Med en nöjd suck sjönk den randiga varelsen ner i sjöns rand. Det söta, lena vattnet smekte den unga kroppen och sögs i djupa tag in genom gälarna längs Modigs sidor. Hon doppade huvudet under ytan, blinkade ett par gånger och sköt sig sedan framåt, längre bort från stranden och djupare ner under vattnet.
     Hon hade vandrat långt, mycket längre än vad hon först väntat sig att någonsin göra på egen hand. Det kändes som en evighet sedan hon lämnat den silverskinande skogen, lämnat Jaro tillsammans med hans flock. Samtidigt så kändes det som igår. Ibland saknade hon den stora hanen, vilken kommit att bli som en fader till henne. Mest tyckte hon det var skönt att få upptäcka landet på egen hand. Åtminstone intalade hon sig själv det.
     Högt ovan sjön lös månskäran bland stjärnorna. Det var en klar natt, sånär som på ett fåtal stackmoln. Modig föredrog att vandra på natten, då solen - trots att dess värme var behaglig - fick henne att torka snabbare. Hon hade redan tidigt när Jaro funnit henne och hon följt med honom lärt sig att hon behövde mer vatten än andra vargar. Det var fortfarande något hon tyckte var konstigt, även om hon hade börjat inse och acceptera varför. Hon hade fortfarande inte mött någon annan varg med fenor.
     Modig stannade inte särskilt länge under ytan, utan sökte sig snart upp mot den gräsklädda stranden på nytt. Där lade hon sig åter i vattenranden, med nosen vilande i gräset. Dungar av träd kantade den lilla sjön. På sin väg ner till vattnet hade havsvargen trampat ner ett helt tjog med ormbunkar och högt gräs. Hur hon än försökt vika de stora fenorna längs sina sidor så hade de fått många små sår från vassa växter, om än inga farliga revor. De sved mest, små ytliga märken. Hon plaskade frånvarande med fenorna i vattnet.

Dagen hade varit lång och seg. De slätten kändes oändlig och bandet av berg i horisonten tycktes knappt bli större. Ibland var det nästan så att ungvargen behövde stanna upp och se sig om för att försäkra sig om att han faktiskt kommit någonvart. Huvudet kändes hett av tankar och intryck. Det låg ett ständig, lågt brusande i öronen på honom. Tursamt nog så gjorde det bristande sällskapet att inga utbrott i irritation eller vrede bubblade upp.
     Utmattad som han var, lade inte unghanen ens märke till det främmande sinnet. Det gick inte att urskilja dess bultande från huvudvärkens slag. Det var inte förrän plaskandet i sjön framför honom som någon annans närvaro blev uppenbar. Corson stelnade till, osäker. Ljudet var alldeles för påtagligt för att kunna vara en fisk – om inte en väldigt stor sådan. De blå ögonen sökte sig över den blanka sjön som speglade himmelen nästan perfekt, förutom rörelserna som rörde upp små vågor över ytan.
     Längs den gräsklädda vattenbrynet tycktes ungvargen skymta en gestalt. Tvivlande på sin egen syn tog han några steg närmare. Huvudet var tungt och uttröttat, det gjorde det svårt att koncentrera sig.
     ”Hallå” sade han högt och ljudligt – inte ett fullfärdigt rop. Öronen var vaksamt riktade framåt och svansen hängde orörlig bakom honom. Det var svårt att urskilja någon doft, då sjöns söta doft maskerade varglukten. För trött för att koncentrera sig eller anstränga sig, tog han några steg framåt.

En främlings röst fick Modig att snabbt höja huvudet. Vattnet skvalpade runtom hennes hals och bröst. De stora fenorna vek sig in mot kroppen med ett kort plaskande. Taggarna reste sig hastigt över havsvargens hjässa och nacke, förvånat och något osäkert.
    "Hallå?" svarade hon rösten, och stirrade ut över gräset och ormbunkarna. Efter att ha sökt lite med ögonen fångade hennes blick en mörk skepnad som rörde sig en liten bit bort. Hon reste sig långsamt upp i vattenbrynet för att se bättre. Vattnet droppade från hennes slätpälsade kropp.

Blicken hängde dröjande kvar över sjön. Den återspeglade himmelen klart som en spegelbild. Snart befriade sig en vargs gestalt längs strandkanten. Trots nattens dunkel kunde ynglingen urskilja dess konstiga former och taggar. Corson stelnade till i sina steg och mötte en blå blick i anletet på främlingen.
     ”Vad är du för något?” En mild avsky gick att urskilja ur hans stämma. Ett osmakligt och något förvirrat uttryck spelade i hans ansikte.

Främlingen som uppenbarade sig var mörk och högre än hon själv. Frågan som lämnade den andres läppar bar en ton som fick Modig att dra tillbaks hakan och resa taggarna högre över nacken. De stora, flikade fenorna slogs ut från hennes sidor för att göra henne så stor som möjligt. En starkt butter min spred sig över hennes anlete.
    "Vad är Du för något?", utbrast hon innan hon hann hejda sig själv. Han var en varg, det var uppenbart såväl av formen som doften. Hon ångrade dock inte orden utan lät dem hänga medan hon gav främlingen en hård blick.

[Corson goes: ]

Främlingens form ändrade sig. Taggar och vad som liknande stora konstiga blad spretade ut sig. Det kändes nästan en aning hotfullt, men Corson stod kvar. En föraktfull fnysning lämnade honom i följd av kontringen.
     ”En vanlig varg, uppenbarligen” Corson mötte den hårda blicken med en högfärdig min.  ”Du däremot, ser jättekonstig ut. Förskräckligt fult.” Unghanen ruskade lite på huvudet som att han kände sig äcklad av hennes utseende.  Det påminde dock lite om Armageddon som hade haft en liknande kam över huvudet.

Hanen ruskade äcklat på huvudet, och hans kommentar fick Modigs blick att smalna av. Hon drog in luft i lungorna och spände förnärmat ut bröstet.
    "Hellre konstig än så simpel att ingen kommer komma ihåg dig", svarade hon vasst. Hon tänkte ignorera att han hade kallat henne ful. Hon såg i alla fall inte ut precis som vem som helst. Den där främlingen skulle hon lätt blanda ihop med andra svarta vargar.

"Ha!", svarade han åt hennes svar. "Jag bryr mig inte om andra inte minns mig för mitt utseende," Corson höjde stolt huvudet. "De kommer minnas mig för min storhet!" Svansen höjdes med hans ord. Drömmen om att en dag ha samma makt som Shiva genomsyrade honom med en känsla av triumf och självsäkerhet. Han var helt säker på att han en dag skulle styra Kaiwood som deras konung - han och hans syskon.
     Tankarna om den drivande drömmen tog honom tillbaka till verkligheten, och hans nästa mål. Att utföra uppdraget och lyckas. Om han skulle göra det kunde han inte låta sig distraheras av fula fiskvargar, eller vad som helst annat.

Modig höll tillbaks ett skratt. "Du är ganska liten jämfört med många jag sett", kommenterade hon och kämpade för att inte fnittra. Visst var hanen större än Modig själv, men han var väldigt liten om hon jämförde med Jaro.

Återigen fnös han. ”Du fattar ju ingenting”, sade han med en ton som nästan var lite uppgiven samtidigt som han himlade med ögonen. ”Det finns ingen mening för mig att fortsätta denna onödiga konversation. Din hjärna är lika liten som en ärta ju”, klagade han. Corson rätade lite på sig och backade undan några steg, redogjorde sig för fortsätta. Ynglingen kastade bara en snabb blick på fiskvargen innan han med höga steg satte av framåt igen. Egentligen var det något lite intressant med främlingen, men det skulle han aldrig erkänna. Om än ett smalt omedvetet flin trädde över hans läppar när han lämnade Modig bakom sig.

Hanens uppretade svar och nästan uppgivna stämma gjorde det om möjligt ännu svårare för Modig att hålla tillbaks skrattet. Liknelsen mellan hennes hjärna och en ärta påverkade inte havsvargen. Hon visste inte vad en ärta var, men med tanke på hur han sade det som antog hon att det var något litet.
    När hanen vände om och gick - han kastade en blick över axeln som om han nästan inte var helt säker på om han skulle gå eller inte - när han gick följde Modig honom med blicken. Hon hade velat ropa något efter honom gällande hans höjd, men kunde inte komma på något bra snabbt nog. Ögonblicket var över för hastigt, och om hon ropade efter en så lång paus skulle det märkas att hon behövt tänka för att komma på något klyftigt. Så istället höll hon tyst. Ett smalt flin spelade över läpparna.
    Bara en kort stund efter att främlingen försvunnit tog sig Modig upp ur vattnet igen för att själv fortsätta sin egen vandring.

[Avslutat]