(Pax till nån av Mikkis karaktärer! ^^)

Hon hade endå förstått att hon måste lämna lyan nån gång, och igentligen var det rätt så skönt. Men giftet satt ännu kvar i kroppen och tack vare det var hon svagare.
Men hon ville till numoorislätten för att finna bättre byten. Och hon hade haft bra fart på och kommit fram rätt så snabbt. Och ungarna klarade sig väl själva en kort stund?!
León ruskade smått irriterat på huvudet och de röda ögonen lös ut i mörkret och hon själv rörde sig spöklikt frammåt. Hon var jägaren och bytet skulle snart hittas.
Hon behövde styrka, och inte små ynkliga byten som man bara hittade vid lyan. Och den första tiden hade hon ju inte ens orkat jaga själv.
Det skulle varit mycket enklar om hon sluppit allt dethär. Aldrig att hon skulle skaffa sig valpar igen. León fnös och fortsatte frammåt.
Hon hade fått längre ben och en mer graciös kroppshollning sen förut. Hon höjde det svarta och röda huvudet lugnt och ögonen stirrade
frammåt i mörkret och fångade upp dofter. Jord, gräs, den kalla nattluften, en nattfågel som satt i ett träd inte så långt borta och så
fick hon bort separerad den mjuka doften av vanligt bytesdjur. León sänkte huvudet igen och började följa doften av bytesdjur med spetsade öron
och en intensiv röd blick som förde henne frammåt och hon fuktade läpparna med den kära tungan och började trava med snabba långa steg. Hon måste börja
skynda sig om hon skulle komma tillbaka innan ungarna hittade på dumheter.
Vinden viskade sina egna melodier som fångade hennes örons intresse och spelade med vinden då hon sprang, det hade börjat bli kallare. Men inget
som bekymrat henne nångång. Tack vare elden som bran inom henne så slapp hon frysa. Hon hade aldrig skänt köld?
Hon funderade en stund på det men så lämnade det hennes tanke och hon fortsatte.
Hon var inte alls långt in på slätten, bara en liten bit in för att finna bytesdjur.

Den ståtliga tjuren var inte medveten om att faran lurade bakom kullen. Vinden var tyvärr inte på hans sida denna natt, och det skulle kosta honom
dyrt. Han vred bara på huvudet och höll koll på sin hjord men sänkte sen huvudet för att fortsätta beta av gräset.
Ett prassel bakifrån var det enda han han höra innan en brinnande orm kom bakifrån. Ett mörkt bröl lämmnade strupen och hans hovar kastade sig frammåt och han sprang
frammåt i panik, det enda som fanns i hans tanke var att fly. Men så han han inte tänka mer och ormen gjorde en ring av eld runt om honom. Han kunde inte ta
sig ut. Ögonen spärrades upp och eldens sken lyste upp en varginnas kropp och hennes ögon var riktade in i hans egna och sen gick allt snabbt och
en hemsk smärta och sen blev allt svart.

(Kanske blev det lite konstit, men jag blev lite distraherad av TV:n! x3)

Hon hade varit för upptagen med att fälla sitt byte för att fånga vinden och känna hans doft. Men hon var hungrig.
Hon behövde mat. Hungern hade tagigt över hennes sinnen. Men så lika snabbt hon satte tänderna i sitt byte så
kände hon hans doft. Hon han bara riva loss ett stycke av köttet, blodet färgade hennes svarta päls så hennes
päls blev röd färgad på bogen. Då isen kom, kall skulle den varit om hon själv inte varit inferno. Men nu kände
hon inte dens kallhet. Elden hade slocknat, men hon hade endå släpt den fri, så den kunde inte hålla sig stående
om en is kom och hon själv inte höll den brinnande. Hon visste att han kom, men hon hon tuggade lugnt upp stycket hon
hade rivit bort och vände sig om då hon svalde sin bit och hans röst hördes.

En svart hane dök upp
i hennes synfält. Muskulös och stabil. Då hans ord tystnat, väntade hon en kort stund, såg på honom, granskade hans
gång och sen först öppnade hon sina egna käftar. "Det var inte min mening att gå över till era jaktmarker. Eller vid gränsen
till era marker. Om du inte visste det så har också TDN en bit av denna mark" sa hon stilla.
Hon borde vara vid gränsen till slutet av TDN's marker. Hon svepte lugnt till med den svarta och röda svansen och
de röda ögonen var matta. Hon behövde mat. Och om han bestämnde sig för att jäklas så hade han övertag.
Giftet var ännu kvar i kroppen och gjorde henne yr. Men hon var inte lika illamående som förut. Hon hade fått
tillbaka mer av sina krafter. Men hon var ännu svag. Och speciellt nu då hon färdats en bit för att finna mat.

TDN.. Såklart, vilka andra skulle hon annars komma från?
Ögonbryna höjdes smått och blicken sökte sig ut över slätten. Ärligt talat visste han inte hur relationerna såg ut mellan just QU och TDN, men något sa honom att det inte fanns något vänskapsband mellan dem. Inga andra verkade ju direkt ha det, så det var ju självklart att han utgick från det.
Det smala flinet kom tillbaka och blicken smög sig mot tikens håll. Kanske hade hon rätt, eller inte. Det fanns inte så mycket mer att säga om saken. Så han ryckte enbart kort på skuldrorna i en fundersam gest.
- Varför chansa?
Han visste inte mycket om den andra flocken. De enda flockarna han hade större koll på var TBB och såklart QU. Dom andra hade aldrig fallit honom i tankarna och därför hade han liksom ignorerat dom alla.
Huvudet föll ner på snedden och han rörde sig långsamt fram, cirkulerade henne halvt. Det var en ung tik, säkert lika gammal som hans egna döttrar och söner.
Överläppen höjdes smått och tänderna blottades för en stund innan han bestämt sig för att stanna igen och betrakta henne under den korta tystnaden som uppstod.
- Vad är ditt namn, tik av TDN?
Kanske var han udda, eller bara allmänt störd. För något sa honom att en annan medlem av QU skulle bete sig annorlunda. Troligen vara mer vaksam, ge varningar.. Vad som helst. Eller var det bara hans sinne som spelade honom ett sjukt spratt igen? Fast vadå spratt.. Hur fan hade han tänkt nu?
Damon ruskade på huvudet, snabbt. En snabb bild av honom själv uppenbarade sig i hans sinne. Men inget mer än så. Alla tankar var borta, likaså rösterna. Men han va fortfarande sig själv. Eller? Det kunde han ju inte veta. Det var bara HAN, sen fanns det andra som sa att det fanns andra.. Flera inom honom. Men kanske var det bara en inbillning ifrån deras sida?
Kanske var det alla andra som var sjuka, och inte han. Vad lät mest troligt?

Hon tittade på honom, såg att han hejdade sig en kort stund. Funderade kanske? Hon visste inte vilken flock han tillhörde, och att det funnits
ett revir här var också smått otänkbart. Hon hade aldrig träffat på någon som kallat numoorislätten sitt revir. Inte för att hanen gjort det
ordagrant. Men nästan. Hon tillhörde en flock som hade revir här, självklart, och så skulle hon möta den vagen just nu. Bättre kunde
det inte bli! Hon svarade inte på hans ord, det var onödigt, varför då han endå troligen gissade? Hon gillade inte då han cirkulerade
runt henne ett halvt varv. León kände sig som om det vore hon som var bytet. Om hon varit sitt normala jag
så skulle hon inte känt så här, elr?

"León" svarade hon bara kort, varför dra till med långa fraser då man bara kunde säga ett ord och få fram det man försökte säga?
Hon tog ett steg frammåt och ett åt sidan så hon höll honom i fokus helatiden. Hon trodde inte att han var intresserad av hennes
bytesdjur då han likaväl kunde jaga själv. Han hade ju nästan hela slätten! Eller så kanske inte...
"Vilket revir är det som mina tassar skulle stå på om jag vore inkräktare?" sa hon lugnt, hon hade ännu samma smått kyliga röst som hon
alltid burit. Hon var inte speciellt nyfiken, hon ville bara veta, sammla fakta tills nästa gång. Ett svagt flin dök en kort stund upp på hennes läppar, hon var ju
skrattretande. Flinet var snart borta och i stället så vacklade hon till av yrseln. Krafterna av jakten och färden hade tagigt på
krafterna och på samma gång framtvingat efekterna.

Tiken vart tyst till en början, men hon lät inte tystnaden kvarstå speciellt länge först hon besvarade hans förfrågan. León. Ett okänt namn, en total främling. I alla fall tills vidare.
Tungan svepte kring den mörka munnen och blicken låg hela tiden lugnt på tiken. Han behöll sin fokus på just henne, men trots det kunde han se hur skuggor sakta trädde fram bakom henne och runt honom. Var dom flera här? Hade dom planerat ett angrepp?
Ögonen slöts och kylan spred sig från honom. Något som hade blivit allt för vanligt då han tappade greppet om verkligheten.
- Qu's marker.
Svarade han slutligen lugnt, med en ännu lägre stämma än tidigare. Han kunde höra ett flertal röster, dom alla verkade tala om samma sak men ändå inte. Han förstod inte..
Det blåa ögonen slogs upp igen och öronen drogs bak mot den toviga nacken och ögonbryna sänktes. Skuggorna va borta igen, och det var endast dom båda kvar här. Andningen upphörde ett fåtal sekunder innan han normalt kunde andas igen. Tunga djupa andetag.
- Och inte för att du direkt har frågat, men mitt namn är Damon.
Han la till ett hastigt och knappt synligt leende innan han återgick till sin standard och såg allmänt stel ut.
Huvudet höjdes och nosen fångat in olika dofter, om inte ännu mindre honans. Då han andades ut bildades varm ånga framför honom, tack vare kylan som kom direkt från hans kropp.
- Varför jagar någon så ung ensam?

Hennes blick lämnade honom inte, den var stilla och den skulle inte lämna honom innan hon gav sig iväg igen och deras lilla möte var slut.
Hon sänkte huvudet lite, hon svepte lätt till med svansen för att vänta på att få svar på sin fråga. Och snart kom den,
Qu? Njaa... hon hade väl inte hört om flocken, kanske? Men hur hon en försökte minnas så fanns det inte där... men det lät
endå välbekant. Så slöt hanen ögonen och hon rynkade pannan i ett smått frågandeveck, kanske hade han rubbningar som hon själv
elr så gjorde han bara så då han funderade.. Hon han inte säga så mycket mer iinnan han sa det hon skulle fråga. Men han han före.
Damon? Okänt namn för henne liksom flockens namn.

"Det skulle bli mitt nästa drag" sa hon och flinet dök upp på hennes läppar igen men stannade kvar denna gång, smått road. Kanske var
det skönt att prata med nån annan en valparna, för hon ogillade inte detta möte, nästan tvärtom. Det var lenge sen hon pratade
med nån annan en dem. Hon han se hans snabba leende medan hennes egna flin mattades ut ännu en gång.
Hon hatade värkligen ordet "ung" hon hade fått höra det allt för ofta. Det kunde reta hennes sinne ibland.
Men nu höll hon masken och tittade bara åt sidan en kort stund innan hon sökte tillbaka blicken.
"Har man valpar så har man. Vem skulle jag jaga med tänkte du, Damon?" svarade hon och ryckte lätt till och ett svagt leende letade
sig fram på läpparna men försvan lika snabbt som det kom. Och hon höjde huvudet igen.

- Ja, många använder det som ett nästa drag. Men jag gillar att ligga steget före.
Sade han lätt roat och slog på ett snett och svagt leende, men mest för att hon själv verkade ha dragit på sig något liknande. Trots hans humor och sinnesställning var han inte dumdristig, han hade fortfarande kvar sina känsliga sidor och blivit uppfostrad av sig själv att alltid bemöta andra så som dom bemötta honom.
Även om han ibland glömde den oskrivna regeln.
Hennes andra kommentar om att hon hade valpar fick honom bara att bekymrat rynka på ögonbryna och nosryggen. Valpar... I en sådan ålder. För honom var det ologiskt. Men nog var han ensam om den tanken då halva landet skaffade sig familjer kring denna unga ålder. Han själv hade vart minst 20 innan Leale födde den första kullen. Leale...
Den mörka hannen suckade tyst för sig själv och tyckte samtidigt mumla fram något obegripligt.
- Ja det beror väll kanske på vad för rang man har inom flocken, fast kanske ni jagar enskilt..
Han valde att inte kommentera det vidare, för nog var han bra på att starta upp konflikter omedvetet, och speciellt skapa spända mellanrum. Det kändes lite som en specialitet. Konstigt..
Damon sträckte återigen på sig, höjde huvudet och öronen spetsades. Han var inte gammal, men inte ung heller. Han var någonstans på gränsen mellan det hela. Förr hade han inte alls vart lika stor som nu. Han hade snarare vart kort och rufsig, nu för tiden hade han växt till sig och alla hans drag verkade skrika ut att han var en bergsvarg. En sliten sådan.
- Hur gamla är dina valpar?

"Jasså?" sade hon bara och nickade lätt, hon kände sig aningen road men visade inga speciella ansiktsuttryck. Hon borde visa sitt sanna jag,
kall, falsk, elak... men nä... inte nu, inte denna gång, hon orkade inte, inte nu. Hon drog efter andan och tittade en kort stund tomnt framför sig
innan hon ryckte till och tittade på Damon. Hon borde igentligen återvända, men ungarna klarade sig, de sov väl och skulle inte märka något innan
gryningen kom. Men de var ju endå 5, det var ju bara lite träning. Den bekymrande blicken som hanen fick var inte ovanlig. Den hade hon också
sett allt för ofta, hon suckade lätt och skakade lätt på huvudet, inte anmärkningsvärt. Han mummlade något som hon inte kunde fånga upp
men hon frågade inte upp saken, det var onödigt.
"Jag är bara på prov..." sa hon nu med en tystare röst, bara för att inskjuta det, onödigt men endå.

"Känner inte så många en" sa hon bara och nickade lätt, för en bekräftelse på sina ord.
Hon funderade lite om hon skulle säga något mer, men kom inte på så mycket just nu. Hon tog ett steg fram bara för att sätta vikten på nån annan
av tassarna. Då hon endå hade den förbaskade yrseln från och till. Varför i helvete behövde hon dras med den helatiden?
En ny fråga, hon spetsade sina öron och leendet höll på att falla tillbaka men hon lät det inte göra det.
"5, men nog pratat om mig. Varför är du själv här, ensam?" sa hon och huvudet lutade svagt på sne, men inte mycket innan hon rätade
på sig igen och blicken mötte de blå ögonen en kort stund, hon hade en vana att möta andras ögon.

Prov. Dom flesta flockar brukade ha prov. Varför inte bara börja känna en individ och gå därifrån? Nej allt skulle verkligen vara så komplicerat. Men gillade man utmaningar så, visst. Han själv skulle ha blivit utsatt för ett prov inom flocken TBB men han hade sluppit det. Han hade fångat Blossoms förtroende. Och han ska inte säga att han var nöjd med sin insats, inte alls. Han skulle vart en bra medlem om deras budskap inte skulle ha vart så dubbelt. Han kunde inte leva efter deras linjer...
Damon ruskade på huvudet, slå bort tankarna och minnena. Han ville inte komma ihåg det.
- Fem...
Upprepade han för sig själv lite mumlande. Han kunde inte ens hålla koll på sina egna. Hur många dom egentligen var eller hur gamla de hade blivit. Dom hade vart många, men samtidigt hade flera dött.. Han hade dödat en av dom. Även om minnet inte fanns där så var det vad alla andra sa.
Den mörka hannen bet hårt ihop och ögonen glimrade till i samma stund som han mötte upp den unga tikens blick. Hennes fråga ekade. Speciellt det sista ordet. Eller inbillade han sig igen?
Damon såg bort, vred hela kroppen mot ett och samma håll. Skuggorna va tillbaka. Skuggor som senare förvandlades till vita vargar. Normala vargar. Snabbt såg han mot tiken, endast för att fånga upp hennes reaktion på ifall det var verkligt eller inte. Men hon verkade inte kunna se det - och vad han hade lärt sig, så brukade det inte finnas på riktigt då. Hur verkligt det än såg ut...
- Jag vaktar våra områden, för att hjälpa flocken.
Han hade precis blivit utsedd till beta utav Mivria nu när Weed hade lämnat sin plats för att följa Dolor. Även om Damons planer var att söka sig långt bort och aldrig mer komma tillbaka hade Mivira stoppat honom, fått honom att stanna. I alla fall för ett kort tag.
- Ensam eller inte, jag klarar mig.
Han log igen, svagt men synligt. Blicken slet han loss från henne ytterligare en gång och såg bort ut över slätten. Det va så många minnen som spelades upp i bilder. Han kunde nästan se allt med blotta ögat. Men på något sätt kände han att det bara var hans sinne som va i obalans och att dessa syner endast va han som såg. Ingen annan.

Hon pendlade lätt till med öronen och fångade upp hans mummlande röst och nickade bara för att bekräfta att han hade hört rätt,
inte för att det var så nödvändigt. De var unga, men deras framtida var endå bestämnda, nog för att de kunde bestämma sin väg sen, själva. För hon visste
redan att Key skulle ha svårt att hålla dom kvar om de hade en annan åsikt om läget... I ellafall om de fick samma envisa vilja som León själv.
Hon hade aldrig haft någon över sig, som hon måste lyda order av, men nu hade hon det, fast hennes vilja var endå kvar.
Ett litet flin kom upp på hennes läppar då hon lekte med sina tankar.

Vaktar? Från vad? Tanken slog henne bara, hur många flockar fanns det igentligen i numoori? Snart fanns det väl så många att det skulle bli kris om bytesmarker
då flockmedlemmar vaktade sina marker. Tillsist skulle det bli krig, krig om marker, större områden. Men det skulle inte lösa så mycket för de flocklösa.
León fnös tyst, meningslösa tankar, hon drog sig ur sina egna tankar och försökte hålla samma fokus som förut på hanen.
Hon hade varit rätt så tyst då han talat en stund, men hon hade inte haft så mycket att säga om den saken.
Men nu ryckte hon lätt til och ett svagt leende letade sig fram på hennes läppar, det spelade från bittert till ett vanligt leende, innan det hastigt försvan.
"Då har vi något gemensamnt" sa hon tyst, hon visste inte riktigt om det var bara menat åt henne själv eller åt hanen. Men det fick han bestämma själv
i så fall. Hon svalde. Minnen av Afrodite kom upp i hennes huvud, och hon stelnade till. Hon hade aldrig varit hennes mor, nej.. och hon skulle aldrig bli.
För hon var död, självmord, patetiskt. Och inte var hennes syskon bättre. Hon hade alltid levt ensam, gjort sina egna beslut, och inte behövde
nån då komma in i hennes liv och rubba den cirkeln.

Hon vände på huvudet och backade bak något steg så hon kom till sitt bytesdjur igen, hon var hungrig, och om hon skulle klara av färden i snabb takt så
borde hon äta. Hon gav Damon en lätt otydlig blick innan hon sänkte huvudet och bet loss ett stycke av djuret. Det hade kallnat i den råa nattluften.
Hon tuggade.. svalde.. höjde sen huvudet igen.
"Har du valpar Damon?" sa hon sen, hon hade inte tänkt ställa några fler frågor, men vad kunde man åt sin käft? Hon tittade på honom, sänkte huvudet och rev loss ett nytt stycke kött, svalde och höjde sen sitt huvud ännu en gång men höll det höjt nu för att se hans reaktion.

[Rätt så konstigt ;3]

Han såg inte direkt på tiken längre, utan valde att studera något icke existerande istället. Dessa mörka skuggor som sprang över slätten, dessa mörka gestalter som alltid hemsökte honom.
Nej det var inte hans uppgift att hålla koll på reviret, det hade Sleazoid och Hinata fått i uppgift. Han själv skulle endast finnas vid Mivrias sida. Troligen var det där han skulle dö också. Han sneglade kort mot tikens håll igen, studerade hennes rörelser när hon hade börjat äta igen. Hennes fråga dök även den upp och han rörde inte en enda min.
Valpar, ja. Flera stycken hade han haft, men som sagt. Dom flesta var döda eller spårlöst försvunna. Han kunde knappt deras namn, förutom Iwa.
- Nej.
Han gav henne ett kort och falskt svar och den blåa blicken seglade ut över slätten igen. Långsamt började han röra på sig, förflytta sig ut över slätten och stegen kändes plötsligt så tunga. Det var en typisk svaghet för honom. Psyket, sinnet, tankar, minnen. Allt detta gjorde honom svag för flera minuter om han inte valde att försöka tänka på annat. Vilket kunde vara svårt och påfrestande.
Damon skakade kort på huvudet åt sig själv och nervskadan sen flera år tillbaka besökte honom ännu en gång och fick hela hans huvud att vrida om mot ett helt annat håll och sen liksom låsa sig fast så att han inte kunde röra sig. Eller det var så det just nu kändes.
Han bet hårt ihop, slutade andas för några sekunder och sneglade mot tiken igen.
- Jag har bara flocken, ingen familj.

Han visade ingen min, rörde inte en min medan hon själv stog stilla och såg på honom tills hon fick det korta svar
hon väntade på, nej. Ja, inte helt konstigt, elr? Vissa skaffade sig aldrig valpar, andra gjorde det. Hon sänkte
huvudet igen och började äta av köttet. Hon höjde inte huvudet igen, om han ville gå fick han gå, om han ville
fortsätta med deras "pratstund" så fick han. Men hon skulle bara äta och sen dra, hon kunde inte kasta bort mer tid.
Hon hörde hans ord, de var kanske inte så olika endå. Fast hon själv hade en släkt, så hade hon börjat förneka den.
Hon svängde lätt med öronen och hörde honom röra på sig men lyfte inte huvudet utan la det bara lätt på sne då hon
åt. En svag vind drog igenom hennes päls och slängde luggen åt sidan, fladdrade till innan de lade sig till rätta igen.

Hon tuggade och svalde innan hon kände sig mättad igen.
Det var lenge sen hon hade känt sig mätt. Hon höjde huvudet, som hade blivit blodfärgat runt munnen.
Hon stack ut sin kära tunga och slickade sig om läpparna och tittade upp på honom stilla och ett sista
lilla leende speglade sig på hennes läppar ett kort ögonblick, fundersamnt, borta i tankar.
"Jag måste återvända till mina små monstruo [monster]... Adiós Damon [Adjö Damon]" sade hon med några ord på spanska och svängde lätt
på huvudet och granskade honom en sista gång, dröjde kvar med blicken ett kort stund och svängde sen om
och började gå i riktning mot Lavaöknen, och svängde till med den rödsvarta svansen bakom henne och öronen spetsades.

[Avsluta efter att du svarat?:)]

Han hade försvunnit i sina egna tankar. Han va helt borta. Ända tills han återigen kunde höra hennes röst och ett främmande språk. Något han aldrig hört innan. Bara det gamla språket, latin. Det språk som någon ständigt viskade i hans öron. Han begrep inte ett enda ord utav det.
Käftarna slogs ihop, huvudet sänktes och han satte sig tungt ner på marken och bara stirrade rakt fram. Röster uppenbarade sig igen och han kände hur en förändring skedde inom honom. Han rökts undan och någon annan trädde fram. Ögonen slöts och när han återigen öppnade dom lös dom upp i en röd färg. Men han höll blicken undan från tiken och hela kroppen var spänd.
- Adjö.
Tvingade han nästan fram. Som vanligt pågick det en kamp inom honom, hans vilja mot förbannelsen. Eller sjukdomen.. Vad det nu än var.
Damon ruskade hårt på huvudet, slöt ögonen igen och försökte enbart fokusera på sig själv.
Han skulle hålla ut den sista tiden, det var inte lång tid kvar nu. Allt skulle snart vara över.

Avslutat