"Så angående träningen."
Kolzak log mot Tenn och stannade upp. De hade redan diskuterat Cirkeln, arbetsuppgifter, vad som behövde göras och de nya rekryterna en stund nu. Men Kolzak hade något annat på känn, något han inte kunde förbise och absolut inte tänkte strunta i. Det ryckte lite i läppen, och han motstod lusten att flina brett när han fick en idé. En dum, men rolig idé.
"Jag vill gärna prata mer om schema och upplägg, men jag har lovat ett möte med Ezekiel."
Ja, det lät bra. Kolzak försökte se ursäktande ut. "Men har du tid att snacka senare ikväll?"
Kolzak nickade bort mot en enorm klippa, näst intill formad som en huggtand. Ett tydligt landmärke i Norspiret.
"Vad sägs om vid foten av den klippan? När solen gått ner."

Tenn var alltid villig att vara till lags. Han tog seriöst på sina arbetsuppgifter, och när Kolzak föreslog ett möte senare nickade han med ett snett leende för att bekräfta, innan de skiljdes åt.

-----------------------

Tenn hade plikttroget anlänt lite innan avtalad tid, både för att ha marginal men också för att se på solnedgången. Solen tog sin lilla tid, men efter en stund hade den kämpat sig hela vägen ner bortom horisonten, och Tenn fann sig i dunkel. Han reste sig upp och såg sig om efter Kolzak, men omgivningen var tom på liv. Ögonblick blev till minuter, och den röde dröjde ytterligare.
     Tenn antog att saker dragit ut på tiden, men det betydde inte att han inte kunde spela vännen ett spratt, som straff för förseningen. Han rundade klippan, där han inte gick att se, och väntade. Efter ytterligare några minuter hörde han steg, och höll förväntansfullt andan. Pulsen dunkade i öronen, och han förberedde sig. Så, precis när stegen nästan rundade klippan hoppade han fram, och gjorde sin allra fullaste grimas.
     "Ble!"

Vasilisa var ivrig att få återuppta samtalet med sin bror som blivit avbrutet mitt i, och hade därför begett sig mot deras mötesplats tidigt.
    Hon gick med långsamma steg, med huvudet högt och öronen spetsade. Ingenstans kunde hon skymta sin bror och en liten oro växte i magen på henne. Hon var väl medveten om att han kunde ha viktigare saker för sig än att tala med henne om deras barndom, men han brukade hålla sina ord.
    Vasilisa saktade ner när hon kom närmare klippan de skulle träffas vid och såg sig osäkert omkring. Vart kunde han hålla till? En misstanke om att han kanske befann sig bakom klippan fick henne att styra stegen dit, och hon sänkte huvudet lätt; om han gömde sig…
    "Ble!"
    Ett litet ljud lämnade henne och hon ryggade tillbaka av förvånelse och rädsla av det som hoppade fram framför henne.
    “Vad i hela…-”, började hon och backade undan ytterligare steg innan blicken föll på skojaren, Tenn. Hans ansiktsuttryck fick hennes aningen upprörda ansiktsuttryck att övergå till ett flin. Ett plötsligt skratt lämnade henne och hon skakade på huvudet. Hennes hjärta bankade hårt bakom revbenen, men rädslan hade nu övergått i mer nervositet. “Tenn, vad håller du på med? Vill du skrämma livet av mig? Och vad... gör du här?”
    Ett litet misstänksamt uttryck spred sig över hennes ansikte. Hon hade inte sagt till någon annan att hon skulle vara här, endast Kolzak visste. Så vad Tenn här?

HUR kunde man vara så dum. Tenn fattade inte. Han märkte halvvägs i språnget att pälsen hos hans offer inte var den flammande röda han väntat sig, inte heller stämde lukten. Det var inte Kolzak, det var Vasilisa. Hon skrattade till, men rösten var nervös när hon fortsatte. Tenn såg fåraktig ut, men försökte rädda situationen så gott det gick.
     "Väntar på Kolzak", svarade han, och kinderna bultade när blodet strömmade till, "så öh, det var.. inte meningen. Förlåt." Han ville, som så ofta i hennes närhet, banka ansiktet i stenen och sedan avlägsna sig så snabbt som möjligt. Men Tenn hade blivit bättre att hantera sina känslor under tiden i Cirkeln. För varje liten konversation och småprat blev det lättare - även om det i stunder som den här var svårt att inte skämmas.
     "Har du sett honom?" tillade han snabbt.

“Har du sett honom?”
    Vasilisa hade höjt på ena ögonbrynet och lagt huvudet på sned när Tenn berättat att han skulle träffa Kolzak. Det här stämde inte.
    “Nej, han sade åt mig att möta mig här efter soln-” Vasilisa tystnade när hon insåg vilket drag brodern hade gjort. Den senaste tiden hade obekanta känslor byggts upp inom henne så fort hon såg eller talade om Tenn, men hon hade inte riktigt förstått varför. Eller kanske hade hon förstått, men hon ville inte inse vad det var hon börjat känna. Vasilisa var rädd för att hennes känslor inte skulle bli besvarade; trots allt var hon inte värdig hans kärlek.
    Trots att hon själv förnekat dem, hade Kolzak synat hennes känslor, och det hade förmodligen lett till att hon nu stod här, med rosa kinder och ett osäkert leende på läpparna framför Tenn.

Kolzak kvävde ett skratt när han från ett säkert, och väl dolt gömställe såg Tenn hoppa fram för att skrämma det han trodde var han själv. Vasilisa gav ifrån sig ett skrämt ljud och Kolzak höll andan så att han inte skulle garva rakt ut. Det var för roligt, men framför allt hade de där två äntligen en anledning att prata. Med ett lurigt leende på läpparna vände Kolzak om och smög tyst ifrån platsen för att lämna Tenn och Vasilisa i fred.

Det verkade gå upp för dem samtidigt vad för trick Kolzak hade spelat dem, och Tenn skämdes ihjäl. Usch, vad pinsamt. Nu skulle hon veta att han jättegärna ville prata med henne ensam. Kanske skulle hon till och med lista ut att han gillade henne. Nä, Kolzak, vad han skulle få igen för det här.
     Stressat vände Tenn blicken mot horisonten, som fortfarande var vagt färgad av solnedgångens färger, och började prata för att fylla tystnaden.
     "Brann sa att hon sett ett gäng getter en bit ditåt", han nickade i rätt riktning, "så tänkte att vi kunde ge oss ut och kolla efter dem imorgon?" Det var faktiskt deras ansvar att se till att Cirkeln hade jaktmarker, så det var väl inte en så konstig fråga? Med kontexten framstod den dock som stelare än Tenn tänkt.

Vasilisa visste inte vad hon skulle säga; och för en gångs skull så var det uppenbart att situationen var obekväm för dem båda. Hon ville inte att han skulle bli medveten om hennes känslor för honom när hon själv fortfarande osäker över dem. Det sista hon ville var att ge Tenn falska förhoppningar, för det enda hon ville honom var gott.
    "Brann sa att hon sett ett gäng getter en bit ditåt, så tänkte att vi kunde ge oss ut och kolla efter dem imorgon?"
     Aningen förvånad över hans plötsliga fråga vände hon blicken mot honom igen och lade huvudet lätt på sned. Det var tydligt att han var obekväm i situationen, vilket måste betyda att han inte alls var intresserad av henne på det sättet.
    "Tenn...", började hon tyst och tog ett litet kliv närmare honom. Hon gjorde ett försök till att möta hans blick, men kände hur sin egna flackade osäkert. Det verkade som det perfekta tillfälle att berätta för honom vad hon kanske kände, det var bara dem här och platsen var utmärkt. 
    Men när Vasilisa försökte tala, tog det stopp. Hon kunde inte. Skulle hennes känslor inte bli besvarade skulle hon inte stå ut en dag i hans närvaro, det skulle vara alldeles för pinsamt. Därför ryckte det lät i hennes mungipa och hennes osäkerhet försvann. Hon nickade. "Det låter som en jättebra idé."

Tenn vände blicken till henne igen när hon sa hans namn, men blev nästan ögonblickligen väldigt nervös. Hennes blick flackade, och hon såg osäker ut. Efter en lång sekund verkade osäkerheten skölja av henne, och hon log. Tenn undrade om han hade inbillat sig hela ögonblicket.
     "Det låter som en jättebra idé." De borde nog gå tillbaka, men Tenn stod som frusen. Han nickade, och kastade en sista blick mot horisonten. Brandorange klädde den lägsta strimman av horisonten.
     "Vackert", kommenterade han, och gjorde ett försök. "Som dina ögon." För en gångs skull stod han på sig, och kämpade mot rodnaden. Han menade det - men det betydde inte att han kunde möta hennes blick riktigt än.

“Vackert. Som dina ögon.”

Vasilisa rodnade kraftigt. Kommentaren kom så plötsligt att hon inte visste hur hon skulle reagera. Hade någon annan sagt det, vem som helst, så hade hon tackat så mycket och förmodligen sagt något smickrande tillbaka… men det här var annorlunda. Det här betydde så mycket för henne, och hon ville omfamna honom där och då. Desperation till att få berätta sina känslor växte sig allt större och större, men i den här situationen var hon inte lika modig som Tenn..
    “Tack”, svarade hon försiktigt och sökte efter Tenns blick som fortfarande var fäst på horisonten. Vasilisa ville ge honom en komplimang tillbaka, säga något likt ‘Dina ögon är också vackra, gröna som skogen’ men insåg hur roligt det skulle låta. Istället valde hon att inte säga något. Dock tog hon mod att flytta sig lite närmare honom.
    Under en bekvämlig tystnad såg dem det stora eldklotet försvinna bakom bergen. När dess värme helt hade slocknat, fanns nu bara glöden från de två olycklig kära själarna kvar, som så omedvetna om varandras känslor satt vid utsikten hela natten.

Under en förvånadsvärt bekväm tystnad satt de där ett tag till. Även om han inte tittade mot henne var Tenns fulla uppmärksamhet vänd mot henne. Han registrerade hennes andhämtning, hur inandningarna var något kortare än utandningarna, och hur hon ibland suckade, knappt märkbart.
     De satt där tills nattens kyla blev påtaglig, och de vände tillbaka till lyorna för att sova. Omedveten om vad stunden betytt för Vasilisa kunde Tenn inte låta bli att känna sig smått olycklig - det kändes som att hjärtat svällde och blev större än bröstet, och ändå skulle de aldrig få dela sådana här stunder som han hade önskat.

[Avslutat.]