"Corson... " Rösten var tung och bedrövad. Det var svårt, nästintill omöjligt faktiskt, att dölja dom känslor som slogs i hans huvud.
Kogan satt med ryggen mot den yngre hanen. Plymen av fjädrar vägde lätt mot den snöklädda marken.  
  "Jag - du, jag vill att du ska veta att jag uppskattar allt du gjort för mig." Han skrattade till, tomt och ihåligt. Kogans liv hade varit ett skämt. Ett dåligt ett. Men, Corson hade funnits där och trots allt som skett. Trots det som blivit av Kogan. Det var nästan tragiskt att grabben valt att lägga så mycket av sin tid på en invalid och motbjudande varg.
  "Men det här går inte längre. Pallar inte. Jag hatar att hata mig själv, hata det som blivit av mig." 
Ljudet av tassar i rörelse över den nyfallna snön fick honom att lojt se över sin skuldra. Corson? Nej. Han skakade på huvudet och dunkade det sedan hårt mot trädstammen han satt framför. 
Det var bara ännu en syn i hans huvud som inte stämde med verkligheten. Minnen som blandades ihop och skapade förvirring och hägringar. 

[Corson]

Corson kände en slående tyngd av Kogans ord. Det var ett yttrande han inte velat höra, men samtidigt så hade han väntat på det. Det var svårt nog att försöka förstå det tumult som Kogan gick igenom dagligen, och trots att Corson bara kunde sätta sig in i det till en bråkdel av situationen, så visste han vad det skulle betyda för honom. Corsons minne var fläckfritt. Det var lika skarpt som tänder. Och hela hans värld skulle nog rasera om han förlorade det.
     “Min vän,” sade han med en låg röst, och knuffade till honom när Kogan demonstrativt började slå huvudet i trädet. Något i Corson gjorde ont att se Kogans självhat så uppenbart.
     “Du har hjälpt alla mina drömmar att slå in. Begriper du det?” Trots att stämman hade sin sedvanliga likgiltighet, var det tydligt att han menade det. Nog för att Kogan inte hade kunnat deltagit som först förväntat, så hade han varit där i början. Corson hade funnit ett stöd, en trygghet, i den äldre hannen, som han var säker på hade varit avgörande i det stora hela. Han hoppades Kogan förstod det också. Corson var villig att göra allt, bara Kogan sa det.
     “Säg vad du vill ha, Kogan. Vad det än är. Jag är skyldig dig det, och jag betalar alltid mina skulder.”

En bultande värk hade på den korta tiden smugit sig på honom efter de återupprepade smällarna. På ett sätt kändes det bättre. Den fysiska smärtan dämpade det som han själv aldrig skulle kunna komma åt att läka. Smärtan som hans trasiga sinne ständigt exponerade honom för.
“Min vän.”  
Kogan hade varit på väg att slå huvudet mot stammen ännu en gång men hejdade sig mitt i rörelsen. Rösten var Corsons. Försiktigt vred han på huvudet, rädd för att det ännu en gång inte skulle stå någon vid hans sida, fastän hans huvud sa honom något annat. Kogan mötte tacksamt den kalla blicken hos den yngre hanen. 
“Du har hjälpt alla mina drömmar att slå in. Begriper du det?”
Strupen kändes oväntat trång när han svalde. "Heh," suckade han misstroende och spände käkmusklerna återupprepade gånger. Osäkert övervägande sina ord. 
"Jag... jag kan inte stanna här," sa han till slut, dämpat, och vek undan med blicken. "Det måste finnas någon där ute som kan... fixa mig." Han hatade att prata om det. Avskydde det.
"Om jag så dör på vägen så får det vara. Jag dör hellre än att fortsätta leva det här livet." Han kände hur tårarna brände i ögonvrån, hur de hotade med att skölja över anletet. Kogan harklade sig och mötte Corsons blick på nytt, bedjande. Hans röst raspig av överväldigande känslor. 
"Låt mig gå." En efter en rann de slutligen ner och efter sig lämnade de mörka ränder i den redan mörka pälsen.

Corson lämnade aldrig honom med blicken. Under masken av likgiltighet dolde sig något mycket smärtsammare. Kogan visste vad han bad om, vad det innebar. Det fyllde hans inre med en ilska, men tydligare än så en sorg. Det var hit det drivit dem, till slutet av deras brödraskap.
     “Du är en förrädare, Kogan,” svarade han lika stilla som innan. Men för den som såg lite djupare kunde man ana hur även Corson sörjde. Kogan var kanske hans första och enda vän. Till skillnad från hans allra flesta relationer hade han inget att utvinna av Kogan, liksom Kogan med honom. De hade bara varit vänner. Och även om Corson aldrig skulle kunna säga det högt, eller ens erkänna det i sina tankar, älskade han honom som familj och i de flesta fall även mer än så. 
     “Gå,” hans röst var ovanligt svag, “gå och kom aldrig tillbaka.” För om du gör det, måste jag döda dig. Men han litade på att Kogan visste att för Corson stod plikt över allt annat. Även ovan dem han älskade. Men bara denna gång, hans första och sista gång, skulle han tänja på sina regler och ge honom chansen att fly. Det var han värd, hans enda vän.

“Du är en förrädare, Kogan.”
Heh.
Det var inte första gången han hört något liknande, och han var väl egentligen inte förvånad över att det skedde igen, men det smärtade fortfarande att höra det. Speciellt från honom. Kogan vek av med blicken på nytt och knep ihop med ögonen så hårt han bara förmådde. Corson var verkligen hans enda sanna vän här i livet.
Mer familj till honom än någon annan han mött eller ens delade blod med. Han var ynglingen, som nu var mer än vuxen till både sitt uppförande och personlighet, som trots allt stöttat honom under den svåra tid som varit. Alltid funnits där med en genuin sympati för Kogan och hans tillvaro. Han var vuxen med en flock att styra och ett revir att se efter.
"Jag..." han hade samlat spillrorna av den kraft som fanns kvar i honom och varit på väg att yttra sig om allt när Corson, med en trött röst sa: "Gå, gå och kom aldrig tillbaka."
Ljudet av hans blod som pumpade i hans huvud tycktes med ens stiga till en orimlig nivå. Vad hände? Han lyfte huvudet och såg in i Corsons blick. Tårarna fortsatte strömma ner för hans anlete men han var för långt borta, för långt gången för att ens märka det. Det enda som fanns där och nu, det enda som existerade var orden och dom två kalla ögonen som tycktes stirra rakt in i hans innersta väsen.
Som om hans kropp fick ett eget liv, reste han sig upp och backade långsamt bakåt. Desperationen hade spridit sig som en löpeld genom hela hans varelse. Han skakade våldsamt på huvudet, ville inte acceptera det som precis skett. Kunde inte, ville inte. Men han hade inget val.  
Även om tanken på att låta Corson ta hans liv här och nu var mer än bara lockande, även fast det han yttrat om att han hellre ville dö än att leva livet som det var nu, så var han livet alldeles för kär. Han ville egentligen inte dö. 
Han var värd mer än det här.
"Jag älskar dig, grabben. Du är mer än vad jag någonsin kunnat önska mig av en vän..." viskade han kraftlöst. Lågt och knappt hörbart. Kogan gav Corson en sista blick innan han satte av och rusade iväg genom skogen. Han hade ingen riktning eller tanke bakom sig bara vetskapen om att han behövde springa långt bort därifrån och aldrig se tillbaka.

“Jag älskar dig, grabben.”
       Corson stod andlöst kvar. Det gjorde ont. Corson tryckte undan alla känslor som ville bryta fram. Han hade önskat en annan väg ut, ett annat avslut. På ett sätt var det här hans sätt att visa sin kärlek för brodern, att ge tillbaka honom friheten på ett sätt han aldrig skulle göra med någon annan. Men han kunde inte göra mer än så för honom. Nu fanns ingen återvändo. Den sammanbitna uppsynen var intakt när han mötte Kogans blödande blick. Han gav honom en liten, knappt märkbar nickning. En gest som på något vis var menad att besvara hans känslor.
      Orörlig stod han kvar när Kogan vände om. En tunn suck lämnade honom när dunklet slutligen slukade hans skepnad. Ljudet av hans steg åts upp av mossa och mjuk snö. Det här var sista gången de skulle ses, det var Corson säker på. Han tvekade på att Kogan skulle finna någon lycka, på att han skulle klara sig. Kanske hade han på ett sätt skickat honom mot sin död, men det kändes ändå skonsammare än att se honom vittra bort i sin egen kropp. Han förstod nu att Kogan var en svaghet hos honom, och kanske var det lika bra att göra sig av med den. Om han intalade sig själv det skulle han iallafall inte sakna honom lika mycket, men han visste att det var en felaktig, dåligt konstruerad lögn. Det skulle alltid finnas en ensam plats bredvid honom.
      I tystnaden som nu fallit över honom stod han kvar. De tunna flingorna av snö hade börjat lägga sig över hans mörka fäll. Han visste att plikten kallade honom åter, men han ville inte tackla verkligheten än. Så istället stod han kvar i tomrummet Kogan lämnat efter sig. Han var inte redo än.

[Avslutat]