Vinden.
Trädkronorna gungade i takt till att vinden svepte in, gräset svajade svagt och fick blommorna att vika sig likt en bugning. Solen trängde igenom de stora kronorna ner till marken och kastade solkatter över skogen. Solen hade ljust gått upp och daggen frodades i klövern och bladen. Droppar dinglade ner när löven rörde sig och fick hela skogen att stå och gunga likt en dans. Under trädens kronor var det bara en svag vind som svepte förbi och färdades vidare med alla dofter och smaker som fastnade i dess hand.

Den stora hanen gick sakta fram genom skogens stammar. Han lät blicken falla på det som var runt omkring honom. De grå gula ögonen sökte efter något intressant och det verkade som att han gick bet på det. Hans tassar blev fuktiga av det ännu kalla och våta gräset. Där han gick under kronorna ramlade en å annan vatten droppe ned och försökte tvinga sig under hans tjocka päls. Dessvärre försvann droppen ned igen på marken då hans kropp rörde sig.

Han höjde det stora huvudet och drog in ett djupt andetag för att bättre känna vad det var som doftade. Hans strupe var torr och han behövde dricka, vatten hade han inte sett genom öknen han vandrat i. Den friska doften som slog mot hans luktsinne fick honom att spetsa öronen och lyssna hårt. Han hörde vattnets porlande och började trava i rask takt mot ljudet och doften.

Mellan skogens stammar kunde han se vattnet gnistra av solen och ljudet blev starkare och hans steg blev längre. Han hoppade smidigt över en stock som låg för hans väg och stannade inte fören han var intill vattnet på en mjuk sandstrand. Han sänkte huvudet och drack några djupa klunkar utan att lätta på sin vakt. Hans öron spelade konstant medan hans strupe fick släcka sin törst.

Med glada språng rusade den lilla, gyllene honan fram mellan träden. Det verkade nästan som att hon hade bråttom från något, och visst var så fallet. Hon skulle bort från tristessen och tryggheten för att söka efter äventyr. Och det flin som låg på hennes läppar kunde inte beskrivas som annat än slugt, och det uttryckte den nöjda känslan hon hade i kroppen efter att han lyckats smita undan från flocken utan att någon hade märkt det. Hon började bli en mästare på det nu.
Men samtidigt var det något som smärtade inom henne, hon kände det själv att hon inte riktigt kunde ge utlopp för sin glädje. Som om något tyngde ned henne. Kanske var det tanken på att hon aldrig skulle få se sin familj igen. För visst var hon ung, visst var hon dum och naiv, men hon hade bestämt sig. Efter senaste bråket med modern så hade hon beslutat sig för att det var nog. Hon hörde inte hemma i Cierzo, med sin mor och sin syster. Hon hörde inte hemma i den lugna flocken som inte ville mer än att ha ett tryggt hem. Hon ville mer, så mycket mer. Och hon tänkte inte längre stanna med dem.

Stegen förde hennes bortåt på måfå, utan något riktigt mål. Men sedan, när hon väl började sakta av en aning och se sig omkring så kände hon igen sig. Hon var alldeles nära bäcken dit hon så ofta hade gått. Kanske det var dags för ett sista besök?
Hon stannade upp och funderade ett tag innan hon i sakta mak började lunka ditåt. Hon försökte hålla kvar leende på läpparna men det ville glida undan. Det var svårare när hon vandrade sakta, som om tankarna hann ikapp henne då. Huvudet ruskades lätt och den svarta manen som ännu bestod av ganska korta strån rörde sig lätt. Hon ville inte tänka, dags att hitta något som kunde få henne att fokusera på annat. Hon hade bestämt sig, och hon tänkte inte ändra på det.

Delgado lät tungan fånga upp det sista vattnet och svalde. Vattnet var friskt och han kände sig nöjd för stunden. Han visste bättre än att tok dricka kallt vatten bara för att törsten inte gav sig. Han såg ner på sin sargade tass och stoppade försiktigt ned den i vattnet. Han drog häftigt efter andan och slöt ögonen kort. Han slog upp ögonlocken igen när han tyckte sig höra något, vad? Han vadade ut i bäcken för att kyla av sina varma trampdynor och spanade samtidigt in mot skogen. Något kom i ganska hög hastighet, men det lät inte så stort det som kom emot honom. Han gick upp ur bäcken och satte sig stadigt ner, raggen reste sig och han väntade spänt med blicken fast etsad mot det håll ljudet kom ifrån. Delgado hade lärt sig att i den här världen är det vad som helst som kan hoppa fram mellan träden och han visste bättre än att slappna av.

Mellan träden kunde han börja skymta en figur som tornade upp mer och mer. Det såg ut som en liten varg, eller? Han försökte skärpa ögonen och samtidigt lyftes hans överläpp lite. Hans tänder blottades för en stund och doldes sedan igen. Vad sjutton vad det för något som kom emot honom? Han hatade att inte vet vad det var och han började tappa tålamodet.
"Vem är du?" Hans stämma mullrade ut genom skogen och han reste sig upp.

Ofokuserad på omgivningen, alldeles för upptagen med att hålla sina egna känslor och tankar i schack, så lade inte Arroya märke till vargen som plötsligt befann sig rakt framför henne. Det var inte förrän den mörka rösten hördes mellan de lövbeklädda träden som hon förstod att hon inte var ensam.
Hon stannade upp, försökte se vem det kunde vara. Men det var svårt, hon var långt borta. Var det ens en varg?
Ett tag tvekade hon smått, men sedan tog nyfikenheten över och sakta började hon smyga sig närmare den mörka skepnaden. Till viss del kände hon sig smått orolig, men samtidigt var spänningen det som drog åt sig mest av hennes uppmärksamhet. Det här var ju roligt!

"Arroya," sade hon sedan när hon kommit lite nämare samtidigt som hon fortsatte att röra sig framåt. "Det är mitt namn." Det sista lade hon till då hon insåg att hennes första uttalande kanske hade varit lite otydligt. Det var inte säkert att de andre skulle veta vad hennes namn var när hon svarade sådär. Men nu så...
"Vem är du?" Hon hade kommit rätt nära, och hon stannade upp. Kunde se den mörka vargen som satt rakt framför henne. Hon höjde på huvudet, granskade denne, och bakom henne rörde sig svansen svagt. Hon var nyfiken på vem främlingen var, varifrån denne kom, vad denne ville. Hon ville veta allt tänkbart.
Men hon var aningen försiktig samtidigt, ville inte gå för nära. Det var något med den andres utseende som verkade... lite läskigt.

Delgado märkte att den som nu hört honom stannade upp, tvekande. Åh nej, du kommer inte undan!! Tänkte han för sig själv och morrade långt nere i strupen. När en liten varelse dök upp på andra sidan bäcken satte han sig ner och flinade till. Han hade jagat upp sig för en liten varg, det var nästan för patetiskt för att vara sant.

Han tittade på vargen som stod framför honom och han granskade henne hårt och noggrant med sina grå-gula ögon. Han hajade till när hon sa något och funderade på om hon pratade ett annat språk? Men när hon sedan la till att det var hennes namn nickade han sakta och djupt. Arroya som med alla anda namn smakade han på det inombords innan han sa det högt. Vägde upp hon var värdig nog att bli kallad vid sitt namn eller om ditt kräk var ett mer passande namn. Han flinade för sig själv och kom ur sina tankar när hon frågade honom om hans namn.
"Mitt namn är Delgado, vart kommer du ifrån Arroya." Han lät namnet rulla ut och bestämde sig i samma ögonblick för att namnet dög tills han kände henne bättre. Dessa smeknamn dök oftast upp efter att man lokaliserat vad det var förs typ som man hade att göra med.

Vargen som satt och såg på henne på andra sidan av bäcken hade ett bistert utseende och det verkade nästan som om han funderade på om han skulle dräpa henne eller låta henne leva. Tanken var lite skrämmande för den unga honan, men samtidigt var Arroya fast besluten om att inte vända om och springa till mamma. Nej, aldrig mer.
Så hon rätade på sig ännu mer, tappade helt sin aningen hukade kroppshållning. Och huvudet lades aningen på sned samtidigt som de violetta ögonen granskade den främmande hanen som presenterat sig som Delgado. Han var definitivt inte medlem i Cierzo, Arroya hade aldrig sett honom förut. Men vem kunde han då vara och vad gjorde han här?

Hennes tankar avbröts då han ställde henne en fråga, och hon svalde snabbt en gång. Det hade hon inte tänkt på, vad skulle hon svara?
"Jag har bott här i Lövskogen med min mor, men jag har inte längre något sådan så jag är på väg härifrån." Lögnen slank ur henne innan hon ens hann reflektera över vad hon sade, men samtidigt behöll hon masken, tänkte inte visa minsta tecken som kunde avslöja att hon inte talade sanningen. Hon visste ju inte hur den andre skulle reagera ifall han fick veta det. "Så jag ska bege mig ut för att leta efter min far, Zodiac, som finns någonstans i Numoori." Det var åtminstone sanningen, för hon visste att hennes far levde söderut i Numoori. Åt vilket håll söderut var hade hon däremot ingen aning om, men det var ett senare problem. Just nu ville hon endast bort från detta skog.

Delgado lade huvudet på sned och fortsatte granska den lilla honan. Han flinade svagt när han insåg mer och mer att hon verkade ganska ung och ganska försiktig. Han la svansen runt sig och slappnade av mer. Flinet dansade över hans läppar och han släppte inte sina ögon från tiken.

Del lyssnade varsamt på vad hon sa och reflekterade över det. Sin mor, var hon i närheten tro? Del hade ingen lust att springa på en vansinnig mamma bara för att ungen här inte hade vett nog att stanna kvar? Eller det kanske låg något annat bakom hennes flykt från modern. Tankarna snurrade runt, runt i hans huvud utan att han visade det minsta mot tiken mer än 'intresse'. Han var noga med att lyssna på om hon ställde en följd fråga eller om hon fortsatte prata. Det gick bara en liten stund in i Dels funderingar innan hon öppnade munnen igen.

Sin far? Hade hon problem med familjen eller var det familjen som hade problem med henne? Han kunde inte låta bli att skratta till. Han insåg att det hade ljudit ur honom och rätade på sig direkt och släppte flinet.

"Du inser att springa runt i skogen själv kanske inte är så smart. Du vet aldrig vem eller vad du stöter på?" Del flinade och inväntade svar på henne. Han la sig sakta ned med ett knak i höftleden. Det var något han var van vid att hans kropp small och gnisslade, det hade liksom blivit en del av vardagen.

Arroya kände sig smått hotad av hanens beteende, men han gjorde ju henne inget så kanske det bara var hans utseende som lurade henne en aning? Ja, så måste det vara. Så då han skrattade och flinade emot henne klistrade hon själv ett slugt leende på läpparna innan hon talade åt honom.
"Det har du väl rätt i, men vad vore det för roligt om man inte vågade chansa lite?" Svansen rörde sig svagt bakom henne i en viftande rörelse som visade på att hon kände sig smått glad. Denne hane kanske inte var den perfekta lekkamraten, men han distraherade henne nog mycket för att hon skulle slippa undan de sorgsna känslorna, vilket var en väldigt bra sak. "Dessutom har jag inget annat val. Jag kommer aldrig finna det jag söker om jag bara ligger och väntar på ett och samma ställe."
Hon tog två små steg framåt och satte sig sedan ned, även hon. De violetta ögonen såg stadigt mot den mörkare hanen medan hon inte kunde släppa sin undran över vad han ville.
"Vad gör du själv här då, vandrandes ensam i skogen? Du vet ju inte heller vem du kommer att stöta på, så du kanske inte är den bästa att ge ett sådant råd." Ett retsamt flin hade sökt sig fram på hennes läppar och svansen rörde sig fortfarande svagt där den låg utsträckt på marken.

Delgado tittade bara lugnt mot hennes kropp. Hon var ung och höll på att utvecklas. Del flinade mot henne när hon började tala och han spetsade öronen för att höra henne tydligare. Han nickade åt det första hon sa och insåg att det hade hon faktiskt rätt i. När hon återigen öppnade munnen och lät sin röst fylla Delgados trumhinnor satt han bara stilla och väntade på att hon pratat klart. Delgados svans svepte runt honom och omfamnade honom på andra sidan. Den låg längsmed honom och utan att röra en min funderade han snabbt över det hon sagt.

"Det är sant, man måste leta upp äventyren och spänningen för att få någon." Hans flin hade lagt sig och var nu allvarlig i uttrycket. Han korsade tassarna fram och höjde huvudet något för att kunna syna henne bättre.

Han skrattade till när hon vände hans ord mot henne. Så gulligt... Tänkte han med en avsmakande ton. Han flinade upp mot henne igen och skakade på huvudet.
" Skillnaden är att jag är stor nog att ta hand om mig själv. Du verkar ha större problem däremot." Han tippade huvudet lite på sniskan och skakade sakta på det sedan.
"Vad hade du tänkt dig för äventyr, Arroya?" Hans ord var skarpa och föraktfulla. Jag skulle nog kunna ge dig ett äventyr du sent kommer att glömma. Tankarna for genom hans huvud och han började flina för sig själv.

Huvudet lades på sned utan att hon släppte honom med blicken. Hennes violetta ögon granskade hanen som presenterat sig som Delgado och trots hennes tidigare känsla av att hon skulle vara försiktig började nu nyfikenheten ta över. Han verkade inte så farlig, kanske hon bara inbillat sig. Ja, nog var det så. Och hon kände en stark impuls att vada över bäcken [har som för mig att de är på var sin sida om jag inte missuppfattat det xD] och försöka få igång honom i en vild lek, men något sade henne att det kanske var aningen tidigt för det. Dock såg han inte längre lika bitter ut i hennes ögon.
Men han nedvärderade henne, och det gillade Arroya inte. "Ja, men om jag inte testar gränserna nu lär jag mig inget. Jag tänker inte vänta med att se världen tills jag blir stor." För att hon inte gillade det han sade var hon tvungen att motargumentera. Visst var hon mindre än honom, men det gav honom ingen rätt att tro att hon inte kunde klara sig själv. Hon klarade sig utmärkt på egen hand, åtminstone som hon trodde. Och hon var fast besluten om att bevisa det också.

"Jag vet inte, jag förväntar mig ingenting. Man får helt enkelt se vad som händer," svarade hon kort åt honom. Sedan flinade hon åt honom och fortsatte: "Man blir ändå bara besviken om man förväntar sig för mycket!"
Svansen rörde sig smått på marken, ett tecken på att hon var glad, och leendet i ansiktet var varmt och uppriktigt medan hon väntade på vad Delgado hade att svara henne. Men sedan, innan han hann säga något, så fortsatte hon; "Vars är du på väg?"

Delgado tittade på henne med en lugn blick med ett sting av förakt i sig. De grå-gula ögonen vandrade över den lilla tikens kropp och fästes i hennes ögon tillslut. Han flinade och skakade på huvudet. Din lilla rått, har inte mamma lärt dig att inte vara stor i munnen. tanke flög genom hans huvud och han skrattade inombords, utanpå spreds ett bredare flin och han lyssnade varsamt på henne. "Ja det må du ha rätt i, men att vandra själv är kanske inte det smartaste draget man gör. " Hon var väldigt sårbara i den sitsen hon själv satt sig i, men Delgado visste bättre än att flyga på en sådan lite varelse, sådan ung varelse i hennes egen hemtrakt. Det fick bli ett senare skede, att bevisa Delgados egna ord.

Svansen svepte till bakom honom och slogs sedan ner i backen. Hennes röst var irriterande i hans huvud och hans hjärna arbetade på högtryck för att hålla sig lugn. Delgado skulle just svara henne när hon återigen öppnade sin lilla trut. Han fnös och skrattade sedan till. "Förväntan och förväntan. Det är så överskattat. " Han talade med stor avsmak i munnen och la till en äcklad min. "Jag har vandrat hit från fjärran öster och letar mig genom landet just nu efter en plats att stanna på. I alla fall för en stund. " Han talade med neutral ton till henne igen, blicken var fast på hennes ansikte och han trivdes med att bäcken var mellan dom.

(off: mjo dom står på varsin sida om den. :3)

Hon lyssnade till hans ord och när hon hörde dem dunkade svansen till marken två gånger, ett tecken på att hennes glädje ökade en aning. Leendet i ansiktet blev större och hon såg på honom med en lekfull blick.
"Ska vi slå följe då?" Frågan verkade komma från ingenstans, och säkerligen var det ingenting som den mörke hade väntat sig. Men för Arroya verkade det som en självklar sak att göra. Allt som den andre sade verkade i hennes öron nästan uppmana henne att ge förslaget. Det var inte smart att vandra ensam, han letade också efter något... Deras mål kanske inte var detsamma, men en bit kunde de säkert vandra sida vid sida.
Öronen vinklades aningen bakåt, endast för att åter riktas framåt. Det slog henne aldrig att det kanske inte var vidare smart att fråga en främmande varg om en sådan sak, men Arroya var inte den som tänkte igenom riskerna innan hon gav sig in i saker. Hon var den typen som var efterklok, om man kunde beskriva det så. Den som handlade först och tänkte sedan. Åtminstone i de flesta fallen. Men hittills hade det inte lett till något dåligt, så hon såg ingen anledning till varför man inte kunde leva sitt liv på det viset. Nog var hon medveten om att man borde tänka efter innan, det hade modern alltid sagt. Men just att det var moderns ord gjorde det bara ännu roligare att trotsa dem.
Hon flinade mot Delgado.

Delgado kände vinden svepa tag i hans päls, fick huden att bli kall och dofterna spreds runt honom. Fokuset låg kvar på Arroya och han väntade tålmodigt på hennes reaktion. Hennes svans hade viftat irriterande sen första början, det slutade inte nu heller. Snarare tvärtom, den viftade mer frenetiskt än tidigare. Han slickade sig om nosen och sneglade ner mot vattnet som porlade i bäcken. En fisk simmade sakta förbi och Del fick en känsla av att suga tag i den. Han hatade smaken av fisk, men att jaga dom var ganska kul. Han fick en virvel att uppstå i vattnet, fisken tvärstannade och försökte i panik simma åt andra hållet. Virveln ökade i storlek och tillslut fastnade fisken, de simmade för allt den orkade men kom ingenstans. Del släppte virveln och iväg sköt fisken rakt in i en kant. Han skrattade roat till och såg upp på Arroya med ett flin. "Har jag något val? " Svarade han med en road ton och reste sig upp. Hans höft knakade till rätta och hans rygg knastrade. Han granskade Arroya innan han vände sig om och tog några steg framåt. "Kommer du, lille skutt?"

Fisken som simmade förbi i bäcken berörde henne inte, däremot hur vattnet plötsligt började röra sig. Det var med en fascinerad min som hon såg på vattnet, förundrad över det som hände där. Och när det hela sedan var över och Delgados röst hördes mellan träden så såg hon upp på honom. De violetta ögonen tindrade.
"Visst!" Snabbt var hon på tassarna och skuttade fram. Hon tog sats och skuttade genom det porlande vattnet och kom över på andra sidan, rakt framför den mörka hanen. Svansen vaggade bakom henne och hon hade ett glatt uttryck i ansiktet. "Kom då!" Hon flinade åt honom och började vandra längs med bäcken.
Hon gillade denne hane, även om hon kanske inte kunde kalla honom trevlig eller snäll direkt. Men han behövde inte vara det för att vara en distraktion. Och det var precis det han var, han skingrade alla de jobbiga tankarna på familjen och allt hon var på väg att lämna bakom sig, och det var skönt. Hon var tacksam för det, även om hon inte direkt kunde säga det åt honom utan att avslöja sin rymningsplan.
"Så du är en vattenbändare?" frågade hon istället med samma glada tonfall som tidigare.

Delgado tittade på den unga tiken och väntade på en reaktion, hon var så ivrig, så full av liv. Han äcklades av hennes livsgnista. Det slog honom i samma sekund att hon var så ung och hade förmodligen aldrig varit utanför reviret eller ifrån sin mammas trygga sida. Hon hade ju själv sagt att hon skulle ut och upptäcka världen nu, något hon säkerligen skulle få ångra. Men vem visste, Delgado tänkte att hon kanske hade tur? Hon kanske inte behövde se världen som han gör det. Han sjönk ner i sina egna tankar och blicken blev tom och kall. Hennes gälla röst skar genom luften och förde Delgado tillbaka till nuet. Han suckade inombords och önskade kanske någonstans djupt där inne att hon avböjt hans önskan, men nånstans tindrade en känsla av att han inte ville gå ensam heller. Hon var ett lättare byte än vad han var och han skulle ha en chans att stöta på något vidrigt, utan att han blev första måltiden! Del flinade svagt och började röra sig framåt. De stora tassarna sjönk ned i det mjuka gräset och han spretade på tårna så att gräset verkligen sjönk in i hans tassar och samtidigt rengjorde dom. Gräset var fuktigt här runt bäcken och han var inte den sorten som satte sig och slickade sig rent. Det var emot hans tänkande och förnuft. De grå-gula ögonen sökte efter andra liv eller en ovanlig rörelse i skogen. Han fnös till som ett skratt och ett brett flin spred sig på hans läppar när hon frågade honom om han va vattenbändare. "Ja, Arroya. Jag är vattenbändare, en utav mina krafter." Han log svagt mot henne, med ett inslag av hån. "Har du upptäct några krafter ännu?"

Hon lyssnade intresserat då han svarade henne, och mycket riktigt så var vattnet en av de förmågor som han besatt. Hon hade alltid funnit dessa krafter som de kallades väldigt fascinerande, och drömde om vad hon kanske skulle kunna göra i framtiden. Vilket visade vara en sak han också undrade över.
Hon suckade lätt och när öronen ströks lätt bakåt så blev huvudet mer hängande medan blicken sökte sig mot marken.
"Nej, jag vet inte. Jag har inte känt av något alls. Kanske det är så att jag inte har några krafter. Både mor och far har ju det, men kanske det är så att jag inte har fått några alls." Hennes röst var aningen uppgiven och det hördes att hon var besviken över att inte ha märkt av någon förmåga hon kunde tänkas besitta. "Jag har hört att det är väldigt svårt att förutsäga det här med krafter, att de kan dyka upp lite vad som helst, speciellt när det kommer till korsade raser och blandblod. Stämmer inte det?"
Ifall hon hade hört det eller inte var svårt att säga, för det kunde lika väl vara någon hon själv fantiserat ihop för att få bristen på krafter att verka mindre påtaglig. Men det låg trots det en del sanning i hennes ord, ett tecken på att hon inte var helt borta när det gällde intellekt.

Delgado tittade snett mot Arroya medan dom vandrade intill varandra. Hans muskulösa kropp förde honom smidigt men tungt framåt, han kände hur benen gnagde mot varandra och hur brosket löste upp sig mer och mer. Del visste att han aldrig skulle leva som alla andra, hans kropp var inte skapt för att vara så stor och tung, han hade förstört den i tidig ålder med sina massiva språng mellan klipporna, alla slagsmål och allt han lyckats åstadkomma mot sig själv. Han spelade med öronen för att lyssna efter faror eller liknande men stannade sedan upp i sitt flackande med öronen och vilade dom mot nacken. Han visade en avslappnad kropp men inombords var han som en stålfjäder, beredd på allt och inget. Rösten från Arroya avbröt honom och han tittade framåt igen medan han lyssnade på henne. Inga krafter? Hon verkade rätt ung så det var kanske inte så konstigt om hon inte fått några krafter än. Han flinade lite roat åt vad han skulle kunna göra mot denna lilla valpen utan att hon skulle kunna försvara sig, men att gå till attack mot henne i sitt egna revir var till och med han för smart för. Del flinade mot henne och skakade på huvudet. "Du ska inte oroa dig. Många upptäcker inte sina krafter förrän senare i livet. Jag tror nog att du kommer att finna dina krafter när du funnit dig själv." Han flinade hånande och skrockade till. Han var nästan för patetisk själv, varför gick han här med henne? Det gick inte ihop för honom. Han grubblade vidare i sina tankar och fnös till.

Hon lyssnade till den mörka hanen, intresserad av vad han sade. För trots allt var han ju äldre än henne, och därmed visste han även en del mer saker än vad hon gjorde. Kanske hon var kaxig, men hon var inte dum. Hon kunde lära sig många saker av denne Delgado, det visste hon.
"När jag funnit mig själv?"
Hon granskade honom med en frågande blick i de violetta ögonen. Hon förstod inte riktigt vad han menade med det han sade. Hitta sig själv... Hon visste ju var hon var. Det var ju inte så att hon hade tappat bort sig. Eller hade hon det? Tankarna över det han sade konfunderade henne, gjorde henne förvirrad då hon inte riktigt kunde förstå dem. Hitta sig själv... Nej, det lät ju bara konstigt.
Huvudet ruskades lätt. Hon ville inte tänka på det nå mera, hon nöjde sig med att bara längta efter den dagen då hennes krafter skulle visa sig för henne.
Hon flinade emot Delgado.
"Så, vars är vi på väg då? Jag menar, jag har ju egentligen inget riktigt mål med min vandring, men du borde väl vara påväg någonstans, eller?" Nyfiken som vanligt, men hon såg inte att det fanns någon fara med att hon frågade.

[Då detta rollspel nu stått stilla, och i och med nyheterna om att avsluta att rollspel osv, så säger jag nu att detta är AVSLUTAT. Vi kan säga att Delgado till slut tröttnade på Arroyas valptjat och sa att han skulle iväg och göra vuxensaker med ett (falskt?) löfte om att de skulle ses igen. Låter bra i mina öron :'D Så kanske de kan ses igen i framtiden!]