det glömde jag helt av! Fastnade med att tänka på annat.” Svarade hon ärligt. Hans utseende och blick hade vänt hennes tankar upp och ned, att hon helt glömt av att berätta sitt namn. “Du frågade aldrig heller.” Inflikade hon. Trots att hon försökte låta seriös låg det en hint av en skämtsam ton över hennes röst. Astrid lät det gå ett par korta sekunder innan hennes ansikte sprack upp i ett värmande leende igen.
    “Astrid.” Nickade hon och gjorde en liten bugning – snabb nog för att inte förhindra deras gångtakt. “Bara Astrid. Inte lika fint som Lev av Torano.” 

     “Du frågade aldrig heller.”
     “N-nej,” erkände han med ett lågt, något genant mummel. Den milda förvåningen och osäkerheten fick honom för en gångs skull att se ut som sin ålder. Men när han såg det varma leendet i hennes ansikte igen, så plockade han upp på den skämtsamma tonen han inte lyckas urskilja tidigare. Han skrattade ett torrt, lite nervöst skratt med henne. Lättad över att hon inte verkade tycka han var en fullständig idiot.
     “Astrid,” upprepade han för dem båda. “Inget fel med det namnet. Duger bra.” Han gav henne ett halvt, snett leende innan han riktade blicken framåt igen. Vimlet av vargar hade börjats tunnats ut, men istället hade de börjat bilda klungor. Hjärtevärmande skratt, glada röster och djupa sånger fyllde luften med magi. Den var nästan likvärdig med det stora, gröna på himlen. Det ena skulle nog inte vara det samma utan det andra.
     Lev blev påmind om vart han var på väg, och kände stygnet av nervositet bita i honom igen. Trevande såg han tillbaka på Astrid igen.
     “Vill inte tränga mig på,” tillkännagav han med sin låga, brummande röst. Han gav henne ett leende som han hoppades var ursäktande och medlidsamt, men som förmodligen bara såg lite osäkert ut. Han hade svårt att föreställa sig att någon så innerlig och varm som Astrid omgav sig med fårskallar. Det var inte heller det han oroade sig för. Det var mer över sig själv, och hans egna beteende. Lev var väl medveten om hans något stela, ibland nästan mekaniska sätt. Han hade alltid varit lite så, och hans syskon hade aldrig låtit han glömma. Men det hade blivit värre, utan att Lev kunde förstå varför. Ibland var det som han glömt hur man slappnade av. I sinnet höll han Aleksandr, den socialaste av syskonen. Hur gjorde han det? Vad var hans hemlighet?
     “Säker på att det är okej?” Lev saktade ner lite när han sökte rätt på hennes blick. Allvarsamheten tog sin sedvanliga form i hans anlete. Kanske hoppades han på att hon skulle tveka, så att han skulle slippa behöva göra sig själv till åtlöje inför alla hon kände. Men han visste också att han skulle insistera om hon gav honom det alternativet.

“Tack.” Nickade hon blygt åt hans kommentar. Hade det inte varit för att han vänt blicken framåt hade hon förmodligen börjat känna sig obekväm eller osäker igen. Astrid var inte van vid att någons fulla fokus låg på henne. 
    Även hon vände blicken framåt. De skulle alldeles snart vara framme, trots allt var de flesta lägereldar relativt nära varandra. Astrid såg fram emot att dela med sig av sin familjs traditioner av sånger för en utomstående som verkade uppriktigt intresserad. Det skulle inte vara första gången någon ur familjen fick besök heller. Asker drog mer än ofta med sig förtjusande visiter. 
    När han åter bröt tystnaden dem emellan vände hon genast uppmärksamheten till honom. Hennes blick sökte sig till hans. Ett leende klädde hans anlete, men i hennes ögon såg han nästan lite osäker ut. Det passade inte in i hans övriga uttryck eller kroppshållning. Hon fann sig själv stirrandes på honom tills orden han yttrat lade sig. 
    “Du tränger dig inte på!” Utbrast hon självsäkert. Om det var något hon var säker på så var det att det var mer än okej att han följde med. Hennes familj och alla de zimaer hon kände var öppna och välkomnande till främlingar, och hon var inget undantag. Dessutom ville hon att han skulle följa med. 
    “Det sista du gör är att tränga dig på.” Konstaterade hon. “Jag lovar.” Hennes ansikte skiftade för ett par sekunder i en vänlig men bestämd seriositet. När hon gav ett löfte höll hon det alltid. 
    En tanke slog henne. Kanske ville han inte följa med, utan sökte en utväg. Samtidigt var det han som hade börjat prata med henne, nyfiken på språket de gemensamt talade. För en stund övervägde hon att tala om för  honom att han inte behövde följa med om han inte ville, men det hade varit för enkelt. Lev ville veta mer, det hade han själv sagt, och kanske kunde hennes familj ge honom den information som skulle vara tillräckligt för honom för tillfället. 
    Därför fortsatte hon i sin raska takt trots att han saktat in. 
    “Kom nu!” Uppmanade hon bestämt men fortfarande med det tjusiga leendet på läpparna. “Du vill väl inte missa vår kvällssång?” 

En mild, ögonblicklig häpnad syntes när de gröna ögonen spärrades upp lite. Kanske hade han trots allt inte väntat sig styrkan i hennes reaktion. Ändå lyckades det lugna den lilla delen av honom som velat i osäkerhet. Han höll inne lusten att pusta ut.
     “Okej,” svarade han bestämt, men vänligt. “Säger du det så litar jag på dig.” Det som förvånade honom med det var att det faktiskt var sant. Lev hade så länge han kunde minnas haft en relativt hård och cynisk syn på livet. Det hade sin början redan tidigt i hans barndom och i många fall hade hans kritiska inställning varit rättfärdigad; till exempel mot hans väldigt fartfyllda och olydiga syskon. Även om det perspektivet förmodligen lett till mycket gott, så som hans starka lojalitet och ansvarsfullhet, så kom det förstås med sitt pris. Lev hade många anledningar att vara skeptisk till livet och allt vad det innebar. Han ansåg att det alltid fanns orsaker till att inte lita på andra, och det var alltid bättre att säga för lite än för mycket. Men den känslan - misstrons vassa, gnagande tänder i maggropen - fanns inte nu. När han tänkte efter hade han inte känt av den en enda gång sedan han närmat sig Astrid. Han kunde inte avgöra varför eller vad med henne som var speciellt. Kanske de mjuka ansiktsdragen, sympatiska uttrycken och det varma leendet? Men framför allt verkade det vara en känsla som hon omfamnade sig i. Den var välkomnande och öppen. God. Det var det bästa sättet han kunde beskriva henne på. Hon strålade av en godhet som påminde honom om orörd, nyfallen snö.
      Lev insåg att de ändrat kurs lite och närmade sig en mindre grupp vargar. Deras ansikten var upplysta av elden som sprakade och dansade i vinden. De mötte honom med nyfikna blickar och inbjudande leenden. Lev såg på dem en och en och försökte spegla samma vänlighet de gav honom. Han lät Astrid hälsa på dem innan även han gjorde det.
     “Dobryy den’.” Han kunde se ett språng av förvåning flimra förbi i några ansikten. Lev visste inte hur vanligt det var för dem att träffa utbölingar som delade deras språk, men av den lilla reaktionen att döma så verkade det inte vara allt för vanligt.
     “Trevligt att träffas,” fortsatte han på vinterspråket. Han nickade djupt i vad som han hoppades skulle uppfattas som en respektfull gest, om än kanske lite för formell. Intrycket han fått av Astrid var att hon var avslappnad och inte verkade lägga någon vikt vid etikett på det sättet han var van vid i Civitas. Kanske framstod han lite stel, men det var han ju också.

En värme spred sig i bröstet på henne när hon närmade sig sin familj tillsammans med Lev. Det gjorde henne så glad och varm i hjärtat att se hur de sjöng, skrattade och delade historier med varandra - trots att det inte direkt var något ovanligt för dem. Bara att se dem lyckliga gjorde henne lycklig.
     “Mama, papa.” Hälsade hon och gav dem varsin enkel och kärleksfull knuff. Hennes äldste bror var inte långt efter med att ge henne en lekfull i sidan. Det hade inte gått speciellt lång stund sedan de skiljts åt, ändå var hon alltid lika glad att se honom och syskonen.
    “Asker!” Utbrast hon glatt.
     “Lillasyster, försöker du ta min plats i att släpa hit gäster? Det är ju min grej.” Orden lät seriösa, men Astrid kände igen sin brors skämtsamma och ton.
     Hennes klara blick sökte sig till Lev, fortfarande med det breda leendet vilande självsäkert på hennes läppar. Någonting sade henne, kanske en magkänsla eller bara det första intrycket hon fått av honom, att han kanske inte visste hur han skulle bete sig hos hennes familj. Astrid ville försäkra honom att ingenting han sade kunde få dem att tycka illa om honom, men innan hon hann öppna munnen för att tala, hälsade han. Hon kunde känna de nyfikna blickarna från hennes familjemedlemmar. Det var nästan som om hon kunde uppfatta deras tankar. En utomstående, som talade deras språk flytande? I så unga år? Intressant.
     “Det här är Lev, av Torano,” sade hon mjukt. Kanske ville han presenterat sig själv? Nåväl, för sent. Hennes mor, Oda var snabbt framme vid den yngre hanens sida.
    “Välkommen välkommen Lev!” Hälsade hon. “Är du hungrig? Vi har bytt till oss kött från hela landet, vi väntade bara på att den här flickan”, hon sneglade på Astrid, “skulle dyka upp.”
    Astrid gav sin mamma en ursäktande blick. Hade hon varit borta så länge?

Trots att han hade haft svårt att föreställa sig något annat än gästvänlighet och välkomnande ord så kände han en lättnad när en ur familjen närmade sig honom. Om han inte missförstått så verkade det vara Astrids mor. Bakom den sedvanliga allvarsamheten glimmade en nyfikenhet, kanske osynlig för den som inte letade noga.
     “Är rädd att det är mitt fel att hon dröjde,” sade han med ett ursäktande leende och sneglade snabbt på Astrid vid hans sida. “Men tackar inte nej till en bit mat,” intygade han. Lev var egentligen inte vidare hungrig, men det kändes ohövligt att tacka nej när de så vänligt erbjöd. Att dela en måltid var ett ypperligt tillfälle att stärka band; det hade han lärt sig. Den gröna blicken seglade över den brokiga skaran familjemedlemmar innan den dröjde sig kvar vid Astrid igen. Vad än för band de skulle stärka förväntade han sig inte att de skulle förbli långvariga. Ändå önskade han till sin egen förvåning att det inte skulle bli så, och han fann en bit av sig själv som på något sätt kände sig hemmastadd ibland dem. Kanske var det främst språket, men också stämningen. Rofylldheten. Harmonin. Den som han själv ständigt saknade. Deras varma sätt nådde in i honom.
     “Har även blivit lovad kvällssång,” tillkännagav han medans han fortfarande såg på Astrid. “Vi må dela språk, men inte mycket mer än så är jag rädd. Lyssnar gärna på allt ni har att berätta,” sade han när han mötte moderns blick på nytt. “Eller inte berätta. Upp till er,” lade han till när han insåg att han kanske lät för påstridig och sänkte blicken och huvudet ödmjukt.

Astrid sneglade på Lev när han ursäktade sig över att hon varit sen. Kanske låg det en viss sanning i hans påstående, men hon ville inte att han skulle ta på sig skulden för hennes skull. Dock verkade det som om hennes mamma inte brydde sig vidare mycket, utan hon buffade vänligt på sin dotter i riktning mot maten.
    “Kvällssången kommer du inte gå miste om,” inflikade Astrid glatt när han talade. De brukade sjunga och berätta historier från tidig kväll till sent på natten - och denna stund var inte ett undantag.
    “Och min pappa vet mycket om vår familjs historia. Men, jag varnar dig,” Astrid stannade för ett par sekunder upp bredvid Lev. Hennes ljusa blick mötte hans allvarliga. “När han väl börjat prata, så finns det inget som kommer stoppa honom från att prata.” Tryggve hade en tendens att tala i långa stunder, obrydd om att de som lyssnade kanske inte längre var lika intresserade som när kvällens berättarstund påbörjats. Astrid mindes hur hon och syskonen spenderat timmar tillsammans lyssnande på sin fars historier.
    “Men han vet vad han pratar om.” Hon riktade blicken framåt igen. “Och skulle du tröttna, så kan vi komma på en anledning för dig att smita iväg.” Det drog i hennes läppar.
    Tillsammans slog de sig ned en bit ifrån den sprakande och värmande lägerelden. Astrids päls var tjock och van vid kylan, men elden bidrog till en mysig känsla. Det dröjde inte länge innan hon kunde se sin fars skugga närma sig, och ett hjärtligt skratt brummade ur hennes bröstkorg. Nu kanske hon kunde få lite information också.

Solen hade nästan börjat skymma bakom bergen i fjärran. Hennes far hade för en liten stund avslutat sina informativa berättelser, och inflikat flera gånger att han kunde fortsätta då det fanns mycket mer på lager. Astrid hade insisterat på att det var dags att avsluta för denna gången då hon kunde känna hur sömnen sakta men säkert börjat lägga sig över henne. Asker sov redan djupt bredvid henne, men hon kunde inte somna förrän hon sett till Lev - och ursäkta sig för att det dröjt så länge.
    “Ja… jag sa ju att han kunde prata,” viskade hon i ett försök till att inte väcka de andra.

Omkring dem hade en efter en somnat. De flesta av dem hopkurade i fluffiga bollar och blivit till knappt hälften av deras fulla storlek. Med nosarna begravda i sina pälsar fanns de en fridfullhet över dem som Lev fann sällsam. De såg ut att sova gott, och Lev kände själv hur tröttheten krupit över honom. Även om tanken att stanna och sova här intill den värmande elden och det goda sällskapet var lockande så behövde han återförenas med sin egen familj. Han hoppades att de inte oroade sig för honom. Trots allt hade han spenderat mer tid här än vad han kunnat förutse. Men han kände sig nöjd, kanske till och med återhämtad på ett sätt. Den varma gemenskapen av Astrid och hennes familj hade fått honom att glömma omvärlden för ett tag, och allt hade känts normalt. Kanske var det därför han dröjde sig kvar lite ytterligare, trots att Astrids far avslutat sina historier; för att han inte kände sig redo att möta den karga verkligheten han visste väntade utanför zimaerfamiljens bubbla.
     Lev kvävde ett dovt skrockande. Kanske var det sömnigheten som fått den stela allvarsamheten i hans anlete att tina och när han log mot henne var det både varmt och vänligt.
     “Du varnade mig,” erkände han och nickade som för att intyga det, “ändå frågade jag.” Han gav henne en menande blick med något höjda ögonbryn. Han hade faktiskt velat veta. Det fanns mycket i Tryggves berättelser som han hade funnit intresse i, och en del saker som han kände igen ifrån sin egna uppväxt. Det kändes inte som en alltför otrolig gissning att det fanns ett arv från zimaer i hans egna släkte.
     “Tack,” sade han när han försiktigt reste sig upp. Det snöade inte mycket, men efter timmarna hade det ändå bildats en blek hinna över hans rygg. “Du och din familj,” han tvekade när han letade efter de rätta orden och blicken sökte sig fram och tillbaka framför hans tassar, “har varit mycket generösa mot mig.” Tacksamheten han kände kunde han inte riktigt sätta i ord, både för att han saknade förmågan och för att han i ärlighetens namn kände sig lite obekväm med det. Han log mot henne igen när han mötte hennes ljusa blick. Elden glittrade så klart i den att den påminde honom om Glasbäcken i Ötamon. Återigen fann han sig stirrande något för länge och harklade sig tvärt när han såg bort. Öronen vinklade sig lite skamset bakåt, innan han snabbt försökte avleda ögonblicket.
     “Hälsa din mor, och alla andra, ett hjärtligt tack.” Han såg på henne igen. Han ville fråga henne om de skulle ses igen - men fann inte modet till det. Dessutom hade han blivit införstådd i deras nomadiska livsstil. Det skulle bli svårt, kanske till och med omöjligt, för dem att försöka anordna någon slags träff. Kanske, om stjärnorna stod rätt i himlen, hade de en chans.

Astrid skakade något, knappt märkbart, på huvudet när han tackade. 
    “Inget att tacka för,” log hon varmt. “Och skulle du vilja veta mer någon gång, så vet du vart vi finns.” Åtminstone för de dagar som festligheterna fortfarande pågick, ville hon inflika med men bestämde sig för att hålla det för sig själv. Av någon anledning gjorde det henne ledsen att risken var stor att detta var deras första samt sista möte tillsammans. Så fort hon och hennes familj var klara här skulle de bege sig av och därefter fortsätta leva sina liv på vandrande tassar. Astrid klagade inte, det hade hon inga rättigheter till, men hon kunde inte låta bli att undra hur det skulle vara att slå sig ned på en och samma plats. Kanske skulle det bli långtråkigt?
    Hon rycktes ur sina tankar när Lev plötsligt harklade sig. Hon hade knappt märkt hur han sett på henne lite längre än vad hon var van vid, alltför uppslukad av sina egna tankar.
    “Jag ska hälsa. Det lovar jag.” Hon tippade huvudet något på sned. “Dig lär vi inte glömma, Lev av Torano.” Det var inget mer än bara sanning, eftersom det var ovanligt att det kom främlingar som tog del av deras historier och sånger så genuint och nyfiket som honom. Astrid kunde inte minnas en besökare som lyssnat på Tryggve i mer än ett par timmar, och Lev hade stannat till gryning.
    “Hejdå och sov gott.” 

[Avslutat!]