Dem hade vandrar länge nu. Iro hade faktiskt inte trott att det skulle ta så lång tid att komma fram till TBB, meen det hade det gjort. Och ers uppblåsthet hade ännu inte fått punktering. Som om inte det var nog hade det slutat vara roande att glidflyga i cirklar över Corson. Han hade blivit riktigt duktig på att flyga under deras vandring, men nu gjorde han det mest bara för att komma bort från Corsons röst och närvaro. Men det var befriande att sväva högt uppe i luften, man blev nästan tyngdlös uppe i luften.
Nu låg vingarna prydligt hopvikta längs hans sidor medan han gick, en halv varglängd bakom Corson. Han hade varit noga med att inte fråga om dem kunde stanna en ända gång sedan dem började vandringen från Kawazatri. Det hade varit jobbig, det tänkte han inte förneka, men han hade bestämt sig för att absolut inte visa sig svag för Corson ifall han bestämde sig för att Iro inte längre var värd besväret.

Solen vilade på världens kant. Snart skulle den sjunka undan och mörket skulle falla. Corson hade inget emot natten, snarare föredrog han den. Temperaturen sjönk och lämnade luften frisk och sval. Om de skulle vila, fick det vara nu. Under natten ville han fortsätta vandra.
     Förutom att unghanen kunde höra valpens steg bakom honom, kunde han ständigt se närvaron i sinnet. På ett sätt var han något glad över att ha en kompanjon på resan, det innebar att det tusentals småliv omkring honom inte kryllade i hans sinne när det fanns större, starkare saker som var omkring. Men ändå uppskattade han inte valpens närvaro. Corson stannade tvärt i sitt steg.
     ”Okej, vi vilar här tills solen gått ner. Sen fortsätter vi.” Den bleka blicken såg sig om för att möta den bevingades. Inte för att han förväntade sig någon ifrågasättning. Iro hade varit lydig, och lyckats hålla jämn takt med honom fastän Corson försökt skaka av sig honom ett flertal gånger.
     ”Du vet, vi är snart framme.” Hanen satte sig ner och tittade ut över slätten och de böljande kullarna i fjärran. ”Vad som händer med dig när vi är framme i Kaiwood, kan jag inte lova dig.” Blicken föll på Iro igen. Ett smalt, något hånfullt leende klöv det mörka anletet itu. ”Vem vet? Shiva kanske sliter dig i stycken.”

Det var nästan så att han gick in i den svartvita vargen när den stannade. Iro backade snabbt ett steg och mötte Corsons blick när denne sa att det var här dem skulle stanna tills solen gått ner ordentligt. Visst föredrog Iro personligen att resa under dagen men han hade inte en ända gång uttryckt sitt missnöje över att vandra på natten för det skulle ju säkerligen innebära att Corson tvingade honom att ge sig av.
Han nickade med en grymtning och var på väg att ta några steg bort för att lägga sig ner när Corson fortsatte prata. Dem lila ögonen sneglade på honom. För ett ögonblick avslöjade hans ansikte förvåning och glädje över att dem snart nått sitt mål. Sen möttes han av det där tunna flinet som verkade vara Corsons specialitet. Det fick Iros ansikte att falla in i en något bister min som han tycktes ha haft under större delen av deras resa.
"Vi får helt enkelt vänta och se." sa han och slog sig ner, flera steg ifrån Corson. Han ville bara få vila ifred och lade sig därför ner. Under hela deras resa hade Iro inte sovit på riktigt en ända gång. Han verkade snarare gå in i en trans som gjorde honom väldigt lättväckt. Det gick inte att räkna alla gånger han vaknat utav apor eller högljudda fåglar i Kawazatri, det var inte helt tyst på den här slätten heller men han fick åtminstone mer vila här. Tack och lov räckte transen för att han skulle orka hänga med Corson, han hade en otäck känsla av att ifall han somnade ordentligt så skulle Corson lämna honom där han var och fortsätta hemåt ensam.

Det hånfulla leendet höll kvar sig även när Iro lade sig ner, bort från honom. Getvalpen var inte duglig till mycket, men det roade honom att irritera honom. Corson fnös, som ett kort skratt. Tystnaden som föll när de båda lagt sig ner var behaglig. Bara vindens sus genom gräset och gräshoppor som visslade omkring dem. Det var svårt att inte känna frid för stunden. Men snart skulle han vara hemma igen. Han undrade hur det var med mor, med hans syskon – var de redan hemma? Hade de lyckats? Den vita hakan placerades på hans tassar framför honom när han sjunk in i sina egna tankar. Det slog honom, att han inte visste mycket om Iro. Inte för att han brydde sig personligen, men att ha information att ge till Shiva och Kali skulle vara nyttigt, så han inte bara stod där som ett spånhuvud.
     ”Har du syskon?” Rösten var låg, frånvarande. Corson skiftade huvudets position lite så han kunde se åt Iros håll.

Han var glad åt att Corson inte fortsatte irritera honom, det krävdes all hans beslutsamhet för att inte käfta tillbaka mot Corson. Han önskade inte mycket mer än att få munhuggas med Corson... eller huggas för den delen också.
Transens dimma började lägga sig över hans hjärna när Corson plötsligt pratade. Han ryckte till och vände på sig så han kunde se Corson. Inte för att den svartvita verkat intresserad, men fet förvånade honom ändå att Corson ville veta någonting så personligt. Den lila blicken såg forskande på honom i några ögonblick innan han svarade.
"Ja, fyra stycken." svarade han, nästan misstänksamt. Säkerligen fanns det en baktanke med Corsons frågor men säkerligen skulle han bli lämnad om han ställde för mycket frågor. Han var tyst i några sekunder innan han bestämde sig för att faktiskt fråga någonting.
"Du då? Några syskon?" frågade han med en röst som han försökte göra så nonchalant som möjligt.

Corson hummade tankfullt till svars.
     ”Fyra syskon”, upprepade han lågt för sig själv. När Iro speglade hans fråga drog han lite nöjt på smilbanden. Allt hade han syskon nog.
     ”Sju stycken.” Egentligen önskade han att han bara delade blod med några av dem. Vissa var veklingar och han befarade att de en dag skulle dra skam över dem. Men det var ett problem som han fick ta itu med då. Nu handlade allt om honom, och inget fick ta fokus från det.
     ”Så, du levde med dina syskon i den där förbannade djungeln?” Corson var mer än glad att han äntligen slapp den fuktiga luften och eviga ljud av apor, fåglar och insekter. Nej, Kawazatri var inte en plats för honom och han hoppades på att han inte skulle behöva resa tillbaka dit igen på ett långt tag.

Iro kunde inte hålla masken. Hans ansikte föll ihop till en förfärad min.
Sju(!) syskon?
Han som hade tyckt det var illa nog med fyra. Hur hade han stått ut? Hur skiljde sig Corson från sina syskon? Eller var alla lika högfärdiga som han? Det skulle han förhoppningsvis få reda på... eller tja, det berodde på hur man såg på det. Han ville egentligen inte träffa fler Corsons, men han ville fruktansvärt gärna gå med i TBB och då var det bara att gilla läget.
Iros öron vred sig en aning bakåt. Han gillade inte att Corson kallade Kawazatri för Förbannad djungel. Personligen verkade han inte ha vant sig vid kylan eller tystnaden som fanns här norrut och han var inte säker på hur han gillade den.
"Jaa..." sa han osäker på om han skulle fortsätta "... och med mamma... Har du varit någon annan stans än i Kaiwood, här och Kawazatri?" Han var lite rädd för att han frågat för mycket och höll nästan andan i väntan på Corsons eventuella svar. Själv visste han ju inte vad som fanns framför eller runt om dem...

Den kalla blicken vilade på den bevingade när han talade. Fyra syskon och en mor. Corson kunde fråga om fadern, men sanningen var att han inte brydde sig tillräckligt. Istället suckade han bara tungt och positionerade om sig.
     ”Nepp”, svarade han oengagerat. ”Eller tja, har väl varit lite bortom Kaiwood, men inget är bättre än vår skog.” De svarta läpparna drog på sig igen i ett smalt flin. 
     ”Du kommer få se.”

Näha... I ärlighetens namn var han besviken på att Corson inte hade någonting mer spännande att berätta om än slätten dem vilade på. Han suckade tyst och hoppades att Corson inte tog den för vad den var utan bara att han började bli trött, vilket också var sant.
Han hoppades att Corson talade sanning så att han inte byggde upp förväntningar som skogen inte kunde hålla. Men så bodde också den mäktigaste flocken där, och då måste det ju vara en riktigt bra skog. Som svar till Corson brummade han och slöt ögonen. Förhoppningsvis kunde han vila i någon timme nu innan Corson ville att dem skulle fortsätta.

Tystnaden som lade sig var ljuv. Corson ville inte bryta den igen. Istället lät han den tätna och omfamna de två ynglingarna. Med en djup utandning slöt han ögonen för att vila lite. Trampdynorna kände sig nötta och ömma, den timmas vila som de skulle få var behövd. Corson hatade att erkänna det, men inte ens han orkade en oavbruten vandring. De hade gjort det bra ändå, med minimala pauser. Resan hemåt hade gått betydligt fortare än resan ner. Dels för att han längtade efter Kaiwood, men också för att han visste vägen nu. Att blint leta sig igenom landet hade varit en utmaning, men en utmaning han klarat.
     Ett smalt, stolt flin drog över hans ansikte innan han lät sig falla in i ytlig sömn. 

[Avslutat]