Mörkret hade lagt sig över området och de flesta av Skuggfalls besökare, krigare såsom åskådare, hade gått i dvala för natten. Ett par brinnande facklor brann fortfarande, lät ett litet behagligt ljus sprida sig bland de sovande.

En bit i utkanten av huvudarenan rörde sig Vasilisa. Hennes huvud var sänkt och öronen var riktade framåt. Avsikten var inte att väcka någon och därför rörde hon sig med försiktiga och långsamma steg. Även hon borde försöka att få en stund sömn likt hennes... vänner, men det gick inte. Smärtan höll henne vaken. Helarna hade läkt såret hon fått i striden; men trots det så kändes det fortfarande som att hon brann. Aldrig förr hade hon fått en så stor skada som idag. Vasilisa hade fått kämpa emot sin instinkter att försöka röra vid det och kanske förvärra situationen.

Även tankarna höll henne vaken. Oro, ångest och tvivel. Vasilisa var nästan säker på att hon hade gjort rätt val att lämna familjen, men att stanna med sin bror och hans vänner...? I den frågan var hon osäker. Hon skulle ljuga om hon sade att hon kände sig som en av dem; deras gemenskap kändes än mer än vad hon hade med någon av dem. Ensamheten hade alltid varit en rädsla hos henne, och nu var den större än någonsin förr. Trots att hon hade funnit sin bror; kändes det inte som att han faktiskt var här.

Ett ljud fick Vasilisa att ryckas ur sina tankar och höja huvudet. Hon vände blicken åt vänster, och möttes av en annan vaken individ. I mörkret var det svårt för henne att urskilja några drag.
Försiktigt närmade hon sig den andre. När hennes ögon hade vant sig aningen kunde hon se den andre bättre. Det var en hane som hon kände igen, men hon kunde inte sätta fingret på från vart.  Dessa dagar hade varit intensiva, och aldrig förr hade hon stött på så många nya individer som här i Skuggfall.

"Kan du inte heller sova?"

Hennes röst var mjuk och vänlig. Den orangea blicken sökte försiktigt efter den andres.

"Kan du inte heller sova?" Tenn ryckte till och harklade sig. Han hade gått djupt inne i sina egna tankar, och hade inte noterat när hon närmat sig. Vasilisa. Kolzak hade pekat ut henne som sin syster, men Tenn hade aldrig haft tillfälle att hälsa. Hon hade förberett sig för sin strid, och sedan hade de gått om varandra hela kvällen. Nu kändes det nästan bara pinsamt. Han harklade sig igen. Det hjälpte inte att han kände sig så socialt klumpig och stel, speciellt när personen han pratade med var söt - och Kolzaks syster, fick han påminna sig om.
     "Nää", svarade han efter en halv evighet som säkert varade minst en sekund. "Jag är lite sprittig i benen." Härligt - det lät som om han hade löss. Tenn ville rycka loss tungan ur munnen, så han slapp säga dumma saker. Det var tydligt att Vasilisa var viktig för Kolzak, och han kunde inte sabba sina chanser med de nya vännerna genom att totalt tabba sig här.
     "Öh", sa han, som för att släta över sina ord. "Du slogs idag, eller hur?"

 "Nää. Jag är lite sprittig i benen. Du slogs idag, eller hur?"

Ett litet försiktigt leende spred sig på hennes läppar medan han talade. Han verkade nervös, och hon kunde inte låta bli att undra varför.  Det var inget speciellt med henne; kanske var han en sådan som var nervös vid alla sociala situationer - vad visste hon? Dock funderade Vasilisa inte längre på det, utan istället på frågan han hade ställt.

"Da", nickade hon och gjorde en rörelse så att hennes ansikte och nos vändes mot det enorma såret som spred sig från hennes mage över till det ena bakbenet. När hon tänkte på det; kändes det som att hela såret brann till igen, och doften av bränt kött hade fastnat i nosen på henne.

Vasilisa vände åter blicken mot den andra ungvargen, och när hon såg på honom igen så visste hon vart hon hade sett honom innan. Det var hanen som hade mött Kolzak, och vunnit. Till en början var hon tvungen att medge att hon faktiskt trott att brodern skulle vara den som kom segrande ut ur slagsmålet. Hon hade därför blivit förvånad av den andres styrka och uthållighet.

"Du slogs mot min bror, inte sant?" 

Vasilisa hade slagit, och Tenn noterade det stora såret. Han drog sig till minnes en våldsam kamp.
     "Du slogs mot min bror, inte sant?" Tenn rodnade kraftigt.
     "Ö- Ja." Han hejdade det dumma ljudet. "Men vi är kompisar nu. Jag ska följa med er." Det stod klart att Tenn visste mycket mer om Vasilisa än vad hon visste om honom. Hans namn, till och börja med.
     "Jag är Tenn, förresten. Tenn av Torano." Ibland visste han inte hur han skulle ställa sig till namnet Torano, inte efter faderns svek, men samtidigt kändes det otänkbart att välja bort det. Å andra sidan hade det känts otänkbart att lämna Qu för några år sedan, och det hade han gjort ändå. "Har du haft en bra kväll? Bortsett från skadan, alltså."

Vasilisa blev lite förvånad när han berättade att han skulle följa med dem. Än var hon osäker på vad gruppen eller rättare sagt flocken som hennes bror hade samlat ihop var ämnad till att göra. Trots att hon hade varit med länge nu, var hon fortfarande osäker på sin egna plats i gruppen. Hon visste att hon inte passade in där, men hon vägrade att lämna sin bror igen, tänkte inte göra om samma misstag.

"Jag är Tenn, förresten. Tenn av Torano. Har du haft en bra kväll? Bortsett från skadan, alltså."

Hon insåg i efterhand vad oartig hon hade varit som inte frågat efter hans namn. Nu var det dock försent, han hade hunnit presentera sig själv och Vasilisa nickade. Tenn Torano. Ett passande namn enligt henne.
"Trevligt att mötas, Tenn av Torano", log hon och tog ett litet kliv närmre honom innan hon slog sig ned. Det var någonting hos honom som fick henne att känna sig trygg, och det gjorde henne nyfiken. "Det har varit en... intressant kväll, trots skadan. Din dag måste ha varit speciell, inte sant? Firat vinsten?"

"Umm, nja", Tenn tvekade. "Inte direkt. Träffade min familj lite kort - de är från Qu, om du vet vilka de är, men sedan hängt med Kolzak, typ. Inte så schysst att vara skadeglad." Han log lite. "Men kul ändå. Aldrig varit med om något sånt här förut." Nä, Skuggfall var verkligen unikt. "Ska bli skönt att komma hem." Där hem nu var. "Har du varit där?"

Vasilisa kände inte igen namnet Qu. Hon hade inte mycket kunskap om flockar och dylikt i landet utan hennes egna familj hade alltid hållit sig dolda från de andra. Hennes far hade varit noga med att hålla henne i den lilla bubblan som var deras familj, och inte låtit henne att utforska i resterande delar av landet.

"Ska bli skönt att komma hem. Har du varit där?"

Hon rycktes ur sina tankar av att Tenn talade igen och nickade. Det ryckte lätt i hennes ena mungipa. Automatiskt när hon tänkte på hem, så var det inte lyan i Ötamon hon tänkte på, utan det var på slätten hos sin familj. Där hennes småsyskon just nu växte upp utan sin storasyster och sin storebror. Det var fortfarande hemma för henne. Det kunde hon dock inte berätta för Tenn, de kände inte varandra och han skulle inte behöva stå och lyssna på hennes inre konflikter.
"Jag har varit där, ja", svarade hon. Vasilisa ville påpeka att han förmodligen skulle gilla platsen, men det kändes inte rätt när hon inte kände honom. "Är du nervös?"

"Vad finns det att vara nervös för?" frågade han, och fyllde genast i för att inte låta dryg: "Ser fram emot det. Det är ju bara ni, och några andra. Är mer exalterad." Tenn log, och fick kväva en gäspning. "Vill du gå tillbaka till de andra, få lite sömn?" Han rodnade nästan omedelbart när huvudet tolkade de han sagt fel. "Alltså, inte att vi ska sova bredvid varandra. Lite avst- eller asså. Om du inte- öh." Tenn skämdes så han ville dö. 
     "Lite sömn kanske?" pressade han halvkvävt ur sig.

Ett lågt fnissande lämnade henne och hon lade huvudet på sned. Det var komiskt hur han snubblade på orden och misstolkade dem; trots att hon inte förstod varför.

"Du har rätt, vi bör vila inför vår vandring", svarade hon och log större. Vasilisa var inte det minsta trött, men Tenn verkade åtminstone vara det, så hon bestämde sig för att följa med honom tillbaka med resten av gänget. Imorgon skulle trots allt stora delar av dagen gå till att vandra.

Utan att invänta ytterligare svar från honom, nickade hon i ett försök till att visa att han kunde följa efter henne, om han ville det. En varm känsla hade byggts upp i bröstet på henne, men hon visste inte vad det var, eller varför den fanns där.

[Avslutat!]