[Privat roll med Zey-so]

Fast han inte kunde se det hela visste han med detsamma då han satt sin tass i byomifallet att det var där han var. Hemma. Den friska luften och den växtrika plats han visste om. Det var den vackraste plats i Numoori i hans ögon. Inte till utseende men känslan han fick här var varje gång upprymd men nu också en aning sorgsen. För alla minnen som han så gått tryckt bort sprang in i honom i en smäll och han blev överväldigad i alla bilder han med åren skapat här och som nu vräkte fram. Det var han föddes, det var här han hade fångat sitt första byte, det var här han hade känt i gen varje stock och sten. Inte som resten av Numoori som var en stor okänd plats framför hans tassar, som ett stort svart hål som kunde gapa framför honom vart han än lade sina tassar. Men här var han säker.

Han rörde sig sakta fram, försökte nu minnas varje liten detalj av det hela. Först märkte han det inte.. men sen smög det på honom och han togs ned på jorden igen. En flocks doft. Nej inte här, det här var hans hem. Hans envishet brukade oftast föra med sig klokhet i saker och ting, men i stället för att vända om och söka sig utanför flockens revir som han oturligt nog trädigt in i fortsatte han. Om de var ondsinta och helst skulle vilja önska honom döden ängnade honom knappt en tanke, han var fast besluten att stanna här en kort tid. Han ville inte att det här skulle förstöras nu då han ändå var här. De nio svansarna rörde sig snabbt och smått irriterat fram och tillbaka och stegen var spända då han rörde sig framåt. Han skulle ta sig till vattenfallet.

Hon kände hans doft av ren slump, vinden förde med sig en del av vargen som nu trädde in i flockens område och det tände genast den unga karginnans intresse. Hon hoppade ner från klippan hon låg och vilade på, medans hon flög ner det korta avståndet mellan klippan och marken passade hon på att göra sig osynlig, så när hon nådde marken var hon helt osynlig för det blotta ögat, doften var kvar och spåren också, men här var marken så hård att nästan inga spår märktes av, och de mjuka delarna som lera gick hon inte på. Hon mindes Iwakus varning om att inte alla i flocken var snälla och gästvänliga, så hon studerade de som hon mötte en stund innan hon valde att gå i kontakt eller gå därifrån. Zey-So skyndade sig fram för att söka upp främlingen och mötte honom ganska snabbt, första synen var ganska häpnand och hon stod en stund och bara studerna honom, en svart främling med blå man och tänka sig, NIO svansar. För Zey-So's smak en total överdrift, men vem var hon som skulle kommentera andras utseenden. Själv ansåg hon sig som vacker, smidig kropp med viga från kattens sida och långa från vargens sida ben och lång fluffig svans, men andra kanske såg henne som ett monster och tyckter synd om henne som behöver leva med sådant utseende. Hur som helst följde hon nu efter vargen utan att störa honom och försöka se vart vinden blåser ifrån så att han inte känner hennes doft

Han hade fortsatt med samma målinriktade steg ända tills den svagt krypande välbekanta känslan att bli förföljd kom på honom. Han hade känt den känslan flera gånger förr, då han inte kunde se hade hans andra sinnen blivit mer skarpa än hos vanliga vargar, sen den där känslan han alltid fick då han kände sig iaktagen var enkel att komma ihåg. Han hörde bara svagt någonting, men det hade lika väl kunnat vara vinden som rörde om. Meilyr funderade om han skulle strunta i förföljaren eller ta upp det. Men han gillade inte att veta att någon kanske tittade på honom, och varför kunde inte han/hon inte lika väl komma fram? Han försökte fånga upp doften av främlingen men kände inget. Den verkade gömma sin doft och Meilyr blev osäker om känslan bara var något som hans hjärna lurade honom att tro då han känt flockdoften tidigare. Han tog några steg framåt innan han stannade med en tyst suck och höjde huvudet med öronen noga lyssnande.

"Du behöver inte gömma dig" sa han tillräkligt högt för att den kanske närvarande främlingen skulle höra honom. Han ville igentligen inte ha något med flocken att göra, bara de lämnade honom ifred med de fredliga avsikter han kom för. Sen kanske det inte ens var någon flock medlem utan bara en som verkade allmänt intresserad, hans svansar brukade locka många blickar. Han förstod dem.

Zey-So såg hur hannen stannade upp och verkade märka att hon följde efter honom, hon var väl för nyfiken och gick alldeles för nära honom vilket gjorde att han blev medveten om hennes sällskap tidigare än förut. Hannen stannade och suckade, sedan ropade han åt henne att komma fram. Karginnan stod tyst och tänkte, öronen veks fundersamt bakot och hon bet sig själv i läppen, var han en flockmedlemm skulle han förr eller senare se henne och tala med henne, men om han var en främling som inte tillhörde flocken? Skulle hon stoppa honom och föra honom till Iwaku? Hon var medlemm i flocken men ännu inte fått någon rang, så hon hade ingen rätt att stoppa honom egentligen. Zey-So ställde sig bakom hannen och gjorde sig själv synlig. "Jag är här borta.." sa hon med sin mjuka stämma, hon valde att ställa sig bakom honom för det var det bästa försvaret, om han ville hoppa på henne direkt när han får syn henne så kommer det ta tid och hon hinner gömma sig igen.

Det tog inte länge innan främlingen lade sig till känna. Plötsligt en röst bakom honom. Han ryckte svagt till, kanske för att han inte riktigt var säker om någon skulle svarat honom. Men sen vände han på huvudet och tittade mot vargen bakom honom och la huvudet en aning på sne som om han funderade innan han vände hela kroppen mot henne så han stod rakt framför henne. Han tittade framåt, försökte hålla blicken någon stans mot honan för artighetens skull. Men han fortfarande misstänksam, hon hade samma doft som flockens doft och han var nästan helt säker att hon tillhörde en av dem. Kanske skulle han få veta vilka som tagit över hans hemområde?
"Vem är du?" frågade han, det var inte mindre än rätt att han skulle kunna fråga först då hon uppsökt hans kontakt först. Hans röst var misstänksam och hans kropp en aning spänd men hans ansikte lugnt och ett svagt leende var på de svarta läpparna.

Zey-So såg hannen rycka till som om han inte väntat sig hennes svar och det fick henne att småle innan hon artigt svarade på hans fråga. "Jag heter Zey-So" hon tog några steg emot honom med stannade så att det fortfarande var en liten mellanrum mellan de. De gröna ögonen betraktade hannen stint och utan att blinka som om hon försökte se in i hans själ, i själva verket var det en helt normal blick från Zey-So. Hon fick för sig att hannen inte kunde se henne för hans blick såg inte rakt på henne utan lite åt sidan. "Vad heter du?" undrade hon sedan när hon har tittat färdigt, hennes blick fladdrade då och då mot hannens svansar, det var en högst ovanlig för henne syn och hon piskade till sig själv lätt i sidorna som för att förestella hur det skulle kännas med att ha flera sådana att gå runt med. Hannen såg ut att tillhöra en ras hon aldrig sett förut, möjligtvist skulle han kanske förklara för henne senare, men just nu var de främlingar och Zey-So var fortfarande inte så säker på om hon kunde slappna av i hans närvaro.

Hans spända kropp slappnade av lite, han kände det genom hennes rörelser och annat som han brukar avskåda andra med på sitt speciella sätt att hon inte just nu verkade speciellt hotfull. Men man visste aldrig riktigt, annars brukar han ta det mesta lugnt men nu kände han sig lite spänd över hela situationen. Hans öron ryckte till då hon presenterade sig. Ett litet klurigt namn, men han gillade att tänka det i tankarna. Han bollade det fram och tillbaks och ett svagt leende kom på hans läppar.
Sen så frågade hon vad han hette och han blev genast uppmärksam igen.
"Mitt namn är Meilyr" sade han och hans ansiktsdrag mjuknade en aning och hans röst var inte lika spänd och nu mer artig. Men han var allt för nyfiken och bestämd för att lämna det hela med endast kallprat, han kände sig förvirrad och ville så förtvivlat gärna veta vem som tagit sig hit.

"Jag känner att du bär samma doft som flocken som verkat tagit sitt revir här, så du borde vara en av dem.. inte sant?" hans röst var fortfarande artig och han ville inte erka på trängande men han behövde veta. Så han fortsatte innan hon
han inskjuta något.
"Jag ville inte tränga mig på, och att fråga detta då jag själv står på ert revir är ju inte heller det bästa tillfället. Men, jag har aldrig träffat på en flock här fören nu. Och jag kan inte undgå att undra, vilka är ni som tagit över denna plats?" han formade sina ord väl så att det inte skulle låta fel i tikens öron. För han ville inget ont bara veta vad som hade kommit.

Zey-So log när hon hörde hans namn trots att han inte skulle se hennes leende. "Meilyr...Meilyr.." sa hon några gånger som om hon smakade på namnet, rullade på r:et, hon gillade namnet, den klingade vackert och påminde om vattendroppar som droppar ner i vattnet i en grotta och ekar. Det var en konstig liknelse men det var så hon tänkte när hon hörde namnet. "Väldigt vackert. Vackert och ovanligt. Vart kommer ni ifrån Meilyr?" Hon satte sig ner med en enda smidig rörelse och virade den fluffiga svansen runt sina framben. Hon var ovanligt graciös i sina rörelser, kattgener var starka i henne än i den flesta kargkorsningar och hon rörde sig alltid flytande, graciöst men endå ekonomiskt och kontrollerat. Hon förvånades över hans nästa kommentar att hon doftade som flocken, hon har varit här en ganska liten tid och har ännu inte mött alla medlemmar och endå doftade hon som flocken. Otroligt. "Flocken är Draugai. Ni borde ha varit mer försiktigare. Här får ni egentligen inte vistas. Jag vet inte vad jag ska göra med er..." sa hon nedstämt och oroligt. Hennes runda öron vinklades bakot och hon såg borttappad och vilsen ut. Hon visste inte om hon skulle ta hannen in för att möta alfan eller försöka visa honom närmsta vägen bort från Draugai.

Meilyr drog lite på munnen då han hörde då hon svagt sade hans namn och han la huvudet vagt på sne och det ryckte svagt i de aningen stor öronen. Då hon sen talade så log han och nickade men sen kunde han inte låta bli att små dra på munnen och ett tyst skratt lämnade honom.
"Tack så mycket Zey-so, ni har med ett vackert namn. Precis där vi står kan man säga. Eller för att göra det mer klart, det är här i Byomi jag är född" sade han och nickade och hans ansiktsuttryck kom till det gamla vanliga igen men det svaga leendet var fortfarande kvar. Hon satte sig ner och hans öron reagerade lika blixtsnabbt på hennes rörelser som då hon satte sig ner. Och då hon sen svarade på hans fråga eller kommentar blev han egentligen inte så förvånad över det svar han fick.

"Åh jag förstår.. Men ni kanske förstår varför jag är här? Att besöka sin födelse plats kan ibland vara lockande så jag hade inte tänkt stanna länge. Gör det ni behöver" sa han varsamt och blicken vilade någonstans ovanför henne och hans ansikte hade ett fundersamt uttryck.
"Vem är er ledare?"

Så hannen var från Byomi, det var därför han kom hit, för att besöka sin födelseplats. Hon förstod honom, om någon annan flock skulle dyka upp i Tadaar och hon inte visste det skulle hon såklart endå besöka Spegelsjön. Även om hon så behövde gå rakt in i någons flockmöteseplats. "Ah..det är därför ni kom hit.." sa hon konstaterande och log sedan. "Jag förstår, jag förstår. Det är klart att ni vill besöka erat hem. För detta kommer alltid vara erat hem. Men ni kan förstå även mig.." hon rykte på axlarna och log sedan ursäktande. "Jag vet inte vad jag ska göra med er.. Det är det som är dilemmat. Jag har inte fått några uppgifter på vad jag ska göra med främlingar inom området.. Meningen är egentligen att ni inte SKA dyka upp här.." hon slog fundersamt med svansen i marken och stirrade på sina tassar medans hon bet i sin underläpp. Hon höjde huvudet vid hans fråga och svarade direkt."Iwaku..Iwaku är hans namn. Ska jag ta er till honom? Det är nog det jag måste..Om ni inte vill det ska jag kunna leda er bort härifrån så att ingen märker det. Men då måste ni blunda" avslutade hon med ren idioti som fick henne att skamset se i marken. Herregud vilken idiot hon var som sa det. Hannen var ju blind. Och då skulle han så klart hitta tillbaks om han så ville det.

Meilyr väntade lugnt på att hon skulle fortsätta tala. Han gillade den här tiken, hon var uppriktig och gjorde sig inte till. Och det verkade som om hon förstod varför han ville hit. Och såklart skulle han ta sig hit igen om hon förde ut honom, för han hade bestämt sig att ta sig till det stora vattenfallet han ville så gärna se det igen och höra det stora bruset. De hade tur som hade sitt revir på den här platsen.
"Tja, att inte få ovälkomnade gäster är näsan omöjligt." sade han och log snett och satte sig sen ner på marken. Hon verkade sig lite besvärad av att inte veta vad hon skulle göra av honom. Men hennes svar på hans nästa fråga registrerade han knappt.. Men vad hon sagt slunkit in, spärrades de blå ögonen upp. Och han kunde inte hejda ordet av misstro höjas ut ur hans mun.
"Iwaku?!". Han kunde inte tro vad hon sade. Inte kunde hans far... Nej det kunde inte vara sant. Hur skulle det vara det? Han hade inte hört av Iwaku på väldigt länge, han trodde att han fortfarande var i Tbb? Hur mycket var det som han inte visste i det hela? Fatima, vad hade egentligen hänt med hans mor? Kunde han någonsin få svar på det? Om någon visste så borde det vara han. Han kom på sig själv att stirra på Zey-so och ruskade på huvudet och ett trött uttryck sprang över hans ansikte.
"Jag skulle väldigt gärna vilja träffa er ledare.." sade han och vände bort blicken och ett allvar hade kommit över honom.

[Om du och Iwaku inte skulle ha någon skillnad så skulle vi ju kunna ta in honom i rollet sen? (:]

Zey-So log åt hans ord, visst, ovälkommna gäster var väktarnas arbete att hålla bort men de var tydligen för lata för det eller så hade de inga sådana alls. Hans utrop fick henne att misstänksamt höja ögonbrynen. Blind, känner till Iwaku. Han måste vara släkt med honom på något sätt eller känna till honom. "Ja.." sa hon utraget och snärtade till sig själv med svansen. "Ni är hans son?" sa hon med så stor säkerhet som möjligt. I själva verket hade hon ingen aning om han var släkt till hennes alfa eller inte, hon bara gissade sig till svaret för att sedan se reaktionen. De gröna ögonen med de tydliga kattpupiller betraktade Meilyr en stund innan hon tog några steg bort. "Jag kan visa er vägen.." sa hon kort och började gå. Hennes kropp och sinnen kände till själva vart de skulle. Hon varken såg på spåren eller letade efter doftmarkeringar för att hitta sin alfa. Hon hade kraften att hitta honom vart som helst oavsett hur långt bort han befann sig eller om han ändrade sin position. Hon tog helt enkelt den kortaste vägen dit. Mycket snart kunde hon känna doften av sin alfa, hon letade inte efter den utan de befann sig så nära att den blev tydlig. "Iwaku.." sa hon kort men tveksamt på om hon gjorde det rätta. Hannen befann sig en bit ifrån henne men hon var säker på att han hörde henne

[kommer lämna rollspelet den 5 okt om den fortsätter vara oaktiv]

Iwaku beundrade utsikten framför sig. Haha, ja det kunde vara roligt för den som inte visste vad en blind varg kan se. Han såg det andra inte såg helt enkelt. Han satt stilla och tyst, men hans stora kroppshydda rörde sig varje gång han tog ett djupt, lugnt andetag. Detta var en plats han kände absolut lugn på, en av de få platser i Numoori han kunde finna det. Det var nästan så att han inte ville lämna det. Han hade minnen här, mest med Fatima förstås. De hade setts här så många gånger innan valparna kommit. Och bara två gånger efter de fötts, en av de gångerna hade de varit så små att de inte kunnat lämna lyan och tyvärr var gången efter det när de redan växt upp, i princip. Han hade försökt hinna med både flocklivet och Fatima, men detta hade inte gått speciellt bra. Han funderade över vart de skulle flytta här näst. De behövde en bättre plats för de unga att träna. Zey-so och Achilles fick helt enkelt träna här tills de tre små var tillräckligt stora för att börja träna. Så fick det bli.

Något bröt hans djupaste tankar och planer kring flocken. Ack, han behövde söka upp Fiero snart, även om denne var insyltat i valpsnack och gulligullande. Nej fader ledigheten var över! Viktiga beslut skulle göras, tas och planer skulle planeras. En av de nyare medlemmarnas rörelser hördes på avstånd, samt även en stämma där efter. Dock var det inte tiken som låg i hans intresse längre utan det var vargen som kom tätt där efter. Han höjde huvudet och sträckte stolt på sig. Meilyr. Det var länge sedan sist. Valpen hade växt på sig, det måste han erkänna. Han nickade respektfullt emot Zey, för att säga att hon fick vänta tills lite senare.
- Meilyr.. Det var inte igår..
Sa han med sin mörka stämma. Det var en av hans tre söner, en av 5 syskon. Trotts det kände han inte alls av Mea längre. Antagligen hade hon förvunnit ut ur Numoori, till kanterna eller gått härdan. Dock fällde han inga tårar, de fick klara sig själva. Han sprang inte runt och höll koll på dem. Han såg nu emot den nio svansade hanen som kom emot honom tillsammans med den ny rekryterade tiken. Intressant möte detta kunde bli.

Pet pet

Han svarade inte på hennes kommentar, om det var meningen att han skulle eller inte visste han inte. Men han kände inte att ta och erkänna något genast. Hon skulle väl förstå det väldigt snart i så fall. Så i stället började han gå efter henne och höll mer tankarna på var han trampade i stället.
Han följde tyst efter medan tankarna efter det han precis hade hört försökte falla på plats. Kunde det vara den Iwaku han kände som hade tagit över Byomifallet med en flock? Tanken lockade inte speciellt mycket. Efter ett tag så kände han doften av honom, rätt välkänd och noga inlagt på minnet. Och det var ingen tvekan på saken.

Så kände han att han var där och Zey-so stannade och han kunde höra tvekan i hennes röst då hon hälsade på sin ledare. Utan att ta någon större notis om att hon stannat bredde han ut sitt kraftfällt runt sig och kunde känna Iwaku cirka 6 meter bort och han fortsatte fram en bit till så att avståndet minskade. Då Iwaku yttrade sig ryckte det till i Meilyrs öron och han kände genast igen hans röst från förut fast det var väldigt länge sen han hört den.
"Det kan man säga..." sade han och höll blicken fokuserad på platsen han stod på. Meilyr kände sig en aning misstänksam över det hela och visste inte riktigt vad han skulle tro.

Zey-So stannade upp och mötte Iwakus blinda blick, hon har nästan vant sig vid att han inte kunde se henne, eller iallafall se henne på det sättet som vanliga vargar kunde. Hon nickade åt honom, säker på att han skulle märka det och med lätta, oåtkomliga för vanliga vargar steg rörde sig åt sidan för att ge en chans för de två hannarna att tala med varandra, när hon rörde sig blev hon mer och mer genomskinlig tills hon försvann helt och hållet, fysiskt var hon så klart där men andra kunde inte se henne med blotta ögat, hon stannade upp vid en gammal ek vars tjocka grenar befann sig på ca 2 meters höjd och hoppade rakt upp på den utan att ta sats som en vildkatt. Klorna grep tag om barken och lät inte henne falla, hon la sig ner på grenen med ansiktet vänt mot de två samtalande hannarna, hon kunde se de ganska tydligt från sin höjd men deras ord nådde inte fram till henne, hon skulle aldrig få för sig att tjuvlyssna, men hon ville iallafall hålla koll på situationen och komma till hjälp om Iwaku skulle behöva det.

[tar paus här och återkommer när/om Iwaku kallar på henne]

Han nickade emot Zey-so ett bra utfört arbete. Även om han inte direkt såg sin egna son som inkräktare och förbrytare, nej inte riktigt. Han hade något som kallades hem här och det skulle alltid förbli så. Även för Iwaku. Hit hade han vandrat många gånger, bara för Fatimas skull. Han flinade svagt, ja det var minst sagt hans ungdoms år. Han hade varit fruktansvärt förälskad, det var även en av de anledningar till att han förrått TBB i kriget. För hennes skull, även om hans planer inte direkt gått åt de håll han önskat.
- Jag antar att du bara vill komma hem ett tag?
Sa han sedan och spetsade öronen emot den niosvansade sonen. Han var egentligen vid det här tillfället mest stolt över Meilyrs överlevnad. Kanske hade han varit sist eller näst sist att lämna modern, men han var den som var blind och hade klarat sig fint hittills, verkade det som. Precis som Iwaku själv varit. Även om hans dumhet hade lett honom till hans blindhet.
- Draugai är min flock nu. Jag har lämnat TBB bakom mig. Vi stannar i Byomi tills dina kusiner växt upp.
Sa han med ett roat flin på läpparna. Ja Aisus valpar var här med kusiner till hans egna. Han hade aldrig tänkt på det tidigare, just för att hans valpar inte direkt strök omkring här i närheten. Mailyr var den första han stött på, på väldigt långtid. Det gjorde honom en aningen glad också. Han väntade på frågor från sonen, för han kunde nästan förutspå att dessa snart skulle komma.

*pet Pet*

puff

[Avslutar/Drar mig ur det här rollet då det stått stilla för länge och behöver plats för andra roll x)]