Stora delar av flocken hade gemensamt givit sig av för att följa det färgsprakande fenomenet som dansade över himlen. Det hade efter flera dagars vandring lett dem till en rå och kall plats täckt av ett vitt lager av...något. 
Timoteij kunde inte komma på någon förklaring till vad det kalla knastrande underlaget bestod av. Det var olikt allt annat han någonsin sett. Men å andra sidan, han hade egentligen inte sett så mycket annat än sten med tanke på vart flocken hade sitt revir. Jisses så less han var på att se sten. Detta var otroligt spännande!
Den unga älskade verkligen att upptäcka och se nya saker, så det kom inte till någon överraskning då han utan vidare stack iväg på diverse sidospår som var mer eller mindre tillåtna.
Platsen var full av liv. Vargar i alla sorters former och storlekar hade anlänt till platsen efter att ha följt den där märkliga regnbågen. En specifik sorts varg hade fångat hans intresse, fluffig och fläckig med konstiga svansar. De verkade stå för majoriteten av platsens besökare. Kanske de rent utav bodde här?
Han skulle precis till att gå fram och prata med en av dem då han hörde Aleks röst bakom honom. Tusan, de hade redan hittat honom. Tur att det var Alek och inte någon annan, han var åtminstone cool.

| Aleksandr. Utspelar sig i början av eventet |

När Timoteij tagit en lurig avstickare från gruppen hade Brann trött nickat åt valpens håll. Alek hade fattad vinken direkt. "Japp, fattar! Är på G," flinade han och travade efter den luriga grabben.
      För ett ögonblick var Alek rädd att han tappat bort ynglingen, och kände hjärtat slå i panik. Hur skulle han berätta för de andra att han tappat bort en valp på mindre än fem sekunder? Men så såg han en mörkbrun päls bland allt det fläckiga och andades ut.
     "Timo! Ey!" ropade han och skyndade ikapp den lille. "Eyeyey, vart är du påväg va? Hörru, vi måste hålla oss till gruppen-"
Alek avbröts när han lyfte blicken mot en av eldarna. Runt den satt en av de fläckiga, fluffiga vargarna och berättade med högtidlig röst. Runt de samlade dansade olika bilder. En hare som sprang runt åskådarna, och sedan plötsligt en mammut. "Coolt! Kom Timo, vi kollar! De verkar berätta sagor."
Alek var kanske för gammal för sånt, men egentligen inte. Han älskade fortfarande att höra valpsagorna de vuxna berättade för valparna, men försökte alltid spela av det som att han bara inte hade något bättre för sig.

Han vände sig motvilligt om då Alek kom fram till honom och frågade vart han var på väg. Han suckade teatraliskt.
''Vart tror du? Det finns ju så himla mycket att se här fattaru väl? Jag kommer ju aaaldrig få se nått så som mamma håller oss samlade hela tiden'' svarade han med en smått överdrivet bitter stämma. 
Egentligen så förstod han varför de behövde hålla sig i närheten, de ville inte tappa bort någon av dem, inte som med Maksim. Men han var faktiskt less på att höra det hela tiden. Han var inte Maksim, han var Timoteij.
Det bittra humöret försvann dock lika snabbt som det dykt upp då Alek också verkade inse att platsen hade så mycket nytt att erbjuda. Han följde den äldres blick då den fästes vid en av eldarna.
''Åh ja! Så coolt!''. Han hoppade uppspelt på platsen innan de bägge tog sig närmare.
Timo kanske inte var så fascinerad i själva sagoberättandet, men sättet som de bringade liv i karaktärerna lämnade ett ansiktsuttryck fyllt av beundran och förvåning hos valpen. Vad var det för sorts kraft som skapade sådana bilder? Kunde han få den kraften? Det var bara för coolt.
''Vad är det för kraft som gör sånna bilder?'' viskade han ivrigt till sin flockbroder.

Timo hade en poäng. Man kunde lätt bli kvävd av sina föräldrar, även om det i Aleks fall snarare varit syskonen som satt käppar i hjulen för honom. Föräldrars överbeskyddande var inget han riktigt upplevde längre. Det var som värst efter Maksims försvinnande, då hade Kolzak praktiskt taget förbjudit alla utflykter. Nu var det länge sedan Alek överhuvudtaget sett sin pappa. Det vore lögn att säga att han inte saknade sin fars närvaro, men känslan av att ha blivit övergiven stack ändå i bröstet. Äh. Han klarade sig. Han var ingen liten valp längre. Praktiskt taget vuxen, ändå.
      Med långa steg följde Aleksandr efter Timo till lägerelden. När de kom närmare snappade han upp berättarrösten, en äldre, kvinnlig zimaers hesa och något trögflytande jargong. Vid närmare undersökning verkade det vara skräcksagor som berättades, och åldersgruppen var något äldre än kring många av de andra eldarna.
"Ööh, jag vet inte," mumlade Aleksandr faschinerat åt bilderna av en enorm monsterbjörn som cirkulerade kring elden. Som en skugga, ett hot. Han rös lite motvilligt. "Krillusion tror jag de hette. Lune nämnde de nån gång."
Eller, något sådant iallafall. "Ska vi verkligen lyssna? Det låter lite läskigt... är du verkligen stor nog för såna sagor, Timo?" Aleks skrattade nervöst.

Krillusion? Det lät konstigt, men coolt. Vad tyckte valpen inte var coolt egentligen? Det mesta, särskilt sådant som de äldre flocksyskonen fick göra men som han och hans syskon var för unga för, det var lite extra coolt. Så som detta. Skulle de ha frågat Ayira så skulle de säkert fått ett blankt nej, men nu då den kära modern inte var i närheten så sträckte Timo på sig.
''Klart jag är! Jag är modigast i världen ju!''. Stämman var nog lite för entusiastisk och drog åt sig en del irriterade blickar från vargarna omkring dem. Insikten om att ha stört fick stoltheten och modet att sjunka likt en sten och öronen slickades skamset bak mot nacken för en kort stund.
Ärligt talat så började historien bli lite smått läskig, inte för att han någonsin skulle erkänna det. Så han vände sig tillbaka till Alek och petade på honom med ena tassen.
''Alek, vad tror du...''. Längre hann han inte prata innan en stor gråvit varg bredvid dem utbrast i ett irriterat ''Shyyy'' och blängde på dem.
Fortare än kvickt så var den lille uppe på benen. ''Vi drar!'' utbrast han och slängde ett öga upp mot Alek samtidigt som de små benen tog honom bort från lägerelden. Han hade inte lust att bli bortjagad för att ha stört, bättre att lämna av eget val så man kunde behålla sin image.

Aleks noterade hur andra vargar omkring elden hyssjade Timoteij. Han log ursäktande mot dem och vände sedan blicken mot den lille som blivit märkbart sänkt över tillsägelsen. "Äsch, oroa dig inte, de är lite stela här uppe," viskade han lågt, för att försöka muntra upp honom. Sedan fortsatte sagan, och den var faktiskt ganska läskig. Alek darrade lätt (och intalade sig att det var för att han frös) när historien talade om en mörk och ond ande i formen av en vandrande skelett-hjort. Timo började försiktigt ställa frågan Aleks haft på hjärtat sen sagan började, men blev avbruten av ännu en hyssjande varg. Timo sprang iväg illa kvickt och Aleks suckade lättat, gav den gråvita vargen brevid ett tacksamt leende så att han äntligen kunde slippa höra den läskiga berättelsen utan att verka mesig.
     "Ey ey, Timo, vänta på mig!" kallade han efter Timoteij och pulsade efter så snabbt han kunde.

[Avslutat!<3]