[Utspelar sig dagen efter detta]

Vasilisa hade inte varit redo att möta Tenn morgonen efter hans bekännelse, och halva natten hade hon varit nervös över hur deras träff skulle gå till. Trots att han inte visste att hon hade hört honom, fanns där en nervositet. Hur skulle hon förklara sina känslor för honom? Hon kunde inte göra ett smidigt drag som han av många anledningar. En av dem var att Tenn hade fått för sig att alltid somna sist för att inte lämna Vasilisa själv, så det skulle inte gå.
    När Vasilisa vaknade dagen efter var Tenn redan ute ur boet och det kändes tomt när inte han låg där bredvid henne.
    Vasilisa gäspade stort samtidigt som hon reste sig upp och sträckte på kroppen. En del av henne ville ligga kvar där hela dagen, men hon var tvungen att berätta för Tenn. Hennes hjärta skulle explodera om hon inte fick berätta för honom vad hon verkligen kände. Därav hennes snabbhet ur sovplatserna. Ezekiel hade stannat upp henne och frågat vad som brådskande henne, och snabbt hade hon mumlat fram att hon sökte efter Tenn. Ezekiel hade dock hjälpt henne med att berätta att Tenn och Kolzak tränade vid deras tillhåll.
    Hon såg dem från långt håll och hennes nervösa hållning ändrades till hennes vanliga, stolta samtidigt som hon rörde sig närmare dem men samtidigt höll sig på avstånd. Vasilisa ville inte avbryta dem, utan såg på hur de rörde sig och övade från långt håll. Hon slog sig ned och ett litet leende spred sig på hennes läppar. Där fanns en viss ro vid synen av de två hanarna som rörde sig likt en dans över slagfältet.

Fram och tillbaka dansade de, attackerade och duckade varom. Det var inte lika aggressivt som dagen de slagits i Skuggfall - men mycket intensivare. Vid det här laget hade de lärt sig varandras rörelsemönster, och träningen var mycket mer utmanande än tidigare. Tenn var tvungen att vara smart, för Kolzak anade varje attack.
     Kolzak fick syn på något bakom Tenns rygg, och blicken blev lite distraherad. Utan att bry sig om fult spel kastade sig Tenn över den röde och brottade ner honom på marken. Under vilda morrningar kämpade de innan Kolzak gav honom en snyting och Tenn rullade av igen. Han fick då se vad brodern fått syn på - Vasilisa hade anslutit sig till dem. Tenn var halvt om halvt beredd på att Kolzak skulle ge igen, men den röda tog sig bara upp på fötter och gav honom ett rävflin.
     "Jag lämnar er ifred." Tenn blängde mörkt på den menande minen, men slätade sedan ut dragen för att gå henne till mötes.
     "Kommit för att träna?" ropade han.

Det dröjde inte länge förrän Kolzak fick syn på henne och flinet på hans läppar fick Vasilisa att blänga irriterat på honom. Hon hann inte växla några ord med sin bror förrän han hade lämnat platsen.
    “Kommit för att träna?”
    Inte direkt. Vasilisa tog ett djup andetag i ett försök att lugna ned sina nerver samtidigt som hon reste sig upp för att möta honom. Hon hade inte haft tanken på att hon fysiskt skulle ansluta sig till träningen, men nu när han frågade var hon inte förmögen till att säga nej. Dessutom kanske det skulle minska hennes nervositet aningen. Faktum var att hon fann det ironiskt att hon var så nervös när Tenn så sent som igår talat om för henne vad han verkligen kände. Kanske var det för bra för att vara sant.
    Tiken ställde sig i försvarsposition samtidigt som hon höjde på svansen sänkte huvudet. Ett litet busigt leende spred sig på hennes läppar, men hennes blick var nervös. Hon harklade sig och började att cirkulera kring Tenn.
    “Tenn det är något jag skulle vilja berätta för dig…”, sade hon lågt men innan hon hann fortsätta hade han gjort ett utfall. Kanske hade hon inte valt rätt tillfälle ändå, hur skulle hon kunna koncentrera sig själv på sina ord när de tränade?
    Han knuffade omkull henne, men hon var snabbt uppe på benen igen och backade undan för hans nästa utfall. De rörde sig i en vacker rörelse tillsammans som om de vore ett, tills Vasilisa fick in smällen som fick honom på fall. Hon landade över honom och pressade ned honom med sin tyngd. Det var nu eller aldrig, om hon inte sade det nu skulle hon aldrig våga.
“Jag tycker om dig, Tenn”, viskade hon lågt och mötte blygt hans blick. Hennes ögon vinklades bak och en rodnad spred sig över hennes fagra anlete. “Och då menar jag… mer än bara vänner.”

Tenn la inte jättemycket vikt på hennes ord - utan anföll direkt med ett litet leende på läpparna. Det lönade sig, och han fick ner henne.  Så fort han backat undan var hon uppe igen, och nästa som föll var Tenn själv.
     "Jag tycker om dig, Tenn." Tenn såg otroligt dum ut. Munnen föll på glänt och han rodnade häftigt i ansiktet. Det kändes som att en elektrisk stöt gick genom honom och kortslöt alla försök att svara något intelligent.
     "ÖööhÖööH-" Han stängde munnen, harklade sig och försökte att inte låtsas om att hon kunde känna hans hjärta hamra lika tydligt som han själv. Åh Gudarna. Han hade velat höra orden så länge, och ändå var han inte det minsta redo för dem. Hur reagerade man ens på något sådant? Vad svarade han? Vad kul? Efter några ögonblick ryckte han strängt tag i sig själv och återfann fattningen.
     "Samma här", pep han. "Fast dig alltså. Jättemycket, Vas."

Tenns reaktion fick leendet på Vasilisas läppar att spräcka upp än mer. Det kändes som om hennes hjärta skulle explodera av glädje. Det faktum att hon var omtyckt var ett av hennes viktigaste mål, och att hennes förälskelse delade samma känslor som hon… betydde mer än något annat. Varje gång hon mötte hans blick, skulle hon påminnas om den ödmjukhet han under hela den tid de känt varandra gett henne.
    “Sååååå…”, började hon samtidigt som hon långsamt började backade undan från honom. Ett lågt, mjukt skratt lämnade henne samtidigt som hon lade huvudet på sned. "Vad händer nu?"

Tenn rodnade, men tillät inte sig själv att frysa.
     "Vet inte", svarade han ärligt, och vågade sig på att pussa henne på kinden. "Men vi tar det tillsammans, i alla fall." 

[Avslutat.]