Navezgane hade gjort ett svårt val att lämna Culpa bakom sig, hon var säkrare utan att följa med honom på hans resor, han kände sig lite skyldig som bara gått sin väg, men hon skulle nog förstå att det var för det bästa för de båda.
Han hade tagit sig upp i de röda bergen som han älskade så, han fann platsen fascinerande och annorlunda de flesta andra bergskedjor han kände till, till och börja med var ju färgen annorlunda, han kände till legenden om hur de fått sin färg, men han visste inte om han trodde de eller inte.
Han själv smälte in relativt bra i omgivningen då hans rödbruna päls inte var alltför olik klippornas egen, kanske var det för att han härstammade härifrån, han hade fötts här bland dessa blodröda stenar och han kände en nostalgi av att vandra i bergen, även om han bara var passerande, han tänkte ta sig norrut i bergen, vandra vidare för att upptäcka allt vad bergen hade att gömma.
Han suckade lugnt och flyttade sin stora kroppshydda vidare genom det steniga klimatet.

(Till Saderk <3)

Den röda stenen verkade sträcka sig framåt i evigheten, som om hel världen bara var rött damm och röd sten. Det hade blivit enformigt för honom, speciellt efter att Shiro gått bort, det smärtade i bröstet vid tanken på allt den större och äldre hannen gjort för honom, och det faktum att han aldrig skulle kunna betala tillbaka, även om Shiro fortfarande hade varit i livet.
 Saderk visste dock hur högt den äldre hannen skattade Devils, och hade sedan dess gjort allt hon kunde för flocken. Tagit på sig mer patrulleringar, försökt anmäla sig frivilling till fler uppdrag, det mesta förgäves. Men han kunde bara intsitta stilla längre, hans liv tillhörde flocken nu, till en högre grad än vad det gjort tidigare.

De ljusa tassarna, ändock fläckade av det röda dammet, förde honom över det som var deras revir, i en av de patrulleringar han tagit på sig att göra, det brukade mest vara händelselöst, de flesta främlingar höll sig borta bara av Devils rykte, och de som vågade sig in var oftast ingen större match, de flesta ungdommar som ville verka tuffa, eller vandrare utan någon sorts träning som helt enkelt inte visste att de klev in på ett flockrevir. Han förväntade sig helt enkelt ingen hädelsefull dag. Mest hoppades han på att Tramptass skulle se hans iver till att vara till lags, och jobba för flocken, och skicka honom på uppdrag, så att han kunde skingra tankarna. På Reviret var Shirons frånvaro för påtaglig.

 Hans tankar och funderingar avbröts av doften ifrån en främling, och utan större eftertanke ändrade han sin kurs emot denne. Tänkte att det återigen skulle vara någon liten skit som hade storhetsvansinne, inget som skulle bryta upp den montona uppgiften, som han gladligen skötte.
 Det enda gula ögat sökte av området, och om det inte varit för att främlingen var en bjässe hade han antagligen missat honom bland stenarna. Ett hopp blossade lätt i bröstet på honom, kanske skulle detta bli något ändå?

"Främling" Rösten lugn och kall, olycksbådande.
"Det är min plikt att informera dig om att du är på Devils revir" han hade ännu inte stannat utan fortsatte framåt mot främlingen innan han stannade. Båda var ärrade, även om han själv desto mer än främlingen.
"Det är därmed även min plikt att döda dig" lade han till med samma lugna, kalla, stämma. Han utstrålade samma lugn, även om vartenda fiber i hans kropp var beredd på att slänga sig efter främlingen, krafterna låg också där, beredda under ytan.

Navezganes tankar avbröts av en kall stämma och han såg upp efter den främmande rösten och fick syn på en sandfärgad hane som talade till honom, hans grönögda blick fokuserade på den andre när denne fortsatte tala, han sade att Navezgane var på Devils revir, visst hade han hört talas om Devils, det var inte så att han var rädd för dem, han fruktade en kringvandrande björn mer än en flock, då de stannade på en och samma plats.
Hannen förklarade även att det var hans plikt att döda honom för intrånget och Navezgane Skrockade lätt, den andre lät och verkdade lugn men det var Navezgane också, han hade kämpat mot en björn förr, det kändes som om den här hannen inte skulle vara ett lika stort hot för honom.
"Jag bör informera dig att det här var mitt hem långt innan Devils kom hit men nu är jag bara på genomresa, och jag inte vill slåss, men jag kommer att försvara mig"
Han var inte rädd för att slåss, han gjorde sig redo att använda sina krafter som var väldigt användbara i den här miljön.

Han log inombords, något som aldrig nådde hans läppar. Han behövde det här, en riktig strid, en utmaning, en distraktion. Främlingen, vars namn han inte visste - det var oviktigt, talade, eldade på hoppet om en distraktion. Saderk skulle inte backa, inte för något. Han var en krigare, en soldat, och han hade utkämpat slag som krig. Smärta var en gammal kär vän till honom.
 Flinet nådde äntligen hans läppar, det första på mycket länge.
"Låt oss då se vad du kan göra, du horn beklädde" benen korsade varandra då han åter satte den stora kroppshyddan i rörelse, i sidleds. Det enda ögat hölls fäst vid främlingen, och han vägde dennes tyngd mot den röda sanden. Den var svårare för honom att kontrollera än den sand som fanns i öknen, men han var bra nog med den för att få det att funka. Främlingen vägdes med blicken, han sökte vant over hans kroppshållning och muskler, efter svagheter och öppningar han kunde använda.

 Utan förvarning ven en piska av kompakt luft mot främlingens vardera sidor, mer ett test än en ricktig attack, men ändå något som skulle åkama skada ifall det träffade.

Han höll blicken fäst på den andre, ärrade, han hade ingen aning om hans namn, men det intresserade honom inte, han ville bara få allt det här överstökat så han kunde fortsätta sin vandring.
Han fick en utmaning om att visa vad han gick för och det var inte i Navezganes natur att vara till besvikelse så han förberedde en överraskning, han flyttade undan stenar där den andres ben skulle landa, det var en fälla för benet.
Han rörde sig inte särskilt och han ville inte skada den andre alltför mycket om han inte var tvungen, han ville bara ta sig igenom det och röra sig vidare.
Snart kom et vinande ljud och något slog mot hans sidor och han morrade lågt åt den plötsliga smärtan, sen rusade han fram mot den skyldige och höjde huvudet för att skalla denne, förhoppningsvis skulle hans hornbeklädda skalle vara nog för att få den andre att ge upp.

Plötsligt, där han gick, stod det plötsligt en låg mur av den röda stenen ivägen och fällde honom lätt. Han bannade sig själv för att inte varit mer uppmärksam, där han försökte återfå balansen. Vinden tog emot honom och knuffade honom i rätt riktning igen, gav honom sin balans åter. Det i precis rättan tid, för bara sekunden senare flög främlingen emot honom, i vad som syntes vara ett försök till att skallas, och Saderk bestämde snabbt att det inte var värt att bemöta de där hornen. Med en smidighet som var förvånande för den bastanta kroppen dansade han undan, och tog tillfället i akt nu när den andre var nära. I samma rörelse som han undvikit flög han mot dennes sida, i ett försök att greppa om halsen, eller till och med Kinden. Det var ett riskabelt trick, men gav oftast utdelning då motståndaren inte lika lätt kunde försvara sig om man hade ett grepp om det som var deras försvar.

Främlingen skuttade ut ur hans väg och han förvånades åt hur lätt den andre rörde sig och snart for den mot hans bastanta nacke och han förbannade sig själv för att han inte var så rörlig, men han hade en plan, men först skulle han låta den andre få tag i nacken, och han visste att det här skulle komma att svida.
Sekunden den andres tänder sjönk in i nacken slängde han sig mot denne i hopp om att mosa honom mot marken som hans kraft såg till var full av vassa stenar, var det något man inte ville var det att mosas av Navez tyngd som var avsevärd på grund av hans muskulösa bastanta kropp, och de vassa stenarna gjorde det värre.

Saderk skulle just till att sänka täderna i den andres kött då hella dennes kroppshydda om flygande emot honom. Smärtan i nosen då de hårda musklerna slog emot den pulserade lätt, men det var ändock det minsta av hans problem. Eftersom han itne varit beredd på motattacken, så snubblade han nu, och de vassa stenarna trängde up i hans sida då han med en duns föll över dem, med bjässen efter sig.
 Han kunde känna hur ett par revben knäcktes under tyngden, och känslan när stenarna skar in i hans kött var både berusande och outhärdlig.
 Ett Dovt morrande steg ur hans strupe, något hackigt av smärtan och ringandet i hans öron, det första morrandet som lämnat honom sen han först såg främlingen. Den röda steniga sanden forsade fram över marken, bröt av de stenar som fortfarande stod upp, i dess väg mot bjässen, tryckte upp honom ifrån Saderk, samtidigt som de lyfte honom ifrån stenarna som penetrerat hans sida. Blod förgade den ljusa pälsen röd, och på vissa ställen satt fortfarande stenbita kvar i honom, försvårade de redan smärtsamma rörelserna.
Åter ven piskor igenom luften, den här gången för att orsaka stor skada, han hade vid tillfällen kapat träd och grenar med dem.
 Han skulle inte klara länge till av matchen, som börjat och nästan avslutats så fort, han hade defenitivt inte gett sig in i matchen med sina sinnens fullabruk, så desperat efter en distraktion att han kastat alla andra vettiga tankar åt sidan.
 Huvudet hängde lätt och ögat var fäst på den röde, han tänkte inte ge upp nu, även om han kände huvudet snurra mer i takt med att hans blod lämnade hans kropp.

Planen gick som smort och Navez kroppshydda slog in i främlingen med tillräcklig kraft för att trycka ner denne på taggarna som han förberett.
Ett morrande lämnade den andres strupe och han kände en viss dum stolthet av att han fick den andre att reagera på det sättet.
Snart lyftes han upp av sand och innan han visste ordet av for nya vinande piskor mot honom och skar upp hans hud när han åter rusade närmre den andre, bitandes ihop när piskorna snuddade vid honom, han skallade mot främlingen igen i hopp om att träffa den här gången.
"Ger du bara upp låter jag dig leva och återvända till din flock, om du kan" Mumlade han efteråt och gjorde sig redo för ännu en attack.

Den store röde flög emot han igen, och med ett ryck dansade han undan, mer klumpigt nu än tidigare, och med stora smärtor ifrån de öppna såren som läckte ut hans blod över den röda stenen, gav den en djupare färg. Det var knappt att han kom undan, och det stod smärtsamt klart för honom att han inte skulle komma långt i striden. Den hade gått så fort, knappt börjat innan den var slut. Den röde hade inte direkt spelat renhårit, något han inte förväntat sig.
 Ord lämnade främlingen, och han väcktes ur sitt galna maniska begär att ha en distraktion, flocken. Ordet innnebar inte bara den skara vargan han gått med i jakten på ett syfte och ett mål. Nej de ansikten som figurerade i hans tankar var de som var viktiga.
Han hade ännu itne svarat vargen, men backade ett skakit steg, sänkte huvudet något medan den korta svansstumpen stod rakt bakåt, istället för rakt upp som tidigare.
"Om du håller vad du lovar kanske jag hinner se mina söner innan jag dör" Han hade inga förhoppningar till att hinna allt för långt innan blödningen skulle visa sig honom övermäktig.

Den andre undvek återigen hans skallning om än mer ryckigt och inte alls lika smidigt som den tidigare uppvisningen och Navez visste att han hade vunnit, även om den andre kanske inte insett det ännu.
När Navez talat verkade något klicka till i främlingen och han backade ett steg, men Navezgane var fortfarande redo att gå till attack om det behövdes, främlingen påpekade att om Navez höll sitt ord skulle han kanske få se sina söner igen.
Navezgane nickade och brummade med en myndig stämma.
"Jag håller alltid mitt ord, om du bara säger att du är klar så ska jag lämna ert terriotrium och låta dig gå till de dina"
Han sänkte garden litet men var fortfarande redo ifall att.

Den andre hanen talade, och Saderk höjde huvudet igen, något lättad men fortfarande misstänksam, om han direkt litat på motståndaren hade han dött för länge sedan. Han hade gjort många fel idag, struntat i år av täning och erfarenhet. Om han av något mirakel överlevde detta hade han en händelse att dra mycket lärdom av, men det var inget han ens slösade tid på att hoppas på.
 Han nickade lätt, som att han förstod, och började backa bort, efter alla misstag han redan begått tänkte han inte begå det simplaste av dem alla, att vända sin motståndare ryggen.
 Det var inte fören han inte längre såg främlingen som han, med mycket möda, vände om och försökte ta sig så långt in på reviret igen som han kunde, och bara hoppas på att någon skulle hitta honom. Han hade en hel del att säga till sina närmsta, och han ville inte lämna dem innan han hunnit säga det.

Navezgane kollade efter den andre när denne backade iväg, han gjorde ingen ansats att gå eller vika av den andre med blicken tills denne var utom synhåll och då satte han sig ner och grimaserade illa, han hade ont efter skadorna som den andre lyckats åsamka, han skulle behöva lite tid att slicka sina sår men det fick vänta, tänk om den andre skulle hämta förstärkning, han behövde röra sig vidare nu på en gång och med tunga steg gick han vidare mot sitt obestämda mål.

[Avslutat]