Elyn hade tröttnat på att gå nu. De hade redan vandrat här, men på ditvägen. Nu skulle de möta upp flocken igen, men det var svårt att veta hur fort eller vart de hade rört sig. Men Elyn och Molgar hade vandrat och sprungit i hög fart, och nu ville de bara tillbaka så fort som möjligt men det slet på kroppen. de talade inte mycket längre, för det fanns inte mycket mer att säga till varandra. Och all energi gick ändå till att bara röra sig. 

De saktade båda av på takten samtidigt och stannade helt för att hämta andan. De var tvungna till en kort rast för återhämtning. Inte för att det räckte egentligen, men det blev tid för att hämta vätska ändå. Dessutom så verkade det finnas en flock i närheten. Så länge de inte blev långvariga så torde det inte vara ett problem. De drack båda från en av de många mörka djupa sjöar som höstskogen hade. Det var skönt att det var rik tillgång på vatten åtminstone i det annars enformiga landskapet. Fast Elyn fick erkänna att hon aldrig sett något som liknade höstskogen tidigare. Och det var faktiskt vackert.

Molgar hade lagt ner huvudet och tog en kort tupplur. Elyn betraktade honom, hon kunde inte sova själv. Tankarna började snart gå tillbaka till den övriga flocken. Vad skulle de säga när de återvände? Elyn både ville tillbaka och inte. Det här skulle kunna vara en chans att fly. Men Elyn tänkte inte så längre, för hon hade svurit sig trogen till Tramptass. Även om hon skulle kunna svika flocken, så skulle hon inte svika sin ledare. Han var hennes nyckel till hennes egna framgång och framtid. Det var ett löfte hon tänkte hedra då också för att vara värdig hans beröm. Men beröm var egentligen det sista Elyn ville ha också. Det var bara ett bevis på egenkärlek, likt Kiones alla systrar, och det äcklade henne oerhört. Elyn var självisk hon med, självklart, men bara för att hon själv ville vara starkare och respekterad, inte för att hon ville att alla skulle älska henne. Det var inget hon trodde på, det var bara falsk kärlek.

Elyn tänkte inte speciellt ofta på just uttrycket kärlek. Det var främmande, även fast Devils inte var en kärlekslös flock, nej tvärtom. Men Elyn hade aldrig känt sig hemma med flockens kärlek till varandra och själva flocken. Det hade hon mer föraktat. Då hade även kärlek till andra vargar setts som samma grej. Hur skulle hon kunna avgöra vad som var äkta eller ej? 

Hon tänkte tillbaka på när Hon hade fått veta sitt uppdrag, precis innan hon lämnade flocken. hennes far hade sett på henne, men Elyn hade låtsats som att hon inte sett, men det hade hon. Det hade känts som att hans blick hade genomborrat henne. Och hon hade nästan tyckt att det var obehagligt för att han hade haft någon form av kärlek i sin blick. Men hon hade till och med svårt att tro på det när det var från hennes egna ar, för han var ju fortfarande en Devils. Inte bättre än någon annan. Trodde hon åtminstone, men hon var inte säker längre hur hon borde förhålla sig till sin far, eller sina bröder. Inte för att hennes bröder var med längre, men det gjorde lite detsamma.

Däremot så gick tankarna tillbaka till Kione, någon hon faktiskt kunde känna samhörighet med, för han var som henne egentligen. Hon kunde ändå känna sympati och medlidande för honom. Hon sörjde lite att de inte hade hunnit avsluta sitt samtal, för hon hade velat berätta för honom om uppdraget, men det kanske var lika bra. Han hade egna uppdrag. Och Elyn hade sitt. Hon hade föredragit att ha haft Kione med sig på detta uppdrag än den stela svartvargen. 

Stela svartvargen ja. Molgar. Hon såg på den snarkande vargen med förakt. Ja vad var han till för nytta egentligen? Ingen alls. Han skulle bara sno uppmärksamheten rå henne själv när hon kom tillbaka. De skulle få likvärdigt med beröm och dela på äran. Det ryckte till inom Elyn, och det började knastra om hennes ryggrad. Skulle hon verkligen? Ja varför inte. Ingen skulle få veta. Den här svartvargen var ingen hon behövde. Tramptass skulle inte heller behöva honom. Molgar var klen. Tyckte Elyn.

Hon reste sig upp, och elektriciteten kunde nu synas omkring henne, kraftfull synlig energi. Molgar tittade upp mot Elyn yrvaket när han märkt att hon rest sig. Han såg oförstående på henne, medan Elyn tittade kyligt tillbaka. 
"Hm, ska vi röra på oss redan? Jag behöver mer vila." Sa Molgar medan han började se oroligt på henne.
Elyn rörde inte en min.
"Ditt uppdrag slutar här." Sa hon kort med kall röst. 
Man kunde se skräcken växa i svartvargens blick, men innan han hunnit säga något mer så började svartvargen snart att vråla av smärta. Elektriciteten brände honom sönder och samman. Han bönade om nåd, men Elyn ignorerade dem helt. Och snart var skriken för starka och vargens smärta för stor för att det skulle gå att urskilja några ord.

Snart tystnade skriken. Den oigenkännliga sönderbrända vargen kollapsade, skinnlös och ohygglig till utseendet. Elyn slutade upp för ett ögonblick. Hon hade trott att det var över men såg snart hur det fortfarande gick långsamma andetag i den medvetslös kroppen. Det fanns inget riktigt liv kvar ändå nu, och Elyn beslutade att avsluta det hela. Hon brände sönder kroppen helt. Molgar var död.

Hon knuffade ner kroppen i den närmsta sjön efter att ha druckit först ur den, hon behövde ju vandra vidare snart. Hon stod kvar vid sjöns skarpa kant och såg på kroppen medan den flöt ut.

"Ingen kommer hitta dig, ingen kommer få veta den hela sanningen. Jag kommer veta, men inget säga. Vi slogs mot vargar en flock attackerade oss. Du dog fort, även om du kämpade tappert. Jag klarade mig ur min strid, men hann inte rädda dig. Du dog för fort, utan motstånd. Det kommer jag säga."

Kroppen sjönk nu till botten av sjön, för att aldrig bli funnen igen.

"Ingen kommer få veta."
Elyn hade inte rört en min. Men nu vacklade hon till. Smärtan hade kommit. Elekriciteten var inte ofarlig för henne. Den sved om huden och tömde henne på energi. Hon hade använt så här mycket tidigare. Hon andades tungt och en bild av Kione dök upp. Ett stråk av skuldkänslor, men det var försent. Hon hade gjort sitt val, och skulle stå för det.

Hon sträckte på sig igen och såg med avsmak på sjön.
"Så länge ingen får veta, så har det inte hänt." det intalade hon sig själv medan nu vände sig om för att ta sig mot flocken igen. Hon var försvagad i kroppen, men nu istället starkare till sinnet.

I efterhand, så kan man säga att en stor bit av Elyn dog den dagen, och sjönk med kroppen ner till botten av sjön, för att aldrig bli funnen igen.


~ Avslutat ~