Den ljust cream färgade tiken ligger under några träd i en dunge i skogen. Hon klipper lite med öronen och lyssnar på skogens ljud. Där hon ligger under träden, kunde hon se fåglar och smådjur springa fram och tillbaka. Men hon var inte hungrig just nu, det hade varit väldigt varmt och det kändes väldigt skönt att ligga i den svala skuggan. Hon sveper lite med svansen och lägger huvudet mellan frambenen. Vädret var för en gång skull behagligt och solen skiner över de gröna träden.

Hon hade vandrat iväg för att hitta svar på frågor, frågor om sina krafter, sin bakgrund, varför hennes mor kallade de synska krafterna för förbannelsekraft. Hon suckar lite för sig själv och klipper lite med öronen. Hon fuktar nosen med sin skära tunga och känner hur törsten börjar ge sig till känna. Hon reser sig upp och går fram till en liten bäck som finns i närheten av dungen. Men hon är fortfarande på sin vakt. Man visste inte ju inte vilka som kunde smyga sig på en.

Men hon hade inte hittat svaren på frågorna inte ännu, men hon skulle finna dem någon gång. Hon suckar igen och ser sig omkring i den välbekanta skogen som hon föddes i och som är hennes hem. Hon ler lite och ruskar smått på huvudet så den bruna luggen dansar och avslöjar hennes bärnstensbruna ögon. Hon böjer ner huvudet och börjar dricka långsamt.

Hon känner en sval vind riva tag i trädens löv och hon suckar nöjt. Men vinden bar även spår av varg i luften, troligen någon som är i närheten.

[PAXAT till Emon]

|| viisst är Aziza en valp? heh ||

Vinden var svag, nästan vindstilla.
Var är smärtan?
Vid buskagen låg något som såg en tung klädhög, förmultnande liv. Päls kastad över en avlång kropplik sten som i själva verket var en kropp. Åh, överraskande.
Det borde kännas smärta!
Man såg inte tydliga konturer och former, gestalten låg orörlig intill en samling buskar bredvid ett av de tusentals träd i skogen.
Är det något fel? Nått är fel, vad är fel?
Det som skulle ha kunnat få till och med gräset att hoppa till -om de bara kunnat- var när djuret sen började röra på sig. Mirakulöst från att ha luggit stilla så länge.
Borde någon göra något?
Ett huvud avskiljde sig från massan, en mossgrön tjock päls täckte all hud. En lika starkfärgad blodröd man och lugg med samma tjocka fyllnad dolde nacken och partiet
mellan öronen och pannan. Ögonen också för den delen.
Borde denna "någon" vara jag?
Från att ha luggit på sidan med ryggen mot resten av världen och huvudet stint stirrande mot buskarna vände han hälften av sin kropp, det vill säga framkroppen, så att han stödde sig upp på frambenen. Dock föll mycket snabbt
huvudet ner mot det nertrampade varma gräset.
Jag kan bara röra hälften av kroppen...
Ögonen öppnades halvt, hanen såg ut i vad som bara såg mörkt ut.
Borde jag inte kunna känna mer?
Han ville låta svansen slå till en gång, bara en gång, för att visa på liv. Att visa att han inte var på väg att dö, men det gick inte. Svansen rörde sig inte en millimeter. Kanske han var på väg att dö?
På väg att dö?
Han höjde då ganska ryckigt huvudet och såg drogat ut
över vad som fanns framför honom att se.
-Jag ska ingenstans jag, sa han hörligt för sig själv. Som för att övertyga sig själv. Han blev nästan förvånad av att rösten höll, trots den mörka stämman. Han stampade lite besvärat med ena frambenet, lutade såg åt det hållet och såg bakåt, hans bakkropp låg lealös. Lealös. Leeaalös.
Du är lam.
Hanen ville åka upp på alla fyra direkt. Han ryckte till, gjorde något som såg ut som ett hopp uppåt med framdelen men landade med huvudet i samma höjd, med kroppen i samma höjd. Han kom inte upp. Han stödde sig upp i sittande ställning, mycket hårt.
Kaiito. Kaiito hade fört hit honom, var var han? Huvudet snurrade runt.
Han stack, just det ja. Han gick, hoppades att Emon skulle klara sig bra.


|| oj de blev en del. Borde läsa igenom för att kolla fel men jag hinenr inte sorii :/ ||

Hon höjer huvudet och ser sig omkring, vinden kommer farandes igen och bar med sig samma doft som tidigare. Hon klipper lite med öronen och drar i doften i nosen, doften luktade som henne, flockdoften men det är ju inte så konstigt med tanke på att hennes flock håller till här i Lövskogen.

Hon går upp från vattnet och sträcker lite på sig innan hon styr stegen mot flockmedlemmen. Hon rörde sig smidigt men ändå valpigt, hon är ännu inte vuxen och syntes också. en valp på väg att bli vuxen.

Hon skyndar på stegen, ivrig att få möta en flockbroder eller syster. Hon klipper lite med öronen och hon spetsar öronen när hon hör en mörk röst som verkade prata med någon. Hon slickar sig om nosen och går emot rösten, snart får hon syn på en grön varg med rött hår. Doften kommer från honom, och hon tycktes sig minnas att hon hade sett honom på flockmötena. Hon stannar en bit framför honom och ler vänligt. - Var hälsad flockbroder.

En ljus varelse kommer gåendes mot honom, suddigt. Han blinkar därunder luggen några gånger och gestalten tilltar en fastare form. Han drar in frisk luft i sina lungor,
iallefall de funkar som de ska. Andetaget för med doften av vargen,
precis som han tänkt sig. En tik-flockmedlem. Tur var väl det, han var inte
i form för att jaga bort inkräktare just nu. Hon talade till honom, han spetsade
öronen och fick känslan av att spindelnät skulle ha varit passligt att höra spräckas
när öronen rörde på sig. Men så länge hade han då inte legat där, när var det Kaiito
fört hit honom egentligen? Efter några sekunder insåg Emon att den följande tystnaden
från varginnans talande betydde att det var hans tur att tala. Svara, hette det.
-Jag avundas dig, valp, sade han buttert rakt på sak.
Brydde sig inte om att hälsa, osällskapliga jäkel.

Hon ser en smula förvånat på honom, över hans barska svar. hade hon gjort något som hade förargat honom? Hon klipper lite med öronen och ser osäkert på honom. - vad menar du broder? säger hon med osäkerhet och förvåning i rösten. Hon slickar sig om nosen och betraktar honom. - brukar man inte presentera sig först? Hon ler blygt men osäkert mot honom. Hon visste inte hur han skulle reagera på det hon sa.

men hon såg att han satt stilla, att han inte rörde sig knappt, vad hade hänt med honom? varför rörde han inte resten av kroppen? - vad är det som har hänt med dig?

Emon höjde trött huvudet med en mörk suck, vem denne valps mamma än var, så var Emon säker på att valpen fått sitt energiska talande från denne.
-Man hälsar på främlingar, lägger hälsningar med varnande ton åt oinbjudna främlingar, sätter fiender på osäkra ben och talar till sina flocksyskon, sa han i monoton, hans intresse för området ämnet handlade om var begränsat.
-Jag känner dig, vi behöver inte använda strikta hälsningar, det blev hans stilla förklaring. Alldeles för lång.

|| måste rusa||

Hon ser en smula förvirrat på honom men nickar sedan som hon förstod vad han menade. Hon var bara hövlig och hon respekterade de vuxna vargarna, vilket hennes mor har lärt henne att hon skall göra. respektera alla i flocken, men även utanför flocken. Men man fick vara på sin vakt om man stötte på några som kunde vara från onda flockar eller bara onda som vandrar runt.

Hon riktar blicken mot hans bakdel igen och undrande vad som hade hänt med honom, men hon borde nog inte fråga, även om hennes nyfikenhet var stark så var det ohövligt att fråga om han inte berättade det själv. Hon klipper lite med öronen och ler vänligt mot honom. - Ja jag har sett dig på flockmötena, Du är Emon eller hur?

Emon betraktade valpen, hennes drag verkade igekända. Han kanske träffat hennes mor eller far förut och nu kände igen deras drag i hennes ansikte.
-Rätt, unga dam, sa han och nickade mot valpen. Han försökte tränga fram en min som skulle likna något vänligt.