Den bruna flämtade efter andan, tårarna strömmade nerför hennes kinder medans hon slog med de stora änglavingarna. Natten hade lagt sig över skyn och stjärnorna gnistrade på den mörka himmelen. Månen lyste varmt på henne, men till ingen nytta. Hon var så gott som blind. Hon visste inte vad hon ville, hon ville så mycket men samtidigt ingenting. Hon ville bara bort. Kanske bara för nu, kanske för evigt. 
Hennes ögon var alldeles dimmiga utav tårarna, hon såg inte en skymt om vart hon var eller vart hon var på väg. Hon brydde sig knappast heller. Hon blinkade ständigt med ögonen men det gjorde ingen nytta, hon kunde inte se någonting. Hon kippade efter luft och vingarna kändes tyngre än någonsin, hela hennes kropp kändes tung och livlös. Hon var trött.
Långsamt slöts de blåa ögonen och hon stupade framåt, de vita vingarna la sig runt henne, som för att skydda henne, men det skulle inte göra någon skillnad. Hon var fortfarande vid fullt medvetande, hon bara brydde sig inte längre.
Den brunvita tiken föll igenom djungelns täta tak, och slog emot en kraftig gren. Hon skrek utav smärta men tystades snart när hon mötte åter en utav trädens armar och kved tyst. Hennes snövita vingar färgades rött utav hennes egna blod, alldeles uppskrapad och trasig föll hon slutligen till marken. Hennes vänstra vinge låg fortfarande skyddande kring henne medans den högra låg utsträckt över marken i en konstig vinkel. Hon gnydde lite lågt, fortfarande med tårarna forsandes ner för hennes ansikte. Hennes vingar var uppskrapade, och troligen var den högra bruten. Hennes ansikte pryddes utav ett stort sår över vänstra sidan, detta gjorde det omöjligt för henne att öppna ögonen.
Hon gjorde ett försök att röra sig, men klarade det inte, smärtan var där, värre än någonsin. Hon försökte lyfta sitt huvud, men utan att lyckas.
Men hon var mer förstörd på insidan. Den smärtan var allt värre medans hon låg där i smutsen.

Inte långt bort hade den gröna varginnan iakttagit hela händelsen. Hon såg med ömkan på den främmande, oförmögen att kunna göra någonting för att hjälpa den bruna studerade hon bara henne. Ib skakade bara lätt på huvudet, och lät öronen falla åt sidan. Hon stod dold inuti en buskväxt och övervägde sina möjligheter. Vad fanns det ens för möjligheter?
Död.
Ordet ekade inom henne. Hon sänkte blicken och stirrade rakt ner i jorden. Det var troligen rätt sak att göra. Tiken hade inte en chans att överleva i vilket fall, hon hade troligen krossat flera livsviktiga organ i sitt fall.

Den gröna höjde huvudet högt och gick med stadiga steg ut rakt emot den främmande. Hon ville vända sig bort, springa sin väg och gömma sig för smärtan, men det var inte rätt. Hon kände sig lättad av att slippa möta den främmandes blick. Slippa se hoppet, det gjorde allting så mycket lättare. Hon såg den bruna vrida sig i kramp och troligen i panik när Ib närmade sig allt mer och hennes steg blev allt tydligare för den främmande.
Alldeles intill henne sänkte hon sitt huvud med nosen alldeles intill det högra örat.
"Förlåt. Hauta." viskade hon mjukt. Hon lät sedan käftarna krama om den andra i ett snabbt farväl.

avslutat , hejdå elmiiiire
 hoppas ingen läste detta men ville endp srkvia det e trött haha