Han var uttråkad. Det valpiga sinnet hade fått honom att gå sin väg. Ut på nya äventyr. Det kändes som att den stora skogen på något vis var för liten. Den såg likadan ut vart man än vände sig, varesig man var vid lyan eller så långt bort som han någonsin gått. Och den här natten hade han bestämt sig för at gå långt. Kunde han skulle han se kanten av skogen bara för att se ifall pappa hade rätt och hela Numoori inte bara är som denna skog.
Så han gick.

Kroppen var fortfarande väldigt mycket barn och han snubblade ibland över sina egna växande tassar. Vingarna flaxade men skulle inte lyfta honom än på länge. Vingarna gjorde honom faktiskt arg. Varför kunde dem inte bara bära honom? Så som mammas vingar bar henne. Det var inte rättvist! Visst kunde han glida lite om han var tillräckligt högt upp, men han kunde inte lyfta direkt från marken. Muttrande hoppade han ner från en rot med vingarna utsträckta, ingenting hände.
Solen började gå ner och skogen blev varmare i tonen, men han tänkte inte vända, ännu kände han igen sig och det gick inte för sig! Skogens invånare började väsnas mer, apor skrek på sina barn och diverse nattdjur vaknade till liv. Iro var inte rädd för ljuden, han hade hört dem hela sitt liv och kunde lätt göra det till ett bakgrundsbrus som inte störde.

[Pax till Corson, come take me away]

Dagarna var fuktiga, kvava. Vätan kunde pärla sig över de breda bladen om än det inte regnat på flera dagar. Luften var så tung att det ibland kändes som om andan var tappad. Skymningen var kommen, och det syntes på omgivningen när skuggorna började växa ur sina mörka hålor samtidigt som det kändes i ungvargens huvud. Käkarna var så hårt sammanpressade att man kunde se hur det spände i hela hans anlete – frustrerad, irriterad och trött på det kryllande livet från omgivningen. En rad av svordomar upprepades gång på gång i hans huvud.
     Ett sinne, övermäktigt alla andra, slog emot hans sinnes gränser. En varg, ung, yngre än honom. Ensam. Varför? Bruset i hans huvud kunde efterlikna fåglarnas konstanta kvittrande. Efter ett tag var det helt omöjligt att skilja dem åt och de bildade bara en massa av melodier – i hans fall ljusglimtar. Det värkte i hela hans skallben.
     Trots att Corson med måtta försökte spåra efter valpen så tog det längre tid än väntat. Inte förrän mörkret nästan lagt sig över skogen och eldflugorna börjat dansa kring träden stampade han ut i vägen, bara några meter framför den mörka, bevingade ynglingen.
     ”Hallå.” Valpens medvetande var så starkt att alla andras tynade bort i jämförelse. Tystnaden skänkte honom ro. Ett flin som blottade de mjölkvita tandraderna klöv hans stela anlete i två. Det var inte ett vänligt eller glatt leende, snarare ett lömskt. Det var länge sedan han hade fått nöjet att skoja lite på hans vis.
     ”Vad gör en ensam yngling alldeles ensam här ute? Det börjar mörkna vet du.” Samma ihärdiga smil höll i sig och de vita ögonen sökte rätt på valpens lila i det mörka anletet inramat av horn på vardera sida.

Mörkret hade nästan lagt sig och den lilla hade inte slutat röra på sig. Det var uppenbart att han skulle sova någon annan stans än hemma inatt, men det brydde honom inte. Han var ute på nya äventyr och ville inte tillbaka, inte än.

När den större valpen plötsligt var framför honom stannade han och såg upp i dennes ansikte. Han hade märkliga vita markeringar i ansiktet och på ena frambenet. Ett leende som Iro inte gillade hade delat främlingens ansikte.
"Jag vet att det börjar mörkna, det är lite svårt att missa." svarade han och såg kritiskt på den andra "Och vad jag gör ute själv tror jag inte spelar någon roll, faktiskt." han mötte främlingens blick och rynkade lätt pannan. Han vek in vingarna längs sidorna och kikade på främlingen. Mönstrena på den andra var väldigt intressanta och den nyfikna delen av valpens medvetna ville veta mer så han satte omedvetet en utav tassarna längre fram.
"Vem är du?" frågade han och lade huvudet på sned. Främlingens päls var tjock så han verkade inte komma från den här skogen... Han var från utanför skogens gränser. Spännande.

Attityden från valpen fick honom att ogillande dra på läpparna. Öronen vinklades något frustrerat tillbaka och han grymtade till svars. Ynglingen var en fåne om han trodde att han hade något att säga till om.
     ”Jag är Corson”, svarade han kort. Under andra omständigheter hade han velat presentera sig som son till Kali, ättling till BloodBlossom, systerson till Kaiwoods konung. ”För övrigt ett namn du borde komma ihåg. För en dag kommer jag vara kung över det här landet.” Det fanns ingen antydan till att han skämtade, vilket han inte gjorde heller – för honom var det den enda framtiden han hade. Efterträdare till Shiva. Annars kunde han lika gärna dö under detta uppdrag. Om han inte skulle kunna hedra sitt släkte och familj kunde denna valp lika gärna slita ut hans innanmäte nu.
     ”Och vad är du? Fågel, varg eller get?” Ett hånfullt flin fick de vita tänderna att blottas, kantad av de mörka läpparna. Valpen hade både vingar och horn, vilket i sig kanske inte var så konstigt, men Corson drog sig aldrig för att driva med någon.

Iro studerade främlingens uttryck och insåg att denne inte verkade gilla hans svar, någonting som fick den bevingade att dra på läpparna. När den andre presenterade sig blev han fundersam. Han hade sagt att han skulle bli kung över detta land... men det stämde ju inte... Shiva var ju kung, och så som pappa berättat skulle ingen kunna slå ner Shiva.
"Tror du verkligen att du skulle klara att besegra Konungen?" frågade han skeptiskt och sneglade från öronen och ner till tassarna på främlingen med ett flin på läpparna "Jag tror du behöver bli lite större först." Han var lite stolt över sin förolämpning och fortsatte flina mot främlingen. Dem var nästan lika stora trots att främlingen verkade äldre än honom... kanske inte jättemycket äldre, men ändå äldre.
När Iro fick sitt svar fick hans ansikte genast ett tjurigt uttryck. Vilken förolämpning! Han var varken get eller fågel, det kunde ju vem som helst se!
"Varg!" sa han tjurigt och plutade lite med underläppen.

Ett högfärdigt fnysande lämnade honom åt valpens skeptiska sätt.
     ”Självklart inte!” Irriterat himlade han med ögonen. ”Jag kommer ärva den.” Rädd att ha sagt för mycket avslutade han sin mening. Om han avslöjade sin identitet för denna yngling kunde han riskera att förstöra hela uppdraget. Denna valp kanske tillhörde Isil Anar, inte för att han luktade det minsta som dem – kanske var han en spion.
     ”Vad vet du om kungen, förresten?” Sade han, ignorerade hans förolämpning trots att den fick honom att smälla ihop käkarna hårt. Storlek är inte allt, tänkte han surt. En misstänksam min klädde hans anlete när han såg begrundande på den bevingade. Fanns det någon annan som använde sig av den titeln som konung härikring? Någon som försökte konkurera med den rättmätige av den tronen? Det skulle han behöva rapportera, om så var fallet.

Ärva den? Vem var den här valpen egentligen? Om han på något sätt var besläktad med Konungen var han långt hemifrån... Och Iro ville hemskt gärna veta varför. Han ville veta mer om den här besläktningen och såg med nytt ljus på främlingen. Iro sa ingenting, ville komma på något sätt att få reda på mer om denna varg innan han fortsatte på just det spåret.
Han blinkade långsamt innan han började tala.
"Inte så mycket, bara att han heter Shiva, är Kaiwoods konung och att han inte är någon man ska bråka med, TBB är bara för tuffa vargar." sa han och studerade främlingen. Han funderade på om det var värt att säga någonting om pappa som hade lärt honom allt han visste om kungen men valde att behålla det för sig själv ett tag till. Vad han visste låg Kaiwood långt bort.

Vad Iro kom att berätta förvånande honom. Ett perplext uttryck spelade över hans anlete kort innan han kom på sig och den stela, något bittra minen åter tog form. Trots att det kändes som att han vandrat en evighet bort, så kunde han infinna sig i att andra här, även de, visste om Shivas mäktighet. Det var inte mer än rätt.
     ”Du är inte så dum som du ser ut.” Ett nöjt flin sträckte sig över hans läppar. ”Du gör rätt i att beundra hans storhet.” Corson såg nöjd ut, precis som han kände sig. Den här getvalpen visade sig inte vara så outhärdligt korkad som han såg ut att vara.
     ”Och med det, så tänker jag presentera mig med min rättmätiga identitet.” Corson höjde huvudet stolt och såg på valpen med en högfärdig blick. ”Jag är Corson, son av Kali, ättling till BloodBlossom och självaste systerson till Kaiwoods konung.” Det var ingen tvekan om att orden han sade var av stor vikt för honom.

Det perplexa uttrycket i Corsons ansikte gjorde honom nöjd. Tydligen hade han inte förväntat sig att Iro skulle kunna någonting om hans konung. Förvåningen gjorde hon stolt och han sträckte på sig en minutiös bit.
När Corson sa att han inte var så dum som han såg ut flinade han tillbaka mot den mörka och gjorde sedan en nickande gest med huvudet, som om det var klart att han beundrade konungens storhet, bara en idiot skulle inte göra det.
När Iro fick höra Corsons rättmätiga identitet vidgades hans ögon en aning. Varken Kali eller BloodBlossom sa honom någonting, men eftersom flocken hette The BloodBlossom så kunde han tänka sig att det var grundaren av flocken. Men det som fått honom att vidga ögonen var den nära släktskapen till konungen. Svansen rörde sig långsamt bakom den bevingade när han försökte samla tankarna.
"Åhh..." mumlade han. Pannan rynkades plötsligt på honom och han lade huvudet en aning på sned.
"Men vad gör du i Kawazatri? Kaiwood ska ju ligga långt bort... För du är väl fortfarande med i flocken?" det här verkade vara hans chans. Pappa hade inte velat ta med honom och han betvivlade att han skulle hitta dem på eget bevåg. Men att det inte fanns någon flocklukt i Corsons päls oroade honom, tänk om den andra blivit utslängd eller lämnat dem. Vilken idiot han skulle vara om han lämnat den mäktigaste flocken.

Getvalpens hänförda reaktion var precis vad Corson väntat sig. Ett snett flin drog i hans ena mungipa och stoltheten i hans hållning höll i sig. Det var svårt att inte känna heder att vara så nära anknuten till Shiva. Utan någon annan att se upp till som far, hade Shiva naturligt fallit till att bli en gestalt att fylla det tomrummet.
     Trots att det inte var oväntat, frågade Iro om varför han var här – en evighets evighet ifrån hem, från Kaiwood – så kände han sig irriterad över det. Tydligt missnöjd himlade han med ögonen åt ynglingen.
     ”Självklart är jag fortfarande med i flocken!” Corson ton var smått frustrerad. ”Vad tror du om mig?” Högljutt fnös han, för att uttrycka att tanken bara var dårskap.
     ”Vad jag gör här, är flockens ärende, och bara deras. Jag tänker inte berätta för dig.” Oavsett om den här valpens intentioner verkade genuina så tänkte inte Corson riskera att blåsa hela uppdraget på en ynklig, bevingad getvalp. Det här var större än valpen.

Fan!

Han hade gjort Corson förbannad. Öronen vreds en aning bakåt. Vad kunde han säga nu för att få följa med? Hade han sabbat sina chanser totalt? Kanske kunde han fortfarande få följa med om han bad Corson? Lämnade ut sig för konungen.

"Det är bara... Du är långt ifrån Kaiwood och jag vet ingen annan TBBare i närheten..." det var inte helt sant. Hans pappa var ju TBBare, men han visste inte heller vart hans pappa var för tillfället, kanske hade han återvänt till Kaiwood eller så fanns han någonstans i närheten.
Han bestämde sig för att försöka, bättre att försöka och bli avvisad än att inte försöka alls.
"Ska duu.... tillbaka, till flocken?" frågade han och kikade upp på Corson. Gud vad han ville följa med och bli en del av denna mäktiga flock.

En bitter, tydligt missnöjd min formade det mörka anletet. Med kalla ögon betraktade han valpen. Nog för att den bevingade fårskallen erhöll samma ungefärliga storlek som han (?) så kände sig Corson betydligt äldre. Kanske var det bara en fråga om hur de uppfostrats.
     Återigen fnös han åt ynglingen, chockad över den dumdristiga frågan. ”Självklart ska jag tillbaka till flocken.” De breda käkarna spändes i ett stelt uttryck. ”Varför bryr du dig?”

Iro suckade inombords. Han förstod inte varför Corson var så sur på honom, men han bet ihop om sina missnöjda känslor och försökte istället formulera sig så att han kunde få följa med. Antingen måste han be om att få följa med, underkasta sig TBB eller så... fick han kanske följa efter Corson på avstånd. Det lät som enklast att underkasta sig... även om det inte hade en lika trevlig smak på tungan.
"Jag vill.." han pausade, andades nervöst innan han fortsatte "... jag vill följa med! Jag vill tjäna Shiva..." Allting hängde på den här surpuppan till varg, han hade lagt ut sina kort, det fanns ingenting mer att spela på och han hoppades på att det var tillräckligt.

”Hmmpfh...” Oimponerat såg Corson på honom. ”Om du tror att du kan ta dig härifrån till Kaiwood, var min gäst. Dom där hornen på ditt huvud verkar växa innåt och inte utåt.” Ett roat flin drog över de mörka läpparna.  Högfärdigt höjde han huvudet och såg sig om.
     ”Om du ska resa med mig är det på mina villkor.” Om Iro skulle hänga med fick det vara i hans takt. ”Jag tänker inte låta dig sinka mig. Om du inte orkar hänga på så lämnar jag dig. Jag kommer inte vänta.” Rösten var bestämd, okomprimissbar. ”Och var inte irriterande.” Kanske var det här ett dumt val av honom, att dra med sig en getvalp tillbaka till den mäktigaste flocken i landet. Men, hans öde skulle där avgöras av Shiva och Kali. Om valpen orkade följa honom hela vägen tillbaka, så kanske han hade något av värde iallafall.

Han höll nästan andan, och höll på att spotta på Corson när han föreslog att hornen växte inåt. Kanske var det en dum ide att följa med, han visste inte om han skulle stå ut med ett så högfärdigt as ända till Kaiwood.
När Corson vände på huvudet gjorde Iro en grimas, som för att lätta på trycket innan han tog på sig en neutral mask innan den svartvita idioten hann se någonting.
Hand hjärta tycktes slå ett dubbelslag när Corson sa att han, trots allt, kunde ta med honom tillbaka, OM, Iro gjorde som han sa och kunde hålla takten. Han skulle bara få testa vingarna ordentligt så skulle han kunna flyga om Corson alla dagar i veckan.
Han nickade och insåg att han lika gärna kunde pumpa upp idiotens ego lite till.
"Absolut, ers höghet." sa han och gjorde en halv bugning.
"Absolut, ers uppblåsthet." tänkte han under bugningen och såg upp på Corson med den neutrala masken på plats. Han skulle stå ut, allt för att få vara en del av TBB.

Återigen fnös han högfärdigt, dock denna gång lite road av Iros svar. Ers höghet. En dag skulle alla, inte bara en fåraktig valp, kalla honom det. Nöjt log han.
     ”Dåså, då ger vi oss av.” Corson vände sig om för att återgå till den stig han lämnat när han träffade ynglingen. Innan han tog ett steg ytterligare såg han sig om för att möta den bevingades blick.
     ”Eller har du några problem med det?” Detta var valpens första chans. Om ynglingen inte följde honom nu så var det för sent. Corson brydde sig inte om varifrån han kom, eller om han hade saker att uträtta. Det var nu, eller så fick han hitta sin väg till TBB själv.

Han blev nästan chockad över hur direkt Corson satte igång färden. Tyst stod han kvar där han blivit lämnad tills Corson såg tillbaka och utmanade honom. Blicken gled för ett kort ögonblick tillbaka åt det håll mamma och hans syskon fanns, men han hade ingenting kvar där att hämta. Det var dags att lämna dem och den här skogen bakom sig. Han förvånades över hur lätt det var att släppa det ända han visste och följa med herr uppblåst till ett okänt mål, han visste ju inte ens hur Kaiwood såg ut.
Med en blick av sten började han gå mot Corson.
"Nej." sa han bestämt och mötte Corsons blick, vek inte undan utan behöll den stenhårda glimten. Han var beredd att göra detta utan att berätta för mamma, hon skulle få reda på det till slut.


(Avslutat)