Morgonsolen sken klart på himmelen, endast skymd av tunna dimmoln som långsamt drev förbi. Ett dis av ljus dimma steg då solen träffade de fuktiga markernas yta med sina värmande strålar. Skuggorna av krokiga, spindelnätlika, träd vars grenar bildade ogenomträngliga buskage speglades i det grumliga vattnet. Vassen stod hög mot skyn, spretade upp mellan trädens rötter och grenar.

Den tidigare fasta marken hade långsamt bytts ut mot mjuk sankmark, endast för att helt bytas med vatten. Den mjuka bottnen under vattnet var förrädisk, fylld med håligheten, gamla fallna trädgrenar, stenar och trassliga växter. Vattenytan nådde tiken knappt till buken. De långa benen tillät henne att gå ovan vattnet istället för att simma. Tårna på tassarna spretade på ett vis som hon sett få andra vargar klar av. Den mjuka bottnen formades mellan hennes tår, försökte hålla hennes tassar kvar. Men hon sjönk åtminstone inte. Nosen andades in dofterna som blandades i luften. Vatten, träd, sankmark och diverse fåglar som likt henne vadade på långa ben. Det var en minst sagt speciell plats.

Långsamt och utan brådska vadade manvargen över - eller rättare sagt genom - träsket. Båda benen på ena sidan av hennes kropp lyftes samtidigt, nästan helt ovan vattenytan, för att placeras efter varandra innan båda benen på andra sidan lyftes. Passgången var något hon inte tänkte på, en medfödd gångstil som var mer avslappnad och lättare att använda för en med så långa ben. För en som aldrig sett en passgångare förut kunde det se underligt ut. Det var åtminstone vad Cuywendz hade fått höra av vänner hon mött. Bianca. Kanske borde hon vandra norrut? Hon hade inte sett vännen på mycket länge. Inte sedan sist. Nu när valparna lämnat lyan kunde hon återuppta sitt vandrande. Men det betydde inte att hon inte saknade dem.

Hon hade inte varit ensam på länge. Hade haft de små att se efter, deras sällskap. Men nu... nu vandrade hon ensam. Lämnade savannen än en gång. Hon skulle återvända, det var hennes hem. Men först ville hon sträcka ordentligt på benen. Upptäcka Numoori på nytt. Möta Bianca uppe i norr. Så med långa kliv fortsatte hon att vada fram genom träskets våtmarker.

*peeeeta upp*

[Då jag inte fått svar på 2 månader så får vem som kliva in C; Men endast en - högst 2!! - spelare, tack ^^

Förhandspaxar lite till Kratos om han vill vara med]

Även fast solen sken högt uppe på den blå himlen så verkade det ligga något tungt och dystert över det här stället. Som om det inte var meningen att någon skulle komma dit i över huvud taget. eller det var i alla fall vad den svarta söndertrasade fakargen tyckte när han gick igenom träskets grumliga vatten. Han längtade tills han kom upp på mark så att han kunde få tvätta bort det som, vad det nu va, la sig om hans ben. Hans vingar hade han tätt intill kroppen. På så sätt så såg han kanske lite större ut så att om det fanns någon som kände för att mucka gräl så kanske den skulle se storleken och släppa tanken. Men det gömde även hans fula ärr som han hade över nästan hela sin högra sida. Det var ingen vacker syn och det var inget han stolt visade upp.
Historian om hur det uppkommit var lång och en del av de hade han förträngt långt bak i sitt huvud. Där var det säkert, där kunde ingen komma åt det. Tanke läsare skulle ha svårt att komma åt där och om dom nu väl gjorde det så visste han att dom inte skulle gilla vad dom fick se.

Tillslut kom han upp på land, eller i alla fall något som var mer land likt. Där ruskade han på sig lite och lyfte på vingarna en aning så att han kunde röra sig bättre, men han drog snabbt dom tillbaka in igen. Därefter gick han under ett träd och gjorde sig bekväm medans han slickade bort vattnet från sina ben. Det smakade vidrigt. Nästa gång ska han ta risken och flyga om han någonsin behövde ta sig över igen.
i godan ro låg han och tvätta sig och visste inte att han faktiskt inte var ensam på detta ställe.

Det bruna, illaluktande vattnet blev med tiden grundare och nådde manvargen snart endast halvvägs upp på benen. Nosen hölls för ett ögonblick lågt över vattenytan, men hon ångrade det så snart hon tvingade nysa av doften. Tjocka, mörka vattendroppar träffade hennes ansikte och hon ruskade kraftigt på huvudet för att slippa den droppe som hotade att falla ned i ögat. Det hade till en början verkat vara en god idé att vandra denna väg - då hon inte besökt platsen på mycket länge - men just nu kändes det inte som en så bra idé. Det gick långsamt att vada framåt, och luften var inte den klaraste. Landskapet förändrades allt efter som hon vandrade. Efter en timme hade de snåriga träden och ogenomträngliga buskagen bytts ut mot öar av ett torv-likt material och träd med långa och slingrande rötter som gick djupt ner i vattnet.

De spretande tårna ruskades kraftigt när Cuywendz efter än längre tid beslutade att lämna vattnets stinkande bottnar och vila en stund. När tassarna skakats stod resten av kroppen på tur och, bredbent för balansens skull, ruskade Cuywendz på sitt huvud och lät resten av kroppen falla in i rörelsen. När det mesta av vattnet kastats av henne kropp i små kaskader såg sig den långbenta tiken om. Marken - om det ens kunde räknas som mark då tassarna hotade att sjunka ner genom den fuktiga torven gång på gång - hon stod på var platt och bredde ut sig över ett mindre område. På en annan ö av det torv-lika materialet stod ett träd och invid trädets stam, bland rötterna, kunde Cuywendz ana en skepnad som hon inte riktigt kunde placera.

De breda öronen vinklades framåt när hon höjde huvudet. Doften av vad eller vem det var gick inte att nå över områdets egen odör, men skepnadens rörelse sade henne att det var ett djur. Om det var en varg stod att återse. Nervositeten hotade att bryta ut i hennes kropp, men för att förhindra att bli orolig beslutade hon att gå rakt på sak.

"Hej, främling." Hennes oväntat djupa röst (tänk dig likt en afrikansk kvinna) talade högt och tydligt. Hon tog ett steg närmare vattnet, men stannade vid torvöns rand för att inte bli blötare. Den rödbruna pälsen var mörk av träskets smuts och hängde i stripor om hennes tunna kropp. Ett leende prydde ansiktet.

[Eh... gjorde mycket på en gång här, så jag hoppas att det blev någorlunda sammanhängande XD]

I fakargens ögon så verkade nästan hela träsket äckligt, slimigt och...grönt? Han stirrade mot vattnet och kunde föreställa hur små och stora bubblor sakta kom upp till ytan och gav ifrån sig ett grumligt ljud innan dom tillslut spräcktes och skvätte droppar runt omkring sig. Han kunde föreställa sig hur det skulle se ut om hela träsket var fylld med sådana bubblor. Det skulle se ut som allting kokade. Yuck. Det var vidrigt att tänka på det nu när han visste att han gått i det där slöddret. Han funderade en stund på hur fiskarna och dom andra djuren som levde i träsket såg ut. Såg dom ut som vilken fisk eller groda som helst? Eller hade dom kanske tre ögon och kanske till och med ett par ben? och tassar? Det måste ha varit träskets odör och magiska förmåga att se så unken ut som hade transformerat dom stackars djuren till fula monster utan dess like. Han tyckte synd om dom, även om det nu inte var så.

Han rörde sig lite och bytte position där ha låg under trädet då han tyckte att det kändes som om han skulle falla rakt igenom denna lilla ö liknande sak av torv och annat stabilt och ostabilt material. Men så snabbt han lagt sig till rätta igen så återgick han till att studera vatten ytan.
Men hans tankar avbröts så han hörde en röst. Snabbt ryckte han upp huvudet och tittade åt olika håll tills han upptäckte att på en annan torv-liknande ö sak så stod det en individ. Illa. Hade individen inte sagt någonting hade han inte märkt henne, eller han. Vem det nu var, så dolde träskets unkna lukt dennes personliga lukt. Han funderade länge och bestämde sig att det kanske var läge att svara individen.
-Goddag främling

Hennes mörka ögon studerade främlingens utseende. Det första som slog henne var att individen måste vara mycket kort, men strax därefter insåg hon att denna nog låg ner. Hon kunde skymta mörka fjädrar och drog sig till minnes en annan bevingad varg hon mött en gång i tiden. Dock hade denna varit ljus. Ett ljusare stråk av päls, eller ett ärr, tecknade sig som ett streck över främlingens ena öga. På detta avståndet kunde hon inte helt avgöra vad. Snart nog kom ett svar från främlingens läppar.

"Mitt namn är Cuywendz. Vem må du vara?" Hon log och backade ett steg när det yttersta av ön sjönk ner under vattenytan av hennes tyngd. Det var kanske onödigt att be om ett namn, när hon egentligen inte hade haft för avsikt att träffa någon här. Men det kändes såväl tryggare, som lättare, att veta någons namn. Variation i tankarna var aldrig fel, och 'främlingen' drygades snabbt ut. Av rösten att döma ville manvargen gissa att den svarte var en hane, men säker kunde hon aldrig vara.

[Jah, det duger C; Blir mer kreativ när något händer ^^; Har inte svarat på ett tag, då jag har mycket(!) att göra atm. Cuywendz uttalas btw Ky:vends .]

Hm, en något ljus röst. Måste vara en tik, fast det kunde ju även vara en hane med väldigt ljus röst, men nä, han bestämde sig för att denne Cuywendz var en tik, och så var det med det.
Han tyckte sig ana en någorlunda ljus päls på henne men det ljusa avbröts vid fötterna och huvudet och öronen. Han gissade sig till att det måste vara svart, eller kanske grått, en mörkare grå i sånna fall. Ögon färgen var nästintill omöjlig att avgöra på avståndet som var emellan dem.

Han reste sig så att hela hans storlek visades och sedan ruskade han sig för att få bort det som fastnat på hans päls och fjädervingar. Men han fällde inte upp vingarna.
- Trevligt att råkas vid Cuywendz, mitt namn är Kratos. Det fanns egentligen ingen idé med att säga sitt namn, men eftersom Cuywendz varit så trevlig och berättat sitt namn så såg han inget fel med att återgälda den artigheten med att själv presentera sig och ge ut sitt namn.

Det var inte var dag hon betraktade en bevingad varg (Cuywendz vet nog inte vad en fakarg är) och vingarna fascinerade henne mycket. Kratos. Hon log nyfiket. "Kan jag fråga, vad gör du på denna plats? Det är ytterst sällan jag mött andra här." Huvudet lades på sned när hon talade och öronen spetsades framåt. "Själv är jag endast på genomresa." Det var sant, och förhoppningsvis skulle hon nå snöslätten innan vinterns värsta nätter plågade landet. Dock anade hon att så inte skulle bli fallet. Det var en lång vandring framöver.

Plötsligt uppmärksammade hon att framtassarna sjönk på nytt och backade således ett steg i sidled. De onormalt långa, tunna benen rörde sig styltigt och hon höll på att falla omkull när den ena baktassen försvann ner i ett av naturen väl dolt hål i torven. Hela bakdelen sjönk innan hon lyckades återfå balansen och i stället tog ett steg framåt. Baktassen ruskades för att skaka bort lervattnet, men i övrigt lade hon inte så mycket vikt i det som just hänt. Marken här - om den ens var värd att kalla mark - hade även sist hon vandrat genom denna trakt varit förrädisk. Den gången hade hon fallit igenom helt. Blicken hölls ännu nyfiket fäst vid Kratos.