(Devils lämnar Tenkais öken. Devils, säg adjö till er älskade öken och följ med Tramptass ut på vandring! Öppet för vargar utanför flocken som råkar befinna sig i Lavaöknen, men räkna inte med något varmt välkomnande av denna bittra lilla flock!) 

Så det var såhär det skulle sluta? De skulle lämna Öknen och på något sätt kändes det också som att de lämnade Tenkai. Tramptass såg ut över sanddynerna. Sedan förflyttade han långsamt blicken mot lavaöknen framför honom, vulkanen tornade upp sig i fjärran. Ännu längre bort kunde han skymta skogar och berg. En värld han aldrig tidigare hade besökt. Vad fanns där? Skulle han leda flocken i fördärvet? Gjorde de verkligen rätt i att lita på honom? Tass kände sig osäker, som han så många gånger hade gjort de senaste dagarna. Men osäkerheten gnagde bara i honom för ett ögonblick, han såg på sina flockbröder och systrar och fylldes av hopp. Han skulle inte svika dem, han skulle ge dem ett nytt hem, en ny plats där de kunde somna trygga om nätterna.

Varför tvivlade han ens? Tenkai fanns med dem, Nevada fanns med dem. De följde dem i varje steg de tog. De hade ingenting att frukta.

Tramptass hade ingen plan, han hade ingen aning om vart de skulle gå eller vad de skulle finna. Han hade inget mål. Men han visste att de skulle finna något, han visste bara inte var eller när. 

De hade ingenting att frukta. De var Devils, öknens djävlar och ingenting stod i deras väg. 


Kione

Kione hade varit en av de första att infinna sig på samlingsplatsen precis på gränsen till Lavaöknen. Han kände sig upprymd, en känsla av rastlöshet fick det att pirra i kroppen på honom. Han var inte rädd. Inte än. Kione skulle inte sakna Öknen, han hade inte samma relation till den som många andra i flocken. Han hade växt upp i skogen och aldrig riktigt vant sig vid solens brännande strålar och svidande sand mellan tårna. Ändå fick han en surrealistisk känsla när det var dags för flocken att sakta börja röra sig bort från sanddynerna och in mot lavaöknens svavelosande mitt. Var de verkligen på väg bort från deras hem? Skulle de lämna reviret vind för våg? 

Vad den bruna hanen inte förstod var att han kanske aldrig mer skulle se Öknen, att han aldrig mer skulle leka bland klipporna eller bada i dammens svala vatten, eller skrämmas av Arus plötsliga uppdykande ur sanden.

Det var med tunga steg som Shiro rörde sig allt närmre öknens gräns. De hade byggt upp så mycket här, de hade hela palats i sandklipporna och hur länge hade de inte slitigt med den där lyan i döda skogen? Samtidigt visste han att det inte fanns någon framtid för flocken här, öknen hade dött. Egentligen var det inte dem som lämnade öknen, öknen hade redan lämnat dem. Den hade vänt sina vapen emot dem, och nu fanns det inte längre någon plats kvar för djälvar bland sanddynerna.
Men han hade levt så många år av sitt liv här, det var här han funnit en familj, det var här han träffat sin partner och det var här han fått sina valpar. Det var här som alla minen med Nevada låg begravda. Det värkte i hela kroppen att lämna det. Samtidigt var det som att sten efter sten föll från hans hjärta allt medan de långa benen förde honom längre in i Lavaöknen. Kanske skulle han till och med lära sig att andas igen?
Han såg med sorgsna ögon på Tramptass, brodern var en stark varg. Han hade fullt tillit i honom. Ett svagt leende lade sig över hans läppar och han nickade stöttande emot hanen, visste att detta måste göra ont även i honom. Så sträckte han på sig, här fanns inget plats för sorgetåg. Devils stod alltid stolta och starka. Och allt var han stolt, detta var hans hem - inte öknen, utan flocken. Det var i den han hörde hemma!


[Tafs, vi måste samtala om Sarabi! Ett roll kommer inom kort komma upp i Kwazatrii o vi måste snicksnacka så du är med på das noter! ]

Elyn närmade sig sin ledare och de andra som hunnit komma med tysta steg näst intill ljudlösa steg. En egenskap hon lärt sig när hon försökt hålla sig osynlig flocken, men skillnaden var nu ändå att hon gick med huvudet högt och med stoltare steg. Det handlade om att hon hade fått en högre självkändla. Hon höll sig fortfarande hellre för sig själv, och ville ogärna umgås med de flesta som hon saknade tillit för. Speciellt när Zayev, och Azazel, nu inte längre var närvarande. 

Hon stannade upp i närheten av hennes ledare och tänkte invänta order.

Hon sneglade på de andra. Hennes far var här. Och Kione.Hennes känslor för hennes far var svala nu mera sen hon hade isolerat sig mer, men kanske kunde de lära känna varandra igen som när hon var yngre, innan Aruheitos olycka. Efter den så hade mycket förändrats. Hennes familj kunde kännas som de mest avlägsna i gruppen. men kanske kunde de ändras, nu när även Elyn var på väg att förändras. Hon hade svurit sin trohet till Tramptass, hon trodde att han kunde leda denna flocken väl, men hon hade inte svurit trohet till de andra i flocken. De skulle förtjäna hennes förtroende helt enkelt. Även om Elyn var med i denna flock, så skulle hon antagligen alltid vara en ensamvarg, och hon tänkte inte krypa för andra längre. Hon tänkte inte fjäska. Hon ville förtjäna sin plats och sin position, och det var också hennes mål. Att en dag få respekt från de andra. Inte att de skulle bli hennes vänner, bara att de skulle erkänna henne som en jämlike, eller mer. Elyn hade inget att bevisa för andra egentligen. Hon ville bara bevisa för sig själv vem hon var, och nu hade hon gjort ett val. Det tänkte hon fullfölja med alla medel möjliga.

Hon såg sedan att Kione också var på plats. Det fick henne nästan att le inombords, men hennes ansikte förblev stelt och likgiltigt, så som hon var van att hålla sitt uttryck. Hur som helst, så var hon ändå glad att han var med ändå. Någon som hon kunde känna någon form av samhörighet till, kanske någon hon till och med skulle kalla vän. Hon lät inte blicken dröja kvar för länge vid honom, utan fokuserade nu på sin ledare.

[tjoflöjt, Midas kommer och joinar dem lite försiktigt, Mallis har skickat honom kan vi säga :3 Mal har även gått för att hämta Saderk, så han joinar senare, men Tass och han har säkert redan pratat om det kan jag tänka mig ^^ ]

Midas hade spanat ner på öknen uppifrån himlen, hade hållit sig lite på avstånd, osäker på om han skulle våga närma sig redan. Han far hade sagt åt honom att ta sig till samlingen, men han var ändå osäker. En egenskap som inte dök upp ofta hos honom. Han cirkulerade långt ovanför samlingen med vargar innan han långsamt tog sig närmare mark. Vingarna slog häftigt mot sidorna för att göra landningen så mjuk som möjligt och yrde upp sand och damm omkring honom.
Han bort mot gruppen vargar och började i lugnt takt gå närmre dem. Han stannade snett bakom en varmt orangefärgad tik. Blicken hans var tom, och han sade ingenting. Istället strök han bak öronen och gjorde en djup bugning inför Tramptass. Mer än så kände han inte att han behövde.
Midas visste inte om de andra medlemmarna visste vem han var eller vad han gjorde där, men deras ledare visste, och det var huvudsaken. Han var här, och han hoppades på att få följa med dem.

[Hääär kommer Saderk, fick tillstånd att PP:a Malvado litet smått]
Efter det att han mött den mörke hanen, Malvado, så hade han letat upp Glacial igen, precis som lovat, och det hade väntat vid döda skogen på att bli kallade, precis som hanen bett dem. Nu hade tiden varit inne, Malvado hade kommit för att hämta dem, för att ta med dem på den vandring som Devils skulle ut på, men Saderk skulle gissa på att ledaren skulle få bestämma om de fick följa med eller inte, för han kunde alltid säga att de inte fick det, och om ryktena om flocken stämde hade de inte lång tid på sig att ta sig därifrån. Men förhoppnings vis hade den större hanen redan pratat med denne. Han sneglade fram på den mörka gestalten som visade vägen över sanddynerna. Kunde han verkligen vänja sig vid att få ta massa order? Lyda de som hade högre rang, vilket skulle bli nästan alla. Han var fri, så varför ville han då bura in friheten i formen av en flock? Kanske det var känslan att åter få tillhöra något, eller strävan efter att få ett syfte.

Han fortsatte så i sina tankar och lunkade efter utan ett ljud eller klagomål, omgivningen ändrades sakta mot en mörkare öknen, någon han aldrig besökt men ofta hört talas om. Snart syntes även en grupp vargar. Devils. Allt hänge på de nästa ögonblicken, allt hängde på hur han uppförde sig. Det enda ögat svepte över gestalterna med blicken, granskade dem. En gråbrun hane gissade han var ledaren, så det var till honom han skulle visa den mesta respekten, de andra skulle få förtjäna sin respekt, inte på det sättet att han inte ens skulle svara dem, men han skulle inte heller åla sig på marken framför dem. Hans huvud hölls i lagom höjd, varken dominant eller undergivet, endast en gest på en första respekt. En gest som visade att han var nykomlingen och att han skulle sköta sig.

Tramptass såg på sina kamrater. Mötte Shiros sorgsna blick, kände Elyns målmedvetenhet, Kiones stridslystnad, Kyokos styrka. De var här. Allihopa. Nästan. Sarabi och Vitani skulle inte följa med flocken och det gjorde ont att tänka på att han kanske hade sett dem för sista gången. Aru hade också valt att stanna, men det förvånade inte Tass det minsta. Den skumma ungvargen skulle aldrig lämna sin älskade sand. Faktum var att den bruna hanen inte skulle sakna Aru i flocken. Den blåögda sandälskande vargen hade alltid fått Tass att känna sig illa till mods. 

En svart, bevingad varg anslöt sig till gruppen. Tass gick fram till honom och nickade svagt som hälsning. 

"Midas." Han höjde huvudet och granskade honom kritiskt innan han med allvar i rösten började tala. "Om du lyder order och överlever den här vandringen så ska det nog bli en Devils av dig." Den brune hanen flinade plötsligt. "Shiro kommer lära dig allt du behöver veta om flocken och våra lagar. Du kommer patrullera med Saturn. Både genom luften och till fots. Du lyder hans order utan att ifrågasätta." Tass fuktade nosen och fortsatte i en lägre stämma. "Och om du förråder oss, Midas, kom ihåg att inte ens din far kommer att stå på din sida. Devils förlåter aldrig. Du kommer jagas tills du stupar under våra tänder." Han gav Midas en genomträngande blick innan han utan ett ord vände honom ryggen och gick vidare. 

Han hade inte hunnit många meter innan han fick syn på Malvado som kom vandrandes med två främmande vargar mot flocken. Tramptass gick dem till mötes. 

"Så detta är dina nyförvärv, Malvado?" Tass studerade dem uttråkat. de såg unga och oerfarna ut, men Tass litade på den svartes omdöme och brydde sig inte om att fråga ut främlingarna. Han skulle söka igenom deras sinnen vid ett bättre tillfälle. "Informera dem om vad som gäller. Shiro kommer bli nöjd över att få fler elever att skola." Tass log roat innan han vände sig direkt till nykomlingarna. "Eran prövning kommer bli den här vandringen. När vi har nått vårt mål så kommer jag avgöra om ni är fullvärdiga medlemmar..." ..Om inte, så dödar vi er. Tass log åt sig själv och vände sig mot flocken igen för att utdela order.  "Elyn." Han sökte med blicken efter den unga honan. "Du kommer leda en spaningstrupp tillsammans med --- (ja, nån, kom vi fram till nån? Eller ska vi ta nån random douche bara? xD Kione kan joina! ). Ge er av i förväg och rapportera allt anmärkningsvärt som ni stöter på, faror, bra bytesmarker, allt." Han hade gett honan mycket ansvar, kanske mer än han egentligen skulle. Men i nuläget reflekterade han inte mycket över valet av förspaningstrupp. Han ville bara komma iväg.

Det hade tagit ett tag för honom att ta sig tillbaka till öknen efter sitt vågspel bland elden i Lövskogen. Han känner sig fortfarande omtumlad och kroppen pryds av några brännsår. Men i övrigt mår han rätt bra ändå. Han känner sig till och med uppåt. Glad. Målmedveten. Och den energi han sugit åt sig av den vilda elden har gett honom en hel del kraft. Han känner sig redo.

Han får syn på de samlade nere på marken och vingarna fälls in mot kroppen och han gör den typiska falk-dykningen. I hisnande fart. Vingen som hade dragits ur led i Lövskogen sitter på plats men känns något motsträvig. Men det känns lättare ju mer han använder den. Så han har kunnat ta sig tillbaka luftvägen.

En bit innan marken och en bra bit ifrån de övriga så fäller han ut vingarna som genast fångar upp honom och skapar där med en mjuk landning. De breda tassarna tar mark och vingarna fälls mjukt in mot kroppen. Sedan går han mot de andra. Sällar sig till gruppen. Ser något misstänksamt på de nya ansiktena han aldrig förr has stött på. Nya medlemmar?

Han stannar upp igen. Är inte säker på vad som väntar riktigt. Han rör sig runt dem och får syn på Tramptass. Försöker en kort stund få ögonkontakt med ledaren och nickar djupt som hälsning. Visar att han har anlänt. Han är redo. Även om han ser lite tilltufsad ut. Men rök luktar han inte längre. Vinddraget när han flög har dragit bort det mesta som fastnat i pälsen. Och på vägen tillbaka fann han en liten sjö att svalka sig i en stund med. Men päls saknar på vissa ställen på kroppen och pryds av en del brännmärken. Men han ser inte hängig eller neråt ut. Han är redo.

Han läser av de andras energier. Det går på automatik. Bekantar sig med de nyanländas energier. Öronen vippar hela tiden fram och tillbaka på huvudet.

[Ehm.. Ja... Failinlägg. :P Men nu är Saturn här i alla fall. :3]

Flocken började sakta röra på sig. Bort från Öknen, bort från den plats där han hade levt hela sitt liv. Kione såg sig omkring. Blicken fastnade på modern som stod borta vid Tramptass. Hon såg smått rådvill ut och det var först då som Kione upptäckte att hans systrar fattades. Skulle de komma senare? Han visste att Sarabi var skadad, men det fanns inte i hans värld att hon inte skulle följa med flocken. Än mindre att Vitani inte heller skulle följa med. Han såg sorgset ut mot Öknen. Väntade sig nästan att se sina systrar komma gående bredvid varandra över sanddynerna. Viftandes med sina yviga svansar, skrattandes och med en lekfull glimt i ögat. 

Men de kom aldrig. 

Och flocken rörde sig längre och längre bort från honom. 

Ensam satt han kvar, vägrade sluta stirra tillbaka mot Öknen. Vägrade inse att hans systrar hade lämnat flocken. Lämnat honom. Svikit honom. En ensam tår föll ner i sanden innan han reste sig upp och långsamt gick efter flocken.

Elyn stelnade till något när hon fick det ansvaret från Tramptass. Det kom så plötsligt. Var hon verkligen redo för detta? Ville hon göra detta? Vad förväntades hennes resultat bli? Men hon ifrågasatte inget, för vad fanns det att ifrågasätta. Om Tramptass litade på henne så skulle hon utföra sin uppgift efter sin bästa förmåga. En ledare kunde aldrig fråga efter mer, och hon tänkte även ha den tilliten till Tramptass att han var en bra ledare att lita på. Så länge han inte svek hennes förtroende så skulle hon aldrig svika hans. Det hade hon svurit, fick hon påminna sig om. Och det var dags att stå för sina ord nu, och det var nu dags för att växa upp på riktigt. Men som ledare för en spaningstrupp? Det smakade skrämmande fint i munnen. Skrämmande med tanke på att hon knappt fått vara med på uppdrag alls tidigare. 

"Ja Tramptass. Vi ska ge oss av genast."

Medan Tramptass blev ockuperad med några nyanlända som Elyn aldrig sett förr, och inte brydde sig det minsta om så såg hon istället Kione som stannat till bakom dem. Elyn kunde inte låta bli att fundera på varför och hon blev stillaståendes en stund och väntade på att han skulle börja röra sig med de andra, men då han blev ståendes började Elyn istället röra sig mot Kione. 

Hon närmade sig försiktigt med lätta steg som för att inte störa. Innan hon hade hunnit säga något så hade han vänt sig igen och rörde sig mot flocken igen. Elyn visste att hon behövde ge sig iväg snart, men hon tog sig tiden att vänta in honom tills de både gick jämte varandra.

"Är det öknen du kommer sakna?" Frågade hon försiktigt av nyfikenhet. Det gick inte att ta miste på att han var upprörd över något.
"Du vet, det är bara sand." Försökte hon få fram lite skämtsamt med ett svagt leende. Elyn visste att hon inte skulle sakna öknen det minsta. Hon hade längtat efter att få komma ut i världen, och till slut skulle detta ske.

MIDAS
...om du förråder oss, Midas, kom ihåg att inte ens din far kommer att stå på din sida.
Han lyssnade till en brune hanens ord. Han nickade lugnt.
"Tro mig, ni behöver ej oroa er för att behöva jaga ifatt på mig", svarade han allvarligt och kastade en hastig blick på sin far.
...jag är min faders son, men ej min fader.
Det var en tanke som han sköt bort lika fort som den kommit med ånger inför att den ens hade dykt upp. Han respekterade sin fader djupt, och han visste egentligen mycket lite av vad som hänt honom. Det var inte hans sak att döma eller rota i sin faders förflutna.
Midas såg sig så smått omkring på resten av sällskapet. Han lade märke till de två andra som fadern hade på sig, en av dem hans syster som han inte hade träffat på ett tag nu. Han gav henne bara ett kort leende. Blicken vandrade sedan runt, landade en kort stund på en varmt sandfärgad hona, sedan vandrade den vidare.
Han hade ingen aning om vem Shiro var, men Saturn antog han var den enda andra vargen med vingar. Han gav hanen en kort nick i en tyst hälsning.

MALVADO
Han hade anlänt till resten av flocken med Saderk och Glacial i sällskap. Fortfarande kände han en viss osäkerhet kring sitt val att faktiskt ta med dem. Skulle dem hålla måttet i Tass' ögon? Eller skulle ledaren finna dem obetydliga och onödiga? Devils hade alltid varit en flock av kvalité snarare än kvantitet. Men han kunde se en potential i Saderk. Och han kände sin dotter, precis som han kände sin son - de skulle göra sitt bästa och lite till. Han hade inte heller några tvivel om att det skulle gå att lära dem allt de behövde lära sig. 
Och han hade själv lärt sig att inte döma vargen efter pälsen.
"Det ska nog gå att göra dem till Devilsar minsann", svarade han ledaren med ett kort flin.

Shiro sträckte på sig i sin fulla prakt och slöt upp vid Tramptass sida då denne talade till nykomlingarna. Han klarade inte av att le mot dem men det fanns inte längre några spår av sorg i hans anlete. Med ett samlat uttryck och stort intresse synade han dem alla tre. Så bröt Tramptass ord hans uppmärksamhet. Hade han haft öron hade de förvånat klippt till men nu ryckte det bara lite i de små stumparna. Han såg mot sin dotter. Det enda barn han hade kvar. Den lilla honan som han alltid älskat så högt och alltid favoriserat i smyg. Som han spenderat all ledig tid med medan ansvaret för sönerna fallit på Kyoko. Som han kände att han glidit ifrån allt mer. Och även om hon valt en plats i flocken framför upptäcktsfärder och inbillad frihet så kände han på sig att han inte var en stor del i anledningen till det. Han undrade hur han svikit henne, och hur han skulle kunna gottgöra det. 
Och nu skulle hon få bära ett tungt ansvar. Han visste att hon skulle klara det, hon hade kunskap och en kraft som minst sagt var anpassad för det uppdrag hon nu skulle iväg på. Men ändå så sög det till i hans mage. Var Tass verkligen säker på det här? Minnet av hur han skickat iväg sina söner i kriget skar hårt i de oläkta såren inom honom. Han tänkte nästan aldrig på Urufus död. Hade knappt några minnesbilder från ögonblicket och hade långt ifrån bearbetat händelsen. Han vågade inte försöka. Rädd för att monstret inom honom skulle hitta sin väg ut genom sorgen, rädd för skammen och alla de skuldkänslor som tankarna skulle föra med sig. Rädd för att det var hans fel.
Han var ingen vidare bra pappa.

Av dessa tankar märktes väldigt få för de utomstående. Shiro sökte sin dotter förvånade blick och nickade djupt, försökte visa att han trodde på henne. Att han litade på henne och såg hennes förmågor och att hon alltid skulle kunna komma till honom.
Hon vände och gick mot Kione.
Han vände och slöt upp intill Midas. Såg honom djup i de ögon som inte alls påminde om Malvados. Lät ingen tid spillas innan han tog till orda.
"När du inte är och spanar med Saturn så är du med mig, du får ingen vila och inga raster. Så fort du tar mark skall det vara hos mig, du har mycket att lära om du skall ha en plats här."
Han frustade lite, var egentligen inte van med att vara såhär hård - det var ett tag sedan han haft helt nya elever. Så vände han sig om mot de två som fortfarande tog skydd intill Mal.
"Det gäller er två också, ni kan sluta svansa efter Malvado och ansluta er till mig. Vi har en hel del att tala om."
Han gav dem en varsin hård blick, men log sedan svagt. De var lite skruttiga, det var han tvungen att erkänna, och även om han litade på Malvado så kände han att de skulle behöva en tid av hård och intensiv träning för att klara sig. Det skulle bli en tuff tid för de nyanlända. Shiro vred blicken mot Mal och leendet växte, lovade tyst att ta väl hand om hanens barn och nyförvärv.

När Kione vände sig om mötte hans blick Elyns. Hur länge hon hade stått där visste han inte, men det gladde honom att hon hade väntat på honom. 

"Hej Elyn." Mumlade han trött. Är det öknen du kommer sakna? Hennes ord ekade i hans huvud. Nej, det var inte öknen. Öknen skulle han inte sakna. Inte det minsta. Med en suck fortsatte han gå, blicken fäst i marken. Han ville inte verka svag, men på något sätt visste han att Elyn skulle förstå. Eller iallafall inte döma honom. 

"Sand har jag fått nog av" Svarade han med ett lätt leende och kastade en snabb blick på henne innan han återigen såg ner i marken, allvarlig, besviken. "Det är mina systrar.." Han tystnade, valde att inte säga mer. Det behövdes inte. Elyn skulle förstå, systrarna var inte här. Så bestämde han sig plötsligt för att inte oroa sig. Vitani skulle ta hans om Sarabi. Aru skulle finnas där någonstans och vaka över dem också. 

"Jag såg Tramptass tala med dig..." Började han nyfiket och såg på henne igen. "Fick du en uppgift?" Kione hade också önskat att ledaren visade honom uppmärksamhet, satte honom i arbete så han fick visa vad han gick för. Men det hade än så länge inte hänt. Trots att han ansträngt sig och verkligen visat framtassarna. 

Kione misstänkte att Tramptass fortfarande straffade honom för hans olydnad i kriget. Han gjorde en grimas. Kanske förtjänade han det här.

Han såg på den gråbruna som, precis som han gissat, var ledaren, då han särade käkarna för att tala. Det var inget intressant som for över hanens läppar, inget som vanligtvis skulle röra honom i ryggen. Men nu stod han ju där och sökte inträde till flocken, stod där och försökte bli en av dem, för att få ett syfte. Hans blick fästes på de bevingade vargarna, Midas och Saturn tror han att de kallats. Midas verkade nu, precis som han, och då borde hanen som nu närmade sig den mörka bevingade vargen vara Shiro, han som skulle träna dem alla. Det gula ögat sökte än en gång över samlingen, en brokig skara vargar, han hade nog förväntat sig något mer när han sökte hit, något större. Just nu såg det här ut som vilsna själar. Men vem vet, kanske var detta bara första anblicken. Han fick se vad framtiden la ut åt honom. Han tänkte precis vända sig om för att gå mot den varg han antagit vara Shiro då denne befann sig intill honom och började tala. Hanens ord rörde honom egentligen inte i ryggen, men avsaknaden av respekt fick Saderk att höja ögonbrynet över det fungerande ögat och granska honom.
Den äldre var ärrad, saknade båda öronen och bar en heterokromatisk blick. En inte så märkvärdig hane, inte vid första anblicken. Lugnt gick han mot honom istället, visade tydligt att han gjorde det för att han valde att göra det, men ändå förlorade han inte den grundläggande respekten han gav honom. Men den andre skulle ha klart för sig att Han hade Valt att komma dit, Han Valde att ansluta sig. Ingen tvingade honom hit. "Shiro antar jag" Hälsade han med lika lugnt tonfall som alltid, varken hånfullt eller respektfullt, bara konstaterande. Under pälsen och huden vilade sega men starka muskler och en smidig kropp. Fjädrarna runt nacke och hals burrades upp för att lätta på värmen.
Kanske skulle han kunna vänja sig vid det här ändå?
[Fail... Men visste inte riktigt hur jag skulle skriva]

[Verkar inte vara någon direkt ordning på vem som ska skriva... Och jag har tråkigt. d:]

Saturn hade lyssnat på vad som sagts i samlingen. Tydligen skulle han ta en svart bevingad hane under sina egna vingar. En svart ung hane som tydligen är son till Malvado. Men han ska tydligen inte behandlas som det. Ingen särbehandling. Han nickar kort som svar när den svarta unga vargen, Midas, hälsar honom just så. Sedan sveper den gyllene blicken flyktigt mot de andra nykomlingarna. En fjäderkragad främling och ännu en bevingad. En tik. Även denne har liknande energier med Malvado. En dotter? Saturn tippar huvudet lätt på sne.
Saturn följer Shiro med blicken. Den hane han själv har respekt för. Han som varit lärare för honom själv. Saturn känner sig fortfarande väldigt ny på allt det här och är inte helt säker på vad som förväntas av honom. Men som alltid ska han göra sitt bästa. Så länge tar han sig närmare Tramptass. Ledaren. Men inte för nära. Men det kan vara bra att hålla sig i närheten i alla fall. Där stannar han och rättar till sina vingar innan han ser ut över samlingen igen. Det kan vara bra att iaktta tills han vet mer. Och de andra verkar vara upptagna med samtal och sånt.

Tramptass
Hans blick fastnade på den enögde främlingen. Den gula hanen såg tvivlande ut över flocken och Tass ogillade attityden. Kanske var han inte medveten om att det var omöjligt att gömma någonting för ledaren? Eller var det någon form av utmaning? Tramptass skakade roat på huvudet. Hans bris på respekt och låga tankar om flocken skulle vara ett minna blott när Shiro var klar med honom. Ledaren lät blicken vandra vidare till en öronlösa flockbrodern som stod mittemot nykomlingarna. Tass visste att Shiro hade haft en jobbig tid och nu hade även Tass tagit hans dotter ifrån honom för en tid. Han gav den svarte ett uppmuntrande leende, även om han tvivlade på att det var till någon tröst för Shiro. 

"Kione!" Sa han sedan och vände blicken mot den bruna ungvargen i eftertruppen. Han gick bredvid Elyn. Hade de inte spenderat lite väl mycket tid tillsammans den senaste tiden? Eller inbillade han sig? Något nervöst sprang den bruna vargen fram till ledaren och bugade lågt till hälsning.

"Kione. Du och Spik, gå i förväg och leta bytesdjur åt flocken. Men håll dig såpass nära att jag kan kommunicera med dig via sinnet."

Tramptass var redan utsvulten. 


[OBS: Den 6 april kommer detta roll avslutas så om ni vill skriva något mer så passa på att gör det innan dess. Efter den 6:e april kommer vandringen fortsätta till KAwazatriskogen. 

Vargar som fått uppgifter:
Elyn + 1 NPC - Förspaningstrupp, leta potentiella jaktmarker/revir etc
Kione + Spik (NPC) - Jaktgrupp. Leta föda/fälla byten etc. 
Saturn - Ta hand om Midas, spana från luften. 
Glömt någon? ]

EDIT: Nu är detta avslutat. Fortsättning här.