[EN SÅ EXTREMT KREATIV TITEL! Men iaf, detta roll utspelar sig direkt efter Devils Jakten del 2 ]

Glacial seglade med vinden, där trötta vingars slag höll henne ovan marken. Ögonen försökte spana över markens böljande plan, men fokuset fanns inte i henne.
Trots att ledarens ord ringade klart i huvudet så hade åter tankarna på annat ansamlats likt stormmoln. 
Vinden slet i vingarna, och kroppen parerade trycket, men ändå började hon långsamt dala. 
Det var inget alarmerande. Inget akut. 
Ändock lika oundvikligt. 
Blicken fortsatte söka efter villebråd. Då och då kastade hon ett öga mot brodern för att se om han upptäckt något. 

[bnoka nbarejk bnk *kasta roll på mervik*]

Midas började bli mer och mer irriterad på vädret, som inte gav några indikationer på att förbättras. Vinden ven fortfarande, och regnet piskade honom i ansiktet som klor. Han hade gärna sett sig själv få söka skydd under träden, istället för att få jaga mat åt alla andra. Men, han var fortfarande ganska grön i flocken, så vem var han att säga emot?
Han spejade efter bytesdjur så mycket han kunde, men det verkade relativt fattigt på föda för tillfället. Antagligen hade de flesta djuren sökt skydd för vädret.
"Tror ni vi hittar honom?" Midas sneglade på Glacial. De hade inte talat om fadern speciellt mycket sedan han stack, och Midas var faktiskt intresserad av att höra vad systern tyckte om saken.

Glacial gjorde en min när bordern frågade hon fadern. Svikaren. 
Hon visste inte. Kunde knappt greppa faktumet som verklighet och alla verkade ändå förvänta sig att hon skulle kunna prestera och agera likt en fungerande individ utan problem. 
"Jag..." sade hon först, girade förbi en stark kastby som fick henne att avbryta mening.
"Vad tror du?" avslutade hon och försökte fästa blicken på marken genom det piskande regnet. 

[Mööö kort men bryr mig inte!]

Midas var inte riktigt beredd på att hon skulle bolla över frågan till honom igen. Han krökte lite irriterat på munnen, men sa ingenting om det. Han visste inte riktigt vad han skulle svara, och grubblade en kort stund.
"Jag... jag vet inte", svarade han till slut. "Han levt så mycket längre än oss, han kan säkert tricks... Men han är gammal, hur länge kan han orka att vara jagad?" fortsatte han. Han underskattade inte fadern, men han hade hela flocken efter sig. Till slut skulle han väl ha slut på krafter? Trött på att vara jagad?
"Men om vi hittar honom? Ärligt talat så vet jag inte", suckade han. Midas trodde inte att Malvado skulle låta sig fångas av Devils, han skulle säkert hellre ta sitt eget liv.

Blicken var frågande, grubblande när den vändes mot brodern. Orangea ögon som vägde mellan vilka ord hon skulle yttra. Vilka ord hon kunde yttra.
Ett fel uttryck kunde leda till mindre bra konsekvenser, framför allt om Midas väldigt gärna ville visa sig från ett bra ljus igen för de andra i flocken.
Glacial var misstänksam, men hon orkade inte längre bry sig. Hon hade redan blivit förrådd en gång.  
Efter en stund öppnade hon munnen.
"Jag tror jakten är meningslös." sade hon. "Han har erfarenheten på sin sida och spåren är kalla."
Vi hittar honom aldrig.
Fadern hon letat efter, gett allt för, var borta. Utan att ge ett sot för de han lämnade kvar i flocken. Nog för att hon var lojal mot den enhet som tagit in henne, men i grund och botten var det för Malvados skull hon ens försökt.
"Jag vet inte om jag ens vill att vi ska hitta honom." hon kände sig modig som sade det högt. Litade på att Midas mun och sinne skulle hållas utom räckhåll för de andra i flocken.

Han lyssnade till sin systers ord, och hur de lät lite väl... negativa. Egentligen kunde han väl hålla med henne i det hon sade, faderns spår blev svagare för var dag, och han hade säkerligen en hel del erfarenhet som han kunde nyttja till sin fördel.
"Men vi är fler", svarade Midas entonigt och stirrade rakt framför sig. "Det har också sina fördelar, han är helt ensam"
Men att fadern inte var helt ensam var ingenting som Midas visste om. Även om fadern kanske hade ett antal vargar vid sin sida så var det fortfarande Devils som jagade honom. Och de var förbannade.
När systern sedan tog till orda igen uppfattade inte Midas vad hon sa, eller rättare sagt så ville han nog inte helt förstå innebörden av hennes ord. Han vände en förvånad blick mot henne.
"Struntprat!" utbrast han, nästan förfärat. Hade Glacial precis sagt vad han trodde? Hoppades hon verkligen på att de inte skulle finna honom?
"Ni gör bäst i stoppa undan de där tankarna i ett litet skyffe i ert huvud", sade han sedan. "Jag kan väl på något sätt hålla med er, men tala inte så där!" hans röst hade nästan blivit irriterad, barsk. Tonläget i hans röst handlade dock inte om irritation över hennes ord, snarare rädslan över dem. Han ville att hon skulle stanna, de var ju en familj, de skulle ju hålla ihop! Även om fadern hade förrått dem så skulle ju Midas och Glacial hålla ihop!