Natten hade kommit fortare än väntat, men för det var han tacksam. Det var något med den här skogen som utstrålade glädje och lycka; när solljuset föll på de gröna löven tycktes allting lysa. Saeculi gillade inte den känslan - den var främmande, påtryckande och helt enkelt äcklig. Rikanda hade sagt åt honom att bara ignorera det, att fortsätta gå och bara vänta till natten skulle falla. Hon hade rätt, de olustiga känslorna hade tynat bort i och med att himmelen hade blivit mörkare och mörkare.

För övrigt så var inte solljuset till en fördel när han jagade; hans tunga kropp gjorde det omöjligt för honom att ta sig ikapp ett hjortdjur, så han var tvungen att överraska dem. Nu, å andra sidan, skulle det inte vara allt för jobbigt. Bakom några högresta, tjocka buskar låg den storvuxna, gråbruna hanen i väntan på att ett bytesdjur skulle gå förbi. Anledningen till att lagt sig just där var på grund av den närliggande, upptrampade stigen - en vandringsled för bytesdjur. De metallfärgade ögonen stirrade stint framåt, registrerade varenda rörelse. Kroppen var spänd som en stålfjäder, beredd på att kasta sig ur busken och anfalla. Han kunde känna hur Rikanda otåligt väntade. 

[ Är alltid lite skumt att rolla första gången med en karaktär. ♥ Men Rikanda är bara i hans huvud liksom, han känner bara av henne och hör henne~ Ville bara klargöra lite. ]

Hon hade stannat kvar i Byomi. Även efter att flocken som huserat här lämnat dessa marker. Hon kände sig uttråkad. Det var inget som intresserade henne. Hon såg likgiltigt på allt. Omgivningen omkring henne var inte vacker. Har hon gått och blivit bitter? Dumheter. Hon är vacker och ung och stark. Vad mer kan hon önska? Makt. Det har alltid varit längtan efter makt som drivit henne. Men sedan hon anlände i Numoori har hon inte vunnit någon makt. Ingenting har hon vunnit på det. Och det har gjort henne uttråkad.

Hon tar sig fram i lätt trav. Gillar när musklerna arbetar under skinnet. Hon är en krigare. Hon vill kämpa och använda kroppen. Inte bara huvudet. Hon stannar upp och sluter ögonen. Fyller lungorna med luft och andas sedan ut. Hårt. Hon tömmer lungorna tills det svider. Så fyller hon lungorna igen. Så står hon och gör några gånger. Så låter hon andningen återgå till det normala. Hon känner jorden under tassarna. Hon känner trädens rötter som ringlar sig därunder. Hon känner löven och grenarna och lugnet.

Så avbryts hennes frid av en främling som hukar bland buskarna längre fram. Irriterad öppnar varginnan ena ögat och det rubinröda pupilllösa ögat stirrar ut mellan träden. Främlingen befinner sig för långt fram för att hon ska se honom. Och vinden ligger så hennes doft inte förs åt hans håll. Irriterad över att hennes frid rubbats öppnar hon andra ögat med och sätter kroppen i rörelse. Ljudlöst rör hon sig framåt. Ljudlöst och med spänst och elegans. Hon rör sig smidigt och målmedvetet. Med huvudet högt och den långa yviga svansen böljar med i hennes rörelser. Solens strålar som fläckar marken får hennes gyllene fäll att glimma likt guld. Hon är en vacker varginna. Och hon vet det.

[ Du kanske missade det, men jag skrev att det var natt i inlägget. C': Tänkte bara påpeka lite snabbt, så vi inte uppfattar varandra helt fel. :> ]

Rikandas otålighet avslutades tvärt. Hon hade märkt av ett annat sinne.
"Någon är här." sade hon snabbt och känslolöst medans hon inväntade mer information. Saeculis blick som så stelt och målinriktad legat på stigen tvingade honom att se sig omkring.
"Det är bara en tik. Skit i henne." muttrade Rikanda ointresserat. 
"Jag vill bara veta vad hon vill..." mumlade han snabbt som svar. Han kunde känna Rikanda rikta hans blick åt hans ena sida. Precis som hon menat, kom där en hona vandrade emot honom i en rask fart. Med något stela rörelser reste han sig med blicken fastnaglad på den gyllene honan. Rikanda gnällde tystlåtet åt honom på sanglingua. 
"Vad vill du?" Saeculi lät besvärad. Han var hungrig, och inte alls i längtan efter sällskap - alla individer han stött på hade ändå visat sig vara loppbitna, värdelösa parasiter. Den enda värdig i hans ögon var Rikanda; den han inte kunde se. Trots att han inte kunde se henne, föreställde han sig en svart, högrest men slank varginna med lysande röda ögon - lite som den främmande honans ögon.

Hon får snart syn på främlingen. Men ser inget intresserad. Den pupilllösa rubinröda blicken synar likgiltigt främlingen. En hård fnysning lämnar hennes nos när hanen talar.
"Det är inte jag som vill något här". Svarar hon kyligt och fortsätter bara vandra utan att stanna. Det krävs mer än så att fånga hennes intresse. Och hanen har misslyckats grovt. Hon har ingen lust att stanna. Även om hon inte har annat för sig är hon inte den som gärna stannar för att småprata om allt och ingenting. Och hanen verkar väldigt snarstucken. En patetisk loppa. Varginnan himlar med ögonen och skakar lätt på huvudet. Ibland är det inte lätt för en flicka att vara så vacker som hon. Det är många som vill ha hennes uppmärksamhet. Vissa kommer med minst sagt klumpiga försök. Vissa borde skaffa lite mer vett innan de ens öppnar munnen. Kommunikationen mellan hjärnan och munnen verkar vara felkopplad på så många sätt. Hon ägnar inte hanen ens en blick. För inte är han värd det. Men hon håller koll på var han sätter tassarna. Hon fortsätter gå.

"Det är inte jag som vill något här."
Saeculi tittade på henne med döda ögon. Vad menade hon? Något irriterat slog han på svansen och bet ihop. 
"Varför bryr du dig ens?" frågade Rikanda med en oförstående ton. Saeculi visste inte. Men något med honan fick honom irriterad. Varför talade hon så till honom?

Hyndan fortsatte bara vandra förbi honom. Saeculi piskade irriterat på svansen och följde henne med blicken. Det må vara det onödigaste mötet han varit med om. Varför hade ens valt att närma sig? För att störa honom? Saeculi vände kvickt bort blicken, och riktade den bort emot stigen igen och började inta sin föregående position.

[ Verkar bli ett kortroll här. c; Om du känner för att fortsätta rollet eller avsluta det, så kan du bara skriva. Annars anser jag det som avslutat. :> ]