[Reserverad för Xeeye.]

Det var en ganska kylig morgon. Något som berodde på att det var vinter. Frosten glänste i gräset och här och var kunde man ana fläckar med snö som inte hade smält undan helt dagen innan. Solen hade värmt ganska ordentligt då, men nu var det annorlunda. Nu var det kallt, för ännu hade det glödande klotet inte hunnit stiga på himlen. Och inte heller var det säkert att solen skulle värma särskilt mycket. Man kunde aldrig veta med naturen när det kom till hur varmt eller kallt det skulle vara. Det var något som man fick acceptera som det kom.
Trots den tidiga morgongen skuttade en ung varghona glatt fram över slätten. Hon var inte mycket mer än en valp, glad och naiv. Hon hade så mycket att lära och så mycket att se. Ännu hade hon inte lärt sig hur ond världen kunde vara, vilken hemsk plats hon levde på. Man kunde se det i de mintgröna ögonen. Hon var oskyldig, orörd. En varelse som endast trodde gott om allt i världen. Och visste var det vackert att se en sådan sak, den ljuva bekymmerslösheten som fanns i en valps ögon.

[Koooort, men har bråttom för måste hjälpa mamma med middagen xD]

Eye rörde sig stilla över den nyfunne slätten, hans tassar lämnade små avtryck i det frostrika gräset då han gick frammåt, rätt tyst då han för sig själv försökte att gå så ljudlöst han kunde. En liten lek för att underhålla sig själv. Ett vagt leende var på hans läppar. Men plötsligt stannar han till då han ser en vit hare stå på sina bakben för att skika runt. Eye lät sin kropp lägga sig ner på vakt i gräset medan öronen vinklades frammåt och han väntade spänt på att haren skulle bli mindre uppmärksam.

Snart så satte sig haren ner för att börja äta av några grässtrån. Han smög sig närmare, snart kunde hans energie fulla kropp inte hålla sig och han for ut från några buskar, var nära att snubbla på en grässtuva med sina valptassar.
Haren märkte först då valpen som hade valt just honom som lekkamrat och for också själv iväg snabbt som en raket [passar ju till nyår 8D] och Eye lät sin kropp sträckas ut medan han gav ifrån sig ett retsamnt skall efter den rädde haren.
Men snubblade sen på den hala frosten och rammlade själv i backen.
Han lät sig själv ligga kvar en kort stund innan han reste sig upp och fnös. Han satt där ett tag och inte gjorde så mycket tills en ny doft mötte hans nos och han reste sig kvickt upp och de violetta ögonen såg med ens gladare ut.
Det var hans systers doft som vinden hade fört med sig. Han log och började röra sig mot doftens håll.

Hon hoppade runt som en mycket liten valp trots att hon började närma sig barndomens slut, skrattade och skuttade medan hon jagade något som endast fanns i hennes eget huvud. Men på något sätt var det kul att låtsas jaga något, för i slutändan fångade man det alltid eftersom man själv kunde bestämma över det. Det var det som var det fina med fantasin, det fanns inga gränser. Och så länge Xhie ville kunde hon jaga detta osynliga byte för att sedan fånga det då hon tröttnade på leken.
Dock slutade det denna gång med att hon aldrig fick tag i sitt påhittade föremål för jakten. Då en doft smög sig in i hennes känsliga nos tappade hon helt fokusen på sin ensliga lek och stannade upp. Hon såg ut över slätten och kunde inte låta bli att undra vem det var som var i närheten.
Och sedan kände hon igen doften, i samma ögonblick som hon fick syn på vargen som bar den. Ansiktet sprack upp i ett brett leende och det var med ett förtjust läte som hon sedan började springa mot vargen som verkade vara på väg åt hennes håll.
"Xeeye!" ropade hon samtidigt som ett skratt letade sig fram ur hennes strupe. Det var ett tag sen hon hade sett sin bror, och hon hade saknat honom. Därför blev hon nu överlycklig över att få se honom.

[Alltså, så dåliga mina inlägg blir D;]

Han hade ökat till en snabb trav som förde honom mot den mycket bekanta doften. Och han hade ett leende på de svarta läpparna. Han hade träffat en del främlingar och att få träffa sin syster mot främlingarnas sällskap var mycket mer avslapnande.
Så såg han henne, först bara som en prick som utlöste sig mot den frostiga marken.
Och han spetsade öronen och lät sina tassar möta marken snabbare då han sträckte ut och började springa mot henne.

Svansen gubbade bakom honom då han sprang och vinden drog i hans päls. Så var det längre inget stort avstånd mellan dem och han saktade ner farten
"syster" sa han glatt och den ljusgrå svansen viftade bakom hans bakparti som glada hälsningar och han stannade upp framför henne. Och hans blick tittade forskande på henne. För att se om hon hade gjort något som förändrat henne.
Men inget som hans ögon kunde se var annurlunda och han la huvudet vagt på sne och höll blicken kvar på henne.

[Inte blir mina helt awesoma heller xD]

[Sorry om det blir lite pp, men jag tror du överlever ^^ Annars så får jag ändra!]

Xhie stannade upp endast en kort bit ifrån honom. Svansen pendlade bakom henne i glada rörelser och man kunde riktigt se på hela kroppen hur upprymd hon var över att se sin älskade bror. Det var nästan så att hela kroppen skakade och i ögonen kunde man endast se en obeskrivlig lycka.
Och slutligt kunde hon inte hålla sig.
"Åh, bror!" utbrast och hon tog några steg framåt. Strök sin kind mot hans samtidigt som ögonen slöts och hon njöt av stunden. Hon hade inte sett honom på allt för länge, det kunde verkligen inte vara nyttigt för familjer att splittras på detta vis. Men sedan hade de ju alla så olika drömmar och mål här i livet så att de skulle hålla ihop för evigt var inte annat än önskningar. Och på detta vis skulle de ju bli lika glada varje gång de träffade varandra, så det fanns ju en del positivt i det hela också.
Xhie backade sedan några steg, satte sig ned och såg på honom.
"Hur har du haft det?" frågade hon sedan med samma beymmerslösa leende. Svansen dunkade i marken med en jämn takt även om den var lite långsammare än tidigare. Hon hade lugnat sig en aning, det var inte längre ett lyckorus som susade genom hennes kropp. Men visst var hon glad, så himla glad.

Hon var så glad och all glädje smittades av på honom och ett brett leende var kvar på läpparna. De tittade på varan ett kort tag innan hon steg fram och smek sin kind mot honom. Han slöt de violetta ögonen och to imot hennes närhet och suckade.
Det var skönt att kunna vara sig själv och inte behöva anpassa sig till andra.
Sen öppnade han ögonen igen då känslan av hennes mjuka päls mot hans skind försvan och han såg då hon tog några steg bak och satte sig ner. Han dröjde sig en kort stund kvar i stående ställning innan han själv satte sig ner.

Hon frågade hur han hade haft detoch han ryckte vagt på sig. Men för att inte väcka någon oroande tanke i sin systers huvud gav han henne ett vagt leende innan han öppnade munnen för att uttrycka sig.

"Bara bra, utforskat en liten del av världen" sa han och tittade på henne. Han undrade hur hon själv hade haft det. Men hon såg så glad och beskymmerslös ut så han funderade nästan om det skulle vara onödigt att fråga? Ett vagt flin dök upp på hans läppar.
"Själv då? Fast jag kanske inte behöver fråga. Du ser för glad ut för att bära på större bekymmer" sa han med en vag retsam ton men skrattade sen och fortsatte.
[b]Vad har du gjort då?[b] sa han och tittade utforskande på henne men log sen åt hennes glädje. Han själv hade träffat en del vargar. Några få, ingen han igentligen lagt så mycket märke till förutom Alxys. Det hade varit ett mycket trevligt sällskap och hon kunde mycket väl klassas som hans vän.

Hon fortsatte att se på honom med glada ögon och ett brett leende medan hon lyssnade till hans ord. Hon lade inte märke till att ban kanske inte var helt ärlig då han sade att han hade haft det bra, men vad spelade det för roll? Det hon inte visste om hade hon inte ont av.
"Ja, världen är stor! Jag vill se allting som finns att se i den! Den är så stor och det finns så mycket att upptäcka."
Hon var den typiska naiva valpen, en riktig liten ängel som inte trodde ont om någon. I Xhies ögon kunde en värld lika vacker som denna inte vara särskilt hemsk eller ond, den måste vara helt underbar. Visst hade hon hört talas om ondska och de hemskheter som den medförde men hon hade inte sett till den och anade inte att den kanske fanns i verkligheten och inte bara i sagorna. Hon var lyckligt ovetande om att livet inte alltid var lätt och att hon kanske var den enda som trodde på godheten så starkt som hon verkligen gjorde det.
"Och under den tiden har jag inte haft något att klaga på. Sedan vi splittrades som familj har jag hunnit träffa både mamma och pappa, och båda verkar ha det bra. Och som jag nu ser har du det också bra. Så vad finns det då för anledning till att jag inte skulle ha det bra?"
Hon skrattade till, glad över livet och allt som det hade gett henne.

Hon var så glad, lycklig och han kunde inte undgå att tänka på det helatiden. Han själv hade stött på olika problem då familjen splittras. Han ville inte oroa sin syster så lät det samma glada leendet hållas på hans egna läppar. För jovisst, han var så glad att få träffa sin syster. Men var endå så rädd att förstöra hennes lycka.
Lyssnade på vad hon sa och kunde inte undgå att småskratta åt hennes entuiasm.

Och sen kom det han hade väntat på att höra, hon hade träffat mor. Han hade inte träffat henne, men därimot far. Men han var glad att höra att de mådde bra. Men tanken på hans andra syster, Xylia (?) kom upp i hans tankar. Han hade inte hört av systern och det väckte en vag oroande känsla fast han försökte tvinga tillbaka den.
"Det var bra att höra! Men vet du var Xylia är?" frågade han och tittade undrande på henne och han kunde med nöd och näppe hålla bort oron ur rösten.

[Buu, nämen nu har jag svarat iallafall ^^ Sorry för att det kanske dröjde lite, blev kort och uslit också! :c]

Xhies leende försvann från ansiktet där hon satt då brodern ställde frågan och ersattes av en mer fundersam min. Kanske även allvarlig, men inte orolig. Nej, hon trodde inte att något ont kunde hända någon av dem - Henne själv, Xeeye eller Xylia. De var ju goda och harmlösa, vem skulle vilja dem något ont? Hon var ganska säker på att Xylia hade det bra, var hon än befann sig.
"Nej, jag har varken sett eller hört av henne," sade Xhie med en lite allvarligare röst än tidigare. Men lika snabbt var den tonen borta ur rösten och det glada leendet tillbaka i ansiktet. "Men nog kan hon ta hand om sig själv! Jag är säker på att hon har det bra!"
Mor hade det bra, far hade det bra, Xeeye hade det bra - Det enda logiska var att Xylia också hade det bra. Precis som hon själv hade det. Hon nickade lite smått åt sina egna tankar, nöjd över att det måste vara så.

[Haha, kortis.... men har noll fantasi plus lite bråttom så D; hoppas det inte är totalt urtråkigt!]