Det smala passet stod som en lång korridor, rakt in i berget. Ilta hade hört talas om det så kallade Skuggpasset och genast känt sig manad att färdas hit för att se det själv. I verkligheten var passet mycket kusligare än hon kunnat ana. De höga bergssidorna kastade långa, mörka skuggor över passet, och den gråmulna himlen ovanför bidrog bara till ett svagt ambient ljus. Det gick inte att se den andra sidan.
     En lätt rysning av obehag fick Iltas morotsröda nackpäls att stå rakt upp, då hon började föreställa sig vad som kunde finnas där inne. Eller kanske var det tanken på ett mörkt tomrum, utan slut som svalde henne hel, som skrämde ännu värre.
Vinden strök henne mothårs, som om den lockade henne in.
     "Nä, vet du vad," muttrade hon. Hellre då att vänta på någon som kanske kunde vägen bättre. I sällskap blev de flesta farhågor mycket mildare.

Ilta satte sig otåligt några språng ifrån passets mynning och hoppades i tystnad på sällskap. Det dröjde länge och hon hann bli uttråkad innan en främling närmade sig området, en närvaro som fick henne att resa sig upp i en häftig rörelse.
     "Voi voi, äntligen här kommer nån," utbrast hon och tog stegen fram mot den främmande honan, med en päls som brann i eldens alla färger. "Nå säg, är du på väg in i passet här?"
Ilta frågade även om svaret tycktes självklart. Artigare så.

[Till Adena!]

Adena visste inte vad hon höll på med. Hon hade vandrat i dagar, och nätter för den delen, sökandes efter någonting, vad som helst. Men landet kändes lugnt, som om det låg i dvala. Det hände nästan aldrig något längre som hon själv var inblandad i. Och det som faktiskt hände, event och dylikt, skedde på andra sidan landet. I ett område som hon dessutom var bannad ifrån. Inte för att det någonsin hade stoppat henne förut.
    Därför hade hon nu bestämt sig för att bege sig mot Civitas igen. Kanske skulle de inte känna igen henne, kanske skulle de. Det spelade henne ingen roll. 
    “Voi voi, äntligen här kommer nån.”
    Adena ruskade på huvudet. Hon hade medvind, och hade därför inte känt doften av främlingen som lurade i passet. En våg av förvåning sköljde över henne, hade hon blivit gammal? Hur kunde hon ha missat det?
    En grymtning lämnade henne när hennes blick föll på en zimaerhona, yngre än henne själv. 
    “Om jag är påväg in i passet? Ser det ut som om det finns någon annan väg att gå?” Adena lät otålig. Vem ställde en så dum fråga? Men en idé slog henne. Kanske kunde hon leka lite med henne.
    “Förlåt, jag har inte ätit på flera dagar. Varit ensam hela vägen, du vet ju hur det blir.” Hon gav främlingen en ursäktande blick. “Vad heter du, och vad gör du alldeles ensam här?”

Ilta stannade genast och rynkade på nosen åt främlingens svar. Hon tyckte inte det var något vidare bra svar. Honan, färgad som elden, ursäktade sig sedan snabbt och började gå på om att hon varit utan mat i flera dagar. Varit ensam hela vägen.
     "Nähä. Du ser int ut som att du svultit i flera dagar?" svarade hon sakligt efter att ha försökt analysera den andra honans skick. "Men jag antar jag får förlåt dig då. Du sa int nånting fel riktigt. Jag mest frågade för att vara trevlig."
     Ilta log lätt. Det fanns inget stöddigt i hennes röst eller kroppsspråk, ändå kunde hennes ord lätt uppfattas som det. "Nå om du ska gå omkring ensam är det väl bäst du lär dig jaga ordentligt. Har du int lärt dig det?"
Ilta skakade på huvudet åt idén att en varg reste runt helt själv utan grundläggande kunskaper i överlevnad. "Jag är Ilta. Jag vandrar oftast på egen hand. Nå vad heter du då?"

Adena spände blicken i henne. Hur kunde hon…? Att uttrycka sig på det viset.
    “Vad menar du med att det ser ut som om jag inte har svultit? Antyder du att jag är tjock?” Hennes röst var iskall. Förmodligen var det inte alls vad främlingen hade menat, eller ens reagerat på. Men Adena var… ja, Adena.
    “Ilta,” fnös hon. “Jag kan mycket väl jaga, och jag vandrar alltid på egen hand. Och du kommer nog inte vandra så mycket längre än hit.” Ett lågt läte rullade ur hennes bröstkorg. 
    “Mitt namn är Adena.” Det ryckte i hennes läppar. “Men du kommer att minnas mig som din mördare.”

Iltas förvirring inför svaret hon fick var uppenbar.
     "Va? Har du maskar i öronen? Det var int alls det jag sa." Hon hade bara sagt att hon inte såg ut att svälta. Honan verkade bara uppfatta extremiteter i allt som yttrades.
Snart förkunnade honan, som introducerade sig som Adena, att hon mycket väl kunde jaga. Ilta tänkte precis göra en utläggning för varför inget honan sa överhuvudtaget hängnde ihop men blev snabbt tom på ord åt det sista.

Du kommer att minnas mig som din mördare.


     "Mörda-?" Förvåningen satt kvar, men sedan kom oron krypande. Än hade Adena bara fått ur sig dumheter, men tänk om hon verkligen menade det?
Som med det mesta tänkte Ilta inte ta chansen att ta reda på det. "Tror jag vandrar själv trots allt."
     Snabbt snodde hon runt, sprätte grus och damm runt sig när hon med en rivstart tog till flykten. Så snabbt som hennes tassar bar löpte hon in i ravinen smala korridor - hennes enda utväg.

Ett belåtet leende spred sig på inferons läppar när förvåningen spred sig hos främlingen. Det var alltid lika roligt att se hur de reagerade. Adena hade varit med om allt möjligt. Kaxiga typer och gråtande töntar. Det var kul med lite variation.
    Innan hon hann öppna sina käftar och göra ett utfall mot zimaern, hade hon vändit sig om och sprungit rätt in i ravinen. Adena bet rätt i luften, och smaken av grus och damm gjorde att hon morrade irriterat.
    "Jasså du, det är så du vill ha det." Muttrade hon innan hon följde efter in i öppningen. Det var mörkare här, instängt.
    "Du kommer inte komma så långt!" Ropade hon efter sitt byte. "Oavsett hur snabbt du rör dig så kommer jag att hinna ifatt dig!" Adena lät ett eldklot bildas i mörkret, och utan att tänka efter slungade hon det framåt - utan att bry sig om vad det träffade.

Ilta hörde galningen ropa efter henne, och det fick henne bara att öka farten. Aldrig i livet att hon skulle komma till skada, hon skulle springa till världens ände om hon så kunde fly-
Hon kände en brännande hetta explodera över ryggen. Kraften från eldprojektilen var tillräckligt att få Ilta att falla framåt med ett högt, smärtat skrik som ekade högt mellan ravinens väggar. Hennes päls tog fyr och brann, en enda ljuskägla i mörkret. Svedan, röken, stack i hennes nos allt medan hon av ren instinkt började rulla på marken. Skriket upphörde inte. Hon skrek tills luften i hennes lungor tog slut. "Hjälp mig!" skriade hon ut i ravinen. Till någon. Till ingen. "HJÄLP MIG, NÅN!"

Ett brett leende spred sig på hennes läppar när hon hörde klotet träffa sitt byte. Det fanns inte en chans att främlingen skulle ta sig ur det här, om inte någon med högre makter skulle inflika. Därför valde hon att inte skynda sig fram, utan hon saktade ner.
    “Du kan skrika hur mycket du vill, ingen kommer hjälpa dig ändå.” Hon kunde inte med all säkerhet veta det, men från vad hon kunde se och känna så var ingen i närheten.
     “Du förstår, det är inget emot dig egentligen,” hon blickade ner på tiken som låg framför hennes tassar. “Det är bara jag som har en lite dålig dag, det här brukar få mig att må lite bättre. Mina kids lämnade mig, så nu är jag helt ensam.” Adena himlade med ögonen vid tanken av sina barn. “Se så, var inte rädd. Jag kan göra det enkelt för dig.”

Ilta darrade där hon låg, paralyserad av brännande smärta. Varenda instinkt hon hade beordrade henne att ta sig upp att fly men kroppen vägrade att lyda.
    "Zelenoch, hjälp mig!" kved hon, men det var knappt att orden hördes.
     "Se så, var inte rädd. Jag kan göra det enkelt för dig."
"Zele-"
     Det blev inga sista ord för Ilta. Adena högg snabbt likt en orm, tystnade hennes bön innan den skulle komma att yttras. Blod besudlade passagens mark och hela världen försvann på ett ögonblick. Ilta dog snabbt. För nästa som vandrade genom passagen skulle de komma över det lilla som var kvar av Ilta - hennes lik bränt till aska.