Hans färd hade gått över den dimmiga, fuktiga Azhekaslätten och han hade nu nått sin slutdestination. Målet med den till synes korta färden. Framför honom bredde Ötamon ut sig, lika djup och mystisk som han hade föreställt sig den. Det var med ytterst försiktiga steg han steg in i skogen, klev försiktigt över månblommorna som växte glest på marken. Än lös de något så när upp skogen i ett vackert ljus, men hur lång tid hade de kvar innan de helt skulle dö för vinterns kalla hand?
Långsamt strövade han vidare, djupare in i skogen. I skenet av Ötamon kändes Blodbergen väldigt långt borta.
 
Han stannade upp vid en liten glänta, en till synes perfekt ring av träd, med marken full av lysande blommor. De växte tätt, tätt och det var omöjligt att se marken under dem. Han betraktade den lilla ängen framför sig och med ens tystnade allt annat. Han hörde varken syrsornas sång eller vindens tysta viskande i träden. Det enda han uppfattade var den tomma tystnaden som lade sig likt ett snötäcke över honom. Han tog några försiktiga steg in. Långsamt gick han mot mitten av gläntan. Där satte han sig och lät blicken svepa över den lysande marken. Han kom på sig själv med att ha hållit andan sedan han klev in i gläntan, och var tvungen att ta ett djupt andetag för att inte svimma av syrebrist.
 
I ett ljust blått sken kastade blommorna ljus över allt som befann sig i närheten. De lös lika vackert som tatueringarna på en Månvargs tatueringar. Han såg ner på sina ben och upptäckte hur pälsen hans skiftade i samma ljusblåa sken. Han vände blicken upp mot trädtopparna och slöt ögonen. Insöp omgivningen, släppte allting annat, och lät tankarna få utrymme - för första gången på länge.

Mer och mer började tankarna vandra till allt det som hade hänt det senaste. Allt det han varit med om, allting han varit delaktig i. Han visste inte riktigt om det var ånger han kände, eller någonting annat. Var hans ens kapabel att känna ånger längre?
 
Ju längre han satt där, desto mer blev han lugnet själv. Nu betydde allt annat ingenting. Det enda som existerade var Ötamon och de hundratals, om inte tusentals, vackra månblommor som omringade honom.
 
Han hade funnit Numooris vackraste plats.

Hon hade känt det i sitt hjärta. Något bekant som närmade sig, ett välbekant mörker, nästan omöjligt att ta fel på. De vargar hon en gång varit närmast bunden till, skulle hon på ett sätt alltid vara bunden till, för hon skulle känna igen deras energi i Duraneir's sken, när månen talade till henne. Henne hjärta hade slutat slå, andetagen upphört, och det kändes som att det pågick en evighet. Hade hon verkligen uppfattat rätt? Vad var detta, och varför hände det nu. En del av henne kände sig skräckslagen, en annan rasande. Men hon förvånades över att genom de känslor i konflikt så var det lugnet som stod ut. En del av henne förstod att denna dagen skulle komma. Hon hade bara väntat på den. Hon visste bara inte hur hon borde känna nu när den väl var här. Hon mindes känslorna hon borde känna, från den dagen på krigsfältet, hennes ord och löftet. Men hon mindes också hennes äldre känslor. De om att inget skulle hindra dem om de var tillsammans, att deras känslor skulle övervinna allt. Men nu idag, så kändes allt så oväsentligt. Som att hon redan lagt allt förflutet bakom sig. Men ett löfte är ett löfte. Och hon visste att hon nu behövde möta sitt öde.

Hon närmade sig i tystnad, och det tog inte lång tid innan hon kunde se hans siluett i skogen. Månblommornas ljus avslöjade den tydligt. Hon såg bara hans rygg och nacke. Han såg äldre ut, mer gråsprängd i pälsen av det lilla hon kunde se och urskilja, men det var ju egentligen inte så längesen de setts sedan sist. 

Det var ett oväntat lugn över honom. Men de var båda äldre nu. Kanske hade han, likt Mivria, tröttnat på smärta? Han kanske var här för att göra slut på sin, be Mivria infria sitt löfte. Det var svårt att förstå varför hon skulle finna honom på denna plats av alla. För inte kunde det helt vara en slump heller? Varför skulle han sitta här bland månblommors sken om det var av ringa betydelse.

Hon visste inte riktigt vad hon borde säga, om hon borde tala alls. För det enda hon kände nu var, tomhet. Ren tomhet.

"Jag förväntade mig inte att finna dig här, på en för mig helig plats bland skör månblomm." Hennes mörka stämma talade med en kall ton men klart och tydligt. "Säg mig, varför är du här." Hon valde att vara ärlig och att tala i klarspråk, hon kunde inte göra annat, även om han troligen aldrig varit helt ärlig mot henne, så skulle hon inte sluta vara det. Aldrig någonsin. "Är du här av en slump, för att du ville finna mig, få en förlåtelse över din själ, eller vill du avsluta det vi påbörjade? Är du här för att du vill dö?" Hon stannade upp bland månblommorna, och såg fortfarande bara hans nacke som mest. "Jag kan inte garantera dig något av detta längre. Jag är inte den Mivria du en gång du kände." Hon tystnade. "Men det kanske jämnar ut sig, för du var nog aldrig den jag trodde du var eller kunde bli heller." Hon var kyligare än is. Men även hon hade ett lugn över sig. Idag sökte hon mer svar. Hon insåg att det enda hon ville veta, var varför. Varför.

Han hörde henne komma, men han gjorde inga ansatser till att vända sig om. Hennes blick brände i hans rygg och ena halvan av honom ville vända sig om, få se henne ännu en gång. Låta hjärtat ta ett skutt i bröstet - så som det alltid gjorde när han såg på henne. Andra halvan sade till honom att låta bli, att skuttet i bröstet istället skulle bli till smärta. Han var väl medveten om vad han gjort mot henne. Skulle han klara av att se henne i ögonen efter vad han gjort?
Han tog ett djupt andetag och vände sig långsamt om. Han mötte försiktigt hennes blick. Hjärtat tog ett skutt i bröstet på honom, men sedan stack det till. En obeskrivlig smärta som var svår att förklara för den som aldrig upplevt det själv.
"Jag är ej här för att dö... men inte heller söker jag förlåtelse från er", svarade han tyst. Han vände bort blicken. Han slöt ögonen hårt.

Egentligen ville han inte visa att han var ledsen, att han hjärta var fyllt av sorg. Ville inte visa sig svag. Troligtvis spelade det ingen roll hur mycket han än försökt dölja det - Mivria hade från start kunnat se igenom honom. Hon hade kunnat ta sig igenom hans skal med så lite som en blick. Han skulle göra sig själv till åtlöje om han trodde att han kunde dölja sina känslor för henne även nu.


"Jag...", började han, men avbröt sig. Blicken var fortfarande bortvänd och han försökte febrilt komma på hur han skulle säga det han ville få ur sig. Vad skulle han säga? Att han var ledsen över vad han gjort? Att han önskade att han aldrig hade behövt göra det? Att om han kunde gå tillbaka skulle han ha gjort saker annorlunda? Att om han kunde skulle han gå tillbaka och välja henne... Han skulle välja henne varje gång.
Hans ord hade ingen betydelse när de stod i den starka kontrasten till vad han faktiskt gjort.



Handlingar väger tyngre än ord, och så vidare. 

Hans far hade nästintill predikat orden för honom under Malvados uppväxt. De var sanna, och det var väl först nu som han verkligen förstod innebörden av vad hans far försökt lära honom under så många år.

"Jag är ledsen...", fortsatte han tillslut. "Jag förstår att mina ord inte är vatten värt för er... men jag vill at ni ska veta att jag är ledsen. Om jag kunde så skulle jag gå tillbaka och göra allt annorlunda...", han vände blicken mot Mivria igen. Blicken var dimmig och det var en kraftansträngning att försöka hålla tårarna borta.
”Om jag kunde skulle jag gå tillbaka och välja dig. Jag skulle välja dig varje gång...”, han visste att hans ord antagligen inte betydde något. Han hade visat vad han var kapabel till. Han förväntade sig inte förlåtelse, men han ville att hon skulle veta hur han kände.

Hans ögon brände i henne. Så många minnen som fanns i en enda blick. Det blev mycket på en gång att ta in. Hon lät honom tala klart, för Mivria var intresserad av vad han hade att komma med. Vilka ursäkter skulle han komma med denna gång? Hon hade svårt att ta något av det Malvado sa på allvar. Men det smärtade för det syntes samtidigt att han verkade lida på riktigt denna gången. Han verkade brinna upp inifrån av sina egna skuldkänslor. Precis som tidigare så fick han fortfarande slitas mellan sitt mörker, bandet till Devils och allt annat i livet som skulle kunna ge hans själ sann frid och glädje. Men han hade gång på gång valt bort den glädjen. Han hade medvetet valt bort henne. Han hade valt bort sina valpar. Han hade svikit henne på det brutalaste av sätt. Det var minnen som brann kvar längst. Som antagligen aldrig skulle lämna Mivria. Ärr som aldrig helt skulle läka.

Hon fick samla sig något innan hon talade, för det sista hon ville var att brista framför honom.
"Att du är ledsen, det gör mig inte någon skillnad. Det finns ingen tyngd i dina ord, när jag vet vilken tyngd dina ord haft tidigare. Jag kan inte ge min själ igen till någon jag trodde var min själsfrände." Orden var kalla men det låg mycket känslor i dem samtidigt. Sårade känslor. Förlorade känslor hon aldrig skulle få tillbaka.

"Jag står fortfarande här, långt från min familj jag borde vara med. Men tack var dig så fick jag stå ut med förödmjukelse och skam som var för tung att bära. Jag var inte värdig att stanna där längre. För det var tack vare mig, att jag gav mitt ord och svor vid att du var att lita på, som förstörde så mycket för oss. Jag trodde verkligen att jag gjorde rätt beslut. Och min familj litade på mig. Min flock litade på mig. Litade på mig för mycket, för jag inser nu att jag var mer blind då än vad jag är nu." Hon klev närmare Malvado flera steg utan att släppa honom med blicken, som för att påminna honom om hennes förlorade öga. "Jag har mer syn nu än vad jag någonsin haft tidigare. Och ändå, så kan jag inte avgöra om du verkligen kan känna sorg och förlåtelse." Hon tystnade och stod nu nästan intill honom, öga mot öga. Hon tänkte inte vara nådig, hon tänkte inte låta honom komma undan enkelt.

"Men, jag känner inte längre ilska. Inget hat. Och jag vill inte heller hämnas. Jag har inte plats för de känslorna längre, de förtär mig bara, skapar ett mörker som skadar mig, så som ditt mörker bryter ner dig. Men jag har inte heller någon förlåtelse att ge. För vad skulle den vara värd egentligen? Skuggor gör dina ögon suddiga. Inget jag sagt tidigare har betytt något. Och om det du säger idag saknar mening, så kan du lika gärna ta mitt liv här och nu som du redan gjort så många gånger." Hon ville skrika, men hon skrek inte. Orden kom så naturligt för Mivria, precis som att hon redan sagt dem till honom så många gånger tidigare, föreställt sig honom framför sig. Men ögonen och ett darr på rösten avslöjade fortfarande hur jobbigt detta ändå var för henne. 

"Men, tro det eller ej, efter all denna tid, efter allt du gjort mot mig - " Hennes röst blev tystare, hon viskade. "Så kan jag inte hjälp att jag fortfarande bryr mig om din själ. Jag vill att du ska finna frid i ditt hjärta. Jag vill att du ska sluta jaga något som du inte kommer kunna finna." Man kunde se en tår och en ömhet nu i hennes ansikte. Hon menade varje ord. "Det plågar mig dock att jag fortfarande kan känna detta, och jag avskyr mig själv för det, att jag fortfarande kan skämma ut mig så." Hon skakade svagt på huvudet. "Men jag kan inte hjälpa det." Hon var så retsamt nära att hon kunde känna hans doft. Det var densamma som den första gången de möttes. Hon backade. Stannade en bit bort igen. Hon var stark, men inte så stark som hon önskade, och det gjorde ont i henne. Efter allt som hänt, var hon inte mer än detta? Nej det var hon inte. Hon hade kommit till Ötamon för att söka helning, och detta mötet var nyckeln. Hon hade längre förstått att det skulle bli omöjligt att undvika hennes öde. Hennes öde att ständigt dras samman med denne varg. Deras själar var som motpoler och magneter på samma gång. Som att de var menade för varandra, så mycket att de aldrig egentligen var meningen att de skulle vara tillsammans. För kanske slutade livet ha mening, om de var tillsammans med den de längtade efter mest? Mivria visste inte. Men hon hade börjat acceptera, att hon aldrig skulle bli helt fri. Hon skulle få leva med sin smärta. Hon skulle få dö med sin smärta.

"Jag önskade en gång att du kunde finna din frid med mig, men du bevisade att det inte var möjligt. Jag var inte tillräcklig. Och det är nog den sorgen jag aldrig kommer kunna förlåta. Att du var mitt allt, när jag aldrig var ditt. Därför måste jag skydda mig själv från mina känslor denna gången." Det är mitt straff tänkte hon sedan för sig själv. Det var hennes fel att hon låtit detta gå så här långt.

Han slöt ögonen och lyssnade på hennes ord. Det fanns en obeskrivlig kraft i dem, och hennes röst och ord berörde honom ända in i hans själ. Han kände en förtvivlan på insidan och egentligen ville han bara skrika rakt ut. Skrika ut sorgen han kände, skrika ut ångern som febrilt gång på gång bet på insidan. En sorg och en ånger som han aldrig skulle kunna bli av med. Så länge han levde och i all oändlighet efter det skulle han bära med sig henne - tillsammans med allting som de genomgått. Lyckliga stunder som sorgsna.

Han hade slitit ut hennes hjärta. Han var inte värd förlåtelse. Egentligen var han inte ens värd att se på henne, och när den tanken slog honom vände han skamset bort huvudet. Men han tvingade snart upp blicken igen när han hörde hur kom närmre. 

"Jag är ledsen för allt, Mivria...", det spelade ingen roll hur mycket han sa det. Orden skulle aldrig få någon betydelse, men han behövde ändå få ur sig dem. Att de var ärliga gick inte ta miste på i den skälvande rösten och den blanka blicken.
Han höll andan när hon kom ytterligare närmre. Han kunde känna hennes doft tydligt nu, och det gjorde ont i hjärtat och ända in i själen. 

"Jag har alltid valt flocken framför någonting annat. Devils har alltid kommit i första hand, och du vet att jag har stridit mot min kärlek till dem och min kärlek till dig", han tog ett djupt andetag, försökte samla tankarna och bilda dem till fullständiga och förståeliga meningar. "Men av hela mitt hjärta önskar jag att jag hade gjort annorlunda."
Vad hoppades han egentligen på här?
"När vi möttes var jag ung, ny i Devils, utan vidare framtidsdrömmar. Du gav mig något att drömma om... men jag var för svag, för feg för att stå upp för dig och den kärlek jag hade, och fortfarande har, för dig. Fram tills efter kriget trodde jag att visste vad jag ville...", han stannade upp. Helst av allt skulle han bara vilja gå närmre och begrava ansiktet i hennes päls. Men trots att hon stod så nära att han bara behövde ta några få steg för att göra det, var hon längre bort än någonsin förut. Han grät inte, men ögonen hans var blanka och det var nog bara en tidsfråga. Detta möte var en kraftansträngning för honom, den allra sista. "...men det är du Mivria. Det har alltid varit du, och det kommer alltid vara du..."

Mivria hörde orden, men ville inta dem till sig. Hon hade hört orden förut, men de hade inte haft mening då, och hon ser inte hur de ska ha någon mening nu. Inget han sade idag kunde bevisa något alls. Hon hade lärt sig att de enda som hade riktig betydelse, i hans fall, var handlingarna. Ord var egentligen lätta att uttrycka. En handling något helt annat, det var inget man bara kunde säga i förbiseendet för att försöka mildra stämningen. Det var något man behövde bevisa för sig själv och alla andra när insatserna hade varit som högst, när valen varit svåra. En svikande handling sårar därför desto djupare, mer än vad sårande ord någonsin skulle kunna göra. En handling behöver därför gottgöras med en handling. Mivria visste nu vad hon ville.


Jag hör inget av det du säger idag. Du talar mot ett berg. Vad du än säger, så kan du inte ändra något av vad du gjort.

Hon ville undvika hans blick, för hon såg hans smärta, kände den. En del av henne önskade att hon bara kunde förlåta för att mildra hans smärta, men Mivria visste att hon inte kunde göra det så enkelt för varken sig själv eller honom. Han behövde känna smärtan, om han nu till slut kunde erkänna att han kände den. Då behövde han också lära sig av den.

Som jag sa, så kan jag inte ge någon förlåtelse idag. Det vore att vanhedra min dotter och mina söner, det vore att vanhedra min flock och min familj, Qu, och det vore även att vanhedra mig själv.



Hon stannade upp och betraktade honom uppifrån och ner i tystnad. Kände av känslan och stämningen. Var han mottaglig? Kunde han ta emot hennes ord? Eller skulle han ta motgången med feghet och krypa tillbaka till sitt fötryckande mörker? Men Mivria insåg också att hon själv inte hade något mer att förlora på detta. Hon hade redan förlorat allt hon kunde förlora genom honom. Nu var det bara Malvado som kunde vinna på detta, om han själv var villig och redo, och verkligen ville vinna sin förlåtelse och befria sin själ en gång för alla.

Men om du är villig att lyssna, så har jag ett förslag. Jag tror inte att du kommer uppskatta förslaget, och med tanke på dina tidigare handlingar så tror jag inte heller att du kommer vara redo eller villig att ta emot uppdraget.




Hon borrade in sitt enda ögas blick i honom, men även de döda ögat tycktes leta sig in i hans själ. Hon såg mer än med sin syn när det kom till Malvado. Och då Malvado inte tycktes svara direkt, så fortsatte Mivria att tala.


Jag vill att du med en handling, en uppofring, ska bevisa för mig, gudarna och hela världen att du är mig värdig. En handling stor nog som kan gottgöra vad du gjorde mot mig personligen och min flock den där dagen. Det är min förlåtelse du ska vinna, om du har ett intresse av det. Vad jag vill, är att du ska skydda dem som är mig kära. Skydda Aisu, skydda Iwaku. Och du ska även skydda Qu. När tiden är inne ska du välja bort Devils och du ska välja bort ditt mörker. Med din handling ska du bevisa att du är starkare än vad du alltid viker dig under, starkare än ditt mörker du har gömt dig bakom.

Mivria gick närmare två steg igen.

Om tiden kräver det, kan du behöva göra ett val som skadar dina egna. Som skadar Devils. Eller som skadar dig själv. Jag vet inte vilken uppoffring som krävs. Men jag tror du kommer känna vad som kommer bli nödvändigt. När stunden kommer, så kommer alla veta när du hade din chans att göra rätt. Frågan är om du kommer att förstå när stunden är kommen, eller om ditt hjärta fortfarande vandrar förblindad av skuggor för djupa som gör att du missar de. Men du kommer nog att känna när det är försent.

Han slöt ögonen när han hörde hennes ord. Hennes svar var mer eller mindre det han hade väntat sig, att hon skulle förlåta honom hade han aldrig kunnat hoppats på. Han var mer realistisk i sina tankar än så... Men hennes ord gjorde ont, så ofattbart, olidligt ont. Hennes röst ekade i hans huvud och orden skar i hans hjärta.
När han öppnade ögonen skälvde hans kropp åter till. Benen darrade och munnen hans var torr. Han fumlade med orden, försökte ge henne ett svar på det hon precis hade sagt, men han fick inte fram något. Alla ord var borta. Han fick inte fram något, så han stod bara där och lyssnade till hennes stämma som fortsatte att ljuda.
Han reagerade knappt när hon sade att hon hade ett uppdrag som han antagligen inte skulle vilja ta emot. För tillfället kände han sig på gränsen till total apati. Men det verkade som om hon skulle ge honom en chans ändå, av hennes valda ord att dömma. Vad än hon skulle komma med skulle det antagligen inte vara värre än det han kände nu. Det fanns nog ingenting som skulle vara värre än situationen han befann sig i just nu. Hans hjärta värkte efter henne, på ett sätt det nog aldrig gjort tidigare.
Utan att röra en muskel eller ge ett ljud ifrån sig lyssnade han till vad hon sa härnäst. Någonstans i sitt inre ställde han sig själv frågan om hon verkligen var seriös med vad hon sade, eller om hon sa det för att hon själv var övertygad om att han inte skulle gå med på det.
När hon talat klart nickade han först utan att säga något. Han tog ett djupt andetag och såg henne i ögat, och en sorg och skam sköljde över honom. Oavsett vad som hände skulle synen av henne alltid påminna honom om vad han gjort. Han hade tagit hennes öga, och mer därtill.
Var hon verkligen beredd att ge honom en chans till? Skulle hon i slutet att lita på honom, eller skulle hon alltid vara orolig för var hon hade honom? Skulle hon någon gång tro på honom när han sade till henne att han älskade henne? Skulle hon tro på honom när han sade till henne att han skulle älska henne livet ut, och ännu längre? Att han alltid skulle hålla henne i sitt hjärta?
”Jag gör vad som helst...”, sade han tyst. Han lät fortfarande sin blick vila på henne.
”Om det betyder att jag har en chans att spendera min resterande tid vid din sida skulle jag göra vad helst du ber mig om. Jag ska skydda Aisu och Iwaku. Jag ska skydda Qu”, svarade han sedan.
Han hade så länge varit förlorad i sitt mörker. Så länge hade han gått genom eld och vatten för Devils. Han hade valt bort Mivria åtskilliga gånger tidigare, men nu var det en gång för alla slut med det. Han hade gjort det misstaget allt för många gånger nu. Resten av sitt liv skulle han spendera med att gottgöra henne för allt han gjort, allt han inte gjort. Till sista andetaget skulle han kämpa för att få tillbaka henne. Han skulle kämpa för att bli värdig hennes kärlek och tillit igen.
”Jag skulle utan problem möta både Tenkai, Nevada och hela Devils, jag skulle vandra till Chaibos hålor och tillbaka, om det betydde att det finns en chans att jag kan bli värdig din kärlek igen”, ett svagt leende sprack upp på hans läppar.
För första gången på länge kunde han se ett ljus i slutet av den till synes oändligt mörka tunneln. Om ljuset var en Månvargs tatuering eller ett tåg återstod att se.

Mivria kom på sig själv med att hålla andan i några ögonblick. Hon var inte riktigt beredd på att han skulle använda så starka ord, att han skulle gå med på utmaningen utan att ifrågasätta, utan invändningar. Det ingav mer hopp till henne. Men för mycket hopp var farligt. Det var fortfarande bara ord. Men att han lät villig var en start. Det visade nog ändå på att han hade kommit med de rätta avsikterna när han valde att komma till denna plats. Mivria nickade, och det syntes att hon försökte hålla en stram och neutral ton, men en viss glädje sken ändå igenom henne och hennes ögon var blanka. Som att man såg hennes hopp återvända, sakta och försiktigt. Som att drömmar om ett liv hon en gång önskat ha men tappat, nu sakta kommer tillbaka, likt rop som ekar tillbaka från fjärran.

"Nåväl. Det är en sak att säga det, och det är en sak att mena det. Det är vad du får visa nu. "

Hon tystnade något, och det tog emot lite att säga kommande ord. 

"Men trots, allt så gläder det mig att höra dina ord. Och jag hoppas verkligen att du kan visa att du är den varg jag alltid har sett."

Hon stod stilla och kände att hon inte skulle kunna säga så mycket mer utan att det kunde bli för mycket för henne. Och hon ville inte gå över någon gräns som kunde ge fel signaler till Malvado. Även om hon ville röra honom, så kunde hon inte. Även om hon ville ge mjuka tröstande och förlåtande ord så kunde hon inte. Inte denna gången. Och när hon lekte med tanken i sitt sinne, så blev hon blockerad av det kraftiga hatet som växt upp i henne den dagen på stridsfältet, och genast börjar hennes ögon att svarta. Hon visste mycket väl vad han hade varit kapabel till då, och vad han fortfarande fortfarande var kapabel till. Hon kunde inte lita på honom i nuläget. Och det var viktigt att hon kom ihåg det nu när de stod här mitt emot varandra. Det var viktigt att hon kom ihåg att hon känt ett sådant hat att hon lovat att ta livet av vargen framför henne i deras nästa möte.

"Du bör gå nu. Men jag vill ge ett varnande ord. Damon. Han kommer inte vara nådig mot dig, och han kommer inte att förlåta dig. Han kommer försöka döda dig. Om du möter honom, så kan du hälsa från mig, att om jag valt att inte döda dig, så ska inte heller Damon ta ditt liv. För du är min att döda."

Hon tystnade och tänkte inte säga mer. Hennes ögon blinkade några gånger, sen nickade hon och vände sig om utan att se mer på honom där hon stod bland månblommorna. 

"Gå nu, och sök inte upp mig igen om du inte har bevisat att du förtjänar min tillit och förlåtelse." En suck hördes "Men jag hoppas att du återvänder. "

Hon tystnade och väntade på om han hade några sista ord.

Han nickade bara. Trots den gnagande oron verkade hon vara sann med sina ord. Detta var hans sista chans, hans hjärtas sista chans till upprättelse. Misslyckades han nu skulle det för all framtid att vara över. Misslyckades han nu hade han ingen anledning till att vara kvar. Misslyckades han nu skulle allt vara över. Men han trodde, han hoppades, att han i slutändan skulle vara värdig att få en plats i hennes liv igen, att han var värdig att få somna bredvid henne, att han var värdig att ha henne nära.
Han kunde inte svara på hennes ord om Damon. Han klandrade inte hanen från att vilja ha ihjäl honom, och Malvado hoppades lite att han aldrig skulle behöva möta honom. Egentligen förtjänade han inget annat, och han hade svårt att förstå hur Damon någonsin skulle tro på hans ord. Om Damon skulle försäkra sig om att Malvado talade sanning skulle han behöva lämna honom och söka upp Mivria, och Mal såg inte hur det någonsin skulle hända. Därav hans oro inför Qu's ledare.

Gå nu, och sök inte upp mig igen om du inte har bevisat att du förtjänar min tillit och förlåtelse. Men jag hoppas att du återvänder.

”Till mitt sista andetag ska jag kämpa för det...”, svarade han bara tyst.
Ja, tills den dagen han dog skulle han strida för att vara värdig. Han satt först kvar i gläntan och funderade lite på vad hon hade sagt. Det var svårt att ta in vad som just hade hänt, och han stod först handfallen. Vad var det tänkt att han skulle göra nu?
Med ögonen blanka av tårar vände han sig till sist om och började vandra tillbaka samma håll som han kommit ifrån. Medan han sakta gick mellan träd och månblommor kunde han inte hindra ett svagt leende från att sprida sig på hans läppar. Oavsett vad som hände nu var han glad över att han tagit beslutet att komma till Ötamon. Han kände hopp inför framtiden, på ett sätt som han aldrig tidigare gjort.
Han visste vad han behövde göra nu, frågan var bara när han skulle finna rätt tillfälle till det.

[ Avslutat ]