[För flocken. Utspelar sig morgonen efter "Minns de fallna".]


Det var vid gryningen som Aosora vaknade utan någon anledning. Akira sov fortfarande i närheten, och ett tag låg hon kvar med slutna ögon i ett försök att somna om. Men efter ett tag av hopplösa försök till det verkade det som att hon inte skulle få någon mer sömn, vilket ledde till beslutet att resa sig och sakta smyga iväg utan att väcka sin bror.
Solens strålar hade ännu inte nått marken, utan trängde bara svagt fram mellan de ståtliga trädstammarna. Luften var kylig och hennes andetag fick små moln att lämna hennes mun när hon andades.
Hon sträckte ut kroppen, drog in den kyliga morgonluften. Och hon var faktiskt tvungen att erkänna att skogen var vacker i det tidiga morgonljuset.
Och hon njöt faktiskt att tillvaron, för första gången sedan hon och Akira lämnat mor och far, och deras förra flock bakom sig.

Ett knakande fångade hennes uppmärksamhet. Hon vred huvudet i samma stund som ett rosslande, gurglande läte hördes ur en av lyorna. Hon tystnade, lyssnade. Hon kunde inte höra några andetag. Vad var detta?
Något kändes fel, men hon kunde inte sätta klon på vad det var. Men någon var konstigt... Något stämde inte.
Sakta tog hon ett steg närmare, sedan ännu ett. Ögonen smalnade av när hon spanade in i lyans öppning, och hon skymtade rörelser där inne. En brun nos stacks fram och hon kände igen den som tillhörande hos den lättirriterade honan med de snirkliga tecknen.
"Paimonia..?"
Rösten var frågande samtidigt som hon tog ännu ett steg närmare. Sedan gick allt så fort. Aosora hann inte ens reagera innan den bruna honan hade kastat sig över henne, och ett gällt skrik lämnade henne i samma stund som deras kroppar slog ihop. 


Paimonia hade somnat med ett leende på läpparna. Kvällen hade varit underbar, och till och med Pondus visat ett sätt som var ovanligt för honom. Kanske det fanns hopp för den dryga hanen, trots allt. Han var inte så dum som han först kunde verka.
Och när sömnen hade slutit sig omkring henne, övertagit hennes sinne, hade Pai varit nöjd med sitt liv. Hon trivdes. Hon älskade flocken, hon älskade skogen. Det var här hon hörde hemma, trots allt ansvar och all sorg som det här livet kunde innebära. Men hon skulle aldrig byta det mot något.
Och i drömmarnas värld sprang Pai omkring med sina syskon, allihopa. Bilderna av Abizou var levande, och tillsammans lekte de, hela syskonskaran. Och i drömmen var Pai lycklig.

Och när hon drog sitt sista andetag, precis innan viruset tog över hennes kropp och livet lämnade henne, så var det med ett nöjd leende. 
När solen åter steg över himlen var hennes ande redan i dödsriket, medan kroppen stelt och sakta åter började röra på sig, denna gång som en död som vandrande bland de levande.

Kvick som en vessla var Akira uppe på alla fyra när systerns skrik nådde hans öron. Fortfarande sömndrucken ser han sig desorienterat omkring tills han lyckas lokalisera systerns energier. Hon tycks vara ensam vilket förbryllar honom men Akira är inte sen med att sätta kroppen i rörelse och ta sig så snabbt han kan dit systern är.
Det han får se tror han först inte på. Scenen framför honom skulle kunna vara en medlem av högre rang som försöker sätta nykomlingen på plats. Men Akira ser det inte så. För det är bara systerns energier som han ser. Paimonias energier går inte att se. Han såg dem ju tidigare. Vid brasan var hon lika levande som när de möttes. Men nu. Energierna som hennes hjärta borde pulsera ut i kroppen finns inte där. Det är som om hon vore levande död.

Akira kastar sig mot Paimonia med hela sin kropp. För att försöka knuffa undan denne från systern. De tumlar över marken och Akira vänder sig snabbt mor Paimonia som ger ifrån sig så obehagligt underliga läten att det skänker rysningar genom kroppen. Öronen ligger mot nacken och Akira släpper inte den bruna tiken med blicken.
"Hon är död! ... Sora, hämta hjälp!" Han kan knappt tro att han ens yttrar ordet död för någon som Paimonia. Men det är endast så han kan beskriva vad hon verkar vara. Det är som att den bruna tiken ser rakt igenom honom.

Det var med ett våldsamt ryck han vaknade till ur sin sömn. Ett gällt skrik skar genom den lugna morgonen. Hade det inte varit för att skriket var fullt av skräck hade han lämnat lyan med avsikt att bryta gaphalsens nacke. Natten hade varit lång, men inte sömnen.
Klarvaken nästan ramlade Abraxas ur lyan. Han försökte lokalisera vad det var som hände. Blicken föll på de två vita syskonen. Självklart var det dem. Den bittra tanken lämnade honom lika plötsligt som en blixt från klar himmel när han såg systern. Hennes balans var dålig, och hon tycktes svaja från sida. Gurglande läten han hört en gång tidigare i sitt liv fyllde hans öron. Ljud från en tid han helst av allt ville glömma.
    "Nej..."
Rösten var inte mer än en viskning. Inte igen.
    "Nej, nej, nej, nej!" rösten steg i volym när han med staplande steg började närma sig systern.
Det hade räckt med att Abizou fallit offer för de vandrande liken. Varför var Paimonia nu en av dem?
    "Pai!" ropade han desperat utan att stanna upp.
Han ville inte tro det. Han ville bara ha kontakt med henne. De mörka ögonen som tidigare sprakat av liv vändes mot honom. Tomma. Döda. Luften gick ur honom. Med sammanbitna tänder tvingade han sig själv att inte gråta. Inte nu. Det var inte tid för det.
Någonstans långt bort kunde han höra Akiras röst, trots att denne stod precis bredvid honom. Det fick inte vara sant. Inte hans syster... Inte igen.
    "Snälla..." en tydlig vädjan fanns i hans ord.
Så kastade hon sig mot honom. Klumpigt dansade han undan, mer av instinkt än en genomtänkt rörelse.
    "Pai!" han ropade på henne igen. "Kom igen! Ta dig samman!"
Han ville inte det där. Och trots att han innerst inne visste att hon inte skulle vakna upp igen förnekade han det. Det fick inte vara sant!

Han visste inte om han skulle klara ännu en systers död.

Hon förstod. Hon såg. Hon kände. Kylan grep tag om hennes inre i samma stund som hon kände den välbekanta energin försvinna. Hur den falnade och dog ut. Kvar fanns endast den där grå, döda lilla gnistan, och hon visste vad det innebar redan innan hennes steg lyckats ta henne till platsen. Hon visste att det var slut, att livet hade runnit ur dottern redan innan det skräckfyllda skriet ekade mellan träden. Redan innan den vita blicken, kantad av tårar, lades på den vinglande kroppen med de bekanta dragen. Hon föll. Hennes inre sänktes som en sten i vatten vid synen, och för ett ögonblick så vacklade hon till där hon stod. Sår som knappt börjat läka revs upp på nytt. Hon såg sonen närma sig, såg honom tappa fattningen, såg honom bedja. Hon ville visa honom vad hon såg, tomheten, avsaknaden på den annars så livliga, skarpa energin. Hon ville skrika, slå. Springa, kollapsa. Varför nu? Varför hon? Hade de inte lidit nog?! Ilskan blossade upp inom henne. Ursinnet växte och hon kastade sig fram emot sina valpar. Hon tänkte inte förlora någon mer. Utan vidare tanke så slöt hon käkarna om sonens nacke med ett bestämt grepp och ryckte bak honom med all kraft hon kunde förmå. Hon kunde känna blodsmaken sprida sig i munnen på henne, en som knappt berörde henne för tillfället. Hon ställde sig emellan dem. Mellan honom och det som varit hans syster. ''Det är för sent för henne! Hon är borta, men jag tänker inte förlora dig också''. Rösten var ostadig, men bestämd då hon talade. Tänderna blottades i en smått hotfull grimas även om anletet i övrigt tydligt var fyllt av smärta. Hon vände sig tillbaka till den bruna varelsen framför henne. Ack, Paimonia. Varför...

Han var knappt medveten om vad som hände runt omkring honom. Det enda han kunde se och höra var skalet av det som en gång varit hans syster. I ett desperat försök att få kontakt med henne öppnade han munnen, men hann inte säga någonting innan han kände smärtan i nacken. Först trodde han att det var Paimonia som fått tag på honom, innan han insåg hur omöjligt det faktiskt var. Han tappade balansen och kände marken slå emot hans sida. Alla ljud kom tillbaka och han såg desorienterat på Kali. Hon darrade på rösten, men det fanns inga tvivel i den. Tårarna välde upp i hans ögon utan att han hade en möjlighet att hindra dem. Återigen var det som om han var en liten valp. Precis som den gången de förlorade Abizou. Hastigare än han ville blev allting runt omkring honom suddigt.
    "Mor..." kved han tyst och såg hur hon vände sig mot det som varit hans syster. Hans tjuriga, irriterande syster som han älskat. Som han fortfarande älskade.
Världen blev med ens klar då ögonen svämmade över. Han blinkade hastigt ett par gånger. Det pulserade dovt i nacken där han känt smärtan alldeles nyss. Troligtvis hade hans mor någonting med det att göra. Men det var inte viktigt. Han hade förlorat ytterligare en syster. En av de han svurit att beskydda för alltid. Och han hade misslyckats. Trots den ständiga oro han känt för henne sedan de levande döda överföll dem.

Med sammanbitna tänder lyckades han på darriga ben ställa sig upp. Beslutsamt ställde han sig bredvid modern. Tårarna rann fortfarande okontrollerat, men den sorg som tidigare hade funnits i hans ögon var som bortblåst. För tillfället undangömd.
    "Du ska inte behöva göra det här själv." rösten var tjockare och tystare än han först hade trott den skulle vara.
Även om modern inte ville att han skulle vara där kunde han inte låta Kali ta hand om situationen ensam. Även om han hade misslyckats med att rädda Paimonia fanns det fortfarande familj att skydda. Och det var vad han tänkte göra.

Det kaos som Shiva vakande till var ingenting som han hade förväntat sig. Visserligen hade saker varit oroliga under en period, men efter kvällen de spenderat tillsammans kände de som återigen som en flock.
Som en familj.
Och att ett gällt skri skulle få ledaren att med ett ryck vakna ur sömnen kom sannerligen oväntat.
Sömndrucket kastade sig Shiva upp från sin liggande position, samtidigt som ögonen åter slöts. Han sträckte ut sina energikrafter, sökte över området, och en förfärad känsla spred sig genom hans kropp när den döda, mörka fläcken uppenbarade sig mitt bland de levande energiflödena som var hans flock.
Och utan att tveka placerades de stora tassarna med tunga steg på marken när han susade mot det kaosartade tumultet som hade brutit ut. Och när han slöt upp vid sidan av Kali kunde han knappt tro sina ögon. 

Paimonia.
Nej.

Den tårögda Abraxas stod troget vid sin mors sida, och Shiva lät blicken dröja några ögonblick vid den unga hanen. Han kände medlidande, samtidigt som han även kände stolthet. Det fanns något i den unge hanen sannerligen inte kunde ses som annat än hedervärt.
Blicken svepte över Akira, den unga hanen med alldeles för stort ego, hans son... Den vite befann sig en bit ifrån Kali och Abraxas, men även Akira verkade redo att strida mot Paimonia. Strida för flocken. Och Shiva kunde se hur en krigares själ brann inom den unga hanen. Där fanns styrka, det kunde han inte förneka.
Och så hade han Kali, hans älskade Kali. Och när han stod där vid henne kunde han nästan känna sorgen i hennes kropp, och det enda han önskade var att trösta henne. Ta hand om henne. Hjälpa henne, rädda henne.
Men vad kunde han göra?

Det ragglande liket som en gång varit Paimonia väste, fräste, gav ifrån sig ljud som fick kalla kårar att krypa längs ryggraden. Huvudet svepte fram och tillbaka, fram och tillbaka, mellan de vargar som samlats runt den odöda, som om denne inte kunde bestämma sig för vad den skulle göra. 
Käkarna slog ihop, öppnades åter, slogs ihop. Dregel rann i långa strimmor från mungiporna på zombien och ett dovt, morrande läte lämnade denne, övergick i ett nästan vrålande skri. 

Musklerna spändes i Shivas kropp, redo för strid. Redo för zombiens nästa drag, när det skulle komma. Den skulle inte få skada hans flock, han kunde inte tillåta det.
"Eld." Ordet flämtades nästan fram. "Vi behöver eld."
Han tog ett steg framåt, som för att hålla sig framför Kali och Abraxas. Han ville skydda dem, ville få dem härifrån, önskade att de slapp genomlida detta. 
"Kogan!" vrålade han utan att släppa zombien med blicken. Fortfarande svängde dess huvud fram och tillbaka, fram och tillbaka, obeslutsamt, som om den inte kunde komma fram till vad den skulle göra härnäst.
"Rör den inte, gå inte nära den." Ledarens röst var varnande, riktad mot de som fanns där omkring honom. Risken att de skulle bli smittade... Han kunde inte ta den. De var hans ansvar. Om det var någon som skulle gå in i närstrid så var det han, ingen av de andra. Det var han som skulle skydda dem, inte tvärtom. De skulle inte få ta några risker. 
Han tog ännu ett steg närmare zombien, och plötsligt slutade huvudet svänga. Den döda, dimmiga blicken fastnade på något, något som Shiva knappt ens hade lagt märke till tidigare.
Ögonblicken som passerade kändes som evigheter.
Ett vrål lämnade den odöda samtidigt som den kastade sig fram mot det vita knytet som låg på marken. Den svaga livsgnistan hade passerat Shiva i det tidigare kaoset, men plötsligt blev han medveten om det. Aosora. Det var Aosora. 

Någonstans inom honom vaknade en känsla som var främmande, en känsla han inte tidigare hade upplevt. Oron, rädslan, ångesten som kom över honom när han kände den svaga gnistan i Soras kropp. Det var främmande, men det var överväldigande, och han kunde inte hindra sig själv. Det var som om denna instinkt var starkare än något annat, som om det övervann allt förnuft i hela hans kropp.
Och med ren panik kastade han sig själv efter Paimonias kropp. Han stötte in i revbenen på den bruna zombien, och de båda kropparna tumlade över marken. Det var med millimeter som Shiva undvek den hugg som den ilska odöda gav som svar på hans dumma manöver och det var endast hans snabbhetsförmåga som räddade honom.
"KOGAN!" vrålade han igen i ren desperation. 
Eld. De behöver eld, och det nu.

Han var beredd att gå i strid med vad som var kvar av Paimonia. Det kändes obehagligt att se in i den där döda blicken. Den blicken som sett ner på honom tidigare. Det var fel. Han hade sett fram emot att reta den bruna tiken i framtiden. Kunna stila med hans färdigheter där Paimonia själv behövde träna mer. Det var roligt. Det här är bara fel.

Fler hade anslutit sig till platsen och Akira kunde säga vilka de var på deras energier. Han släppte inte Paimonia med blicken. Akira står stridsberedd med blottade tänder och rest ragg. Öronen ligger mot nacken. Han var inte säker på hur han skulle ta sig an den här vandrande döda. Det var Shiva som gav sig på den bruna kroppen och det var i den stunden som en kall kåre längst med ryggraden berättade för honom att det var något som var horribelt fel. Sora' s energi var så svag.

Akira är snabbt vid systerns sida och ser ner på hennes kropp som ligger orörlig på marken.
"Sora?" Oron fläckar hand stämma och gräver sig djupt i hans kropp. Varför missade han att hon var skadad? Det är det som är prioritet ett. Alltid prioritet ett. Sora's välbefinnande. Akira står över henne. Han sänker sin nog och begraver den i systerns päls. Han sliter ögonen och börjar överföra lite energi till henne. Kanske det kan få henne att känna sig bättre? Kanske det kan få henne att vakna?

Den tidigare kvällens firande hade lämnat honom trött och omtumlad. De starka känslorna alla utstrålat hade tärt på honom. Men när han väl försökt sluta ögonen så hade tankarna fastnat vid hans fallna syster, Abizou. Det var knappt gryning när Kogan träffat honom vid hennes grav, innan de tillsammans gett sig ut för att patrullera reviret. Corson hade kommit att finna något i den äldre flockbrodern, något som kunde efterlikna vänskap, och han uppskattade Kogan på ett sätt han inte gjorde med många andra.
     Flockbröderna var på väg tillbaka till revirets sovplats när ett skräckblandat skri fick fåglarna i träden ovan att lyfta. Corson kastade en hastig blick på den svarte, innan han ökade takten till en galopp. Många tankar kom och gick under språngmarschen. Hans sinne letade framför honom, känslor av rädsla och sorg var främst. Shiva ropade på Kogan i något som liknande panik.
     Corson anlände bakom sin mor och broder. Deras ryggtavlor skymde sikten av hotet och inte förrän han nästan kom upp bredvid Abraxas såg han Paimonia. Hon såg oskadd ut, hel, men de sega, ryckiga rörelserna vittnade om annat. Corson letade efter hennes sinne, men det var borta. Avklippt från hans nät av trådar. En smärta högg honom rakt i hjärtat, som att han blev spetsad. Det gjorde så ont att han inte kunde hålla tillbaka tårarna som vällde upp.
     ”Paimonia…”, andades han i de darriga andetagen.

Efter gårdagens kvällsfirande var den stora gråa unghanen trött och omtumlad. Han hade inte somnat under sena natten och hade hade känt enorma starka känslor efter förlusten av sin syster. Han hade ingen aning om hon levde längre, hans äldre bror och moder hade också plågat hans medvetna och någonstans inombords älskade han dem egentligen men de tillhörde inte hans värld, han hade känt sig som en utböling.

Han hade till slut lyckats somna och sov ganska djupt när ett skräckblandat skri hördes genom området och fick honom att abrupt vakna till och komma snabbt upp på benen och med en sömndrucken blick se sig omkring efter ägaren till skriet.

Han ruskade lite på huvudet för att bli klar i huvudet och med en snabb fart springer han åt det håll skriet kom ifrån.
Det första han ser är Kali och Abraxas och så ledaren Shiva som verkar brottas med något, han ser Akira och framför Akira Aosora som ligger ner på marken. och sedan Corson och kogan. Ledarens röst låter panikartad och han hör att ropar att de behöver eld.

Han tar några steg och sluter upp bredvid Akira och blir stel i kroppen, den bruna varelsen framför honom med ett gurglande läte och svajade ryckiga steg var inte mindre än Paimonia. han stirrar på henne, vad hade hänt med henne? - Pai mumlar han lågt.

Men trots att det är hans vän och flocksyster framför honom eller var det hon nu hade förvandlats till så kunde han inte låta henne göra illa resten av hans flockbröder och systrar. han sträcker på sig och hans gyllenbruna blick börja glöda, han känner hur elden vaknar inom honom, han försökte minnas vad den svarta varghanen lärde honom om kontroll. Han drar några djupa andetag, riktar sin blick mot Paimonias döda blick och mumlar tyst för mig själv "förlåt mig". 
Han koncentrerar sig och en eldklot formar sig runt hans käftar, och slungar den sedan mot den bruna varelsen som såg ut som hans vän Paimonia men inte var Paimonia.

( ni får rätta mig om jag har skrivit något konstig mm ^^)

Millimeter från att han själv hade blivit biten... Det hade varit nära, alldeles för nära. Vilket dumhet fick honom att begå ett sådant misstag? Vilken idioti hade lett honom hit?
Jo, just det. Aosora. Dottern. 
Och när Shiva sedan kastade sig undan från zombien så halkade tassarna över den fuktiga marken. Bakbenen gled undan för honom, och hans höft slog i marken i samma stund som han vrålade Kogans namn för andra gången.
Energikraften sträckte sig över området, och där hade fler och fler rusat in. Corson rusade mot dem, tätt följd av Kogan. Banrai anlände från ett annat håll, slöt upp bredvid Akira. Usha hade närmat sig Kali och Abraxas, medan Javelin slöt upp vid Shivas egna sida. Huvudet böjdes ned mot ledaren och han kunde känna obehaget som hon spred omkring sig.
"Shiva..?"
Han nickade åt hennes frågade röst. Han mådde bra. Han var så illa tvungen att resa sig igen, det här kunde inte fortgå.


De flockades omkring henne, och ilskan var det enda som fanns kvar. En hunger, ett begär, starkt och okontrollerbart. Och det enda zombien ville var att slita de dumma vargarna i stycken. Varför var en fråga ingen kunde svara på, men det var den enda önskan som drev henne.
Så när ytterligare en ung hane anlände var det på honom (Banrai) blicken fokuserades. Ett skri som fick blod att isa sig i ådrorna lämnade besten innan hon med en klumpig rörelse kastade sig framåt mot dem.
I nästan ögonblick var hon omgiven av lågor. Banrais eldförmåga kombinerat med Kogans satte fyr på kroppen som en gång varit Paimonia. Doften av bränd päls, bränt kött, spred sig över området. Ännu ett ilsket skri lämnade zombien när denne rasande högg efter lågorna som svepte runt denne. Och sedan, efter vad som kändes som en evighet, upphörde rörelserna och zombien sjönk ihop till en hög på marken. 
Det var över. Kroppen var död.


I tystnad låg Aosora, knappt vid medvetande. Hon kunde känna sin brors närhet, kunde känna hur han tryckte sig mot henne. Men det var allt.
En tår föll sakta från hennes kind. Hon hade velat säga så mycket, berätta så mycket. Velat att han skulle veta att hon förlät honom, för allt. Det fanns ingenting han hade gjort som hon inte skulle ha överseende med. För hon visste att allting hade varit för hennes bästa.
Men hon fick inte fram några ord. Istället gjorde hon ett stelt försök att trycka sig närmare honom. Och sedan drog hon ett sista andetag. 
På läpparna fanns ett svagt leende. De hade svurit att hålla ihop, hon och Akira, tills en av dem hämtades till dödsriket. Hon hade hållit sitt löfte, och hon dog med en nöjd känsla i kroppen. 
Och när hon nådde Chaibos rike hälsades hon varmt av sin älskade mor. 


Elden hade flammat upp, bränt sönder det som hotade dem, och snart var allt över. Kvar på marken fanns en rykande, stinkande hög. Det som en gång varit Paimonia. 
Shiva vände bort huvudet, nickade ett stillsamt tack till Kogan och Banrai och vände sedan blicken mot Kali. Han kunde känna smärtan hon bar inom sig. Och han ville inget mer än ta den ifrån henne, lindra hennes lidande. Men hur skulle han kunna göra en sådan sak?
Och sedan var det som att han kom ihåg Aosora. Snabbt kastade han ut energikraften, sökte efter henne, men hon fanns inte där. Blicken vändes sakta mot den unga vita hanen som låg och snyftade över sin syster, samtidigt som en iskall känsla spred sig inom Shivas kropp. 
Hon var död.
"Ta dina avsked." Rösten var riktad mot Akira. "Efter det bränner vi kroppen." Huvudet hade vridits mot Banrai och Kogan.
Det logiska tänket var det enda som Shiva klamrade sig fast vid i nuläget. Det logiska, det rätta att göra, plikten. Han borde samla dem, han borde trösta Kali, han borde se hur de mådde. Borde fråga hur de mådde. Han borde stanna och bevittna det hela, se när hennes kropp brändes, vara säker på att det blev gjort.
Men han kunde inte.
En klump växte fram i halsen och en brännande känsla spred sig över ögonen. Huvudet vändes bort från dem andra. Han skulle vara stark, han skulle vägleda dem i svåra tider. Men han kunde inte, inte nu.
Han svalde kraftigt, samtidigt som han kunde känna hur Javelin tog ett tröstande steg närmare honom. Han ville inte ha hennes medlidande, han ville ha hennes styrka. Aldrig hade han kunnat tro att det skulle ta så här hårt på honom att förlora en dotter han aldrig ens hade lärt känna.

Akira försökte sitt bästa. Han närmast låg över Sora nu. Trycker sig mot henne för att hon ska känna att han är där. Att han hjälper henne. Han försöker överföra mer energi till henne. Allt för att få henne att öppna ögonen. Se på honom. Ge honom en örfil.
Han känner henne maka sig lite närmare honom. En sista stund känner han värmen av hennes kropp innan hennes energier frigörs och de smiter förbi honom för att beblandas med alla de sprakande energierna i skogen. Hennes sista andetag skapar ett enormt svart hål i hans hjärta. Han känner henne inte längre. Kvar ligger där bara ett skal. En vitt litet skal som han brukade kalla Sora.
Akira slutar dela sin energi. Han klipper flödet och drar tillbaka sina energier. Han ser ner på Soras kropp. Han märker inte vad som försiggår runt omkring. Han märker inte när Paimonias kropp brinner och han märker inte myllret av TBBs medlemmar som anslutit sig till platsen.

Inte förrän Shivas röst drar Akira tillbaka till verkligheten inser han att tunga tårar rullar ner för hans kinder och blöter ner Soras vita päls. För en stund slutar Akira andas. Det är som att den naturliga funktionen att fylla lungorna bara upphör. Han blir iskall. Det här är hans fel. Allt är hans fel. Hade han inte dragit Sora med sig så hade hon inte behövt dö så här. Dö. Sora är död. Borta. Aldrig mer kommer han få se hennes dömande gröna blick. Aldrig mer kommer han få känna hennes närhet. Och nu ska hon brännas.
Akira inser att han inte andas och drar ett hackigt andetag för att fylla lungorna igen. Han snyftar och struntar i om någon hör honom. Han lägger sig tungt över Soras kropp och burrar in ansiktet i hennes päls och bara gråter. Det brukar sägas att gråta är bra för med tårarna åker allt det dåliga och onda ut och man känner sig mycket bättre efteråt. Men för Akira känns det som att en bit av hans hjärta faller ut med varje tår.

Hon kände Shiva komma långt innan hon såg eller hörde honom. Det var en självklarhet, men en som ändå bringade en viss trygghet och stadga till det kaosartade känslohavet inom henne. Han var ofta hennes klippa, den hon anförtrodde sig åt, den varg hon kände allra bäst, hennes kära broder. Fokuset kunde dock inte släppas från det som varit hennes dotter. Det var i det närmaste hypnotiskt där hon stod och bevittnade det hela och hon kände för en stund att hon inte alls var närvarande. Att hon betraktade den makabra scenen från någon annans perspektiv, från utsidan. Det var väl hennes sätt att försöka att överleva känslorna, att slippa handskas med dem just nu. Hon kunde känna en förändring i Shivas energier, även om hon inte kunde avgöra vad den berodde på. Hon såg honom dumdristigt kasta sig framåt efter Pai...efter varelsen. Hon ville följa efter, hjälpa honom, hindra den, men kroppen svarade inte. Det var hon som bringat henne till livet, och att nu se slutet bröt henne på fler sätt än vad ord kunde beskriva, beblandades med den alldeles för färska sorgen efter Abizou, men var samtidigt skild, sin egen. Hennes döttrar. Varför gick de åt? Varför togs de ifrån dem, ifrån henne, alldeles för tidigt? Likt nästan alla familjemedlemmar. Var de förbannade till evigt lidande och sorg? De, de mäktiga och starka. Var det meningen att de skulle falla? Var det planen?! Hon kände sig allt annat än stark där hon stod som förstelnad. Patetisk. Svag. Som när hon varit liten. Det var först när ett flammande sken passerade för hennes vy som hon rycktes ur sina tankar. Då hon såg eldklotet slå ihop med den bruna så sprack det sista hos henne. Hon kippade efter andan då känslohavet till sist överväldigade henne, tårarna föll. Ögonen slöts, hon kunde inte se det. Kunde inte se kroppen falla i bitar. Ljudet och lukten var nog förfärligt. Så stod hon tills dess att ljudet avtagit. Hon hade lyckats samla sig nog mycket för att hålla tillbaka tårarna. Hon vände sig om och lät blicken svepa över de bägge sönerna framför henne. Hon tog ett steg fram till Abraxas och lutade för några sekunder huvudet mot hans, fortsatte sedan till Corson där hon strök huvudet mot hans hals innan hon under tystnad vandrade iväg ifrån platsen. Deras dofter, deras värme. De levde fortfarande, det behövde hon hålla fast vid.

I ögonvrån kunde han se Shiva ansluta sig till honom och modern, men han vägrade att ta blicken från Paimonia. Det var inte förrän ledaren ropade efter eld han vred på huvudet. Även om han innerst inne visste vad de var tvungna att göra såg han chockat på honom. Eld. De skulle bränna henne. Bränna hans syster. Bränna en av de han älskade.
    "Nej..." viskade han, knappt hörbart.
Han ville inte. Han ville inte att hon skulle brännas. Han ville ha henne tillbaka. Levande. Som hon alltid varit.
    "Rör den inte, gå inte nära den."
Abraxas ilsknade till vid orden. Trots att han mycket väl var medveten om att Paimonia var borta för all framtid retade det honom att Shiva valde att kalla henne för den. Han bet ihop hårt. Hindrade sig själv från att låta känslorna ta över. Inte igen. Han var inte någon valp längre. Han kunde inte bete sig som en. Inte den här gången.

Allting som skedde, skedde snabbare än han hade önskat. Trots det kändes det som att han hade tid att tänka tusan tankar. Eldklotet träffade det som en gång varit hans syster med våldsam kraft. Han vred bort huvudet. Såg på Kali. Såg hennes tårar och hur hon sänkte garden. Han ville inget hellre än att stryka sig mot henne. Ge henne den tröst hon tidigare gett honom. Men han kunde inte. Någonting hindrade honom. Abraxas tvingade sig själv att se tillbaka mot infernot. De gurglande ljuden blandades med ilskna skrik. Den bekanta stanken av bränt kött och päls förgiftade hans nos. Tårarna hade slutat rinna för en tid sedan. Med tom blick såg han Paimonia falla i bitar och slukas av elden. Det fanns endast en hög av aska kvar efter henne. De röda ögonen mötte moderns vita. Hon såg trött ut. Så otroligt trött. Han undrade om han själv såg lika färdig ut som vad hon gjorde.
    Då hon kom närmare för att trycka sin panna mot hans mötte han henne. Han drog ett darrande andetag. Hon fanns där. Tårarna hotade med att välla över ännu en gång men han lyckades hålla tillbaka dem. Han kunde inte gråta över allting. Inte ens detta. Familjen var hans största styrka, han fick inte låta den bli hans svaghet. När Kalis närhet försvann ville han be henne stanna. Det var betryggande att ha henne där. Veta att hon fortfarande fanns. Levande. Efter att ha visat ömhet mot Corson (han hade inte ens sett honom anlända) lämnade hon dem båda utan att säga ett ord. Med en djup suck tryckte han sin panna mot broderns hals. Det skulle bli bra. Han hade inte förlorat alla. Och de som fanns kvar tänkte han skydda till sista blodsdroppen.