Lövskogens höstfärger var kalra och gav skogen ett mycket livigt utseende med sina röda, orange och gula nyanser. En lätt bris fick löven att sakta falla till marken här och avr i skogen. Den massiva bruna hanen gick mellan träden och utforskade det nya stället, sitt nya hem. Han ahde inte direkt förväntat sig att de skulle gå så här men nu var han här med i en flock och en kull valpar på väg. De friska ögat betraktade omgivningen och han kände av skogens lugna energi. Han skakade på huvudet och gick vidare. Mörket i hans inre hölls stilla och djupt nertryckt nu då han befann sig på ett sådant ställe som lövskogen och dess lugna energi.

(Mysko och kort början men men. Pax till Violet)

Den lilla svarta tiken var lätt ur balans efter mötet med den där främmande irriterande hanen som klampat in på reviret och sen vägrat att klampa iväg igen. Hon kände sig rätt vresig. Men ändå på ett sätt upprymd. För aldrig har hon varit så nära kontroll av sin kraft förut. Det var en ny känsla. Som att hon under sin korta tid i Numoori faktiskt har blivit starkare. Hon kände sig faktiskt underligt stolt över sig själv. Men inte överdrivet. Det är en för stor kontrast till att hela sitt liv sett sig själv som något som inte varit värd ens en gnutta lycka och glädje. Men här har hon funnit både och. Hon hoppas bara att ödet inte bara driver med henne och abrupt tar ifrån henne allting på två röda igen. Det skulle hon inte orka med. Så det är bäst att inte tänka på det. Inte nu. Inte för tillfället. Just nu spelar bara en sak roll. Att kunna helt och fullt få kontroll över det här skämtet till kraft. Det känns som att den dock hänger på en skör tråd. Att hon måste håva in den sakta och med små rörelser för att inte helt tappa greppet. Hon måste gå försiktigt fram.
Violet vandrar tyst fram. De små tassarna placeras mjukt på den lövtäckta marken och det krasmar lätt under trampdynorna. Hösten har verkligen fått sitt grepp om världen nu. Snart kommer väl även snön att falla. Och då kommer den lilla svarta tiken med klart violetta ögon att bli en vild kontrast till den snövita omgivningen.
Öronen spetsar mjukt på huvudet då en doft når den svarta lilla nosen och Violet stannar upp för en stund. Ännu en främling på reviret? Det är i alla fall en främling för henne. Detta måste undersökas. Kanske hon får ytterligare en chans till att försöka få mer kontroll över kraften? Hon styr stegen åt främlingens håll.

Rai kunde snart höra steg och han vred på de hela örat och vände de friska ögat mot den svarta tiken som kom mot honom. Han stannade upp och blev stående. De röda ögar betraktade tiken då hon kom ärmare och han svepte till med svasnne. Mörket i hans innre ville slippa ut, ta över honom och få sin vilja igneom. Han kände av tikens energi och de avr ågot mycekt annorlunda med den. Något som fick hans mörker att göra motstånd. Han nickasde kort som hälsning åt tiken.

Hon behöver inte gå särskilt länge förrän hon får syn på främlingen. En högrest hane i bruna färger. Han ser ut att ha haft ett tufft liv då hans kropp är tilltygad på diverse sett. Violet undrar för sig själv vad hanen kan ha fått gå igenom i livet. Själv har även den lilla tiken många ärr på sin kropp. Men den tjocka svarta pälsen döljer dem väl. Men man kan ändå se ojämnheter på vissa ställen. Rakt över strupen har hon det största ärret. Ett tecken på att hon en gång fått strupen uppsliten och hon så gått som stod på dödens tröskel vid den tidpunkten.
Information är den största makten. Och hon vill såklart veta vem hanen är och vad han gör på reviret. Violet är alltid misstänksam mot alla. Men hon tänker heller inte förutfattat om andra. Låter den först tala om sin historia och sedan kan hon döma dem. Men hon är inte så bra på att döma andra. Det är oftast hon själv som blir dömd. Hon vet hur ont det kan göra.
Hon besvarar kort hanens nick.
"Vem är du?" Frågar hon honom sedan. Hennes röst är neutral, något kylig. Men en behaglig stämma under misstänksamheten. En stämma som skulle passa bättre på en långbent vacker skönhet än på en liten nattsvart tik. Den violetta blicken studerar hanen och hennes anlete är likgiltigt och kyligt som alltid. Kraften har hon för stunden ingen tanke på så den härjar runt som den vill som vanligt.

Han betraktade tiken och hans kropp och sinnen kände en dragning till henne men mörkret inom honom och hans energigraft uppfattade att detta avr något honan gjorde för att påverka honom inte något han kände själv. Han slöt ögonen för att seda se på tiken emd ett blint öga och ett friskt. "Rai. Och ni är?" Han avr tvungen att tala mer nu då han tillhörde en 'familj'. Svasnen svepte till och mörkret letade sig fram udner hans tassar. Pulserade runt hans tassar. Ville gö slut på de som påverkade honom men han höll igen.

Hon släpper inte hanen med blicken. Lättar inte det minsta på misstänksamheten. Kraften är på ett sätt ett försvar. Att lura bord främlingen från fientliga tankar att han helt enkelt ska känna sig välmående och trygg på ett sätt. Dock stör det Violet att kraften påverkar andras känslor. För hon känner sig aldrig så älskad som de tycks tro att de älskar henne. Men så finns det en speciell hane som hon faktiskt vill känna sig älskad av. Det är en känsla hon fortfarande brottas med från tid till tid. Men hon kommer alltid fram till att hon älskar att älska honom. Att det känns som att hennes liv har en mening bara han ser på henne med de där vackert isblå ögonen.

Främlingen talar. Presenterar sig som Rai.
"Mitt namn är Violet". Svarar hon honom. Fortfarande med kylig misstänksamhet och likgiltighet. Hon försöker inte kontrollera sin kraft. För än så länge har hon bara lyckats förstärka den. Hennes mål är dock att hon ska kunna stänga av den. Åtminstone korta stunder.
"Vad gör ni här?" Frågar hon hanen. Violet är inte direkt den som talar formellt med andra. Men hon är rätt lättpåverkad när det kommer till hur andra talar att hon lätt slinter över och talar formellt om den andre gör det.

Rai svepte till emd svasnen och han såg sig omkring inann han åter lät den röda blicken falla på tiken,. Då hon frågade vad han gjorde här så kliptpe han med öronen. Även de halva. "Jag bor här" Sade han stillsamt. Även om mörkret inom honom ville t och få ett stop på vad de än avr som påverkade honom så höll han sig lugnt. "Jag antar att ni tillhör flocken" han sade inte detta som en frga utan emr som ett påstående. "Jag är ny i flocken."

Hon står tålmodigt tyst där hon står och låter hanen tala till punkt. Hon sveper lugnt på den svarta yviga svansen och öronen klipper till för att sedan spetsas framåt. Så han är ny i flocken. Som hon misstänkt. Mest för att hon inte hade orkat med en till inkräktare på reviret.
"Det säger du". Säger hon och höjer lätt på ena ögonbrynet och granskar hanen.
"Vad fick dig att vilja gå med i denna flock då? Eller blev du bara helt abrupt värvad?" Hon sätter sig lugnt ner och sveper svansen om de små tassarna.

Känslorna svallade inom honom och han skakade smått på huvudet. "Man kan nog säga att jag blev värvad helt abrupt..:" Han svepte till med svasnen och betraktade honan. Henner nerergi avr mycket annorlunda och kanske berodde det på henens kraft. Den avr tilldragande. Han ville gärna dra till sig hennes energi och förena den emd sin egen. Kasnke avr de mörkret inom honom som hungrade efter den energi hon bar.

Ett lätt flin leker på hennes svarta läppar för en stund.
"Jaså? Och på vilka grunder då? Om man får fråga?" Kanske hanen inte alls vet det. Men det vore konstigt annars. Och Violet älskar att besitta så mycket information som möjligt. Det är även för att hon på bästa sätt kan göra sig värdig sin plats i flocken. Violet har alltid mått som bäst när hon har kontroll. Men under en längre tid nu är det kontroll som hon helt har saknat. Men nu när hon börjar bli starkare. Känna sig starkare så lyser den varginna hon varit under många år igenom igen. Hon faller in i gamla banor igen. Men hon är ändå förändrad. Inte lika hänsynslös som hon kan vara.

Rai lade huvudet på sned då tiken talade och först sade han inget. Han fudnerade hur han skulle svara. "Jag ahr en vän här" Sade han sedan dämpat. Han kunde inte säga at de avr en lögn men de var inte heller hela sanningen. Visst ahde ahn en vän här men han avr inte så säker på om han borde vara vän med denna varg. Det kunde bli en väldigt komplicerad vänskap.

Hon tippar huvudet näpet på sne när hanen talar. En vän? Hon går snabbt igenom alla flockmedlemmar hon hittills skymtat. Det är Tocho såklart. Sen Kaiito, Wind... Wind hade väl en son med? Sen en annan hane hon inte vet namnet på. Hon funderar en stund. Försöker komma på vem av dessa som denna hane är vän med. Eller så kanske denna vännen är ännu en ny medlem i flocken? Violet vet att det har tillkommit en del nya. Men hon har ännu inte mött dessa direkt.
"En vän? Vem är denne vännen du talar om?" Frågar hon honom. Hon vill ha klarhet i detta mysterium.

Han såg på henne med huvudet lite på sned och klippte med de helare örat. "Mitri" Sade han kortfattat. Hon avr den enda han kände i denna flocken förutom ledaren och den där tiken som gjort intrång i hans sinne. Han svepte till med svasnne över de minnet men slog sedan bort det. Tikens energi lockade fortfarande och han undrade om hon avr medveten om den dragningskraft hon hade.

Mitri? Det måste vara en nykomling. Violet har i alla fall inte hört talas om denne Mitri förut. Förbaskat. Hon måste ha mer koll. Hon har varit alldeles för självcentrerad på sistone. Har hängett sig åt sina egna problem lite för mycket. Men det ska det bli ändring på. Hon ska minsann se till att ha bäst koll i hela flocken. I alla fall så bra som hon kan förmå. Det ska hon se till. Det blir inget slackande hädanefter inte. Hon nickar kort åt hanen. För att bekräfta att hon hört hanen.
"Vad tycker du om flocken och ledaren då?" Som sagt. Violet är alltid ute efter information.

Rai lät de friska ögat möta tikens violetta blick. Han funderade ett tag på avd han skulle svara. Att säga vad han i hjärtat tyckte skulle gå honom utslängd på en gång. "Jag känner honom inte ännu men han verkar vara en tark ledare trotts sina unga år" Kanske skulle Rai ändra upfattning om honom i framtiden men nu stod ledaren itne högt i status hos honom efter det han bad den där eldmans tiken göra.

Hon ser synande på hanen. Alltid misstänksam mot allt och alla. Men såklart så är det befogat. Hon kan inte bara lita på någon. Aldrig på ord. Aldrig på handling. Det finns undantag såklart.
"Det återstår väl att se vad man ska tycka och tänka". Säger hon och låter utan att tänka lite kryptisk i sitt val av ord. Om hon menar på hanen eller på sig själv kan vara lite svårt att veta. För nog vet hon inte ännu vad hon ska tycka om denna hane. Men om han visar sig vara en värdig tillgång för flocken så är ju det bra. Men hon kan inte lita på något. Men den i flocken hon litar allra minst på är Kaiito. Mest för att hon är osäker på vad hon känner för honom.

Ra betraktade tiken och lade huvudet lite på sned då hon talade. vad hon menade förstod han itne så han svepte smått emd svasne och såg tyst på henne. "Så är du emdveten om hur du påverkar andra?" Han var tvungen att ta upp det. Han kunde känna dragningen och det gjorde det farligt. Mörkret ville sluka den energi hon gav ifrån sig just för att den avr så lockande.

Såklart är hennes kraft ett känsligt ämne. Det har det alltid varit. Öronen stryker sig mot nacken när hanen uttalar orden. Såklart hon är medveten. Men vill hon vara det. Det är ingen dans på rosor att försöka kontrollera den. Men hon försöker. Kanske inte just nu. Men ändå.
"Hur påverkar jag dig?" Frågar hon istället. Fortfarande kylig och likgiltig och misstänksam. Hon är på sin vakt.

Rai hör och ser förändringen hos tiken då denne talar och ett kallt flin spelar på hans läppar. "Mörkret som finns inom mig vill sluka den energi du sänder ut för att få ett stop på vad de nu är som påverkar mig" Mörket som puslarade under hans tassar sträkte sig emd ens mot henen men stanande innan de nådde fram. Han backade udnan ett par steg. "Energin skulle stärka mörkret inom mig... Energn du utstrålar" han piskade till emd svansen och mörkret som sträckte sig efter tiken drogs sakta tillbaka. De avr inte som en skugga utan nattsvart mörker. "Mörkret förtär sakta min själ..." Han mötte henens violetta med sitt friska röda öga.

Hon ser på hanen. Studerar honom.
"Varför låter du det inte göra det då?" Frågar hon. Nog är Violet kaxig som få. Hon tänker inte så mycket på sin egen säkerhet även om hon är rädd om sitt liv. Vad som får henne att yttra en del ord är inte ens hon säker på. Det är dock inget hon lägger ner någon större tankekraft på. Hon har helt enkelt slutat bry sig om vissa saker. Hon ser rakt på hanen. Möter hans blick. Han tycks vara halvblind. Inget hon tar någon större notis om. Denna hane verkar dock inte vara som andra. Men han är som många hon mött förut. Hon sitter lugnt kvar där hon sitter. Rör inte längre en min.

Han fnös åt henens svar och åter sträckte sig mörkret mot henne men nådde inte riktigt fram. Han stoppade det och de tärde på hoonom, på hans viljestyrka att stå emot mörkret. "Om jag gör det dör du och som jag förstår det så dödar man itne en i flcoken utan någon anledning" Han sade detta emd en jkall röst. "Så fresta mig inte att göra det... Ännu är flocken itne så betydelsefull för mig" Han lade mer vikt de sisa han sade. Kanske skulle hon förstå att om hon utmanade ödet skulle han e efter för mörkrets önskan att sluka hennes energi och försätta henne i de eviga mörkret. "Chaibos skulle nog gladeligen ta emot din själv och kedja fast dig i sina mörka hålor för evigt"

Hon ser bara likgiltigt och kyligt på hanen. Inget provocerande alls. Hon vet när riskerna kan bli för stora. Ändå kan hon trampa över linjen med bara en tum.
"Tro inte att jag inte skulle göra motstånd". Säger hon bara lugnt och reser sig upp och sveper till med svansen. Det är fortfarande inget provocerande med hur hon agerar. Men nog kan orden ses som det även om rösten inte antyder något. Hon ruskar lätt på huvudet. Ignorerar hanens hot.
"Du får väl se till att komma till rätta i flocken snabbt. Har du tilldelats någon rang?" Hon fortsätter tala. Lugnt. Kyligt. Likgiltigt.

Rai skakade på huvudet och raggen på hans rygg reste sig. Han ogilalde denna tik just för att hon fick honom att kämpa mot mörkret. Han slöt ögonen och svansne piskade till. "Kanske skulle du göra motstånd men vad skulle de göra för skillnad.. Jag skulle ändå bli ivägjagad om du överlevde elelr dog" Han öppnade ögonen och såg kallt på henne. "Nej ingen rang ännu... " han satte sig enr. Svepte svasnne om tassarna som om detta skulle hindra mörkret får att sträcka sig efter tiken. "Mörkret är inte de enda som suktar efter din energi... Men de är de starkaste som suktar efter den jus nu"

"Det skulle nog göra stor skillnad". Säger hon kyligt. Hon må vara liten. Men en enkel match är hon inte. Att se ner på henne på grund av hennes storlek är fel. Många verkar göra det misstaget. Nog har hon varit svag och sårbar. Nog är hon det fortfarande. Men hon är ändå starkare än hon någonsin varit.
"Då borde du visa dig värdig en rang". Säger hon förstrött.- För nog är det så att har man en rang så är det lättare att kämpa för flocken. Han kan ingen specifik plats blir det svårare att veta vart man befinner sig.
Hon ignorerar det sista hanen säger. Det är ändå inget att bry sig om för tillfället.

Han skakade på huvudet. "Det avr inte så jag menade.. Nog förstår jag att du itne bara skulle ge upp men jag menade att de spelar ingen roll för min del.. För skulle jag ge mig på dig så skulle jag inte kunna stanna i flocken, motstånd eller ej" Han suckade kort till. less på dessa lekar. Han hörde itne hmma i en flck,. de förstod inte vad han fick utstå bara av att vara nära andra.