Ett kallt och ihållande ösregn vräkte ner över Kaiwood. Blair hade sökt skydd under en av de tjocka stammarna, och var för en gångs skull tacksam för det tjocka lövtaket. Vanligtvis brukade han undvika skogen. Inte nog med att den kändes tryckande, så var han inte dum nog att klampa in på TBB's område. Av någon anledning hade han dock bestämt sig för att han behövde sträcka på benen en längre bit. I hemlighet hoppades han på att träffa Amanita igen. Han var nästan helt säker på att det var hitåt hon rört sig när de skilts åt. I nuläget kändes hans beslut dumt, speciellt när det började droppa från trädet ner i huvudet.
   Trots att han suttit under samma träd i mer än en halvtimme hade Blair fortfarande inte lagt sig ner. Han kände sig alldeles för spänd med en flock så nära. Dessutom tyckte han sig känna en annan vargs lukt inte allt för långt bort. Det låg något vagt bekant över den, men han kunde inte placera den. När han kallade på vinden för att få en starkare doft kunde han tydligt känna många dofter i pälsen - en flockvarg.
   Försent insåg Blair att lukten också blev starkare för att främlingen rörde sig närmare. Han övervägde att försöka dölja sin doft, men misstänkte att det var försent för det. Istället satte sig fakargen rakare i ryggen, och betraktade omgivningen med vaksamma ögon.

Regnet dränkte allt i dess väg och där de snåriga trädkronorna inte längre höll tätt föll ilar av regnvatten, likt tusentals små vattenfall. Trots att det var tidig eftermiddag var det dunkelt och mörkt; de tjocka, grå molnbankerna stängde ute solen. Motsträvigt hade Corson gett sig ut på ännu en patrull innan hällregnet brutit ut, men väl ute på sitt uppdrag tänkte han inte vända tillbaka. Han var kall och pälsen våt och stripig, ännu var han inte blöt enda in i huden men det skulle nog inte dröja länge.
     Luften var fuktig och bara en svag vittring av främling kunde kännas, men tillräckligt för Corson att öppna sitt sinne och låta sina mentala trådar expandera för att leta omgivningen omkring honom. Han fann dess ursprung inte långt från honom, orörlig och stilla. Sinnet drog sig tillbaka och med en lätt frustrerad grymtning ändrade han riktning bort från revisgränsen och mot inkräktaren.
     Utan att bry sig om att göra sin ankomst dold spatserade han öppet och ljudligt fram emot målet. Den ljusa blicken sökte mot platsen hans sinne skvallrat om för honom innan han slutligen lade ögonen på den mörkfällade gestalten under ett träd. Han närmade sig ytterligare och det hann gå några ögonblick innan Corson kände igen vargen.
     ”Occultos,” kallade han genom regnet. Det likgiltiga minspelet höll i sig när han tog några steg närmare den större hannen; vad hade en annan flock för ärende i deras skog? ”Vad gör du här?”

När främlingen blev synlig genom regnet blev känslan av igenkänning ännu starkare. Hade de inte träffats i Kawazatri? De hade utbytt namn, men Blair var inte helt säker på att han mindes rätt. Deras möte hade varit rätt platt - den andra hade varit en stel, flocklös vandrare, inget att lägga på minnet.
   Det verkade dock inte stämma längre. När fakargen drog in den andres doft genom nosen kunde han tydligt känna av flocklukten. TBB var det enda logiska. Hade hanen gått med efter deras möte, eller hade han varit medlem innan? I ärlighetens namn spelade det inte särskilt stor roll för honom, men det var åtminstone fakta om den andra.
   Hanen benämnde honom vid Occultos, så det verkade som att det bristfälliga intrycket var ömsesidigt. Blair hade dock ingen lust att behandlas som en representant för en flock - det skulle bara göra den andre mer misstänksam.
   "Inget särskilt", svarade han. "jag letar efter en vän, det är allt." Omtyckt bekant hade kanske varit ett bättre ord för vampyren, men Blair chansade på att det förr eller senare skulle leda dit.
   "Har du slutat vandra?" Han hade fortfarande inget namn på hanen, även om det lurade på tungan. Cor... Corkon? Corre? Blair tänkte inte gissa sig fram. Det var bättre att benämna den andre med "du".

”I Kaiwood?” Det var omöjligt för flocken att ha ögon överallt i skogen, men trots det tyckte Corson att de hade bra koll; att en främling skulle tagit sig förbi var inte omöjligt, ändock kände han sig genast ett styng mer misstänksam. ”Här finns bara TheBloodBlooms,” försäkrade han, ”och utomstående är inte uppskattat.” Corson tog ytterligare några steg till och tog skydd under en bred gren. Regnet var rått och kallt. Occultos nästa fråga fick honom att höja huvudet uppmärksamt. Ett smalt flin drog i de mörka mungiporna.
     ”Nu är jag tillbaka på min rättmätiga plats.” Vad spelade det för roll om hannen nu fick reda på att han endast varit ute på uppdrag? Här var de på hans hemmaplan, och Corson kunde inte känna någon doft från hannens päls - kanske var det regnet som lurade honom - oavsett det så kände han sig inte hotad. Kaiwood hade visat honom att det här var hans plats, liksom han gång på gång visat sin hängivenhet till den.
     ”Du är inte här på något flockärende, Occultos?” Ögonen smalnade lite när han spånade på den brunfällade.

Ja, hanen skulle då inte vara till någon hjälp. Blair följde honom med blicken när den andra klev in under en gren. Precis som hans tidigare steg förde det honom närmare. Vanligtvis höll inte Blair särskilt hårt på artiga avstånd, men den andra var svår att läsa av, och hans avsikter var oklara. Kanske ämnade han bara att komma närmare så att det gick lättare att höras över regnet.
   "Nej", svarade Blair på frågan. "Som sagt är jag här för min vän." Han tvekade. Om hanen faktiskt hade mött Amanita var det inte säkert att han hade haft samma positiva upplevelse som Blair. Fakargen bestämde sig för att fråga i alla fall. Hans relation med hanen var inte viktig nog att han inte var beredd att riskera den.
   "Du har inte sett henne? Mörk päls, förhoppningsvis ett turkost öga?" Blair tvekade. "Får ont i ögonen av solen, så undviker dagsljus?" 

Corson grymtade surt till. Hannens beskrivning av henne var vag men tillräcklig för att honom att koppla bilden till Amanita. Shiva hade kort nämnt om hennes önskemål inför flocken, inte mer än ett par ord och namn Vänner. Så nu drar hon hit sina vänner, till deras skog? Den heliga marken som välsignats av Moriko ska nu besudlas av odöda och hennes vänner? Corson tycktes mer och mer lägga märke till avståndet i hans egna och Shivas moral.
     ”Amanita, den blodbukiga, slingersinnade vampyren.” Det fanns en tydlig avsmak i hans röst. Vad var det för namn ledaren nämnt? Malvado, Blair. Det sistnämnda namnet var rätt, det mindes han sedan de träffades i djungeln. Corson höjde huvudet, fortfarande med en smal, kall blick. ”Då bör du ge dig av, Blair. Kaiwood är ingen plats för odöda och dess oäktingar till vänner.”

”Det var väl en orättvis beskrivning”, mumlade Blair, men spetsade sedan öronen när hanen benämnde honom som Blair. Hade den andres minne kommit ikapp? Det gjorde Blair lite stressad. Vanligtvis brukade han tycka att han hade rätt bra minne, och att den här främlingen hade kommit ihåg snabbare triggade igång hans tävlingsinstinkt. Blair försökte att fokusera på det hanen sagt, samtidigt som han tänkte så det knakade. Inget långt namn, började på Co-något. Två stavelser? Plötsligt tyckte sig Blair minnas.
   ”Nåväl”, svarade han. ”då finns det väl ändå inget här för mig att hämta. Vi kanske ses, Corbon.” Fakargen reste sig upp, och rörde sig med smidiga steg åt Lövskogens håll. Trots att han inte tittade direkt på Corbon, så höll han fortfarande koll på hanen i sitt periferiseende. Han uppfattade inte den andre som direkt aggressiv, men det kändes ändå vettigt att inte släppa honom helt med blicken.