Ett svagt rosslande hördes tyst från snön, men inget fanns där? Bara en massa snö som virvlade omkring, vinden hade tilltagigt och rev nu upp snö
och lät det virvla runt som kristaller som skar in i ögonen om man vitsades på denna kalla plats. Har hade det alltid legat snö och det skulle fortsätta
med, det endrade sig inte utan låg kvar lugnt och stilla. Vitt bara vitt som glittrade till i solenssken på dagarna. Men nu var det natt och
kylan var värre en på dagen då solen lös på platsen, ibland. Ett till rosslande andetag hördes och så kunde man skymnta något svart lurvigt
i snön, begravd under snön med bara lite av det svarta håret syntes. Vem hade gått ut i detta väder, och varför? Det var väl inte nödvändigt elr?

Snö överall, framför, bredvid, uppåt, pälsen var också snö, snö intryckt i pälsen som packade sig på honom. Hans andetag var svaga och rosslande,
jobbiga att ta för varje sekund om tickade iväf. Och på samma gång så ökade också den kalla smärtan som bet honom överallt.
Han visste inte om han var i medvetan eftersom han ibland inte kunde känna kylan men ibland kom den tillbaka och han kunde bara stöna och bita ihop.
Han hade först bara lägga sig ner och ligga där tills han inte kunde stå i mot skylan och känna att "han" lämnade honom, men eftersom inget
hände och hans kropp blev bara kallare och kallare så orkade han inte stiga upp igen. Det var inte av trötthet utan av uppgivenhet.
Han kunde lika väl dö. Hans tankar rörde sig runt den rosa honan som tävlade med snön och kylan. Han åkte ännu en gång
in i en mjuk gungande dvala. Ett par rosa ögon tittade på honom i mörkret och han visste vem de tillhörde, men han ville inte se.
Förstår hon inte varför jag gjorde såhär? Han försökte kämpa sig ut ur dvalan utan att själv veta om det och å plötsligt
slängdes han upp sin egna kropp. Upp från snön som i en fonten sprutade upp mot skyn och den svarta hanen reste sig, med vingliga steg.
Han darrade, mycket våldsamnt och verenda inandning så pep och rosslade det till i lungorna. Snö började falla mot skyn och vinden ökade.
Hans kropp var iskall då han tog ett steg frammåt, allt snurrade men han tvingade sig några meter till innan hans kropp föll ihop igen
och flingorna började försiktigt begrava den svarta kroppen igen.

OFF : Pax till Fallulah

Det var inte bara den iskalla brännande, ja brännande kylan som bet honom både utifrån och innifrån utan också skriket.
Skriket som torterade hans arma huvud. Shut up damn, head tänkte han och försökte hålla allt ute. Han ville rammla i
en koma eller bara dö. Nej, han ville bara komma därifrån. Skriket blandades med svordommar, på spanska. Allt förstog han inte
och tillsist orkade han inte ens försöka förstå då han hörde något, mycket svagt, kanske var det bara en dum dröm, inbillning att
han hörde nån som kom närmare. Han visste inte. Kände han också en svag doft? Möjligen.. Men allt var bara vitt och svart om vartannat.
Han låg med huvudet ner i en jäkla snöhög, en snöhög.. hur patetiskt var inte det?
Men ingen skulle väl sakna honom om han dog på denna skitplats, snön skulle begrava honom så behövde ingen bekymmra sig mer om
det. Men så kände hanm nått, och denna gång var det inte inbillning. Något varmnt mot hans skind, men vad det var kunde
han inte riktigt få fram.Något annat, varmnt, konstig känsla. Lades över hans kropp. Som om solen värmnt upp platsen.
Och så avtog smärtan, stilla.. Men det förbbannade skriket försvan inte, det var hans egna tankar, hans egna sinne. Ingen
kunde rubba det, det hade han nu förstått.
Det var en så underlig känsla att inte känna de frusna tassarna och kroppen som förut känts som om den skulle gå i bitar... Nu var
det bara lugnt... Vad i helvetet var dethär? Han måste se vad som orsakat detta. För inte kunde han väl vara död, för han kände ju ännu den skarpa
tillplattade snön under sin kropp. Han slog upp de röda ögonen, de lös i den vita snön, stirrade upp i virvlande färger, rosa, vitt.. Så blev det
svart igen. Så svårt var det väl inte att öppna ögonen? Han öppnade dem ännu en gång och nu höll han dem uppe, och så tillsist efter några
minuter fick han feste om världen igen och såg upp på den rosa honan.
Först ville inte minnet komma fram riktigt, men så blandade sig dofterna med honans konturer och bilder flöt upp i huvudet.
En rosa hona, sittandes i snön, fast inte här.. Utan vid en frusen sjö med träd runt, byomifallet.
"Fallulah"

Han höll upp ögonen, tvingade dem att hålla sig uppe fast trötthetene tog imot. En stund till.. Hon märkte att hennes ansiktsuttryck ändrades då hon verkade känna igen honom. Orden som lämnade hennes var som ett piskrapp över kroppen.
Han stängde ögonen och tankarna blev klarare.
Hans kropp höll på att frysa bort men han kände det inte. Han hade inte haft nått val. Han älskade ju henne, han ville inte ta hennes liv bara för att "han" störde hans vrickade huvud. Men nu, skulle hon lämna honom?
Ta det som ett svek, kanske hade hon redan hittat en annan.
Men vad i helvete skulle han göra för att vara bra, göra rätt?!
Han kände att läpparna kröktes uppåt och de vita tänderna blottades.
Men ögonen var fortfarande slutna och så lät han läpparna falla och tänderna syntes inte mer.
Serpie hörde fortfarande skriktet fast det försvann längre och längre
bort och snart orkade han inte hålla sig vaken längre utan somnade av trötthet och utmattning.

En hane kom gående imot honom, stor och svart. Kraftig men haltande med rödsprängda ögon. Det hängde saliv från hans käftar och de sylvassa vita tänderna var blottade. Far.. Han skulle få sota vad han hade gjort.
Två kroppar som slängdes mot varan. Svarta båda två med röda ögon, bara att den ena var mindre än den andre.
Käftar som bet i varan, tassar som rev och de enda de tänkte på var, döda.

[Han drömmer det sista! ;3]

Han var inte medveten om att Fallulah drog iväg med honom. För han var mitt uppe i en strid med sitt innre. Och då hans ögon slogs upp såg han den rosa honan bredvid sig och så plötsligt var han klarvaken.
Han var ännu mycket svag men han förstog att hon hade dragigt iväg med honom hit. Han måste göra nåt så inte båda skulle frysa ihjäl på denna kalla plats. Han reste sig mödosamnt upp och han rosslade varje gång han tog ett andetag. Och så började han gräva. Han orkade inte tänka på var, han bara grävde, hans ben var styva och sköld och han hade sköld skador på kroppen men han fortsatte att gräva intensivt.

Tillsist hade han kommit ner en bit och fått ett litet utrymme som skulle kunna rymma dem båda.
Så stapplade han ut och rammlade ihop bredvid henne och han
viskade tyst i heennes öra.
"Kom vi måste in här" först tyst men så upprepade han meningen med en nu högre men ansträngd röst.
Där inne så hade de skydd mot vinden och de skulle kunna hålla värmen där.

Hon orkade inte bry sig om vad han gjorde när han satte igång att gräva i snön.
Meningslöst att leka nu.
men efter en stund kom han upp och sa att hon skulle krypa in i hålet han gjort.
Hon rynkade pannan men orkade inte protestera.
Ovädersmoln hopade sig på himlen.
det skulle bli storm.
Hon kröp smidigt in, bredde snabbt ut den fluffiga varma svansen som en slags madrass och rullade ihop sig på golvet i snögrottan.

Utanför ven vinden och en åskknall dånade över snöslätten.

Han lade sin tunga massiva kropp på det kalla snögolvet och snart började han få tillbaka värmen, sakta mycket sakta.. Han slöt de röda ögonen och inget kunde få fast i hans sinne nu. Han sov i en djup sömn stilla och denna gång inga drömmar som sätter sig kvar i tankarna.
Han kände bara trötthet.
Så sipprade ett stilla ljusksken in och tvingade upp de tunga ögonlocken, stormen hade gått och solen rest sig på himmlen och väntade nu en ny dag. De borde gå innan någon ny storm kom tillbaks.

Hans humör var konstigt nog i i botten.
Han tittade på den rosa tiken med ett bistert uttryck.
Han hade bara gjort sig till åtlöje. Hon älskade för i helvete honom inte längre, han såg det. För evigt.. Nej det fanns inga såna ord.
Hon var för vacker för honom, skönheten och odjuret.
Han knuffade till henne med nosen och sa
"Vi måste gå" kort och kravlade sedan upp ur hålan. Han visste inget längre. Han reste sig upp och tittade upp mot solen och slöt ögonen en kort stund innan hans tassar placerades framför honom.
Han hade ännu skador som brände på kroppen, men lät dem vara, brydde sig inte. Men skylan höll på att försvinna.

Hon vaknade av en hård knuff i sidan.
Slog upp de giftrosa ögonen och rynkade på nosen.
Hörde orden.
Bittra små ord.
Vi måste gå.
Måste de?
Hon satte sig upp och skakade snön ur de vita lockarna.
Kisade i morgonljuset som letade sig in genom öppningen.

Hon huttrade och kravlade sig ut ur snögrottan, blinkade i solskenet där uppe.
Luften var frisk och kall, och solen stod ännu inte högt på himlen.
Skuggorna var fortfarande ganska långa, såg blå ut mot den vita snön.
"Surkart." muttrade hon åt den bittra hanen.
Varför var han så sur?
Och varför i hela friden hade han legat i snön, nära att frysa ihjäl?
Dårskap!
Han hade gett henne en valp och sedan stuckit, och när valpen väl kom, jaha, vem fick uppfostra den då?
Hon. Ensam.
Han hade ingen anledning att sura, tänkte hon.
Snarare var det ju hon som borde vara ond.
Men hon höll god min, bet ihop och fortsatte framåt i livet.

"Förresten, din dotter vet inte att du existerar, så du borde nog se till att träffa henne." sade hon ner till snön.
han fick väl avgöra själv vad som var bäst för honom.
Det hade han ju gjort i några år.
Hon fnös.


(Haha, Lulah har det inte lätt längre xD Inte Serpie heller för den delen... )

Så tittade han bakåt då han hörde hennes mummalande ord, han ville säga *varför tror du att jag är det, va?* men gjorde det inte, höll sin käft stängd.
Han gillade inte snön längre, och han visste att den endå var påväg till resten av numoori. Han kunde ju stanna vid nån varm plats? Han skakade på huvudet, sakta och stilla.
Tassarna vandrade frammåt i snön, hans kropp var tung och det fanns ingen skare som höll hans kropp uppe här så han trampade igenom snö till midjan. Det var inte härligt. Det skavde på hans sår och tryckte sig kall mot dem.

Så hörde han henne prata igen och nu stannade han helt upp och hörde på vad hon sa. Dotter? Vad i...
Han rynkade pannan men stog stilla innan han vände på hela kroppen i en hastig omvändning.
"Vi har vissre en del att tala om, señorita" mummlade han och
stannade upp henne.
Hans andetag var tunga av att behövt gå i den djupa snön.
"Vet hon ens om att jag existerar?" sa han stilla och tittade ut i fjärran, undvek den rosa blicken.

Hon himlade med ögonen.
"Jag sa ju nyss det, lyssnar du inte? Hon vet inte att du finns, nej. För du har aldrig behagat oss med din fisförnäma närvaro."
Hon fnös och trängde sig förbi honom, började gå.
"Men visst, vill du träffa henne ska jag visa vägen."
Svansen släpade efter henne i snön, gjorde upp en rand av spår efter henne.
Hon lyfte högt på tassarna när hon gick, så det gick inte så snabbt.
de nätta benen sjönk djupt gång på gång.

"Varför var du tvungen att släpa dig hit om du ville dö? Det finns enklare sätt, mí amado..."
Hon såg på honom över axeln med en konstig blick i ögonen.
För ett okontrollerat ögonblick lyste smärtan igenom.

Han snärte till med den svarta svansen bakom rumpan och tankarna kretsade runt i hans huvud. Skulle det vara lika bra att flickan skulle slippa veta av sin far? Han var ju endå ett sinnesjukt monster och skulle alltid vara. Han suckade och så trängde hon sig förbi honom och han kyndade sig upp gemnsides om henne.
Han värkade ha något annat på hjärtat ännu så han väntade utan att säga något innan han skulle börja fundera.
Så kom frågan som ett snisksnärt på hans skind och han sänkte blicken.
"Du vet. Innan jag lämnade dig så sade jag att jag skulle försöka finna ett sätt att bota mig själv, jag ville inte utsätta dig för fara på något vis.
Trodde att jag kunde bota mig själv på något sätt. Jag vandrade runt, funderade kom inte på något vettigt. Så plötsligt stog jag här på snöslätten och förstog vad jag kunde göra, ett försök för att få komma tillbaka.
Så då bestämnde jag mig för att frysa ner honom... försöka"
han tog ett djupt andetag innan han fortsatte.

"Han skrek.. vi båda plågades i snön. Jag höll på att förlora hoppet men så fick jag en rosa glimnt.. Och jag reste mig upp för att fortsätta men då föll jag av kylan och smärtan... Men du kom, tack och lov." så tystnade han igen och hans ansiktsuttryck var tyst och stilla.
"Men helt misslyckat.. han finns där, bara skadad och svag som jag. Jag kommer aldrig kunna döda honom innan jag själv dör".
Han ville fråga en sak.. men gjorde det inte.

"Men det var inte självmord" sa Serpie bestämnt och mötte de rosa ögonen.
"Men åter till.. flickan.. Har du tänkt på om det är bra för henne att lära känna mig? Jag vill inte göra henne illa.. Dig klarar jag väl av men henne.. Nej jag vet inte" han suckade och satte sig ner i snön för att pusta ut.
Att först bli halvt nerfryst och sen gå långa sträckor i djup snö var inte hans grej.

[Blablablablablaaa... Cx]

Hon stannade också, och såg på honom när han satte sig ner.
Hon bet sig i underläppen och gick framtill honom, lade en varm, mjuk tass mot hans kalla kind.

Hon brydde sig inte om ifall han skulle ta bort den.
Hon såg in i hans ögon, hennes blick flackade mellan de båda röda ögonen, då hon inte kunde bestämma sig för vilket hon skulle se in i.
"Hur kunde det bli så här, Serpie?" viskade hon och såg förtvivlat på honom.
"Om.. om du hade varit lite mer självisk den där dagen... hade allt varit bra. Vi hade varit lyckliga."
Det brände bakom ögonen och öronen ströks åt sidorna.

"Du hade inte behövt gå...!" Hennes viskning hördes knappt.
Hon rynkade pannan som i gråt och mötte hans blick, som om skulle kunna hitta fadern där inne och bränna ut honom med ren smärta.

[https://www.youtube.com/watch?v=lBfSPpKJWz8]

Serpie tittade på henne tyst och hans ansiktsuttryck var stelt och käkarna var spända då han mötte hennes rosa vackra ögon. Han lyssnade på henne och sänkte sen huvudet och grimanserade, han måste få fråga, hennes ord kändes som piskrapp, allt hon sade. Han var en svikare, men han måste endå få veta. Det var det enda som kunde hålla honom kvar på fötter.
"Fallulah.. älskar du mig?" orden var som vindens svaga viskande och orden var hesa och det svarta huvudet ville inte möta tikens ögon.
"Du är min dag och natt. Du håller mig fortfarande kvar på landets mark. Låter inte mina infekterade sinnen ta över hand. " så tystnade han igen och nu förmådde
han sig att höja huvudet.

Han ville gråta, men inga tårar skulle lämna hans ögon. Det var något han inte hade gjort på massor av år. För han skulle aldrig glömma henne, aldrig. Han skulle
finna någon annan, aldrig. Han skulle aldrig säga att han älskade
nån annan. Hon var hans allt.
Han höjde tillsist huvudet och hans röda lät sig borra sig in i hennes rosa,
intensiva höll de sig fast och höll den fast. Han skulle se om hon ljög
för honom. För det var det sista han ville höra.

Hon rynkade pannan vid hans ord, såg honom plågas.
Tveka.
Tassen hon höll tryckt mot hans kind var varm och mjuk.
Vad skulle hon svara?
Hur skulle hon reagera?
Han vände bort blicken, för alltid.
Trodde hon.
Plötsligt borrade sig hans röda, glödande ögon in i hennes, släppte lös sin fulla kraft på henne.
Hon kände hur benen började skaka.

Hennes egen blick pulserade mot hans, glödde exakt på samma sätt.
Sedan slöt hon ögonen.
Ögonfransarna kastade skuggor ner över kinderna.
Kinderna som var våta och strimmade.

Hon drog ett skälvande andetag och lyfte sedan blicken, lät den snabbt möta hans, men ordentligt - hon ville visa sig ärlig - innan den fortsatte att lyftas tills den betraktade himlen.

Hon hade inga ord.
Inga alls - hon visste inte vad hon skulle säga.
När inga ord finns... är det bara en utväg, tänkte hon.
Sedan öppnade hon munnen och sjöng.
Först ganska lågmält, men melodiskt.
Sedan höjdes hennes röst långsamt, spred sig likt en solfjäder och täckte allt.
Ironiskt nog kom orden ut som en sång - så typiskt henne.

"..Jag går i vinterpäls på hösten... alltid förberedd för storm.
Jag kan tänka tills det knappt finns nåt kvar,
jag har känslor utan uppehåll.

Jag har förlorat
en tävling.... men vunnit ett val.
Jag har bestämt att stå helt utanför
det där som jag blir ledsen av.

Jag saknar dig mindre och mindre.
Det kommer annat emellan och det är bra.
Jag saknar dig mindre och mindre.
Jag har glömt dig en vacker dag!"

Hennes röst bröst på det sista ordet, och nu strömmade tårarna.
Men det hindrade inte den lena rösten att tränga fram, kasta si gut ur henne med full kraft.
Allt annat liv hade tystnat.

"...när jag träffar gamla vänner, har jag inget att säga dem.
De ställer för många frågor. Och jag, jag bidrar inte med nån.

Jag kan ångra.. det lilla jag säger.
Eller dra ett allvarligt skämt...
Jag tycker mig höra vad de tänker;
'Är hon sådär jämt?'

Och jag saknar dig mindre och mindre.
Det kommer annat emellan och det är bra.
Jag saknar dig mindre.. och mindre.
Jag har glömt dig... en vacker dag.

Jag kan sitta själv i skogen,
Tills solen ändrat färgen i min man.
Jag kan offra allt jag har för ingenting
Ja, jag sträcker mig så långt det går.
Men jag behöver dig, kom hit och rör om!
Jag behöver nått att sjunga om..

Jag saknar dig mindre och mindre, även om det är svårt att förstå.
Jag saknar dig mindre och mindre, men smärtan kommer alltid att bestå!"
Hon tystnade, och hade åter slutit sina ögon under sången.
Nu öppnade hon dem igen, böjde sig sakta, trevande fram mot honom och gav honom en kyss som innehöll all saknad, all längtan, allt hat, all kärlek, all smärta, värme och all passion.

"Jag har alltid, alltid älskat dig..." viskade hon hest.
Det fick bli hennes svar.

Serpie tittade på hennes darrande gestalt, de små
tårarna som kom från hennes ögon. Och så lät hon sin
vackra stämma fylla alla hans sinnen och han stängde
ögonen och han stönade med huvudet också sänkt,
han kunde knappt utskildja orden, bara melodin men
det var endå för vackert. Serpie drog efter flera skälvande
andetag. Tankar rusade runt i hans huvud
lät ingen frid hållas där. Det var kaos.

Så tystnade hennes stämma och hans ögon slogs upp
och mötte den vackraste honan i hans liv. Och han lutade
sitt huvud en aning frammåt och hela den muskulösa
kroppen spändes och hans hjärta som han nästan hade
tappat hopp om att fanns där och värkte av längtan.
Han lät sin svarta kropp tryckas mot hennes rosa, mindre.
Så hörde han de ord som han längtat efter att få höra.

Ögonen var slutna och tiden värkade stå stilla då kyssen
på gick. Men så lät han sina läppar läma henne och han
suckade och lät sin nos föras från hennes nosrygg upp till
hennes panna och läpparna pressades mjukt mot de rosa
håren. "Förlåter du mina misstag?" viskade han och
lade betryggande svansen mot hennes kropp.

[Dehär vargarna är duktiga på att kyssas xD]

Hon blundade med hans läppar mot sin panna.
Andetagen var skälvande.
Men tårarna fortsatte rinna, droppade ner genom hennes päls och brände i ögonen.
Elektriska stötar smattrade mellan dem, luften var ovanligt laddad.
Huden knottrade sig där han rörde henne.
Kände han likadant?
Hon tryckte sig mot honom
och ville aldrig, aldrig släppa.


(Kort, måste lägga mig. Ska upp tidigt till slalombacken imorrn! <3 Kungsberget.)

Snön virvlade upp runt dem, men hans ögon var slutna
och viskade tysta mjuka ord på spanska åt henne. För
att lugna hennes tårar. Men sade inget då hon
inte svarade på hans fråga. Eller så kanske han
redan fått sitt svar? Men sa inget utan satt bara och
viskade lugna ord.

Ett kvävt ursinnigt vrål hördes i hans huvud men han
undvek det vant. Han vägrade bry sig. Hans nos
snuddade vid hennes öronspets och förde sen ner till
hennes hals och drog in hennes doft.
Lycka, lycka. Inget kunde beskriva hur han kände.

Han hade varit så rädd att hon hade glömnt honom,
hittat nån annan. Han tystnade nu helt men höll
kvar henne i sin "Famn" [kom inte på nån bättre
beskrivning x)].

Hon borrade in nosen i hans päls, och blev aningen förvånad när hon kände musklerna mot nosen.
Hade han gått och blivit stark?
Rent av muskulös.
Hon fnittrade till, lätt hysteriskt, med tårarna fortfarande rinnande.

"Alla gör vi misstag, mi amado." andades hon.
Hennes läppar var förtjust formade till ett litet leende, och ögonen lyste.
Svansen, så lik ett rosa vattenfall, böljade bakom henne.
Hon satt hopkurad intill honom medan ögonen långsamt torkade.

"Te amo. Siempre lo he hecho. Mi amado, mi amado. Te extrañé..." mumlade hon in i hans päls.
Hennes späda kropp ryckte till då och då av ännu en små-hysterisk skrattattack.
Hur kunde hon vara så lycklig?!

Sedan lugnade hon sig och slappnade av i hans 'famn'. (xD)
"...jag kan inte bli helt lycklig, Serpie. Jag födde valpar medan du var... borta. Fyra stycken. Men..." rösten stockade sig.
Hon harklade sig.
"...men sönerna dog. Det finns... bara en kvar. Falloura. Den andra systern bara försvann!"
Hon snyftade.
"Åh, Serpie! Jag saknar dem så... mina små..."
Hade Fallulah blivit ett nervknippe?
Sen när då?

Serpie hörde hennes fnitter och ett vagt flin
kom på hans läppar, road och lättad att få höra henne
skratta, eller ja. Hon värkade lugnat sig något så han
tog bort sin nos från hennes päls och böjde sig lite bakåt
för att få se hennes ansikte. Hon såg lycklig ut. Med
glimnten i ögonen han så saknat. Han kunde inget
annat än att le han med och studerade hennes ansikte.
Sen böjde han huvudet frammåt igen och lyssnade
till hennes ord och viskade sen på spanska,
Yo también te extrañé...

Sen drog hon upp det han var praktiskt taget rädd för,
valparna. Men sade inget utan lyssnade på vad hon
sade. Att hon behövt gå igenom allt detdär själv
var hemskt. "Du är stark".
Falloura, ja nog hörde man att det var Fallulahs dotter
nog. Men att den ena dottern var försvunnen förvånade
honom. "Försvan?" sa han förvånat
och tittade på henne. Senn hörde han hennes snyfting
igen och han kysste henne lätt på nosen.

Hon tystnade. Tittade ner.
Bet sig i underläppen.
"Tack, mi amado." viskade hon.
Hon tänkte inte dra upp alla gången hon brutit ihop under hans frånvaro.
Det skulle smärta honom för mycket, att veta hur hon lidit, alldeles ensam.

Men hon vände upp blicken och lät den möta hans.
Oro.
"Ja... hon föll i floden."
Hon blundade och lät sorgen svepa över sig.

Han höll henne nära, ville linda hennes sorg över de döda
valparna. Men han visste att han inte kunde.
Hans kropp var ännu mörbultad men värmen från henne
gjorde honom starkare än vad han igentligen var.
Han visste knappt hur länge de hade suttit där, utan tid
och funderingar. Han hade inte sagt nått på ett tag, bara
låtit sina egna tankar skena. Tillsist tog han förnuftet till
fånga. De måste börja röra på sig, annars skulle väl
de bli som några frusna fiskpinnar.

Vi måste börja röra på oss" sa han med en bestämnd
röst och reste sig motvilligt upp.
"Vi vill ju inte stanna här i all oändlighet" sa han och
gav henne en mjuk puff med nosen.

[kort cx, + att jag svarade med fel karaktär T_T]

Hon ryckte till och väcktes ur sina fantasier om levande valpar.
Lyfte hastigt den rosa blicken mot skyn och nickade instämmande till hans ord.
Hon var så kall att hon inte ens orkade svara honom.

Skakningar skälvde genom hennes slanka kropp när hon började gå.
Lyfte tassarna högt i den ganska djupa snön.
Öronen var slickade bak mot nacken, munnen hårt sammanpressad och ögonen bestämda.

Vart skulle de ta vägen?
Hon hade räddat honom, men nu fanns det risk för att de båda dog istället.
Men det hade varit värt det, att leta här.
För hon hade letat, utan att veta det.
Hon insåg det nu.
Hennes undermedvetna hade fört henne hit, det visste var han befann sig.
Hennes hjärta slog för honom, visste precis var han var.
Alldeles bakom henne.
Hon log skevt för sig själv och tänderna skallrade mot varandra.
Hon kunde inte annat än att genast föra bort all smärta från dem båda.

Han fortsatte gå i snön granskade henne
medan hon gick i snön. Om man sa att hon
plumsade genom den så kunde man säga
att han brakade genom den. Hans vikt gjorde
det hela inte så mycket bättre. Nog för att han
hade gått ner en del under sin "deprision".
Nåväl.. Han snabbade en aning på stegen
och kom upp gemsides med henne och han
förstog att hon frös, det gjorde han med.
Att vara djuptfryst var inte så värst trevligt.
Men han var tacksam att han inte kände smärta
det skulle vara hemskt att känna smärtan från
frysskadorna. Han ryskade på huvudet och tittade
på henne. Så vart skulle de gå nu? Vart hade hon
sin valp? Vart ville hon?

"Så.. vart ska vi bege oss?" sa han och lät
sin svanstipp möta hennes baklår och försökte
glömma en del av alla bekymmer han visste.
Dethär skulle ta ett tag att vandra genom
all denna vita mark.