Tiderna i Numoori hade varit svåra. Nirak var allt annat än förstådd i landet, men han hade tacksamt tagit emot den hjälp han fått och kunde nu mer eller mindre göra sig förstådd med Numoorian. Språket i landet. Även om han fortfarande hellre försökte tala sina egna språk. Cazari och Gadsrot's språk. Det var dock sällan någon förstod. Det var därför han åter igen sökt sig hit. Caza honan hade befunnit sig här i närheten och hon förstod Cazari. Han behövde en språklektion helt enkelt. Så hans stora tassar hade länge fört honom över landets olika miljöer för att ta sig tillbaka. Den skinande rustningen glimrade lätt i de få solstrålar som sträckte sig igenom de tjocka molnen på himlen. Han hade mött många underliga blickar på vägen, men ack han var en krigare och en krigare lämnar inte rustningen hemma. Den gjorde honom starkare! Och den skyddade samtidigt. Perfekt att träna i.

Han stannade till, träna. Ja varför inte. Lava öknen var det perfekta stället att försöka finna metall. De marinblågröna ögonen började skina en aning och ju längre in i området han kom desto mer metall samlades bakom honom. De följde honom flytandes likt en svans slingrade den sig fram. Alldeles varm, het och flytande nere ifrån marken där lavan befinner sig. Det här var en skattkista för honom. Kanske kunde han smida en ny rustning? Hans gamla var trotts allt rätt utnött och gav även skav på vissa ställen då den var för liten. Men för en ny rustning behövs det mycket metall. Kanske skulle han göra en tyngre rustning? För att träningen skulle bli optimal. En plan och ide började smida sig i hans sinne medan han vandrade fram för att samla mer material. Inte en tanke på vart han egentligen befann sig.

Ilskan sjöd inom henne likt kokande vatten. Den pressade sig mot de väggar som byggde upp hennes inre, fick de kraftiga käkarna att pressas samman så pass att blod hotade att läcka ur tandköttet, och hon kunde känna hur den sakta men säkert rann över de väggar hon halvhjärtat satt upp i ett försök att inte få spel och vildsint börja hugga efter allt som kom i hennes närhet. Inte alltför besviken insåg hon att försöken att hålla tillbaka vredesutbrottet som stadigt byggdes upp inom henne var lönlösa, och hon tillät sig själv att med blottade tänder och flygande saliv hugga rakt ut i luften framför sig. En dov morrning, som mer kunde liknas vid ett kvävt gurglande, fick hela hennes strupe att vibrera, och hon kastade huvudet åt sidan i ännu ett raserifyllt hugg samtidigt som ett blodisande skall undslapp henne. En våghalsig ödla som vågat sig ut på lavaöknens karga marker försökte korsa hennes väg, och utan att hon ens lade märket till den tycktes skinnet runt dess hals förvridas, övre delen av kroppen lyftes från marken, och med ett slaffsande ljud som kvävde knaket från när ryggraden gick av så slets huvudet från dess kropp.
Det stora karghonan flåsade irriterat, saliv droppade från hennes haka, och en av de stora framtassarna placerades på ödlans avslitna huvud, som krossades under hennes tyngd. Resultatet av vad hennes kraft kunde åstadkomma bara hon lät känslorna löpa amok var skrämmande. Och underbart. Kraset från när ödleskallen krossats under hennes tass fick henne att lyfta den och studera kvarlevorna av det lilla kräket, och synen av blod fick henne att bryta ut i ett hysteriskt skratt. Blod och död hängde ihop på ett sådant underbart sätt att hon nästan kände för att spotta på det. För grunden till denna ilska som nu mer eller mindre osade om henne var trots allt död; en flockmedlems död. Hur hade de tänkt att hon skulle kunna bygga upp flocken till den armé hon föreställde sig om de patetiska kräken gick och dog hela tiden?! Var ingen värdig?! FANNS DET INGEN VARELSE I DETTA LAND MED RYGGRAD NOG ATT ANSES VARA AV DET RÄTTA VIRKET, SOM INTE GICK OCH DOG?!!

Ännu ett gurglande läte undslapp henne, och hon skulle just till att begrava tänderna i den lilla ödlekroppen när någonting fick henne att stanna upp, så plötsligt att man kunnat tro att musklerna slutat lyda henne. De svarta öronen knyckte till, och huvudet vreds sakta åt det håll en mycket svag vindpust kom från. För de som inte anpassat sig till Lavaöknens hårda klimat var det näst intill omöjligt att urskilja dofter i den varma luften. Vanligtvis fylldes nosen endast av de fräna lukterna av aska eller svavel. Men då detta varit hennes hem under hela den period som kallades hennes liv, så hade hon lärt sig att skilja flockmedlem från utomstående. Och vem denna okända varg än var, så befann denne sig alldeles för nära revirets centrum för att hon skulle kunna låta det passera. Dessutom, kanske var detta exakt vad hon behövde? Någon hon kunde slita i bitar, sortera kött från ben, för att ge utlopp för den frustration som bitit tag i hennes ryggrad likt en envis parasit.
De svarta tassarna fann sin väg över den hårda marken med vana rörelser, och det tog henne inte lång stund innan hon kunde skymta den andre vargen. Med en smidig rörelse hukade hon sig bakom ett av de större stenblocken som utsmyckade denna öken, och studerade den andre med hungrig blick. En hane. Olik någonting hon stött på tidigare, med sitt extra par ben och någonting som såg ut som... en rustning? Under sina år hade hon lärt sig att ingenting i detta land förvånade, vare sig det var en varg eller någonting som man knappt kunde tro var släkt med en varg. Men faktum att denna hane bar rustning fick nyfikenheten att väckas inom henne. De giftgröna pupillerna blev bredare, fick de orangea irisarna att likna tunna små cirklar som skiljde dem från ögonvitan. Hanen såg inte ut att ägna den minsta uppmärksamhet om vars han befann sig. Men då var han å andra sidan fullt upptagen med att samla på sig... metall? Den svarta svansen knyckte till bakom henne, och nosryggen rynkades. Var detta en metallbändare? Då hon själv ägde kraften att bända metaller, silver var det enda hon hittills bemästrade, kunde hon inte tolerera att någon utomstående befann sig på hennes mark och plockade åt sig någonting som hon hade användning av.
Utan att dra ut på det längre lämnade hon sin plats bakom klippan, och med högrest hållning tog hon sig emot den märkliga hane som gjorde intrång på hennes revirs mer centrala gränser.
"Vem är du som vågar beträda min mark utan tillåtelse, främling?" Hon hade stannat upp en bra bit framför honom, men avståndet mellan skulle inte försvåra för hanen att höra hennes ord. Som alltid var den mörka tonen i hennes röst, aningen mörkare än man kunde vänta sig av en hona, stabil och självsäker. Men lugnet som vilade i hennes röst reflekterades inte i hennes kontrastrika blick. Ögonen glänste, men om det var av nyfikenhet eller någonting helt annat gick inte att avgöra.

Nirak försjönk sig i tankar där han för första gången fick smida sin egen rustning. I unga dagar hade hans skicklighet inte alls legat så högt som idag. Han minns hur bräckliga de första försöken varit innan han fått till rätt hårdhet. Det var svårt att lära sig förstelna metall. De flesta bändare av metall använder endast den flytande formen. Ack Nirak var ett släkte av mästare och född sådan. Med hårt styrande far hade han snart lärt sig deras djupa konster och skickligheter. Han log svagt av minnet, men mörkret ramade snart in hans närvaro då han förstod att han aldrig skulle få se sin familj igen, eller sin flock. De extra par av tassar sköt ut sina klor emot lavaöknens karga grund. Det hade gått en tid sedan branden, men ack minnena satt djupa. Han hade fått lära sig att anpassa sig efter denna fruktansvärt underligga värld. Han bar huvudet stolt likt alla Cazor, även om hans mor likt han var en aning av ett smutsblod. Trotts det så visste han att hans valpar med en Caza aldrig skulle få genomlida det han själv gjort. Hellhound blodet låg numer så långt bak i blodet att han antagligen var den sista som fick ett gen drag ifrån dem.

Gninärt reg tehgidräf. Han kunde höra sin fars röst i bakgrunden och han funderade. Tyngden skulle han öka, men vad skulle han göra mer för att kunna utveckla sina krafter? Möjligtvis att han skulle försöka finna ett område att slå sig ner på? Så han kan byta rustning. En träningsrustning och en stridsrustning? Varav stridsrusningen skulle vara den lättaste och starkaste rustning han någonsin kommer göra. En plan började ta sig fram. Han ville bli bättre, starkare. I det här landet visste man aldrig vad som skulle komma till hands, han skulle vara berädd på allt. Han skulle inte falla offer för någon av Numooris mördare. Ack han var stark!

Tystnaden bröts likt en kvist knäckt på mitten i den mörka skogen han nyligen kom ifrån. En mörk, stadig röst, från en hona. Han vart väldigt förvånad, men det visades inte i hans uttryck. Han klippte med öronen och vände sig om, med metallen flytandes bakom sig. Han nickade tydligt emot tiken. Han förstod inte riktigt vad hon sa. Han hade ännu inte lagt Nordspråk på minnet, han hade fokuserat på Nimorian så länge. Även om han urskiljde få ord kunde han inte sätta ihop meningen, då hon talade för fort för att han skulle ha tid att lista ut vad varje ord betydde.
- Jeh. Ttim nman rä Nirak.
Som vanligt testade han med sitt eget språk från Gadsrot, men han hade ännu inte mött någon som förstod honom. Så han hade inget hopp uppe om att denne tik skulle göra det heller. Han studerade denne rätt ingående. Konstaterade ganska snart att detta var en karg. Av finaste slag. En mycket vacker sådan, med ovanlig höjd och stark utstrålning. En ledare av något slag? Väldigt ung dock.
- Well I'm sorrryy too say, but I'm knew with this and don't really understand yoo.
Sa han sedan med bräcklig brytning och ett svagt flin efter. Som sa mer eller mindre, jag ursäktar, men gör mitt bästa. Deal with it!. Hon hade trotts allt inte mycket till val. De blå gröna ögonen utan pupiller sken till, ett svagt tycke för karghonan hade redan placerat's, men han kände även på sig att detta var inte riktigt vad hon såg ut att vara.

Den intensiva blicken hölls stadigt fäst på hanen, men hon kunde inte låta bli att snegla emot de metaller som hölls sig i flytande form bakom honom. Vem hade hon mött utanför sin blodsbundna familj som ägde kraften att hantera metaller av olika slag? Ingen. Och även om genen att bända olika sorters metall låg planterad någonstans inom henne så hade hon endast lärt sig kontrollera silver. Det hade kännts som det lättaste av olika material att forma som man ville. Kanske för att modern själv bemästrat förmågan att använda sig av silvret både inom strid och vid skador, om än blodbändningen var att föredra när det kom till det fysiska. Ingen annan i hennes familj, heller ingen annan varg som hon hört talas om, ägde förmågan att bända blod och läsa av kroppen så som hon gjorde. Men då fanns det å andra sidan ingen annan som kunde mäta sig med henne. Hon hade intagit sin rättmätiga plats som ledare, nu skulle hon bara visa resten av landet av ingen stod över henne. Hon var överlägsen; intellektuellt såväl som mätt i styrka.
Tankarna drog sig undan när hon uppfattade en rörelse från hanens sida, en hälsning i form av en tydlig nickning. De giftgröna pupillerna hade dragit ihop sig något, de var inte längre runda som klot men fortfarande såg de mer cirkulära ut än den avlånga form som hörde hemma bland kattdjuren, och fortfarande var blicken lika hård och intensiv som hos ett misstänksamt rovdjur. Men i samma stund som hanen särade på käkarna och tog till orda tappade hon greppet totalt om sitt hårda, känslokalla yttre. Var det ord som lämnade hanens mun, eller bara en rad konstiga ljud som inte var avsedda att förstås? De svarta öronen, som hittills varit spetsade, vinklades bakåt och huvudet lutades en aning åt sidan medan hon studerade hanen med forskande, bekymrat ansiktsuttruck. Vad hade hanen just sagt? Eller, inte sagt. Tankarna gick på högvarv innanför pannbenet på henne, och hon försökte jämföra de konstiga ljuden med någonting hon hört tidigare. Men det liknade varken nordspråk eller cazari, som hon nyligen blivit introducerad för. Kanske hade han fått en smäll mot huvudet som väldigt ung, och därför inte gick att förstå? Hon rynkade nosryggen och fnös lätt för sig själv innan hon långsamt lät huvudet gunga från sida till sida, som om hon önskade skaka av sig känslan av oförståelse som lagt sig över situationen. Men så yttrade hanen ytterligare några ord, och dessa lät faktiskt liknande någonting hon en gång hört förut. Hon lyfte åter huvudet till sin tidigare position, öronen spetsades och en glimt av iver kunde skymtas i hennes kontrastrika blick. Hanens uttal var inte det bästa, men bara hon lyssnade noga på vilket ord det var han försökte uttala så fick meningen snabbt betydelse för henne. Det var nimorian. Dålig nimorian, men iallafall ett språk som hon förstod och talade. Det svara flinet som smög sig över hanens läppar efter att han talat till punkt var nästan ursäktande, som om han var medveten om att hans språkkunskaper inte var de bästa. Kanske hade han trots allt ramlat på skallen och förstört sin förmåga att tala något språk ordentligt...

"I don't think I understood you at first, but now I see that you speak Nimorian." Hon tog en paus, gned tungan emot gommen och studerade hanen med intensiv, svårtolkad blick medan hon funderade på hur hon skulle gå till väga. Nimorian hade hon börjat lära sig i ung ålder av sin ledare, så hennes kunskap inom språket var mycket god, men frågan var hur väl insatt hanen var. Kanske var det bäst att välja sina ord väl, inte tala så fort. Trots allt så ville hon få honom att förstå att detta inte var en plats att befinna sig på om man inte hade något ärende just här.
"The thing is, you're on my territory now. This place belongs to my pack. And I was wondering if you have business here, or if you're just a trespasser." Det var länge sedan hon senast använt sig av detta språk, men hon visste att hon iallafall skulle göra sig förstådd om än hennes uttal inte var det bästa. Hon krökte en aning på nacken, men blicken förblev fäst i hanens blå ögon.

[Seeegt svar.nu  inaktiviteten har plågat mig länge nog, nu jävlar ska jag börja rolla igen! Hoppas du tycker att vi kan fortsätta det här rollet, Nirak är ju en så söt liten filur :'3]

- Weell speak annd speak. I trye to.
Sa han bara och såg en aning generad ut. Han var inte direkt uppfostrad som andra Caza vargar. Inte lika kall och hård. Han hade på något sätt vad många kallade humor. Samtidigt som hans känslor ganska ofta visades tydligt på utsidan, om han så ville. Så var han arg, glad eller sur så syntes det. Om han inte ville få motspelaren att tro något annat. Han skämdes en aning över hans accent, den var inte alls lik honans som verkade låta mer vettig än vad han själv gjorde. Ack. Det var ju trotts allt därför han var här. Han ville lära sig. 
- Gaj.. I'm actually here to learn. But then I feellt all this metal so I planned to do a new amor. I'm looking for this wolf who know's Cazari, I need to learn the languges as you noticed.
Sa han och nickade svagt ner emot metallen som skingrade sig kring hans tassar. Han hade även påbörjat nedsmältningen av hans gamla rustning och placerat ädelstenarna var för sig. Han var en skicklig bändare och hade inga problem att tappa fokus från sitt smide. Det blev inte stillastående för det. Han funderade en aning, han hade mer att säga men visste inte riktigt hur han skulle lägga upp meningen.
- I'm sorry to crossed your terretory. I can live with no further notice. 
Han försökte låta respektabel och en aning nobel. Det var vad han hade lärt sig. I deras flock, deras familj. Var otrevlighet inte ett minne blott. Han var kunglig och skulle behandla sitt folk och andra med respekt. Han var den de hade sett upp till och sett som sin kommande konung. Han hade haft sitt liv framför sig i Gadsrot och nu hade det störtat samman. Men han var en överlevare och gav inte upp i första taget.