Vasilisa hade tillbringat dagen med Tenn. Tillsammans hade de sökt sig långt bortom Cirkelns fästning i jakt efter både mat och annan fakta. Än var stora delar av reviret outforskade, och om det här skulle bli deras hem så var de tvungna att lära sig vartenda litet vrå av platsen.
    De hade vänt tillbaka vid solnedgången och anlänt när mörkret lagt sig över platsen. Vasilisa kände sig som en liten valp när hon smög in i fästningen, tyst och försiktig, i ett försök till att inte väcka dem som redan hade somnat. Hon kunde inte låta bli att fnissa högt när Tenn slog i huvudet vid ingången. Han gjorde ett försök till att tysta henne, men hon kunde inte sluta skratta.
    I det här momentet var hon lycklig. Den här dagen hade varit perfekt. Hon hade fått spendera dagen med sin vän, rättare sagt bästavän. Tillsammans hade de både skrattat och varit seriösa, och självklart hade de haft sina stunder av stelhet - men för henne hade det nu blivit en vardag.
    “Tenn!”, utbrast hon samtidigt som hon skakade på huvudet i ett försök att dölja sitt nästa skrattanfall. Inte förrän nu insåg hon att han kanske hade skadat sig. Smällen hade trots allt varit ganska hårt, men skadeglädjen hade varit för stor. Försiktigt sänkte hon sin röst och när hon talade nu var det bara en låg viskning. “Är du okej?”

"Uff", stönade Tenn vid kollisionen med stenen. Det gjorde lite ont, men inte nog för att inte kunna le brett och försöka tysta hennes skratt. Små fniss slapp ur honom, även om han med spelat allvar gång på gång hyssjade henne. För sitt huvud var han inte speciellt orolig. Han var tjockskallig.
     "Är du okej?" Tenn log brett, försökte pressa ner leende, men kunde inte. Det var fysiskt omöjligt.
     "Spelar det någon roll för dig, Fnisslisa?" Han fnissade själv till och föste henne längre in i grottorna, mot deras lyor en bit in. Deras låg vägg i vägg, men längst in. Vasilisa hade skämtat om att de som var utstötta behövde hänga ihop - något som fortfarande var roligt med tanke på situationen de befann sig i - och hon hade gjort ett hål mellan deras respektive sovplatser. På så sätt kunde de alltid se varandra, eller som Tenn hade kommit på: blåsa den andra i örat om de kom för nära hålet. Efter flera hämndaktioner hade han tagit som vana att sova med nosen riktad mot hålet, och alltid stryka öronen bakåt.
     De stannade utanför ingångarna till lyorna, även om de knappast skulle vara mer åtskilda väl där inne.
     "Ja, hade ju kunnat vara död nu", suckade Tenn dramatiskt. "Några sista ord till den dömde?" Han visste definitivt vad hans riktiga sista ord hade varit, men i det här spelade scenariot var han nyfiken på vad hon hade att säga till sitt försvar.

Hon kunde inte hejda sig själv från att börja fnissa mer när han gav henne ett alldeles nytt smeknamn, men hon lyckades inte kommentera det innan han började att putta in henne i riktning mot deras lyor. Vissa ur Cirkeln sov redan tillsammans, likt Sezja och Lune, men Vasilisa ville inte tränga sig på dem utan hade därav byggt en egen lya som bredvid Tenns, på ytterkanten. Hon uppskattade att ha sin egen sovplats, men samtidigt var det något eller snarare någon som fattades hos henne.
    "Ja, hade ju kunnat vara död nu. Några sista ord till den dömde?"
    Hon vände sig mot honom och mötte hans blick när han talade. Hennes hysteriska skrattanfall hade lagt sig och nu såg hon istället med någorlunda seriös blick på honom. Visst var hans ord menade som ett skämt, men hon kunde inte låta bli att ta dem seriöst. Vasilisa hade kommit till ett skede där hon inte kunde se hur hennes liv skulle fungera utan Tenn. Han förgyllde hennes dagar med sina skämt och stela ögonblick. Dock sade hon inte det, för visst skämtade han bara.
    "Vad du är dramatisk... ", suckade hon lågt och fnissade kort samtidigt som hon himlade med ögonen. "Tack för att du gjort mina dagar mer värdefulla."
    Hennes ord var skämtsamma, men hon menade vartenda ord hon uttalade.
    "Spokoynoy nochi* Tenn. Låt mig sova inatt, jag är helt slut." Hon log och syftade på hans luftattacker som kunde ske närsom under natten. Med det vände hon sig om och klev in i sin lya.


*godnatt

Hjärtat krampade, men Tenn log bara ännu bredare. Det fanns en instinkt att pussa henne på pannan, men den höll han bestämt tillbaka, och såg bara efter henne när hon gick in i sin lya.
     Tenn gick dock inte in i sin. Han hade varit kissnödig hela dagen, men ville inte kissa i hennes sällskap. Så istället för att gå och lägga sig smög han ut för att lätta på trycket.
     En stund senare kom han tillbaka. Han hade kissat och sedan gått för att dricka lite vatten. Det hade dock gett honom hjärnfrys, och nu tuggade han surt på lite grus för att lindra obehaget.
     Han la sig ner på stengolvet i sin lilla lya. Bredvid honom hördes Vasilisas andetag lika tydligt som om hon hade legat precis bredvid honom. Han andades ut, djupt och långsamt, och försökte komma till ro. Fjärilarna i magen från skratten och hennes närvaro var fortfarande väldigt närvarande. Han vågade sig på att kika på henne, och fann att hon hade ögonen stängda. Den långsamma andningsrytmen skvallrade om att hon nog sov. Han låg där ett tag till, lyssnade till den totala tystnaden. Berget svalde upp ljud så effektivt att han inte ens kunde höra resten av Cirkeln.
     "Vas?" Hon svarade inte, men Tenn väntade lite ändå. Han var nervös, och det hördes på honom. "Mjo, alltså... det..." Han tystnade igen. Det fanns ingen anledning för honom att formulera sig fint. Han behövde bara få ut det, annars skulle fjärilarna få honom att explodera.
     "Alltså... det är en sak jag velat berätta för dig... öh... tycker verkligen, verkligen om dig. Alltså. Inte bara som Kolzak eller Ezekiel. Jättemycket." Han kontrollerade att rösten fortfarande var låg, inte mer än en viskning. "Är väldigt kär i dig, Vas." Han tystnade, och kände sig lite lättare nu när sanningen var ute. Det skulle kännas bättre att säga det på riktigt, men det här var ett bra steg på vägen. Han slöt ögonen för att sova.
     "Godnatt."

“Är väldigt kär i dig, Vas.”
    Vasilisa hade väntat sig att han skulle busa med henne när han uttalat hennes namn, likt varenda natt innan men nej. Istället sade han något som fick hennes hjärta att slå alldeles för fort och hon kunde inte tro sina öron; hade Tenn nyss sagt att han var kär i henne? Hur hårt hade han slagit i sitt huvud egentligen? Eller hade hon fallit i djup sömn och att det hela bara var en dröm? Hon var inte säker, men trots det kämpade hon mot varje nerv som hade åt henne att öppna upp ögonen. Det var som en fors av adrenalin rusade genom hennes muskler och det enda hon ville göra var att ställa sig upp, springa över till hans lya och krama om honom.
    Men hon rörde inte en fena. Visst ville hon uttrycka sin glädje och berätta för honom att hon kände likadant men…. att bli påkommen när han nästan avslutat skulle vara oerhört pinsamt, och hon ville inte orsaka Tenn den oron då Vasilisa visste hur jobbigt det skulle bli för honom.
    Vasilisa var lycklig över den bekräftelsen Tenn hade gett henne men samtidigt var hon kluven. Tenn hade kommit till att bli en av de viktigaste personerna i hennes liv, och en värld utan honom fanns inte på kartan men… hon var rädd att hennes känslor inte var riktigt lika starka som hans. Det sista Vasilisa ville var att såra honom, och visst var det ett tecken på kärlek?

[Avslutat]