[Reserverad för Aziza.]

Vad som hade fört honom till Lövskogen var oklart, men självklart hade det skett om natten. Han var en sådan som gärna vandrade om natten, då allting verkade mycket enklare då. Det var lättare att samla tankarna, lättare att reda ut det som behövde ordnas upp. Underligt hur det kom sig, men det var så.
Sedan hade han även på sista tiden haft mycket mer energi om natten. Då himlen sprakade av ett enormt färgspel som var fullt av energi stärkte det även Shiva. Han drog hela tiden till sig lite av den kraft som svävade runt omkring honom. Detta var som gjort för honom, som en gåva från ovan. Och i sitt stilla sinne tackade han Moriko. Även om han inte visste ifall det var hon som skänkt detta åt honom, men han ville gärna tro det. Som en gåva till hans nyliga seger över Draugai. En gåva åt Kaiwood och flocken.
Ett tecken på att Moriko inte glömde dem, de som skyddade och värnade om hennes skog.

Men nu hade han lämnat den skogen, för att se över områden runt omkring sitt hem. Även om det kanske inte fanns mycket att se gillade Shiva att hålla sig uppdaterad. Cierzo hade ett revir i Nordan, och där fick de ha det. Men han vore inte vidare glad ifall de kom närmare. 
Därför var det tvungen att kollas upp, och av den anledningen befann han sig nu i de norra delarna av Lövskogen. Med avslappnade steg vandrade han framåt samtidigt som de mörka ögonen såg sig omkring. Han hade varit här många gånger tidigare. Det fanns många minnen mellan dessa träd. Men just nu spelade dem ingen roll. Det var nuet som var det viktiga.

Den beigefärgade tiken går med långa kliv på marken, hennes bärnstensbruna ögon såg sig hela tiden omkring och hon sveper lite med svansen. Den lugga bruna luggen är trasslig och faller ner mjukt över hennes ansikte. Ett stort ärr efter skogsbranden prydde hennes ena ansiktshalva men hon hade som tur var inte mist synen på det ögat.

Att vara här i lövskogen får minnena att komma tillbaka, om att detta var deras gamla revir och skogsbranden som nästan kostade henne livet. Hon stryker öronen smått bakåt och fnyser. Det var då det och även om hon saknade Lövskogen så var Nordan deras nya hem och hon kunde alltid besöka Lövskogen när hon ville.

Ett ljus från himlen får henne att titta upp och hon spärrar upp sina ögon när hons er det dansade ljuset på himlen. Hon hade aldrig sett något liknade förut och det var så vackert så magiskt och även mystiskt.

Hon klipper med öronen och ler stort, hon sänker huvudet och går sedan vidare, ljuset från himlen verkar lysa upp vägen för henne, nästan som den ville visa henne något.
Efter ett tag känner hon lukten av en varg i närheten, en okänd varg och hon klipper lite osäkert med öronen, skulle hon gå dit och kolla eller skulle hon gå vidare?

Allting verkade lugnt, precis som han hade förväntat sig. Det fanns inte mycket att se i detta område, men tillika måste det kollas. Shiva ville inte bli överraskad, han ville veta vad som hände i och omkring hans kungadöme. Bättre att ta det säkra före det osäkra, det var då helt klart. Flocken hade ännu inte hämtat sig efter kriget, och ifall de skulle bli överrumplade nu skulle de inte ha en vidare stor chans. Framförhållning var ett måste.

Men som sagt, allting verkade lugnt. Och det betydde även att Shiva kunde vända hemåt med sinnesro. Tillbaka till Kaiwood och skyddet som de mörka stammarna gav åt honom och de andra. Till hemmet han värderade så högt och älskade så innerligt. Hans skog, hans rike.
Men så, utan vidare förvarning, kände han plötsligt av den starka, levande energin från en annan varg. Genast stannade den tvåfärgade ledaren upp och såg åt det hållet som den andre vargen befann sig åt. Det var ingen han kände igen, någon främmande. Vad var detta? Lika bra att undersöka det när han ändå var på plats.

Så med beslutsamma steg placerades de stora tassarna en efter en på marken medan han vandrade i den bestämda riktningen rakt emot den främmande vargen. Vem det var skulle snart uppenbaras.
Och inte långt därefter stannade han upp i samma ögonblick som hans mörka ögon fastnade på en beigefärgad främling. Ett svag leende drog över hans smala läppar.
"Var hälsad."

Hon ser sig omkring och riktar blicken upp på himlen igen som om hon hoppades att ljuset skulle ge henne råd. Ljuset glödde starkt och dansade fram över himlen och hon log lite. Hon borde fortsätta, att fortsätta sitt liv. 

Hon rycker till när vargens doft blir allt starkare och hon klipper med öronen igen. - Var hälsad hör hon en röst bakom sig och hon snor runt och får syn på en stor varg framför sig, hans päls var udda, tvåfärgad och hans ögon är mörka. Han kom inte härifrån för hon kände inte igen honom. Dessutom hade han doft av en flock omkring sig.

Hon log lite snett, ett neutralt leende mot honom - Var hälsad själv främling.

Han granskade henne ingående, samtidigt som det sluga leendet låg kvar på läpparna. Kanske hade hans vandring hit inte varit förgäves, för trots allt låg doften av en flock omkring henne. Vilken det kunde vara var han inte säker på, men han hade sina aningar.
"Vem är du?" Frågan var rakt på sak. Vad fanns det egentligen för anledning att kring gå det man ville veta endast för att vara artig? "Och vad gör du här?"
Shiva hade ingen anledning att presentera sig själv först. Visst, han brukade väl göra det, då han var på ett sådant humör. Men just denna dag ville han ha information. Trots allt var det av den anledningen han sökt sig till dessa trakter, så varför då försöka vara ute efter något annat?
Svansen svepte bakom honom, och med smidiga rörelser satte han sig ned för att invänta hennes svar.

Hon såg hans sluga leende och höjer på ena ögonbryt frågandes. vad var han ute efter och man skall väll presentera sig först innan frågor? ett snett retsamt leende spelar på hennes läppar - Brukar man inte presentera sig förs herrn? Hon klipper smått med öronen fortfarande med snett leende på läpparna - Men eftersom du frågar, jag är Aziza. Hon möter hans svarta blick med sin gyllenbruna - Så då är det väll eran tur att säga erat namn?

Hon Blåser ut luft från munnen och ruskar lite på huvudet så den bruna luggen faller ner över hennes ögon. Hon vrider på huvudet så det stora ärret syns när hon tittar sig omkring i skogen - Jag gillar att besöka Lövskogen då och då. Hon riktar snabbt blicken tillbaka till honom - vad gör du här själv?

Hon sade sig heta Aziza. Inget namn han tidigare hade hört talas om, men det betydde såklart inte att hon inte var en varg att räkna med. Man kunde aldrig veta, det hade han fått lära sig den hårda vägen.
"Mitt namn är Shiva," sade han med sin djupa stämma. "Och jag är väl här av samma anledning som du."
Huvudet lades aningen på sned medan han talade, och de mörka ögonen granskade henne ingående. Nej, han hade inte mött henne förr, han kände inte igen hennes energi, inte heller utseendet som hon bar på. En totalt främmande varg, men kanske kunde hon bära på information åt honom.
"Du tillhör en flock, va?" Det var inte riktigt en fråga, mer ett påstående då han redan trodde sig veta svaret. Men likväl var det ord som behövdes bli sagda, så att han kunde få det helt klart för sig. Riktigt så skarpt var inte hans luktsinne, även om han ibland ville tro det.

Hon sätter sig ner på marken och kliar sig snabbt bakom det högra ögat innan hon riktar sin gyllenbruna blick på honom igen. Hon höll sig på sin kant och är vaksam, en aning misstänksam skulle man väll säga. Hon hade fått lära sig att vara vaksam mot främlingar men ändå respektfull. Så trots sin vaksamhet så visade hon att hon respekterade honom. Hon log snett när han svarade på hennes fråga - inte på grund av utsikten då? hennes ögon glittrar retsamt men hon sveper svansen runt sina framben och riktar blicken runt omkring skogen.

Minnena for igenom henne igen, men Lövskogen är och skulle alltid vara hennes hem, oavsett vart hon än tog vägen. Hon riktar sin blick mot Shiva igen när han ställde en fråga, om hon tillhörde en flock? genast slog misstankarna på ännu mer och hon ser misstänksam på honom - kanske det, varför undrar du Shiva? hennes röst är neutral, hon klipper med öronen och slicakr sig om nosen.

Han flinade kort åt henne. Humor var något som hon verkade ha, åtminstone till en viss grad, och något med hennes försiktiga skämt tilltalade honom. Han gillade en varg som kunde ge honom ett gott skratt.
Men åter igen så påminde han sig om att han inte var här för nöjets skull. Saker hade förändrats, det var nya tider, och de kunde inte längre gömma sig bland Kaiwoods skyddande stammar. Han ville ta reda på vad som hände i världen, och det här var en bra början. Och han visste vad de sade; Ville man ha något gjort fick man göra det själv. Därför stod han nu här med den brunaktiga varginnan.
"Behöver jag en anledning till min fråga?" Han log ett charmigt leende emot henne och för några sekunder verkade han nästan vara en oskyldig varg i en grym värld. Han var en utmärkt skådespelare, ifall det behövdes. "Nyfikenheten är det som driver oss alla framåt. Och när man möter någon frågar man först om de mest grundläggande sakerna. Namnet, anledningen till att den andre befinner sig på platsen, och ifall det finns en flock i närheten." Orden var väl valda, och även om Shiva kanske hade en dold mening med sin fråga var det även sanningen han talade nu. Det var sådant de flesta undrade första gången de mötte en främling, och det gällde även honom denna gång. "Inte sant?"

Hon log för sig själv inombords, även om hon är misstänksam så måste hon erkänna att han har charm och hans ord är väl valda. Den gyllenbruna blicken möter hans och hon klipper smått med öronen, hans charmiga leende tilltalade henne och hon ansåg att han hade ju bara ställt en oskyldigt fråga liksom många andra skulle hon ha gjort, hon själv hade gjort det. - Nej det behöver du inte ha. Men den retsamma glimten fanns kvar i hennes ögon - Men en charmör som du kanske har många anledningar till din fråga? Hon log ett retsamt smått charmigt leende mot honom, bara för att hans charmiga leende var smittande och hon ville inte vara oartig eller fräck på något sätt.

Hon lägger huvudet på sned och lyssnade på hans ord, jo det han säger stämmer om nyfikenheten, alla man stöter på frågar det mesta om vem man är och vart man kommer ifrån etc etc. Öronen rör sig hela tiden fram och tillbaka - Du talar väldigt klokt Shiva och ja du har helt rätt det du säger. Hon tar ett djupt andetag och möter hans svarta blick med sin. - Som svar på din fråga Shiva, ja jag tillhör en flock.

Så nu var det sagt, men vad han hade för avsikter visste hon inte och hon ville inte veta heller, hon har ingen rätt att snoka i hans angelägenheter och Lövskogen är inte deras revir längre så han kunde röra sig fritt här utan att hon hindrade honom. samtidigt är hon rädd för hennes krafter skall avslöja allt, att få syner är jobbigt och påfrestande och hon tyckte inte om att se syner om andras liv eller vad som händer eller ja. - jag antar att ni tillhör också en flock Shiva?

[Skrev ett långt inlägg men det försvann så nu blir det kort och dåligt -.- hahahha]

Det verkade som att hans ord hade haft önskad effekt, då hon svarade på hans fråga till slut och han kunde inte göra annat än att le emot henne. Han hade alltid fått höra att han hade talets gåva, modern hade sagt det åt honom så många gånger, och detta var bevis på att han fortfarande hade den kvar.
"Se, det var väl inte så svårt?"
Med huvudet en aning på sned fortsatte Shiva att se på henne. Han kände en svag lust att jaga henne, men påminde sig själv om att det inte var därför han var här. Han behövde information. Det var dags att börja se utanför Kaiwood också.
"Vi kan göra det till en lek," sade han med en entusiastisk röst. "Jag ställer en fråga, du ställer en fråga, och så vidare... Och som svar åt dig, ja, jag tillhör en flock." Det här var roligt. Det var en lek, ett spel, och Shiva gillade sånt. Han var nämligen bra på att vinna.
"Nästa fråga, vilken flocken?"

Ett litet skratt kommer från henne och hon ruskar lite på huvudet, den retsamma glimten är kvar i hennes ögon - nej, det var det inte. 
öronen rör sig hela tiden men hon håller avstånd mellan dem trots hans charmiga leende och vänlighet. Hon har fått lära sig att hålla avstånd och visa respekt för främlingar, men var även vaksam för alla är inte snälla ringer moderns ord i hennes huvud. 

Hon möter hans blick och hon slickar sig om nosen. - hmm okej, inte för jag är någon intressant person. En typ av lek, frågelek? visst varför inte så länge det blev för privata så. - Cierzo svarar jon på hans fråga. hon bollar snabbt tillbaka hans fråga - och vilken flock tillhör du?

Han hade anat rätt, det var en från Cierzo. Vilken lyckträff. Det verkade som att Gudarna log mot honom idag, och Shiva kunde inte göra annat än le tillbaka mot dem.
"Jaså, Cierzo? Dem har jag hört talas om, håller de fortfarande till i Lövskogen? Jag tänker, efter den stora branden och så."
Det var med en tillgjort ovetandes röst han talade. Han visste mycket väl om vilka Cierzo var, men han hade inte sett en varg från dem på länge. Och det var underligt, med tanke på att de hade haft gränserna så nära varandra tidigare. Så Shiva undrade, ifall de flyttat eller blivit utplånade. Men fortfarande verkade de existera, då honan framför honom sade sig tillhöra den gruppen av vargar.

Han drog ett andetag, som för att ge henne lite tid att svara. Ännu ville han inte säga något mer, men samtidigt kunde han inte låta bli att känna spänning inför ögonblicket då han skulle avslöja att han tillhörde TBB. Ifall hon var från Cierzo borde hennes reaktion bli intressant.

Hon granskar honom, hon är inte riktigt säker på vad han är ute efter. Men hon avvaktar och klipper lite med öronen. hennes blick möter hans svarta när han pratar om hennes flock och när han nämner den stora branden går det rysningar genom hennes kropp och minnen flimrar förbi i hennes huvud.

Det var på grund av den stora branden hon fick sin brännskada i ansiktet och att hon nästan miste livet, men tack vare att hennes vän och flockledare räddade henne så kom hon undan med livet i behåll men ett fult minne efter branden.

Misstänksamheten syntes i hennes ögon, varför var han så nyfiken om hennes flock? men ja, eftersom de har flyttat och fått ett nytt revir så det kanske är många som tror att de är inte existerar längre. - Nej, vi håller inte till i Lövskogen längre. svarar hon med en kort underton i sin röst, dock var den inte hotfull eller något respektlöst utan bara helt neutral.

Shiva lät blicken svepa över omgivningen omkring dem. Nej, de höll inte till i Lövskogen längre. Han hade anat det, känt det på sig, tack vare avsaknaden av deras ansiktet som han vanligtvis då och då hade stött på under sina vandringar som ungvarg. Nu var det länge sedan någon från Cierzo hade irrat sig in på hans revir. Han saknade det nästan.
"Jag märker det," svarade han och lät blicken åter glida tillbaka till Azizas ögon. "Så vars håller de till nu för tiden?"
Fortfarande undvek han att svara på hennes fråga och han undrade när det skulle komma sig att hon ställde den en gång till, eller påpekade att han inte hade svarat. Men hittills fungerade allting perfekt, precis som han hade hoppats på. Och för varje ord hon sade, desto mer kunskap fick han.
Och kunskap var makt.
Ljuva makt.

Hon tar ett steg närmare honom och betraktar honom med sin blick och sveper med svansen. Ett retfullt leende sprider sig på hennes läppar - vadan denna nyfiken om min flock?Letar du efter något eller någon speciell? Men hennes magkänsla sa att hon inte skulle gå för långt. Så hon sätter sig ner och betraktar honom med en blick. - förresten så svarade du inte på min fråga.

Hon svarade inte på hans fråga då han hade inte svarat på hennes fråga. Så lätt skulle han inte komma undan, men hon är nyfiken varför han ville veta om hennes flock, hade han tänkt planera något mot dem?. Hon tvekar och ruskar lite på huvudet.

En plötsligt smärta i huvudet får henne att stöna högt och hon sänker huvudet för att inte visa sin smärta. " inte nu" tänker hon för sig själv. Hon darrar en aning i kroppen men försöker låta bli att visa det. Hon försöker hålla tillbaka men det är svårt. - Skit... väser hon fram mellan sammanbitna tänder.

(hoppas det är okej om hon får någon syn,annars skriver jag om inlägget. ^^)

"Får man inte vara nyfiken?"
Ett oskyldigt leende spelade i Shivas ansikte medan han såg på henne med en blick som inte riktigt gick att tolka. Ifall han gillade henne eller inte, vad han hade för planer, vad han tänkte. De mörka ögonen avslöjade ingenting. Och det var han glad över. Andra behövde inte veta vad som rörde sig i hans huvud. Det var därför han hade så svårt för telepater.
Tankarna nådde en av Kalis valpar, tankeläsaren... Shiva var osäker på vad han tyckte om denne. En enorm tillgång, visserligen. Men aldrig kunde han vara säker på att den unge inte rotade i hans eget sinne. Han hade inget försvar mot en sådan sak, och han gillade det inte.

Honan noterade att han inte hade svarat på hennes fråga. Han hade undrat hur länge han skulle lyckas skjuta på det. Det verkade som att det var dags nu. Spänningen steg i hans kropp.
Men just när han skulle yttra orden hände något. Energierna flammade upp kring honan, och förvånat tog Shiva ett steg bak. Det var en enorm kraft hon bar inom sig, aldrig att han hade kunnat ana det. Och då han betraktade henne slog det honom att hon måste ha ont. Hon fick ont av all den energi som släpptes lös. En sådan styrka, en sådan otrolig förmåga hon verkade bära på!
Vad var detta?

Hon andas flämtande och ett stön kommer ut från hennes mun och kroppen darrade och hon hörde hans retsamma röst men hon kunde inte svara, smärtan i huvudet gjorde för ont och hon använde all sin styrka för att inte falla omkull på marken och vråla av smärtan.Hon höjer blicken en aning och hennes ögon glöder en aning, det var som om hon var i trans. Bilder flimrade förbi hennes ögon, vissa tydliga andra otydliga och hon kunde inte riktigt förstå sammanhanget mellan dem.  

Hon väser mellan tänderna - sluta, jag orkar inte se mer... Även om hon visste att hon inte kan kontrollera synerna, de kommer och går och det finns inget hon kunde göra? För hur skall man kunna kontrollera syner? Öronen rycker till och efter någon minut men för henne kändes det som timmar så slutade det och smärtan i huvudet började sakta att klinga av. Även hennes ögon slutade sakta att glöda och hon sätter sig ner på marken på darrande ben medan hon återhämtar sig. Blicken är riktad ner mot marken och hon mumlar fram -  Du.. är kvar? Hon höjer blicken ser på honom med både förvirring och förvåning i sina trötta ögon... - jag ber om ursäkt säger hon och ser bort. Skulle han dra sig undan för hon hade synska krafter också. - Det var inte meningen att skrämma dig men jag kan inte kontrollera dem.. De kommer och går som de vill.

Under tystnad granskade Shiva honan som sakta men säkert samlade sig, samtidigt som energierna omkring henne falnade. Det hade varit ett färgsprakande skådespel utan dess like, och Shiva kunde knappt dölja den iver som fanns inom honom. Vad var detta? Han måste få reda på det, måste få veta. Ifall denna hona tillhörde Cierzo och kunde släppa lös så där mycket kraft... Var hon ett vapen av något slag?
Tanken fick honom att le en aning, men efter bara några ögonblick återkom allvaret i hans ansikte. Detta var faktiskt ingenting att skämta om.
"Vad var det som hände med dig?" frågade han med en stämma som uppmanade henne att svara. 

[Ledsen för segt svar, haft fullt upp <3]

Hennes kropp kändes tung som om all hennes energi hade sugits ur henne och bara lämnat ett tomt skal efter sig. Men det tog mycket energi att se, och att inte kontrollera dem. Hon tyckte inte om att synerna kommer och går som de ville, att inte inte ha någon kontroll över dem och att det tog en massa energi av henne. Men hennes mor hade exakt samma krafter, det var något man fick lära sig sig med tiden, och ju äldre hon blev desto mer skulle hon lära sig om sina synska krafter.

Hennes guldbruna ögon hade en matt glimt i sig när hon försökte tyda de syner hon fick. Öronen rycker till när hon hör Shivas röst, och han en stämma som uppmanade att hon skulle berätta. Hon tvekar, mor hade varnat henne att det fanns såna som ville utnyttja dem för att de har synska krafter, men kanske var det från mors gamla hem som hon menade? men hon var alltid försiktigt och det var inte alla som uppskattade en med synska krafter. - Du är ledaren över TBB mumlar hon tyst för sig. vad skulle hon göra? Hon kunde inte avslöja vad flocken håller till och nu hade hon avslöjat sina synska krafter för ledaren av TBB. "Skit, vad skulle hända nu?" tänker hon med oro i tankarna.

Hon slickar sig om nosen och sätter sig till rätta. Hon drar några djupa andetag och möter hans blick med sin trötta och en aning matta blick. Det var något med hans röst som fick henne att både tveka och vilja berätta, men hon hade inget annat val, hon hade ju avslöjat krafterna och hon suckar en aning och ser bort mot några träd. - Jag fick syner, jag har nämligen synska krafter, vilket är inte så uppskattat utav många när de får reda på det. Säger hon med en ton av sorg i sin röst. Men hon ville vara ärlig mot dem hon träffade. Dock hade hon även energi som kraft fast det var mer helande energi och den tyckte hon om även om den också tog ut energi från henne. - jag menade inte att skrämma dig, Shiva av TBB! Hon kastar en blick på honom och böjer på huvudet.

( Ingen fara! jag vet hur det är att ha mycket att gra IRL <3 dessutom är det alltid spännande att vänta ut och se vad som händer )

Shiva höjde svagt på ögonbrynen då hon talade. Han hade inte sagt det åt henne, att han var ledare över TBB, och ändå visste hon det... Så intressant.
När hon sedan fortsatte förklara steg hans förvåning än mer. Syner... En förmåga som gav henne möjlighet att se saker? Hon kunde se hur verkligheten såg ut, utan att vara där. Hon visste saker utan att någon sagt dem åt henne. Kanske hon till och med kunde se framtiden... Tanken var fascinerande. Han hade hört om historier om detta, men han hade aldrig mött någon med denna förmåga tidigare.
Han mindes hur hennes energi bara hade flammat upp omkring henne tidigare, och nu var hon svag. Han kunde se det, lika tydligt som han såg omgivningen omkring sig. Det måste ha varit utmattande för henne.
Tänk att Cierzo, deras grannar, hade en varg med en sådan förmåga... Det var lite skrämmande. Ifall det skulle komma till konflikt skulle de andra ha en stor fördel. Det bådade inte gott. Det var ett hot. Och vad gjorde man med hot? Jo, man röjde undan dem.
Ett kort skratt lämnade honom.
"Kära vän, du skrämmer mig inte." Han stillsamt ett steg närmare henne med ett elakt flin klistrar i ansiktet. "Det borde nog vara tvärt om..."

Hennes blick är trött, en aning ofokuserad men ändå fäster hon sin gyllenbruna blick mot den svartvita hanen, TBB ledare. Hon hade hört många historier både om flocken och deras ledare. Hon klipper en aning med öronen och ruskar på huvudet, hon är nervös och rädd. Rädd för sin egna förmåga, rädd att andra skall utnyttja henne och kraften till sin fördel.

Hon sveper lite med svansen och hörde honom skratta till och hon såg det elaka flinet i hans ansikte och genast blir hon på sin vakt, trots att rädslan är hög och energin är låg. Men vad skulle hon göra? Hon var helt själv här med Shiva och vad hade han för planer?

En förvåning glimtar i hennes ögon, han blev inte skrämd? Det var inte den reaktionen hon brukade få, snarare att de drar sig undan och inte vet vad de skall reagera när hennes kraft vaknar till liv bara sådär. - Det brukar vara den reaktionen som jag får när min kraft har visat sig. Hon slickar sig om nosen. - Du är nog den första som inte har backat undan från mig mumlar hon lågt för sig själv. Tvärtom? tänkte han göra henne illa? Tänkte han ta med henne till sin flock? En kall rysning for igenom hennes kropp. - vad tänker du göra Shiva? Jag tänker inte berätta något, det jag ser behöver ingen annan veta så länge ingen frågar eller om det är viktigt.

(Cierzo finns ju inte länge :( så hon är flocklös för tillfället, så det hon ser behåller hon för sig själv om ingen frågar då ^^)

[Avslutat!]

Då rollspelet hamnat långt bak i tiden. Kommit överens med Emelie att Shiva försökte värva Aziza till TBB pga hennes krafter, hon sa nej och Shiva jagade iväg henne. Så tar vi resten i ett framtida möte!

Klart slut! :'D