Morgonen var redan långt skriden. Solen rörde sig långsamt upp över himmelen, men molnen fick världen inunder att bada i ett grått dis. Det hade inte regnat på flera dagar, och trots himmelens slöja verkade det inte som om något regn skulle falla den här dagen heller. Hon hade valt att inte räkna dagarna sedan de lämnade ön. Det kändes som en evighet sedan. Småfåglarna drillade med ljusa stämmor bland trädens blad. Skatornas hesa rop blandade sig i vindens sus. Då och då hördes ljudet av rappa vingslag när något av fäna lyfte från sin gren. Hon stannade upp än en gång och såg efter duvorna som lämnade buskarna för trädets skydd när hon och Aldo närmade sig. Knuten i hennes bröst var fortfarande hård och mörk. Men hon levde. De levde. Hon drog ett djupt andetag och såg på den mörka vrenen framför sig. Hennes följeslagare. Hennes älskade. Hon hade övertalat honom om att vara med och jaga den föregående dagen, och de hade haft en lyckad jakt. De hade ätit sig mätta, men sorgen tog ändå ut sin rätt. De var båda tunnare än förut. Trötta. Hon intalade sig själv gång på gång att hon skulle klara det. Att de skulle klara det. För de var inte ensamma. Trots det hopp som slitits ifrån dem var de inte ensamma, inte helt hopplösa. Det grämde henne att se Aldo, den som hjälpt henne att se värmen och glädjen igen efter allt som hänt, så svag. Förlusten hade träffat honom hårdare än henne. Kanske var det hans första förlust. Men att den träffat honom hårdare betydde inte att hon inte kände den. Hon kände det allt för väl. Hennes kropp kände den. Kände att de små borde varit där nu. Hon borde ha haft dem att ta hand om. Nu tog hon hand om Aldo, så som han tagit hand om henne.

Utan att säga något tog hon steget bort till honom och pressade sin kind mot hans. Han log mot henne. Ett trött men varmt leende. Sorgligt. Hon höjde ena vingen och lade den över hans rygg. Sida vid sida fortsatte de sedan framåt, genom en skog där sommaren snart var förbi. Där träden på sina ställen redan börjat skifta i gula nyanser. Hur lång tid hade det gått?

Då hösten sakta hade börjat lägga sig över Lövskogen så kändes tanken inte lika lockande längre. Hon hade vandrat bort från flocken och från sitt hem med beslutsamma steg, men för varje andetag hon nu tog kände hon hur tveksamheten bara växte. Och ifall sanningen skulle fram så saknade hon sin moders varma famn under de mörka nätterna som nu var så kalla.
Hade hon varit dum som vandrat iväg? Såklart hon hade varit, men inte kunde hon ändra sig nu. Det var bara att fortsätta.
Så medan de små valptassarna en efter en rörde marken granskade Arroya den höstfärgade omgivningen. Och hon var tvungen att erkänna att hösten faktiskt bar på en charm även om den varnade för att vintern snart skulle vara här. Men i det kalla och ruggiga fanns det även något vackert som faktiskt fick henne att känna någon sort inre ro trots hennes dystra situation. Och det tröstade henne att gå där och se på de färgglada löven som gav henne denna underliga inre frid.

Hon rörde sig framåt utan att veta vad som låg bortom nästa kull och utan att ha något mål med sin färd. Och det skrämde henne en aning att inte veta vad som låg i framtiden. Hon var bortanför flockens trygga område nu, bortom deras beskydd, och ingen skulle komma till henne undsättning. Men samtidigt var hon ivrig, det var ett äventyr, precis ett sådant som hon alltid hade önskat sig. Och det var roligt. Hon bar på en skräckblandad förtjusning.
Och ung som hon var, inte van med att man alltid måste bevaka sin omgivning, lät hon sitt fokus ligga på höstens alla löv istället för att uppmärksamma ljudet av två andra vargar som rörde sig i närheten. Och när hon väl la märke till dem var det för att hennes blick fastnade på två stora skepnader.
Den lilla gyllene kroppen stelnade till, medan de violetta ögonen hölls fästa på dem som hon faktiskt varit på väg att gå rakt in i. Hade de sett henne? Skulle de se henne? Ville de henne något?
Fortfarande var avståndet för långt för att de skulle kunna prata med varandra, tack och lov för det. För Arroya var inte säker på att hon ville tala med dessa varelser. De såg så underliga ut, aldrig förut hade hon sett något liknande.

Hon lutade sitt huvud närmare Aldos så att deras tinningar möttes. Hennes horn sträckte sig ut över hans nacke. Hon öppnade sitt sinne för honom, ville visa honom något av den glädje de känt i hopp om att lyfta hans tankar om så bara för en stund. Han gav ifrån sig en kort fnysning, men kunde inte hålla tillbaks det leende som skymtade i mungiporna. Dimitrij knuffade honom lätt med huvudet. Hon släppte honom med vingen och tog ett par travande steg snett framåt. Vrenhanens anlete speglade sorgblandad glädje. Glimten av hopp i hans ögon värmde hennes hjärta. Hur ont det än gjorde skulle de se ljuset i mörkret.

Ett främmande sinne uppenbarade sig efter ett slag i Dimitrijs bakhuvud. Känslan av en närvaro. Hennes delvis stängda sinne sträckte sig snabbt efter det främmande, enbart för att känna ifall det var ett hot. Utan att tänka sig för vände hon blicken i den riktning främlingen befann sig, men såg snart på Aldo igen. En ung varg. Väldigt ung. Det smärtade i hennes bröst så snart tanken vidrörde valparna, men hon log mot sin vän. Utan att säga något vände hon på stegen och valde en annan riktning för att slippa möta den unga. Aldo följde hennes steg och kom snart upp vid hennes sida. Han knuffade henne lätt med axeln och viftade lite på svansen innan han satte av i lugn trav. Innan Dimitrij följde efter kastade hon en ny blick efter sinnet och uppfattade skymten av en liten, gyllene varelse bland skogens växter. Hon såg inte på främlingen mer än ett ögonblick innan hon travade efter Aldo.

De stora varelserna skrämde henne en aning, även om hon kände en svag spänning då hon verkligen var intresserad av vilka de två stora kunde vara. Och det tog ett tag innan hon förstod att det faktiskt var vargar, även om de knappast liknade några hon tidigare hade sett. Underliga, långbenta vargar. En av dem verkade ha både vingar och något mer än öron som prydde huvudet.
Var de farliga? Hon visste inte, men hon övervägde starkt ifall hon skulle våga närma sig för att se efter.
Men nej, de stora rörde sig bortåt. Nyfiken över vilka de kunde vara så stod hon obeslutsamt kvar. Borde hon följa efter dem? Hon hade ju faktiskt inget riktigt mål med sin vandring. Nog skulle hon kunna följa dem ett tag...
Men sedan insåg hon åt vilket håll de vandrade. Mot Cierzos revir. Och ditåt ville hon inte gå. Det var ju därifrån hon var på väg. Och även om hon hade drabbats av en svag hemlängtan så vägrade hon ge efter för den. Det var inte hennes framtid, det var hon övertygad om. Så nej, de stora vargarna fick vara.
Hon var på väg att vända sig om och fortsätta sin ensamma vandring då hon såg hur den med det underliga på huvudet vände blicken mot henne. Och för ett kort ögonblick möttes deras ögon. Arroya stelnade till, det verkade som att denne hade upptäckt henne. Skulle de vända nu? Skulle de gå emot henne?
Osäkerheten greppade henne igen, trots allt såg de ju ganska så farliga ut. Hon var ju så liten i jämförelse med dem.
Men sedan såg den stora bort och rörde sig efter den andre. Kanske hon inte hade varit intressant för dem. Och lika bra kanske det var. Hon ruskade på huvudet, slog de stora vargarna ur tankarna. Hon hade ett äventyr att fortsätta. Även om sällskapet de möjligen hade kunnat erbjuda lockade så verkade de inte intresserade. Och då var hon inte heller intresserad.
Så hon vände sig om, granskade skogen som omgav henne. Sedan fortsatte hon vandring mellan de lövklädda träden.

[Det var ett kort "möte" ^^ Men har inget mer att skriva så jag är nöjd som det är nu 8D]