Namida hade vandrat länge ensam nu efter att ha sagt adjö till sin senaste tränare som hade lärt henne grunderna i strid. Nu var hon på vandring genom Nimorislätten som hon tyckte var en fin och trevligt slätt. Hon såg sig omkring, sträckte på sig och la sig i skuggan för att vila. Hon kände att hon ville lära sig mer, hon ville bli starkare, finna ett hem, en familj, vänner att försvara. Men... hon var i slutändan alltid ensam. Det började göra henne lite deppig. Skulle hon någonsin vi en chans till en minsta vän i livet? En vän som stannade där hos henne? Hon suckade, la sig ner och blundade.

Under hans tassar gnistrade det våldsamt av elektriciteten som fyllde hans kropp i jakten på sitt byte, djuret gjorde en tvärvändning så han fick göra detsamma. Hans tassar gled i snön som var kvar och han halkade efter en aning. Hanen gjorde ett utåtfall och siktade sin elektricitet mot bytet som träffades och stupade. Djuret rörde sig i kramper och det var så som Raphael passade på att slita ur strupen ur dens hals. Det gick trögt, han var ju inte så stor, det krävdes arbete men till sist gick det och hans byte fyllde snön som var kvar med dess varma blod medan dens dödsryckningar började att avta. Raphael log och skuttade runt lite och var ganska stolt ändå. Han böjde sig ned och stack sitt huvud i bytet och började att käka.

Lumen kände sig värdelös efter ännu ett misslyckande med att försöka flyga högt i luften, hon hade ställt sig på klippa för försöka flyga men så fort hon kom nära kanten så fick hon panik och vart yr så det hade slutat med att hon gav upp och gick ner. Hon är en fakarg men hon klarade verkligen inte av höjder. 
Men nu gick hon genom Numoorislätten med vingarna släppande efter sig. Efter ett tag kände hon doften av blod och hon blev nyfiken och följde efter doften, efter en liten stund kom hon fram till platsen doften kom ifrån. Hon gömde sig bakom en stor sten och tittade försiktigt fram. Det stod en varg hane ute på slätten och åt på ett byte, vem var han? Hon hade inte sett en annan varg på ett tag men hon vågade inte gå fram.

Namida hörde ljudet av att någon jagade i bakgrunden. När hon tittade upp såg hon en varg, kanske runt 10-12 år gammal, äta på ett byte och kort där efter föll hennes ögon en ännu yngre varg som kom gående. Hon följde dem med blicken för att se om de kände varandra eller inte. Tydligen gjorde de inte det då den minsta vargen verkade vara tveksam. Men vart var föräldrarna till dessa valpar, de kan väl inte vara själva här ute? Namida ser sig omkring för att se om det fanns föräldrar i närheten.

Raphael kände knappt någonting annat än blodlukten, han var så stolt över att han fällt ett bytesdjur med sin kraft att han blev lite ouppmärksam över omgivningen. Men då han väl kollade upp fick han syn på en annan individ och kände doften utav en annan. Raphael ställde sig framför sitt byte och började morra och visa att bytet var hans, men på något sätt såg det inte ut som att denna främling var intresserad utav hans byte utan mer var nyfiken på själva händelsen. Och denne såg rätt liten ut. Raphael höjde upp huvudet och slutade morra, men behöll ändå sitt överbeskyddande uttryck över sitt byte. Hanen kollade sig sedan omkring efter den andra doften, och till sist fick han syn på ännu en främling.
"Vad är det ni vill?" frågade han till sist. Han var själv nyfiken på dessa två, men han visste ju inte vad deras avsikter var.

Lumen pep till ryggade lätt undan när hanen hon hade tittat på såg henne och började morra. Men när hon såg honom kolla åt ett annat håll så kollade hon också dit. Det stod en annan varg där, en äldre. Men tittade sedan tillbaka på hanen när han började prata; ''Vad är det ni vill?'' Lumen gömde sig mer bakom stenen. Hon visste inte vad den äldre ville men hon var bara mest nyfiken på var doften kom ifrån, längre hade hon inte tänkt. ''U-uhm...'' började hon med en nervös röst; ''jag var... ba-bara... nyfiken.. jag vet in-inte.. vem det dä-där är..'' fick hon till slut fram och tittade på den andra vargen.

Namida tittade på valpen med bytet. Han frågade vilka de va och hon gick fram en bit med mild blick. "Hej, jag är Namida. Jag kom precis hit efter att ha vandrat runt lite. Jag hörde er och såg er bara när jag tittade upp. Ni är väl inte här själva? Även om det är en fin plats kan den vara farlig." säger hon milt. Hon hoppades att de inte var ensamma. Annars måste hon hjälpa dem för hon kunde inte bara lämna dem ensamma.

Hanen fnyste "Jag har vandrat ensam i många år nu, behöver ingen som ser efter mig" Sade han och blicken återvände till den rädde bakom stenen "Kom fram så jag kan se dig" sa han med en nyfiken blick men något vänligare denna gången. Denna valp såg ut att vara lite yngre än honom, men han kunde inte riktigt avgöra vad denne var för ras då honan gömde för stor del av sig själv. Raphael's blick vandrade mellan de två honorna, han granskade dem så gott han kunde. Den äldre var klädd i underliga färger, han visste inte riktigt vart han skulle placera henne men för tillfället behöll han båda på avstånd.

Hon tittade på den färgglada vargen som berätta att hennes namn var Namida. Hon verkade snäll men hon var fortfarande lite nervös men innan hon svarade så började hanen prata. "Kom fram så jag kan se dig" Lumen ryckte till lite lätt när hanen pratade direkt till henne, hon tvekade lite men klev sedan fram bakom stenen med hennes vingar tätt kring hennes kropp. Hennes blick gick mellan hanen och honan med en nyfiken blick. ''Mi-mitt namn ä-är... Lumen'' sa hon sedan lite nervöst, hon harklade sig, ''Jag ä-är tillräckligt s-stor att vandra s-själv'' sa hon sedan lite modigare men med huvudet lågt och kollade på det två vargarna. 

Den minsta vargen presenterade sig nervöst men med en ton av mod i rösten. "Hej Lumen. Du behöver inte vara rädd för mig." sa Namida vänligt. Hon vände sig om mot hanen. "Hur länge har ni varit ensamma? Ni är väldigt unga..." hon tittade från hanen till den lilla honan. Hennes ögon utstrålade omtanke och vänlighet.

Honan klev fram, en fakarg? Hanen började att slappna av en aning då dessa två inte direkt utav en fara. Den enda skakade på som ett asplöv och den andre verkade vara brydd över att de var ensamma. Han förstod inte riktigt varför denna Namida brydde sig, men dem tankarna lade han åt sidan. "Var det doften av mitt byte som lockade hit er?" frågade han och satte sig ned, blicken var fortfarande vandrande mellan dessa två honor.

Lumen tittade på Namida när hon fråga hur länge de hade varit ensamma, ''fyra må-månader'' stammade hon fram och tittade sedan på hanen. "Var det doften av mitt byte som lockade hit er?" Lumen tog ett djupt andetag och svarade honom. ''Ja, men jag va-var bara ny-nyfiken... jag vill inte ha d-ditt byte'' sa hon nervöst hon ville inte göra honom arg.

Namida tittade på hanen. "Ja, jag både kände doften och hörde dig. Men jag vill inte ha ditt byte, behåll det du." Hon vände sig till den lilla honan och svarade henne. "Fyra månader? Hur kommer det sig att ni är ensamma då?" frågade hon sen. Om de var ensamma helt och hållet kanske hon kunde hjälpa dem? Om de nu skulle vilja, hanen verkade ganska misstänksam av sig vilket var förståeligt. Hon tittade mellan dem i väntan på svar.

Raphael började bli smått irriterad av alla dessa frågor om varför han var här ute ensam, han suckade "Inte för att vara otrevlig men det har inte du något med att göra" Svarade han så trevligt han kunde. Sedan sneglade han på den skakande lilla fakargen "Men hon ser ut att behöva en hjälpande tass eller två"  sade han sedan och blicken vandrade från den lilla till den vuxna. Den vuxne kanske var här i goda syften, men var det något han lärt sig under den lilla tid han vandrat här så var det att inte lita på någon.

Lumens blick gick fram och tillbaka mellan honan och hanen, hon svarade sedan honan med ett försök med ett låta tuffare. ''S-som han sa, d-det är m-min ensak'' men tittade sedan på hanen. ''Ja-jag kan ta hand o-om mig själv!'' sa hon lite smått stött. Visst hon var kanske inte var så speciellt stor just nu men hon kunde faktiskt jaga och försvara sig själv om det krävdes. Men det hade nog inte varit så dåligt att varandra med andra vargar, ökad säkerhet. Hon tittade på de främmande vargarna, hon verkade snäll så kunde kanske gå följde med henne men hanen var hon osäker på.

"Inte för att vara otrevlig men det har inte du något med att göra" Fick Namida till svar av hanen och hon log roat. "Naturligt vis behöver ni inte svara om ni inte vill, men jag undrar eftersom jag vet hur tufft det kan vara som ensam. Jag vandrar själv runt just nu. Ibland hjälper jag främmande vargar som tex är skadade eller ensamma. Det är vad jag vill göra, hjälpa andra." förklarade hon. Om ni vill kan ni gärna få följa med mig. Jag kan skydda er, om det skulle behövas. Men det är bara ett förslag." hon tittade på den lilla honan och sen återigen på hanen.

Raphael kollade på den vuxne "Generöst erbjudande, men jag är inte i behov utav sällskap eller hjälp. Ni två skulle endast sinka min utveckling iallafall" Svarade han med en spydig ton och en kall blick mot honan. Egentligen var det inte detta han vela, det skulle vara underbart att slå följe och skaffa sig vänner. Men faderns ord om att den bästa chansen han hade att överleva var på egen tass om han någonsin skulle bli redo för denna värld och vad den hade att erbjuda. Hans far var hård och hade inte varit den snällaste. Dock var både hans mor och far döda nu, gjorde det någon skillnad? 
Hanen blickade sedan lite snett på den äldre och vred sig för att tala  "Alltså sorry för attityden.. Jag är inte van vid att någon är snäll" sade han sedan och mötte snabbt hennes blick för att låta den vandra iväg åter igen till den andra valpen.

Lumen lyssnade på hanen när han prata, han verkade väldigt komplicerad men hon kunde känna nån sorts värme ändå men hon var lite osäker på honom ändå. ''Ja-jag slår gärna fö-följe med dig... om d-det är okej?'' svarade hon sedan Namida och närmade henne. Hon var snäll och varm, vilket fick Lumen att känna en viss säkerhet. Lumen tittade sedan på hanen efter hon hade kommit fram till Namida; ''du gö-gör ju s-som du vill, m-men jag ser ingen nack-nackdel med att slå följe med va-varandra'' sa hon sedan och tittade på Namida och sedan på honom igen.