Klimatet hade förändrats markant sedan hennes besök i den då döda skogen. De livlösa träden som då brett ut sig över platsen var ersatt av svampar i olika storlekar. Adena hatade känslan av att känna sig så liten bredvid dem, men ändå ryckte det illmarigt i hennes läppar. Tanken av hur skogen stått i brand på grund av hennes och Dracos vilda dans fick elden inom henne att spraka till. Det var den elden som skapat de som nu sprang ett par meter framför henne. Fiir och Cahkat. Adena hade varken hört eller sett skymten av deras far, och bäst så. Det sista hon behövde var en man som sade åt henne vad hon skulle och inte skulle göra med sina ungar.
    Inferon var noga med vart hon placerade sina tassar då marken under dem var både blöt och fuktig. Det var en antydan till att vatten när som kunde öppna sig under dem, det hade hon efter ett antal gånger lärt sig - och nu hade hon ingen lust att smutsa ned sig.
    Valparna framför henne hade inte den erfarenheten och verkade inte ha det i tanken. I samma stund hon hörde ett högt plask som ekade mellan svamparna höjde hon på huvudet. Ett oimponerat uttryck klädde hennes sargade ansikte när hennes blick skymtade Fiirs huvud i en stor pöl. På kanten över henne stod Cahkat, men marken under honom bröts ned under honom, och flyttade han sig inte skulle han få göra sin syster sällskap.
    Ett rått skratt rullade ur hennes bröstkorg. Nåväl, de fick lära sig den hårda vägen.
    "Fiir, jag trodde mig mer om dig." 

[Kom och bada kids, öppet för andra också om någon vill hoppa in!]

Den lilla inferovalpen skuttade efter sin mor bland dom stora svamparna. Jämtemot honom så var dom gigantiska, jättelika med sina stammar och breda hattar. Dom blåa ögonen var vidöppna och såg upp emot hattarna som skymde himlen ovanför dom. Han hade sett vanliga små svampar, även dom nya för honom. Efter att ha provat slickat på en och mått dåligt en hel natt, nästan blivit lämnad så lärde han sig att inte röra dom. Iallafall inte dom röda med vita prickar. Dom smakade inte bara dåligt men fick en att må riktigt pyton, hjälpte inte att hans mamma kallade honom för alla möjliga ord och såg nästan ut att njuta av det. Hade han inte mått så dåligt så hade han nog bränt bort några morrhår på henne medans hon sov. 
Med nöjda små skratt hoppade han i dom små pölarna så det skvättade vatten om honom, dom ljusa tassarna var snart brungråa av smutts och även den lilla magen. Adena såg ut att vara på lite halvdåligt humör så han höll sig längre bak för att inte råka stänka vatten på henne, att Fiir var i vägen gjorde honom inget. Hon såg redan ut som en smuttslort ändå. Surt skyndade systern på stegen och hamnade lite före honom och Cahkat fnös lite irriterat, små mörka moln lämnade den ljusa nosen. Precis när han tänkte sura ihop så föll Fiir igenom marken och försvann i ett plums. Med skrattet i halsen gick Cahkat fram till kanten av pölen och såg ner på sin dyblöta syster, skrattet rullade i halsen och han satte sig ner och skrattade så det ekade bland svampträden. "Du skulle ha sett ditt nylle!" tårarna rullade längst kinderna och med ett brett flin torkade han ena kinden med den smutsiga lilla tassen. 
Marken under honom började röra sig och valpen hann inte riktigt tänka efter eller vara nog snabb på att hoppa bak för att undvika att åka i. Istället spändes bakbenen och han hoppade i, landade mer eller minder på systern och skrattade högt.

[Cahkat gillar vatten ok!]

Stanken av stillastående vatten och svamparna runtom var kväljande. Det här området var så olikt öknen det bara kunde bli, med gott om vatten och färgsprakande växter, och Fiir hatade det. Hatade det av princip, men allra mest för att det var blött. Marken var mjuk och obehaglig under hennes tassar. Vatten och alger läckte upp mellan hennes tår för varje steg. Hon hade automatiskt ökat takten i ett försök att komma bort från det, men det resulterade bara i att det skvätte mer runt henne när hon skyndade framåt.
     Att hennes idiot till bror verkade leva livet när han hoppade och stänkte vatten runt henne gjorde inte saken bättre. Han var nästan mer brun av lera än något annat vid det här laget. Fiir hade skällt åt honom flera gånger redan, och blottade tänderna varje gång han skuttade närmre, men det var som att han inte fattade vinken. Inte för att det var ovanligt. Fiir tyckte att hennes bror alltid var lite frånvarande i huvudet. Som att han trodde att han var något. Inte för att de hade så mycket att jämföra med.
     Fiir skyndade över vad som såg ut som en fallen gren, men som ruttet sjönk ihop under hennes tassar när hon trampade på den. I sin hast att komma undan från det äckliga underlaget så märkte hon inte att mossan på andra sidan om grenen verkade ligga på vatten snarare än fast mark. Hon försvann helt ner i sumphålet med ett ljudligt plask. Svart lervatten sköljde in runt henne på alla sidor, kallt och vidrigt och tjockare än det borde vara. Hon kunde inte känna botten, men lyckades få tag på något lerigt, trådaktigt med framtassarna som var tillräckligt fast för att låta henne häva sig uppåt igen. När hon bröt upp ovan ytan så möttes hon av Cahkats skratt.
     Fiir sprattlade förargat i ett försök att nå en kant på sumphålet som inte sjönk ihop under henne när hon försökte dra sig upp igen. Innan hon lyckats så hoppade hennes bror ner i hålet med henne, och landade ovanpå henne så att hon sjönk ner igen. Med en vass morrning, som mest blev ett bubblande hot i lervattnet, lade hon tassarna på brodern och tryckte undan honom. Hon tog stöd mot hans kropp och försökte trycka ner honom under ytan för att själv kunna ta sig upp. Så snart som hon fick tag på kanten igen så hävde hon sig upp ur sumphålet, och sparkade mot brodern bakom sig på vägen. Spottande och fräsande stapplade hon upp på fast – eller åtminstone fastare – mark en bit bort. Hennes annars eldfärgade fäll var nu helt svart av en oidentifierbar träsk-sörja, och fläckad av mossbitar som fastnat i pälsen.
     "Din äckel-idiot!" Hon svor mot brodern, som verkade ha alldeles för roligt på den här platsen. "Din- din- Jag hoppas du drunknar! Du din-!" Fiir spottade efter Cahkat, och ruskade på sig i ett försök att bli av med sörjan. "Jag hoppas du sväljer nått äckligt och får tarmvred!"
     Som att hon plötsligt blev medveten om moderns närvaro igen så såg Fiir upp på Adena, med samma förargade min. Hon försökte säga något, men kom inte på något tillräckligt bra i sin plötsliga ilska, så det slutade istället med ett ordlöst "Åååh!" som övergick i en morrning, innan hon vände sig om och stelt försökte stappla bort från situationen.

Adena höjde oimponerat på ögonbrynet när Cahkat skrattandes valde att hoppa ned i det smutsiga lervattnet snarare än att försöka ta sig undan mot fastare mark. Hade han slagit i huvudet? Hur kunde han avsiktligt vilja smutsa ned sin vackra päls? Den, som alltid såg ut att brinna av eldens färger, likt Fiirs och hennes egna. Eller ja, Fiir var inget strålande exempel nu när hennes annars vackra päls också var full av smutsig sörja. Det var en skam, och det skulle hon allt förklara för dem när de väl hittat ur denna underliga plats.
    Den brinnande blicken förflyttades till dottern som närmade sig. Hennes vrede tycktes nästan möjlig att ta på.
    "Såja såja, Fiir," Adena gav henne ett snett leende samtidigt som huvudet sänktes närmare hennes. Det var inget vänligt eller moderligt leende utan mer likt ett skrattretande med en hint av besvikelse. "Du lär dig nog en dag ska du se."
    Adena sträckte på sig och såg över axeln där sonen fortfarande plaskade runt.
    “Cahkat skärp dig. Kom nu, om du inte vill lämnas kvar." Hennes röst var skarp, men utan att se om han tog till sig orden vände hon blicken framåt och styrde stegen framåt. Hon hade ingen tid att lägga på eftersläntande ungar.
    Den vuxna inferon hann ta ett par kliv innan en idé slog henne. Ett illmarigt leende spred sig på hennes läppar och hon såg mot sina två barn. De återstående lågorna.
    “Vet ni vad? Ni kanske kan lära er en läxa här. Led vägen. Klarar ni det är det till er förtjänst. Ramlar ni, eller i värsta fall, jag i, så får ni se på konsekvenserna.” Adena behövde inte förklara vad konsekvenserna skulle vara för att de skulle förstå. 
    “Seså, vem tar täten?”

Fiirs reaktion fick Cahkat att le brett, från öra till öra. Med ett lätt hissande skratt började han klumpigt att klättra upp ur den djupa tröga pölen. Allt i den lilla kroppen gjorde ont och han var trött men det säga till modern var inte någon han direkt såg fram emot så lät sig hållas och fortsatte framåt. Tack och lov så höll dom roliga pölarna och systerns bittra humör det mesta av tröttheten borta.
Med några sega steg sträcker han på sig för att sedan skaka av sig det värsta av leran och vattnet, han luktade allt annat än gott men så länge det störde Fiir så var det värt det. Då var nästan vad som helst vart det. Med ett nöjt leende lunkade Cahkat upp bredvid sin mor och tittade kort på henne och sen på Fiir som surt fortsatte att stampa framför dom. Snabbt skyndade han på stegen och tänkte noga på vad Adena precis hade sagt. Åkte hon i så ville han inte vara i närheten för att bli biten eller trampad på, inte heller ville han gå speciellt nära systern då hon var lika sur som deras mamma. Han förstod verkligen inte varför dom ständigt var så bittra och sura, kanske alla tjejer och kvinnor är så. Förhoppningsvis så är det bara hans familj som är så lättretliga.
Försiktigt höll han ett avstånd från sin mor och från sin illaluktande syster, satte tassarna på så torra ytor han fann och hoppades att varken han eller Adena åker i. Skulle Fiir åka igenom så skulle hon fungera väldigt bra som en stock att gå på och han skulle få se hennes mycket roliga uttryck igen.

… så får ni se på konsekvenserna.
Fiir hatade stygnet av rädsla som moderns hot väckte i henne. Adena hade aldrig varit en snäll förälder. Fiir hade inget att jämföra med, ingen kunskap om att det fanns andra sätt att vara förälder på, så för henne var det självklart att hot och våld var en del av uppfostran. Hon var uppvuxen med övertygelsen att det stryk hon fick var förtjänat. Hennes eget fel. Något som skulle lära henne göra bättre ifrån sig. Det gjorde inte att hon gillade det. Hon avskydde det faktiskt, och gick det att undvika ville hon helst. Hon hatade att göra fel.
     Hon hatade sin bror också. Idioten som inte förstod när situationen krävde allvar. Som hade alldeles för roligt åt hela det här äckliga landskapet och stanken det bar med sig. Hon kunde se hans löjeväckande plyte ur ögonvrån. Han höll avstånd nu, säkerligen enbart för att Adena hotat dem, men hon litade inte på att han inte tänkte hitta på något. Ett sätt att sänka henne. Lämpa över det på Fiir och skratta som han brukade. Hon önskade verkligen att han skulle försvinna i ett hål och aldrig komma upp igen.
     Det blev Fiir som höll täten. Hon hade redan stampat i förväg innan Adena gett dem frågan, och Cahkat verkade inte på väg att rusa förbi henne. Hon sparkade ut med tassarna åt sidorna när hon gick, och försökte skvätta bort mer av vattnet som hängde i hennes päls. Leran mellan tårna. Äckligt. En lång stund passerade i relativ tystnad, medan Fiir ledde dem framåt under färgglada svamphattar och runt stora, mjuka stammar. Efter att ha klättrat över resterna av vad som kanske varit träd, eller bara förhårdnader i torven och mossan, så kom de ut från under några skarpt lutande svamphattar som skymt deras sikt. Rakt in i ett stråk av dimma. Eller kanske snarare stoft, för när Fiir andades in så kittlade det hela vägen upp i nosen och hon tvingades nysa hårt flera gånger. Vid alla Gudar, så hon hatade det här stället.
     Förargat satte Fiir eld på luften framför sig. Den fuktiga marken fräste under hennes tassar, och bränt stoft virvlade ut åt sidorna, där det blandades med resten av svampsporerna i luften. Elden flammade bara ett ögonblick, innan Fiir släckte den med en morrning och envist fortsatte rakt framåt. Distraherad av sin egen blossande ilska så försvann tillfälligt den försiktighet hon tidigare haft, och hon testade inte längre marken hon klev över. Hon ville bara komma förbi stoftet så fort som möjligt. Hon var redan så blöt att hon inte tänkte på vattnet som porlade upp mellan hennes tår för varje steg. Mjukheten under tassarna var för hennes lätta valpform inget problem.

Med lugna och samlade steg följde hon efter de små miniatyrerna av henne själv. Rädslan som lämnades i spåren efter dem gick inte att ta miste på, och det gav henne ett sting av eufori och adrenalin. Det var det hon kanske uppskattade mest av att ha valparna i närheten - att veta att de alltid kunde råka illa ut av hennes bevåg.
   En plötslig dimma lekte nyfiket i höjd av deras knän och ett förtjusande minne rusade förbi henne. Det var trots allt för dimmvargen som de färdades genom den här underliga skogen, även fast hon inte tänkte erkänna det för varken sig själv eller någon annan.
   Adena hann tänka hur förvånansvärt bra det gick innan marken gav vika under hennes tassar. Vattnet sköljde in under henne, och hon sjönk. En blandning av ett morrande och ett grymtande hann släppas fram mellan hennes läppar innan hon sjönk allt djupare ned i det smutsiga vattnet.
   Ilskan blossade upp inom henne och hennes ögon tycktes brinna av hat och avsky. Adena lyckades få ett grepp med framtassarna och hävdade sig själv upp. Hennes annars så vackra och extraordinära päls var dränkt av lervatten och bitar av mossa hade fastnat - och värst av allt luktade hon illa.
   “Du din…” Rösten var skrämmande samlad, men dröp av en ilska som kunde ge kalla kårar. Innan hon hunnit hindra sig själv hade ett brinnande klot av eld avfärdats mot dottern.

Det tog ett ögonblick innan Fiir kopplade det ljudliga plumset med faktumet att hennes mamma fallit genom marken och ner i ett sumphål. På de korta sekunder som följde hann alla möjliga tankar passera i hennes huvud. Förvåning, över att Adena plötsligt bara försvunnit när hon vände sig om efter ljudet. Insikt, och en snabbt följande rädsla. Blandad skräck inför moderns vrede, och en slags rädsla för att samtidigt bli av med henne. Fiir visste inget annat än en värld med Adena där. En liten del av henne var lika delar skadeglad och övervägde att springa därifrån så snabbt benen bar henne, samtidigt som en annan skrämdes av idén om att bli ensam.
     Och sen var sekunderna över. Adena slet upp sig själv från hålet igen, nu täckt av samma vidriga sörja som de båda valparna, och riktade sin fulla vrede mot Fiir. Dottern kurade ihop sig på marken, med svansen långt in under buken i väntan på ett bett. Men Adena, som knappt hunnit upp ur sumphålet innan hon gick till anfall, anföll inte med tänderna den här gången, utan eld. Lågorna slog emot Fiir och omslöt henne med brännande värme. Glödande och het. Och svepte sedan av henne igen, på samma vis som hennes broders eld gjort många gånger förut. Fiir kikade förvirrat fram från bakom tidigare hopknipna ögonlock, till synes oskadd.
     Lika fort som hon insåg att hon fortfarande var orörd så sparkade flyktinstinkterna igång, och Fiir vände på fläcken och sprang.

[Hoppar lite fult in innan Cahkat eftersom att Fiir är den som blir eldad ]

Adena förväntade sig ett gällt skrik eller någon typ av reaktion på elden som omöjligt kunde missa dottern. Hon missade aldrig. Hade Fiir vant sig vid smärtan, på det sättet Adena själv lärt sig behärska den i viss grad?
    Tystnaden som följde fick henne att hugga blint i luften, och med obarmhärtiga steg närmade hon sig Fiir. Vid närmare anblick insåg Adena att elden inte ens krökt ett hårstrå på dotterns päls. Kunde det…? Det var på samma sätt hennes egen bror reagerat när de varit valpar. Det var en blandning av irritation och stolthet som växte sig fram på hennes läppar.
    Innan hon hunnit öppna munnen för att tala hade dottern pressat sig upp från marken och vänt dem ryggen. Fegt. Det var något de behövde arbeta på.
    Adena knyckte på nacken och vände bak huvudet mot sonen.
    “Ska du inte följa efter din syster?”