[Avalons dödsroll, så egentligen endast för honom. Ja, ni fattar.]

Han hade legat och sovit, en ung hane med hela livet framför sig. Och det var den stickande lukten som hade väckt honom. Ögonen hade slagits upp i den lilla hålan han krupit in i och med ens hade han märkt hur rökfyllt det varit i den. Så han hade krupit ut och mötts av en syn som etsade sig fast på näthinna. En vägg av eld stod hög rakt framför honom, sträckte sig framåt på vardera sida om den unga hanen. Och först hade han inte kunna röra sig, förstenad av rädsla för naturens vilda kraft som härjade rakt framför honom. Lågorna sträckte sig mot skyn, askan föll som snö från träden som redan hade blivit konsumerade av det massiva eldhavet. Himlen färgades orange från hettan. Det var magiskt vackert och fängslande, samtidigt som paniken kröp över honom. Och när den väl tagit över hade han börjat springa.
Och det var där han befanns sig nu, springades genom skogen, med elden knastrande på båda sidorna om sig. Men han såg en öppning längre fram, han visste att om han bara kunde ta sig dit så kunde han undkomma. Han ville undkomma, han var rädd. Elden var farlig, mor hade varnat honom. Elden kunde ta liv och för tillfället var det hans liv som stod på spel.
Den fick inte ta hans liv.
Så de små benen rusade vidare i en vild hastighet och det var med flämtande andetag som han försökte få nog med luft till lungorna. De giftiga ångorna låg tunga i luften runt honom, och även om större delen av röken steg uppåt tvingades fortfarande en del att stanna kvar på marken, stack och tårade hans ögon. Det var svårt att se, det var tungt att andas. Men han sprang för sitt liv, som den lilla kämpen han var. Han sprang för att överleva.
Och Avalon närmade sig uppningen, hans väg ut ur detta brinnande helvete. Han kunde se glipan mellan de två eldväggarna och han försökte ökapå stegen. Ifall han lyckades eller inte visste han inte. Men han försökte och han kände hur han kom närmare. Ett leende började ta form på hans läppar.
Men så grep ödet in och de klumpiga valpbenen såg inte roten som var dold under mossan. Med ett tjut snavade den unge hanen, föll pladask på mage och kände genast hur smärtan strålade upp genom ena frambenet. Han kved, vred sig. Visste att han måste skynda. Och han såg upp, mot den plats där öppningen hade varit. Men där fanns inget annat än eldens hungrande lågor. Han hade varit för långsam, hans enda flyktväg var försvunnen.
Och då slog det honom.
Han skulle dö.
Det var som om hela kroppen domnade av. Han rullade runt, lade sig på rygg. Det skadade benet hängde åt sidan, men det gjorde inte ont längre. Det spelade ingen roll, han skulle ändå dö. Huvudet fylldes med tankar på modern, systrarna, flocken. Vad skulle de tänka? När man brann upp fanns ingen kropp att hämta. Kanske några få benrester. Han skulle förvandlas till aska precis som träden, och flyga mot skyn för att sedan regna ner över skog. Skulle de tro att han vandrat iväg, att han hade övergett dem? Det skulle han aldrig göra, han älskade dem. Han skulle ha stannat i Lövskogen resten av sitt liv. Och på sätt vis skulle det ju bli så, då hans aska inte skulle dra vidare. Han skulle dö på samma ställe som han fötts.
En tår rann sakta nedför hans kind medan lågorna närmade sig allt mer.
Och mor, bara hon visste hur mycket han älskade henne. Och systrarna, bara de visste hur mycket han älskade dem. Det var underligt, men nu när han tänkte på det var han inte säker på om han någonsin hade berättat det åt dem. Och det oroade honom, han ville att de skulle veta att han älskade dem lika mycket som de älskade honom. För det gjorde de, de älskade honom. De var hans familj, hans underbara familj som han aldrig skulle få se igen.
Ännu en tår gled nedför kinden.
Och där låg han, gråtandes under tystnad medan han gick igenom det korta liv han hade. Inom minuter skulle det vara slut, och det sista han tänkte på innan lågorna nådde fram tills hans unga kropp var modern. Han höll bilden av henne i sitt huvud in i det sista.
Sedan fylldes skogen av plågosamma skrik, smärtsamma vrål, som dog ut endast sekunder senare. Men de ekade bland träden i en evighet.