Luftfuktigheten kunde nästan tävla med Kawazatri, något han skulle ha skrattat åt ifall någon berättat det för honom innan han kom hit. Den forna döda skogen var helt dränkt i vatten och sankmark, och istället för de döda träden som tornade sina spretande fingrar över himlen fanns det nu enorma svampar. Olika färger och former och vissa var lika stora, om inte större, än träden som huserat här innan. Ett mer bisarrt område hade han aldrig ens kunnat drömma till sig.
 Tassarna sjönk i sankmarkens leriga vatten, var han inte försiktig kunde han med lätthet föreställa sig hål djupa nog att omsluta honom hel, som det var nu hade han redan lera upp till armbågarna och en del på magen. Efter att ha varit oförsiktig tidigare i sin förundran av svampskogen. Samtidigt som han ville ut så snart som möjligt, så var så oändligt nyfiken på området.
 Om luften fylld med sporer inte gjort det så mycket svårare att andas hade han kanske utforskat ett tag. Som det var hade han istället bråttom till att nå andra sidan. Acherati var utan tvekan en trevligare plats, om än inte lika drömlikt ofattbar.

[Öppet eller Ensam inlägg]

Cleo hade lämnat Acherati och hon kände inte för att återvända. Det var inget hem längre. Familjen hade splittrats trots att det varit något hon aldrig velat skulle hända. Men det hade hänt. Cleo var ensam. Hon har aldrig varit ensam tidigare. Även om hon många gånger proklamerat att hon minsan skulle kunna klara sig ensam. Hon var en överlevare ut i klospetsarna, och föräldrarna har förberett dem väl för vuxenlivet. Men föräldrarna var borta nu. Det kom aldrig tillbaka den där dagen. Det var så olikt dem. Cleo ville vara ensam...
Därmed hade hon lämnat Acherati. Berättelserna om Numoori ledsagar henne. Hon hade flugit länge då hon lagt märke till underliga ting nere på marken. Luften var tjock av någonting och Cleo använder sin vind för att rensa luften omkring sig. Hon landar på någon stor och runt yta som känns underligt mjuk under tassarna. Äcklat gör hon en grimas och går fram till kanten. Under henne och omkring henne spretar fler av dessa underliga ting upp ur marken och även upp ur varandra. Vad är det här för ställe? Driven av nyfikenhet hoppar hon ner till marken. Istället för att landa på fast mark sjunker hennes tassar ner i marken. Med ett överraskat tjut står hon tillslut ner till magen i sankmarken.
"Vad är det HÄR?!" Utbrister hon och ger ifrån sig ett äcklat kvidande.
"HJÄLP!" Hittills har hon inte mött på en annan levande själ, men så har hon då även tagit fågelvägen hit. Men hon hoppas att hon inte är ensam här. Då inser hon genast att det var ju ensam hon ville vara. Det var därför hon lämnade Acherati. Mödosamt börjar hon försöka dra upp benen ur den motsträviga marken. Vingarna står ut från ryggen och flaxar till då och då för att försöka få upp sig själv från den här fällan.

Han hade spenderat lång tid i staden, men när han inte kommit mycket längre så valde han tillslut att resa ett varv runt Numoori. Han kunde trots allt återvända igen. Han kanske till och med skulle komma på nya och bättre frågor om han lät sin hjärna tömmas lite. Lättare sagt än gjort.
Hans hjärna var nog inte menad att vara tyst. Likt en haj så skulle han nog sluta andas om han stannade till alldeles för länge i sin tanke gång. Sen hade han inte träffat Etain på länge. En känsla han inte kände ofta befann sig i hans bröstkorg. Oro. Han hoppades att vännen mådde bra. Kanske hade hon tröttnat på den nomadiska livsstilen och äntligen hittat tiken hon drömde om att slå sig ner med. Han skulle behöva hitta någon annan varg att dela konspirationsteorier med då.

Han hade beslutat sig att gå ett tag på bar mark. Ett par insekter hade passerat honom som han aldrig innan sett och han hade koncentrerat sig helt på de små bevingade varelserna. Tillslut hade de lett honom till ett område han inte kände igen. Stora svampar växte ur marken och formade en skog han aldrig tidigare sett. Fuktigheten attakerade direkt hans päls och sporerna i luften fick honom att nysa ett flertal gången innan han vande sig vid känslan. Det var magiskt och varmt. Han kunde titta in i svamparnas hålor och se små amfiber eller insekter gömma sig i dem vilket fick honom att le stort. Så enkelt skulle han kunna förstöra deras dag för hans eget nöje, men han fann inget intresse i det.

HJÄLP!
Det tog ett par sekunder för hans hjärna att bearbeta ljudet av en annan varg. Han hade trots allt inte träffat någon än i svampriket och han gick nyfiket mot ljudet. Försiktigt stegade han över marken, använde vingarna för att sprida ut sin vikt och inte sjunka för mycket innan han tog nästa steg.
Runt en särskilt sötdoftande svamp fann han vad han kunde anta var vem ljudet kom ifrån. En befjädrad varg som antigen hade väldigt korta ben eller hade sjunkigt ner en bra bit på en extra mjuk del av mark.
"Du måste skapa luft runt benen innan du kan ta dig ut." Sade han lungt till vargen. Han försökte inte dölja sitt flin. Inte för att han tyckte att situationen var rolig, men för att han alltid bar flinet omedvetet.

Inte hann han långt innan han hörde ett plask, och kort senare ett desperat rop på hjälp. Bekymrat rynkade han pannan och ändrade riktning så snabbt han kunde. Redan innan han ens hunnit fram kunde han ana vad det var som hänt, någon som inte var familjär med underlaget hade troligen fastnat i gyttjan. Rösten lät ung också.
 Som gissat nådde han fram till platsen, just när en annan främling var till att tala. Ord som föga hjälpte den panikslagna ynglingen som satt fast ända upp till buken, och sjönk lite till varje gång hon desperat försökte komma loss.
 "Lugna ner dig" manade han och kravlade upp på en säkrare bit mark och försökte utröna situationen. Hade det varit en bit sunken mark i Kawazatri hade det varit lätt. Bara hitta en stock eller lian och håva upp dem. Här var de mest omringade av mjuka svampar som han tvivlade stark på kunde hjälpa.
 "Ju hetsigare du kämpar ju mer kommer du sjunka" fortsatte han med en varm röst. Sneglade på Drakargen som verkade vara lite för lugn för situationen och, förutom sin kommentar, inte gjorde mycket för att hjälpa den yngre tiken.
 "Du har vingar, hitta något stadigt nog att hjälpa henne med" det fanns en auktoritet i hans röst, en självsäkerhet som bodde även i hans anlete. Blicken stannade inte länge på den gröna utan återgick till tiken i gyttjan.
 "Se på mig, stå still, du klarar dig" han fortsatte med en lugn stämma och hoppades att hanen hade vett nog att lyssna. I huvudet bad han en bön för den unga, medan han talade lugnande med henne. Frågade henne frågor, som hennes namn och vart hennes familj befann sig för att distrahera henne ifrån rädslan och gyttjan som omgav henne.

Leutwin lyssnade motvilligt på Navus(vilken snobbig liten skitunge den där röda saken) och tillsammans hjälpte de Cleopatra ur gyttjan, Efter att ha sett till att hon var okej, och en snabb välsignelse så lämnade hon dem bakom sig.

Avslutat