Solstrålarna silades genom det gröna, täta lövverket och in genom lyans öppning. Fallulah blinkade och kisade, flyttade sig lite bakåt. Skugga föll åter över henne.
'Vilken hemsk huvudvärk', tänkte hon sömndrucket och började sätta sig upp.
Smärtan högg tag i henne och tvingade ner henne igen. Hon grimarserade.
'Fy, så här kan man ju inte ha det'.

Hon lade ner huvudet på tassarna, slöt ögonen och väckte sina krafter.
Pulserande ljuspunkter flimrade över olika delar av hennes kropp när hon tittade igen.
Hon släckte dem, via tankekraft, en efter en. Samtidigt kände hon hur smärtan avtog för varje gång. Till slut fanns inga kvar, och hon var smärtfri.
Det hade tagit längre tid än vanligt, men hon var skadad och inte vid sina sinnens fulla bruk.

"Mor?" Det var Charlies klara, ljusa röst. Fallulah tittade upp.
Valpen satt i öppningen, redan fem år gammal.
Var det så länge sedan? Hon suckade och såg på sin dotter.
Så söt och ung. Den lilla manen var vit och lockade sig svagt, precis som hennes egen. De svarta, sammetslena vingara hade precis tappat barnsomens dunighet.
Främst av allt; hon var god. Rakt igenom god och rättfärdig. Hon var ärlig och omtänksam.
Det hade hon inte fått av modern, som under hela sin uppväxt varit rena mardrömmen.
Särskilt när hon upptäckt sina krafter som elvaåring. Då gick ingen säker..
Hon rycktes tillbaka till nuet av Charlie, vars varmt bruna ögon betraktade henne oroligt. Fallulah log svagt, hon var så stolt över sin kloka dotter.

"Ja?" svarade hon hest. Harklade sig.
Valpen kröp upp intill henne, lade sig försiktigt alldeles vid hennes hjärta. Den ljusrosa pälsen var rufsig och doftade gott av sommar. Fallulah borrade in nosen vid hennes nacke och drog in den hemtrevliga lukten. Lyan var varm, trots att det regnade ute.
Vädret var en konstig kombination av sol och regn, så Charlie hade leriga tassar och fuktig päls.

Charlie suckade nöjt och lade sig tillrätta. "Du är skadad. Har du ont?" ville hon veta.
"Nej, inte alls, faktiskt. Jag har fört bort smärtan."
"Far har berättat om dina krafter." Valpen vände sig om så att hon kunde se sin mor i ögonen men samtidigt ligga bekvämt.
"Du är farlig, mor." Hon var allvarlig, ögonen öppna och förstående.
Men hon var inte rädd alls, trots sina ord. Det syntes i hennes ärliga ansikte.
Fallulah skrattade till och gav henne en puss på nosen.
"Det är bara till vår fördel, älsklingen min. Jag skulle aldrig göra dig illa."
Men många andra i detta ondskans land, lade hon till i tankarna.
"Och Chica, då?"
"Inte Chica heller."
"Bra."

Efter en stund märkte hon att dottern började slumra till.
"Charlie?" Valpen öppnade ena ögat för att visa att hon hörde.
"Hur kom jag hit?" undrade Fallulah.
Valpen gäspade. "Far bar dig. Han är stark, och har fina vingar. Du har tur som har någon som far."
Sedan slöt hon ögonen och sjönk ner mot moderns sida.
Fallulah stirrade ut i luften och tänkte på Terock.
"Ja.." viskade hon melodiskt och lutade hakan mot valpens huvud. "Jag har tur som har honom."

Terock skyndade sig tillbaka till lyan, sjuk av oro för Fallulah. Hennes sår var stora och överallt på den lilla kroppen.
Bilder av hur hennes sargade kropp legat näst intill livlös på marken då han och Chica hittade henne fyllde hans huvud då han gick mot lyan med det lilla bytet han fått - ett rådjurskid som hade en aldelles för ouppmärksam mor - under den korta tiden han varit hemmifrån lyan på jakt.
Kidet hade dött fort av hans dödande hugg mot strupen, det hade säkert inte ens hunnit reagera då han dykt ner på det från den molniga himlen.
Det hade gått att flyga en stund med kidet innan han tvingades landa för regnet som började ösa ner när han närmade sig lyan.

När han äntligen kom fram till lyan lade han rådjurskidet en bit framför lyans öppning, böjde sig över det och började slita loss stora bitar kött från det. När han sedan var färdig puttade han fram högen med kött till lyans öppning och kröp själv in efter att han ruskat av sig det mesta av vattnet i pälsen.
- Är du hungrig Lulah? viskade han och nickade mot köttet som låg strax bakom honom.
Han svepte med blicken över Fallulahs sargade kropp och såg med lättnad att såren fortsatte läka fint, och ovanligt fort efter Chicas gift.
Valpen själv låg och sov en bit in i den rymliga lyan.

Charlie började snarka lågt intill henne. Hon log i sömnen.
Fallulah strök varsamt med nosen över valpens panna, lät tungan löpa över ett ytligt sår denne fått i en särskild häftig lek med Chica. Kanske var det bara en kvist som rispat henne när hon sprunit genom skogen.
Åh, springa. Typiskt att man alltid inser hur mycket man uppskattar det, när det är borta. I hennes eget tillstånd kunde hon endast fantisera om sådant.
Hon blundade och föreställde sig en vild jakt över en äng. Nej, över själva Numoorislätten. Tassarna slår i ursinnig fart mot marken, hjärtat bultar så att det ringer i öronen, fartvinden fattar tag i hennes böljande vita man. Hon tänkte på doften av sommarregn, grönskande träd mot en molnfri blå himmel.
Flyende byten framför henne, som hon fixerar med sin djuprosa blick.

Men det där är ju bara fantasier. Hon suckade.
Doften av råddjur fanns kvar i hennes minne. Nej, vänta. Den kändes alltför verklig.
Ett släpande, krafsande ljud utanför, förutom det stilla smattrandet av duggregn, fick henne att öppna ögonen. Hon kunde inte sätta sig upp, utan höjde bara på huvudet.
Öronen vreds framåt och spetsades.

Hon kunde höra tassar, andetag, hur kött slets från ben.
Hon vände på huvudet och såg att Chica sov, längst in i lyan.
Tyst tryckte hon Charlie intill bröstet med en tass.
Spänningen steg, vem var där ute? All eventuell vargdoft doldes av regnet. Hon väntade sig se en angripare, gjorde sig redo att döda med sin blick.
Terock stack in huvudet genom öppningen och undrade om hon var hungrig. Fallulah ryckte till och spärrade upp ögonen en sekund.
Sedan lugnade hon sig.
"Åh, du skrämde mig! Jag råkar vara utsvulten."
svarade hon lågt.
"Men väck inte flickorna."
Hon drog på munnen.



(Jag ordbajsar :D)

Det drog smått i Terocks mungipor då Han såg Fallulahs skrämda min.
- du behöver inte vara rädd, jag tänker inte äta upp dig. Här finns redan mat så det räcker. han flinade och puttade fram några bitar av köttet till Fallulah.
- Hur är det med dig? undrade han sedan aningen oroligt och svepte än en gång med blicken över Fallulahs såriga kropp. Hon hade tur som hade smärta som kraft vid sådana här tillfällen.

Chica höjde huvudet och gäspade stort. Doften av kött hade väckt henne ur den oroliga sömnen.
- finns där till mig också? Jag är jättehungrig! hon sträckte på sig och slank förbi Terock för att komma fram till köttet som låg bakom honom.
Han snodde runt mot henne och Morrade varnande med svansen dominant höjd.
- du väntar på din tur! Chica lade öronen tätt bakåt och kröp ihop framför honom. Terock tog ett varnande steg mot henne, och hon smög fort in i lyan igen, men denna gången med svansen slappt hängande och öronen tätt strukna mot nacken.
Hon lade sig på samma plats som hon tidigare sovit på, och väntade.

[kort och dåligt, förlåt! ]

Hon gav till sitt klingande skratt. "Erkänn, jag skulle smaka gott ändå."
Det var ganska bisarrt, det som de så lättvindigt skämtade om.
Men faktum var att det förekom sådant fortfarande.
På vissa platser, där det var hungersnöd, kunde det hända att en desperat hane åt upp sin familj för att överleva. Kannibalism fanns i hetaste öknen och kallaste glaciären.

'Hur är det med dig?' ville han veta. Fallulah tittade ner på sin kropp.
Hon önskade genast att hon låtit bli. Hon stirrade på skadorna.
Efter en stunds tystnad bröt hon den med ett förvirrat; "Aj?"

Sedan lyfte hon blicken mot honom. Det var något som inte stämde med hennes syn. Något var fel.
Allvarligt fel.
Jacket som löpte över hennes ena öga. Hm...
Hon lyfte försiktigt en tass, det kändes som om hon kunde gå i bitar när som helst, för att känna på sin kind.
Ingen känsel mötte trampdynan. Hon provade att sluta det oskadda ögat. Allt blev svart.
Chocken gjorde henne stel. Blodet frös till is i hennes ådror.
Hon öppnade ögat igen, och mötte Terocks oroliga blick.

"Jag kan inte se! Mitt... mitt öga... jag..."
Plötsligt strömmade tårarna nedför hennes kinder.
Hon böjde ner huvudet så att manen gled för ansiktet likt gardiner av vitt siden.

Terocks leende försvann tvärt då Fallulah brast ut i gråt.
- Lulah?! hans röst skar sig av oron som bubblade upp inom honom.
Hon kunde inte se...
Hans älskade Fallulah...
Och han kunde inte göra något. Kunde bara stå där och se på när tårarna blandades med blodet som började rinna ur såret.
Allt han kunde se var hennes, nu blekt rosa öga och blodet som blandade sig med tårarna och långsamt droppade ner på lyans golv för att sedan sjunka genom jorden.
Allt som fanns kvar efter dropparna var röda, fuktiga fläckar.

- Mamma?! Mamma! Chica hade rest sig upp och sprungit faran till sin mor, utom sig av oro.
- Mamma, snälla! Lyssna på mig. Sluta gråta, snälla, det blir bara värre då. hon puttade på Fallulahs ben för att fånga Hennes uppmärksamhet.
- Ska jag försöka stoppa blödningen måste du sluta gråta mamma, snälla!

Hon lyfte på hakan när valpen kom sättande. Dennes syster sov gott i moderns famn.
Fallulah ansträngde sig för att sluta gråta, och ett svagt, jämrande läte slet sig ur hennes strupe.
Hon andades snabbt och ryckigt, bet ihop och kände tårarna rinna över kindbenen, droppa från hakan och hamna i pälsen.

Varför?! Nej, nej, nej nej, NEJ!
Hon skakade snabbt på huvudet, snörvlade och bet sig i underläppen.
Var i desperat behov av tröst. Tårarna skymde sikten.
Vart är min Terock? Charlie sov. Chica var där, ville hjälpa.

Och plötsligt fanns han där, sjönk ner bakom hennes rygg, lade en värmande tass över henne. Strök tyst över hennes mage.
Infekterad. Smittad. Så kände hon sig.
Någon hade brutit sig in utan lov, planterat ogräs och sedan dragit iväg.
Hon snyftade krampaktigt och lutade bak huvudet mot hans muskulösa buk.
"Diablo." viskade hon mellan snyftningarna.
En mörk morrning mullrade från hans inre.
Hon suckade till och blundade, kände honom vibrera. Han var här, han var hennes. Hon var trygg nu. Hos honom, som hon älskade.
"Te amo." viskade hon till Terock, böjde huvudet bakåk och kysste hans haka underifrån.

(Har tillstånd för PP.)

Chica snyftade till, blundade och lät sitt helande gift rinna till innan hon - med tårarna rinnande längs nosryggen - bet sin mor försiktigt i nacken.
Det ytliga såret som skapades läktes snabbt av giftet och Chica borrade gråtande, försiktigt in huvudet i Fallulahs man.
- Du kommer att bli bra, du kommer att bli bra... mumlade hon tyst, nog mest som tröst till sig själv.


Terock kände Hur Fallulahs kropp skakade av gråt då han smekte henne försiktigt över magen.
Diablo...
Diablo hade gjort detta mot henne, och han skulle inte komma undan. Så fort Lulah var frisk skulle Terock söka upp honom, söka upp honom för att döda...

Han kom av sig i sina tankar då han kände Fallulahs lätta kyss mot hakan och hörde henne viska till honom. Han böjde ner huvudet mot henne och log sorgset då han kysste henne på pannan.
-Mi amado, te irá bien. Te lo prometo. [Min älskade, du kommer att bli bra. Jag lovar. ]