Regnet föll tungt över vargkropparna som långsamt tog sig fram genom skogen. 

Det hade regnat i dagar. På sätt och vis saknade Tass träskmarkerna. Där hade det åtminstone funnits några få torra gräsplättar. 

Men inte ens vädret kunde få Tramptass humör att sjunka. Hans blick var stadigt fäst mot nordväst. Enligt Elyn var de nära nu.  

Hem. 

Det kändes svårt att ta på. Att deras vandring äntligen började gå mot sitt slut. 

De hade vandrat så länge. 

Tass tänkte på hur de hade levt innan vandringen. Han tänkte på Nevada. Skulle de fortfarande varit kvar i Öknen om han inte försvunnit? Antagligen. 

Då Aruheito hade fortfarande varit med dem. 

Vitani.

Sarabi.

Tramptass slog ner blicken. Indirekt så hade han berövat en mor hennes barn. Han sneglade på Kyoko som under tystnad hade vandrat bredvid honom. Hon hade accepterat deras val att stanna. Men Tass var ganska säker på att hon aldrig skulle förlåta sig själv för det och kanske klandrade hon honom för att han inte försökt övertala dem att följa med. Eller avvaktat med vandringen.

Deras blickar möttes flyktigt och Tass log försiktigt, men om honan hann uppfatta det eller inte visste han inte, hur eller hur så log hon inte tillbaka. 

Trots att tankarna på Vitani och Sarabi fyllde honom med bitter skuld så tvivlade han inte det minsta på beslutet att lämna deras gamla hem. 

Han hoppades bara att Blodbergen skulle erbjuda det nya hem och den trygghet som de sökte. 

Annars visste han att sammanhållningens i flocken skulle äventyras. 


KIONE 

Vakta fången. Det var hans uppgift och den uppgiften tog han med stort allvar. Han hade inte släppt den svarta honan ur sikte en enda gång. Uppgiften hade också fått honom att lära känna nykomlingen, Midas lite bättre. Kione tyckte han verkade okej. Åtminstone när han inte flaxade med sina löjliga vingar. Efter att Elyn kommit med nyheten om att hon funnit en plats till dem så hade stämningen i flocken förbättrats ofantligt, det var nästan som att alla glömt det faktum att de faktiskt darrade av köld och väta. 

Men Kione var, precis som de flesta andra, trött på att ständigt vara på vandrande fot. Han kände sig matt i kroppen och den känslan försvann inte, hur mycket han än vilade. 


(Öppet för Devils + andra som känner för att leka lite med oss. Sista delen i vandringsrollet! D8 )

Hon gick lydigt nästan i mitten av den vandrande skaran av trötta och bittra vargar. Hon gjorde som hon blev tillsagd, större val hade hon inte om hon inte ville dra på sig en obarmhärtig bestraffning. Den svarta unghonan hade hela två fångvakter som hela tiden höll koll på henne och hon visste bättre än att försöka fly från de. Regnet gjorde vandringen svårare, hennes päls var tunn, korthårig och len. Hon var skapad åt lite varmare klimat än detta. Hon började tänka på den kvava, varma och illaluktande kärret nästan med ömhet. Lee sneglade på den brunfärgade vargen bredvid innan hon slog ner blicken för hon märkte att han tänkte se på henne. Han glömde aldrig henne, tyvärr. Vad hon hade förstått så var hans namn Kione, men ännu har hon inte talat med honom, än mindre använt hans namn. Hon märkte av att de gick just nu genom ett område hon kände igen. Lee höjde huvudet och drog in dofterna av höstskogen. Det var här hon föddes och levt några år innan mor bestämde sig att flytta norrut. Höstskogen låg henne alltid varmt om hjärtat. Ett blygt leende smög sig fram på halvblodets magra ansikte.

Den enorma tvåhövdade vargen, som var tvåfärgad. Den mörka bruna halvan hade en läderartadvinge med fingrar som lång infällda vid sidan, och den vita sidan hade en mjuk silvrig vinge täckt med mjuka dun. Tiens, den mörka drakarg sidan, blåa blick låg ut över marken. Gruppen med vargar hade han märkt långt tidigare med sinnet. Nu höll han mest uppsikt över dem, så att de inte korsa den distinkta gräns som utgjorde reviret för deras flock. Visst låg det en bit bort, men en så stor flock med medlemmar kunde säkert få för sig att jaga, och då kunde de dra sig in över gränsen.

Den ljusa tiken, som var syster till den mörka halvan av varelsen, höll den röda blicken på den stora hanen i fronten. Hon antog att det var ledaren, på sättet han rörde sig. På sättet de andra hade ett omedvetet respektfullt avstånd ifrån honom. Hon kastade en blick på brodern som mött den. Sedan nickade de båda lätt och vingarna fälldes in emot deras sidor. Med förblindande hastighet störtade dem högt ifrån skyn, nästan ifrån ovan molnen. Deras huvudet var tätt emot varandra, för att minska lufthastigheten. Svansarna styrde vant vart de åkte, den vita med en silvrig plym längst ut. De var lagom framför flocken. De fällde ut vingarna i precis rätt tid så att de hann stoppa den höga farten och de landade lätt.
Tien vred huvudet mot flocken igen, de stod mitt i deras resväg, det visste han.

Den enorma kroppen vändes emot dem igen och med stora kliv närmade de sig dem. Utan att på något sätt försöka dölja sin framfart. Snart kunde han skymta den gråbruna hanen igen. Tien lyftade det stora huvudet och höll det över manken. Utan att vara arrogant. Sinnet var omsorgsfullt skyddat, som alltid. Dock var Systerns blottat, han kunde inte hjälpa henne med det.
"Så är detta de ryktade Devils?" han röst var varken hånfull eller respektfull. Den var neutral men vänlig. Att flocken hade sitt rykte bekom honom inget, så längre hans flock inte kom till skada eller att de trodde att de ägde stället. 
"Säg mig vad är edert ärende i skogen?" Hans blick låg på Tramptass medan han kände Kiera lägga den på olika flockmedlemmar. Som för att kolla så att de inte tänkte agera hotfullt emot dem. Trots att de själva var större än de andra så var de fler, några hade även dem vingar.
[Kiera Tien kommer in och kikar vad det är för skara vargar som går igenom skogen c': de söker dock inte om bråk så oroa er inte 8D]

De hade äntligen lämnat träskmarkerna bakom sig, de enorma insekterna som det ryktades om hade han först inte vetat av, men på nätterna hade han skymtat dem och han hade till sin bästa förmåga försökt dölja dem, trösta dem ifrån rädslan. Men nu när de inte befann sig på platsen längre var det lättare för honom, allt. Att bära med dem och att hålla sig själv ovan mark, då det inte fanns något att sjukna i här.
Blicken föll på den svarta honan som han först hade fått i uppdrag att hålla koll på. Hon verkade ännu inte försöka undfly dem, men han visste att det bara var en tidfråga, och ifall hon flydde nu skulle det inte ligga på honom, ansvaret låg på Kione och Midas, ett av Malvados barn. Han hade i uppdrag att hålla sina egna valpar vid liv, och än så länge hade gått bra, trots att de enbart fått sönder tuggat kött, nästan så väl tuggat att det enbart varit gegga. De verkade inte kunna ta emot födan allt för bra, och detta sårade honom djupt.
Hans blick landade på Kyoko, han hade inte frågat henne om hjälp, han hade inte frågat någon. Men kanske var det dags om be om hjälp. För han visste inte hur han skulle föda dem tillräckligt bra. Vad han skulle ge dem för att de skulle ta åt sig födan bättre. Han kände sig hjälplös.
Plötsligt kände han en ny tyngd, av en varelse större än någon av dem i flocken. Han lyfte huvudet med de två valparna och lade blicken på den udda varelsen framför dem. Den var inte bara enorm, med nästan lika stora vingar, utan dessutom pryddes den av två halsar och två huvuden, så olika varandra samtidigt som de var lika. Den ena vit och den andra mörkt brun, nästan som om det var svart.
Den bruna talade med en djup röst, utan respekt och hånfullhet. Med en vänlig neutral ton. 
Saderk stod spänd med valparna i käften. Beredd att fly eller fäkta, ifall den enorma varelsen fick för sig något.
[Udda men anyways ^^']

Elyn hade halkat efter lite från de andra. Det var både medvetet samtidigt som inte. Hennes kropp var matt, och tröttheten från att vandra fram och tillbaka i hög hastighet började ta ut sin rätt. Det otrevliga vädret gjorde inte saken bättre, och hon blev stel i muskler och leder. Regnet plågade henne också då det blev jobbigt att kontrollera elektriciteten när hon var trött, och med allt vatten omkring så fick hon ständigt små stötar av sin egna el, och hon ville ogärna råka stöta till någon annan. Vätan gick ända in till kroppen och det var som att märgen frusit till is.

Nu var hon bara fokuserad på att komma framåt, och helst av allt komma ut ur denna hemska skog. Och hon ville komma ut ur den av flera skäl. Tanken på kroppen som sjönk till botten i en av de djupa svarta sjöarna fladdrade till framför hennes ögon när hon passerade en sjö. Men vandringen fick henne att fokusera på att gå och andas istället.

Hon stannade sedan till när hon såg att en främmande varg stod i vägen. Hon fick lust att bara gå fram och ge denne en rejäl stöt så de kunde gå vidare, stå still var de sista hon ville, men när det bittert stack till över hennes hud av de små gnistorna ångrade hon sig snabbt, bet ihop käken och stod längst bak i klungan och väntade på sin ledares order.

Kione snörpte på munnen när han såg att fången log. Fångar skulle minsann inte ha roligt!

"Sluta le." Muttrade han och såg elakt på den mörka honan. Det var ingen tvekan om att den bruna ungvargen njöt av sin makt. Han hade aldrig haft möjligheten att bossa över någon innan och nu började han verkligen gilla sitt nya uppdrag. När en främmande, bevingad varg landade framför flocken stirrade Kione nyfiket på den besynnerliga varelsen och glömde för en sekund bort sin fånge. Ivrigt gav han fången ett knuff i sidan för att hon skulle röra sig framåt. Den bruna hanen ville inte missa hur detta skulle sluta. Han snappade lekfullt efter Elyns svans då de passerade henne men hejdade sig när han såg hur sammanbiten hon såg ut. 

"Är du okej?" Viskade han och tog ett försiktigt steg närmare den smått sprakande kroppen. Hon såg ut som hon hade ätit något konstigt och Kione var genuint orolig över henne. 


T R A M P T A S S

Den gråbruna hanen studerade med neutral blick den storvuxna vargen som landade framför flocken. Den stora besten hade två huvuden, men endast en kropp. Tass kunde känna det ena huvudets medvetande, livligt och nyfiket men det andra huvudet var noga avskärmat. Det hela kändes väldigt absurt och Tass hade svårt att veta vilket huvud han skulle fästa blicken på. Han bestämde sig för att se på hanen som hade tilltalat honom. Trots det så höll han även koll på det ljusa huvudets sinnesstämning. 

"Ja. Vi sprider inte kaos och ond bråd död på heltid." Hans röst var iskall, men han kunde i ögonvrån se hur Kyoko flinade åt hans ord. Hans blick vandrade vidare till det ljusare huvudet och drog slutsatsen att det var två olika vargar fjättrade till samma kropp. I sitt stilla sinne undrade han vem som styrde kroppen och vilken annan sorts problematik som drabbade dem, men han valde att inte nämna sina tankar. Egentligen kvittade det, så länge de inte ställde till några problem kunde de likväl ha haft fyra huvuden.

"Vi är på genomresa." Det fanns inget mer att säga. Den tvåhövdade främlingen  gjorde bäst i att inte försöka stoppa dem.

Det var flertalet i flocken som reagerade på deras ankomst, det kunde Kiera se, och Tien känna. Folk reagerade på dem på olika sätt men ingen verkade bredd på att flyga på dem, om det inte var Tramptass order det vill säga.
"Så ni är på utvandring? Jag som trott att öknens djävlar alltid skulle lura i Tenkais öknen" Kiera såg på hanen, orädd för att förolämpa honom med sina tankar. Hon sa enbart det hon tänkte och passade det inte, ja då var det inte hennes problem.
"Men nu är dem här syster" tillade Tien lugnt men blicken, fortfarande, fäst på Tramptass. Hans mörka vinge var avslappnat vilandes mot marken med knogarna.
"Jag har inget emot att ni vandrar genom den här skogen, men jag råder er att undvika reviret som ligger däråt" han lyfte vingen för att peka i riktningen.
"Mina medlemmar behöver inte vara lika förlåtande som jag, och Tramptass, snälla se inte mina ord som hot mot din flock, det är blott sanningsenliga" fortfarande hade inget hotfullt dragit över honom, varken i ansiktet eller hållningen.
Blicken föll på en ensam hane med valpar. Han var sandfärgad och hans oro över de små gick nästan att ta på. Snabbt var Tien igenom hans tankar och nickade nästan för sig själv. Han hade all rätt att vara orolig.
'Saderk, jag känner din oro, jag ser dina små. Men om du behöver hjälp så finns det många behöriga som kan hjälpa' Rösten ljöd enbart i Den ljusa hanens huvud, även om Tramptass antagligen skulle kunna höra den ifall han ville. Han visade ansiktet på den lilla honan, Kyoko, och den stora hannen, Shiro.
'Sen om de är villiga att ge den den får du lösa själv, annars finns vi här. Inte långt ifrån dit ni ska' Han visste vart Blodbergen låg, och han hade sett platsens namn i hanens sinne, och den hade varit kopplad till deras färd.

Han visste inte riktigt vad han skulle göra, så blicken låg på Tramptass, avvaktande men fortfarande lugn. Det låg alltid en slag lugn över honom, även i hotande eller rent utav stressande situationer, det hade enbart varit när han sett den mörka hyndan tugga på hans små, Hans valpar, som han förlorat fattningen. Han avskydde henne så innerligt, men hon hade fått sitt straff. För hon förtjänade inte den välkomnande döden.
Den ljusa delen av den enorma varelsen talade, henne röst var nonchalant, som om hon egentligen inte ville ha ett svar på henne uttalande. Som om hon bara råkade tänka högt. Men ändå såg hon på Tramptass som för att se hans reaktion, udda. Sedan talade det andra huvudet. Syster? Om de satt ihop hur kunde de två vara syskon? Speciellt när det mörka hade en mörk, djup, röst som talade för att han var en hane. Kunde då den andre verkligen vara en hona då? Nej detta var alltför intressant. Men plötsligt, från ingenstans, hörde han åter den mörka rösten. men något var annorlunda, för hans öron hade inte registrerat något ljud. Det var som om den talade direkt i hans sinne. Talade om hans valpar, och erbjöd honom hjälp? Han blottade tänderna något, så gott det gick med valparna i munnen, och vred huvudet aningen bort ifrån dem.

Malvado hade vandrat i den bakre delen av flocken, hållit ett öga på flocken. Midas och Kione verkade klara av uppgiften som givits dem, men han ville ändå veta var de var någonstans. Han litade på Kione och var inte det minsta osäker på att den unga hanen inte skulle klara av uppgiften. Han tvivlade inte på att sonen skulle göra sitt bästa heller, men han litade mer på Kione i det här fallet. Kione hade levt med Devils länge och visste vad som gällde. Midas var en gröngöling när det kom till hela flocklivet.
Malvado blickade bakåt och betraktade under tystnad den sandgula honan som gick där. Hon verkade utmattad och det klandrade han henne inte för. Han hade kommit på sig själv med att vara aningen kylig mot henne det senaste och kände att det var ett beteende som han behövde ändra på. Därför stannade han upp och väntade in henne och gav henne ett litet leende när hon kom upp jämsides med honom. Han må inte lita på henne fullt ut, men hon var fortfarande en flocksyster och det fanns ingen anledning till att inte behandla henne med respekt.

Flockens väg skars snart av då en främmande varg uppenbarade sig. Någonstans inom sig kunde han känna en viss oro då han inte hade någon lust med fler dispyter den här resan. Han lyssnade till vad som sades men lade sig inte i. Främlingen verkade inte vara fientligt inställd, och det kände sig Mal nöjd över.
Hans fokus riktades istället till Saderk och han gick bort mot hanen för att få honom att rikta tankarna åt annat håll. 
"Ska jag hjälpa er med valparna?" frågade han därför lugnt hanen. "Jag kan bära någon av dem om det gör det lättare för er", fortsatte han. Visserligen var det Saderks valpar, och det var han som hade valt att ta med dem. Men det var Malvado som hade erbjudit honom en plats i flocken, och ville därför hjälpa till så gott han kunde.

Elyn märkte att Kione kom närmare och hon när hon såg hans mer bekymrade uttryck så försökte hon genast att räta på sig, för att se piggare ut än vad hon kände sig.

"Nej det är ingen fara." Sa hon lite flyktigt, och när hon insåg att hon inte kunde varit speciellt övertygande med sin oväntat svaga röst så lade hon till. "Jag är bara lite trött efter all vandring." Hon ville inte visa sig svag, men av någon anledning så kände hon sig som vanligt tryggare med att berätta sånt för Kione. Hon såg ju inte honom som ett hot av något slag, och ha nverkade faktiskt bry sig på riktigt. Det var både en bra grej och något som kunde vara sämre. Hon var inte säker på om hon vekligen ville ha Kione som svaghet, och ville därför inte bry sig för mycket om honom, och han borde nog känna detsamma tyckte hon. De behövde ständigt vara beredda, och om man var i strid behövde man tänka på sin egen säkerhet först. Fokuserade man för mycket på andra riskerade man ett högt pris för den empatin, och fler liv kunde riskeras genom det. Men tanken gjorde henne kluven, för samtidigt så uppskattade hon när det verkade finnas någon annan som såg efter hennes välbefinnande, det gav henne en annan typ av styrka i form av självförtroende och självkänsla. 

Kluven som hon var så försökte hon hålla dokuset på vad som hände framåt istället, och försökte hålla sig lugn för att inte elektriciteten skulle bränna henne längs huden igen.

Malvado hade stannat till och såg på henne och Elyn blev genast stelare igen, hon hade undvikit Malvado så mycket det gått efter att hon känt hans kyliga blickar mot henne, men nu plötsligt såg det ut som att han.. Log mot henne? Hon gav ett stelt leende tillbaka och gick förbi honom med huvudet nedböjt något för att undvika en mer närgående ögonkontakt.

Nej hon insåg att det i stort sett bara var Tramptass och Kione i flocken som Elyn någorlunda litade på, och det kunde komma att bli ett problem om hon inte lärde känna fler. Malvados skiftande beteende gjorde henne bara ännu mer osäker på honom, för vilken avsikt hade han? Hon sneglade diskret tillbaka mot Malvado. Det verkade som att han nu var upptagen med annat och inte brydde sig om henne längre. Då hade det kanske inte funnits någon baktanke med leendet trots allt. Hon fokuserade framåt igen mot sin ledare.

Då det ljusa huvudet för första gången talade strök Tass öronen bakåt. Det var sällan han hörde Tenkais namn nämnas och han ogillade att en främling använde det, men han valde att inte kommentera hennes ord. Kanske försökte hon bara provocera och Tass var inte på humör för att tjafsa. Hanen tog snabbt över ordet från den ljusa honan och Tass glömde snabbt bort honans raka kommentar. Hanen varnade dem för att närma sig reviret och Tramptass hade inga som helst planer på att ställa till bråk. I nuläget ville han bara komma fram till Blodbergen utan komplikationen. Flocken var trött. 

"Du har inget emot att vi vandrar här säger du? Då får jag be dig att flytta dig ur vägen." Sa han lågt. Inte heller han visade några tecken på hotfullhet, men situationen började kännas spänd. Bakom sig hörde han otåliga tassar som tyst rörde sig. Den mörka hanens blick riktades till någonting bakom Tramptass. Han sneglade bakåt på automatik, han kände klart och tydligt hur främlingen talade med någon mentalt. Han talade till Saderk. Tramptass stelnade till och såg bittert på främlingen igen. Försökte han värva medlemmar till sin flock? 

"Vi tar hand om våra egna." Svarade han hastigt och tog ett steg närmare den tvåhövdade vargen för att tydligare markera sina ord. "Det enda sättet att lämna Devils är att möta Chaibos." Han flinade rått och stampade rastlöst på stället.

"Nå? Hur blir det? Ska du låta oss passera?"

Nästan direkt efter att han talat klart till hanen började en annan i flocken, Betan Malvado, tala till honom, bra se där. Hjälpen kom direkt.
"Nej då jag om min syster kom enbart för att varna för reviret" den enorma kroppen tog två klev åtsidan, åt samma håll de pekat att flockreviret låg mot.
"Oroa dig inte, jag hjälpte bara stackaren" Han log vagt "De små, och han, har ändå inte det som behövs för att godkänna ansökan" han vickade på drakvingen som en diskret indikation på vad han menade. Knappt märkbart.
"Jag ska inte uppehålla er mer, hoppas ni finner vad ni söker dit ni ska, en förvarning är att byten är inte lätta att finna, men jag antar att ni är vana med det, med tanke på varifrån ni kommer" De blickade åter på den sand färgade innan de, utan att på något sätt vissa oro eller rädsla, vände ryggen till den större skaran vargar och fällde ut vingarna, båda två längre än de själva, det mer än dubblade deras storlek, och sedan slog de hårda slag, på grund av storleken var det svårt att ta sig upp i luften, som skapade hårda vindar. Snart vann de i höjd och träden försvann under dem. De tänkte, å avstånd, hålla uppsikt över flocken. Både för att se efter dem och för att se så de inte ställde till med något.
[KT derpar ut]

Precis då den andres röst slutat ljuda i hans sinne kom Malvado upp och frågade om han skulle ta en av valparna. Förvånad, och något misstänksam, slängde han en blick på den svarta hannen. Den gula blicken landade sedan på den enorma varelsen som nu talade med Tramptass. Han hade tydligen inte vad som krävdes för att tillhöra dennes flock, och av vilken anledning då? Inte för att han tänkte lämna Devils, eller ansöka till flocken, men det to ändå emot att kallas oduglig efter bara blivit dömd en gång. Dock såg han sedan att den andre vickade på vingarna, var de bara stela eller menade han att bara bevingade fick tillträde? Sedan sträckte varelsen ut på vingarna, och blev större än någon varg han någonsin sett, för att ta sig iväg. Vinden som skapades av de kraftiga slagen svepte förbi honom, skickligt styrd av hans vilja.
När den enorma varelsen försvunnit lade han försiktigt ned den ena vapen på marken framför honom. Den var mörk med mörkt sandfärgad rygg, nästan så att det klassades som brun, med gråaktiga dun längs halsen, precis ovan manken. Valpen pep lätt och kravlade på marken. Saderk lät blicken möta den större hanen och nickade lätt.
"Ta honom" Orden var halvt kvävda av den lilla tik valpen som hängde i hans egna käft. Den enkla gesten betydde mycket för Saderk, även om den kanske inte gjorde det för hanen bredvid honom - vad visste han? För Saderk var det som om han bevisade att han litade på honom. Nu var det upp till den andre hanen att bevisa att det var ett klokt beslut, precis som Saderk gjort genom att dyka upp som avtalat då Malvado hämtat dem till flocken.

Den senaste tiden hade Shiro vandrat i tystnad. Fylld av tankar. De flesta i flocken hade blivit tystare och tystare allt medan vandringen fortgått, de var trött och slitna. Beskedet om ett mål hade lättat upp stämningen, men det dåliga vädret och det faktum att resan bara tycktes fortsätta och fortsätta drog snabbt ner den igen. Nu påstods de iallafall vara nära!
Han höll sin plats i ledet, långt fram invid Tramptass och Kyoko, och avvek inte för en sekund från de få uppgifter han hade. Även om han helst hade gått bak vid Elyn. När de levt som en flock på ett stort revir så hade sprickan emellan dem inte varit lika påtagande, men nu när de alltid var nära varandra blev det pinsamt uppenbart. De hade ingen relation. Den hona som en gång i tiden varit hans allt, hans ögonsten, som han tillbringa varje vakna timme med att lära och träna och berätta sagor för, var plötsligt så extremt långt borta. Det var nästan så att han blivit lättad när hon gav sig av på sitt uppdrag, även om det inte gick att mäta med hur lättad han blev när hon kom tillbaka helskinnad.

Han litade på att Tramptass skulle lösa situationen med den tvåhövdade vargen. Var verkligen mer än disträ trotts att han uppmärksamt lyssnade till samtalet. En flock? Det ryckte i de små stumparna av öron som han hade kvar. Kunde detta vara flocken som orsakat problem för Elyn? Han sa inget, nu var inte tiden att mucka gräl, men lade ändå allt det mörka han-huvudet sa på minnet. Om deras nya hem verkligen var nära denna plats kanske tid för hämnd skulle komma senare. Belåtet följde han främlingen med blicken då den gav sig av.

Bara lite trött efter vandringen? Elyn? Kione var inte övertygad och han var säker på att hon visste om det. Men hon sa inget mer och Kione valde att släppa saken. Han saktade in och lät henne vandra vidare. Han följde tyst efter några meter bakom. Djupt insjunken i tankar. För Elyn var förändrad, det rådde inga tvivel om det. Vad hade egentligen hänt? Sörjde hon Molgar? De hade rest ihop länge, ensamma. För att resa så länge måste man vara nära varandra. Hela tiden. Utan att riktigt kunna förklara varför ogillade han tanken på dem tillsammans. I samma stund blev han glad över att Molgar inte hade kommit tillbaka. Att Molgar var död. Att han inte kunde vara nära Elyn. 

Aldrig igen. 

Den tanken fick honom att le. 

Och han log. Länge.

Sedan röt han åt sin fånge igen och slöt upp bredvid hennes sida så hon inte skulle få för sig att fly. Men Kione hade svårt att släppa Elyn och Molgar, de fanns där, i en underliggande tanke, hela tiden. 


T R A M P T A S S 

Derpar omkring och försöker hitta vägen ut ur höstskogen fram till Blodbergen, kastar hungriga peddoblickar på sina undersåtar <3


( NU AVSLUTAR VI DEN HÄR OÄNDLIGA VANDRINGEN WOOOOP WOOOOOOOOOOOOOOOP AVSLUTAAATTTTTTT )