Att ta sig till Kaiwood hade tagit längre än Dougal förväntat sig. Resan genom Ken-Yak förlängdes med hela två dagar på grund av den förrädiska omgivningen i området, och han hade varit tvungen att ta en stor omväg efter att ha tappat bort sig. Nu befann han sig någonstans i det norra Kaiwood, och han var påväg österut. Den fuktiga, barrfyllda marken sjönk ihop under hans tassar där han gick, och lämnade tydliga fotspår efter honom.
Det låg en tunn dimma över området, och förutom granträdens knarrande läten låg skogen tyst i spänning. Isvargsblandningen fortsatte tassa mellan träden, då hans skarpa öron uppfattade ett viskande läte. Han stannade upp och såg sig omkring, vad var det där? Misstänksamt och med sinnena på helspänn, fortsatte han röra sig framåt i långsam takt. Dimman lättade lite, vilket lät honom slappna av, men efter en stund hördes det där mystiska viskandet igen. För svagt för att uppfatta några ord, men tillräckligt starkt för att höras. Dougal stannade återigen upp, han kände barren sticka i tassarna, och den fuktiga vitmossan kliade mellan trampdynorna. Han lät blicken segla mellan träden, men kunde inte se något som urskilde sig från det vanliga. Men han visste att något var annorlunda.
"Hallå?" sa han med en svag stämma, men som han förväntat sig, fick han inget svar. Med osäkra steg fortsatte han gå, och det verkade som om viskandet upphört. Kanske var det bara en inbillning. Han kunde ändå inte ta tankarna ifrån det, det var som om hela skogen låg död. Han kunde inte heller undgå att fundera över tystnaden. Sedan morgonen hade han inte hört en enda fågel sjunga, ej känt en enda bris vina. Allt låg tyst och stilla, och det kändes som om något låg i luften. Han funderade i tystnad medans han fortsatte röra sig österut.

Det låg en tung, kuslig atmosfär över den mörka skogen. Trots att Corson spenderat hela sitt unga, kort liv här så kunde han verkligen känna av det nu. Det kändes som att någon hela tiden var vid honom, stirrade på honom. Det gav honom krypande känslor. Obehagligt. 
     Men så fort den unge fått upp doften av en hare, så glömdes det givetvis bort. Vinden rörde sig inte alls och det gjorde det extra lätt för honom att spåra gnagaren. Att det var enkelt gjorde det roligt, och den unge insåg inte att han vandrat bortom reviret förrän han slutligen höjde blicken. De isande blå ögonen såg sig omkring. Här hade han inte varit förut, det stod självklart. Känslan av att någon såg på honom uppenbarade sig igen, och fick honom att kvickt se bakom sig. Inget. Irriterat morrade han. Var det någon som lurades med honom?

"Hallå?" 
     Någonstans emellan trädstammarna hörde valpen en lågmäld röst. Kanske var det någon från flocken? Aldrig skulle Corson erkänna sig som rädd, men det var något konstigt i luften och han gillade det inte. Inte ens vinden verkade gilla det, för han hade inte känt den på ett bra tag.
     Den lille tog sig något klumpigt fram emellan trädpelarna emot rösten han hört. När den blå blicken äntligen fick syn på en grå gestalt i synfältet stannade han tvärt. Han kände han inte igen.
     "Du är inte från The BloodBlooms." konstaterade han kort. Ett lätt förvånat uttryck trädde sig över hans mörka anlete.

Den plötsliga rösten fick Dougal att stanna upp tvärt och vända sig mot det håll ljudet kom ifrån. Där, bland träden, stod en liten, mörk valp och tittade på honom.
"Du är inte från the BloodBlooms", hade valpen sagt. Dougal tog ett par steg mot valpen, var det här ett skämt av nåt slag? Ett bakhåll? Han tittade misstänksamt på den unge.
"Nej, det är jag inte." svarade han med en halvmörk ton och granskade valpen med blicken. Pälsen var mörkgrå, gränsade till svart, och han hade vita tecken runt ena frambenet. Ögonen var kraftigt blå och kantades av ett litet område med vit päls. The BloodBlooms.. Han hade hört om flocken. De hade ett stort revir i närheten. Den här valpen måste vara en av dom. Dougals gula ögon gnistrade till, och något i hans blick hårdnade.
"Vem må du vara, om jag får fråga?" undrade han och höjde ena ögonbrynet en aning. Valpen såg inte allt för gammal ut, han utgjorde säkert ingen fara. Men om han hade en vuxen i närheten, kunde Dougal ligga illa till..
Den gråblå hannen såg sig diskret omkring, men visade inga tecken på nervositet. Han kände inte heller några främmande dofter, så han antog att valpen var ensam.

"Nej, det är jag inte." 
     Corson himlade med ögonen. Det var ju det jag sa, tänkte han. När främlingen tilltalade honom igen tog han några steg framåt med högburet huvud.
     "Jag är Corson, ättling till självaste BloodBlossom." sade han med en triumf i rösten. Den lille var onekligen stolt. Men blicken hårdnade kort därpå igen.
     "Vem är du själv? Varför är du så nära inpå vårat revir?" Stämman var frågande, och ögonen smalnade lite i ett undrande uttryck. Huvudet var lätt vinklat åt sidan. Den gråa var betydligt större än honom, men valpen visade inga tecken på rädsla eller underkastelse. Kaiwood var hans skog - hans flocks skog. Någon gång skulle han vara den som styrde den, drömde han åtminstone om.

Dougal tittade förvånat på den unge när han nämnt BloodBlossom. TBB's ledare.. Han hade hört många rykten om den vargen. Det ryckte till i morrhåren på honom och han tittade förbi Corson, in bland träden.
"Mitt namn är Dougal, flocklös. Jag är bara på genomresa, påväg mot öst." svarade han och riktade öronen rakt framåt. Något i luften fick det att krypa i skinnet, som om han omedvetet reagerade på något han inte kunde se. Hanen sänkte blicken mot Corson igen och ställde sin nästa fråga.
"Du nämnde BloodBlossom, va?" började han, och slickade sig om munnen när han samtidigt tittade upp mot trädkronorna. "Det får mig att undra, vet din flock om var du är?"
Han svepte med svansen ett tag och lutade sin vikt mot den högra baktassen.

Corson tittade skeptiskt på hanen, vars namn tydligen var Dougal. Kort fnös valpen.
     "Om du inte vill bli sliten i stycken skulle jag föreslå att du ser till att undvika vårat revir." förklarade han med något torrt i stämman. "Vi är inte känd för gästvänlighet." sade han roat.

Tystnaden i skogen började irritera den unge. Varför rasslade i träden? Varför tycktes allt stå still? Något i atmosfären tvingade Corson att se sig omkring med den isblåa blicken. De letade efter något eller någon, då det kändes precis som att någon tittade på honom. När inget gick att finna såg han tillbaka på Dougal som just slutat prata.
     "De håller koll på mig." svarade han hastigt. Corson kände sig genast något defensiv - även om han var osäker på att någon faktiskt visste att han lämnat reviret så hoppades han det. Trots allt var den gråa hanen betydligt större och starkare än honom, och om än Corson gärna inte ville erkänna det så hade han inte en chans emot en fullvuxen varg. Dum var han inte. Så han hoppades att tanken på att hans flock höll ett vakande öga på honom skulle förhindra att hanen attackerade.
     "Inte för att jag behöver någon. Jag kan ta hand om mig själv." fortsatte han efter en kort paus. Ögonen var fortfarande fastnaglade på Dougal.
     "Varför undrar du?" frågade han fundersamt och kisade lite.

Dougal flinade tyst när valpen tycktes roa sig över sina ord. Medan Corson pratade försökte Dougal lyssna efter andra ljud. Skogens ljud, ljud som han inte hörde. Nej, skogen låg knäpptyst i spänning, vad betydde det här? Och varför hade han hela tiden en krypande känsla i skinnet? Han tittade snabbt bakåt, och vände sedan huvudet mot Corson när han pratat färdigt. Med ett slugt leende sträckte han på sig en aning, innan han sedan tog ett par steg förbi den unge.
"Tja, jag tycker bara att de här skogarna verkar lite.. öde?" svarade han och höjde huvudet. Han sneglade bakåt på Corson.
"Har du också märkt den?" sade han kort och slickade sig om läpparna. "Tystnaden?"
Hans kropp tog än ett par steg innan han vände sig om en aning, han gäspade kort och sträckte på nacken.

Valpen hade avslappnat satt sig ner. Med ett nonchalant uttryck såg han sig omkring i dunklet. Öronen vibrerade till Dougals stämma. 
     Corson hade också lagt märke till den, och den konstiga känslan om att någon alltid förföljde honom. Men han trodde bara att det var hans som märkte det, inte någon annan. De blåa ögonen sökte sig tillbaka Dougal som rört sig några steg.
     "Den här skogen är full av hemligheter." svarade han. Ett vagt, listigt leende trädde fram i hans anlete. "Det kanske är Kaiwoods vålnader som spelar dig ett spratt." sade han något arrogant och höjde på huvudet. Ett triumferande uttryck speglades i hans ansikte.

Dougal flinade retsamt och skrattade dovt. Han tog ett djupt andetag och fnös lite.
"Du gillar visst att göra dig till, du." svarade han och skakade svagt på huvudet med ett flin över läpparna. Han blinkade ett par gånger och vände sig om, svepte med svansen och andades in skogens dofter. Den gråblå pälsen var glansig men sträv, och de ljust gula ögonen glimrade till i det svaga soljuset som trängde igenom trädkronorna.
"Så, hur hamnade du här, egentligen?" frågade Dougal med ett lugnt, allvarligt uttryck. Han rullade sedan med huvudet och det ryckte till i hans morrhår.
"Jag tror inte att det var din mening att gå så långt från reviret." tillade han. Ett uttryckslöst drag låg över hans anläte, och han bet sig läppen medan han tålmodigt väntade på svar.

Det retsamma flinet på Dougals läppar fick Corson att surt vända tillbaka öronen. Trodde han inte på spöken? Då hade han minnsan inte sett Nisha...
     "Jag tror inte det var din mening att gå så långt från reviret." 
     Corson såg på honom något frånvarande innan han fnös till.
    "Det är väl inte din ensak." svarade han med en ton lika frånvarande som hans blick. Dougal började bli tråkig. Inte för att Corson hade större intresse av någon förutom de i flocken - men även de kunde vara ointressanta. Uttråkat reste han sig upp igen och sträckte på sig. Nä, det kanske var dags att gå tillbaka igen. Dougal var ändå inte underhållande nog för Corson.

Dougal lade märke till att Corson tröttnat på konversationen, tja, inte hade han själv så mycket att lägga fram längre. Han reste sig upp och skakade på sig, för att sedan höja ena tassen mot huvudet och krafsa sig över nosen. Han lät tassen falla tillbaka ner till marken och tog ett stadigt steg i mossan, sedan sträckte han på sig.
"Jag förstår att du vill lämna, men tyvärr råkar vi vara påväg åt samma håll." framförde han och tittade sedan mot öst. Han började sakta tassa iväg med långsamma kliv, och stannade upp för att säga något. Han höjde huvudet, men vände sig inte om. Han såg inte heller på den unge, utan framförde bara det han hade att säga.
"Men jag antar att du väljer din egen väg, yngling."

Corson himlade otåligt med ögonen och suckade högt. Dougal började långsamt gå och Corson tittade tomt efter honom. Öronen klippte till hans stämma. 
     Om än de skulle åt samma håll, så fanns det ingen anledning för honom att vandra tillsammans med den äldre. Kort fnös han innan han vände av emot den stigen han kommit ifrån. Men han stannade och såg sig om över axeln.
     "Passa dig så du inte träffar några otäcka spöken! Man vet aldrig vart Nisha gömmer sig." ropade han, och avslutade meningen med ett roat skratt. Sedan vände sig Corson om igen och började gå åt samma håll han kommit ifrån. Nu skulle han bege sig hem och kanske retas med något av sina syskon - här var det allt för tråkigt.

[Vi kan säga avslutat om du inte vill lägga till något. c:]