Hennes tassar slog rytmiskt i marken. Taka-tam, taka-tam, taka-tam. Hon hade förlorat så mycket tid, se till att få ut mor ur sjön. Lugna henne, förklara allt och övertyga henne om att låta henne plötsligt gå på sin livs första vandring på egen hand. Det tog alldeles för lång tid. Inte utan hjälp utav krafterna fick hon tillåtelse.

Nu har han hunnit lämna flockområdet och det enda Azriella kunde göra var att följa hans spår, inte de han lämnar i marken utan mindre, osynliga spår. Känslor. Hon följde de svaga ekon av smärta och ilska. Alla de var unika för den unga honan som for fram med onaturlig snabbhet genom skogen. Hennes lilla vita kropp manövrerade lätt bland buskar och snår men trots det så kände hon hur kroppen rispades upp av vassa grenar. Den tjocka pälsen skyddade inte ens här.

Vad skulle hon göra? Be honom att följa med henne hem igen? Tänk om han blev arg? Skulle hon kunna dämpa hans negativa känslor då? Azriella saktade in när hon kände en bekant doft. Han var här, eller är här någonstans i närheten.

[Eftersom att det inte finns någon specifik tid på dygnet nämnt, så kanske vi kan säga att det börjar gå mot kvällning?]

Hanens stora kropp låg utslagen intill bädden av den flod som vandrade genom skogen. (Stod man på en distans så kunde den ljusa fällen ge en illusion av att det fortfarande låg snö kvar på marken.)
Bröstkorgen höjdes och sänktes i och med hans långsamma in- och utandningar. Huvudet låg vilandes mot en nätt upphöjning i marken.
Hans gula blick förlorad i tankar.

Lokie hade varit oförsiktig och trampat fram genom skogen utan en tanke på konsekvenserna som det kunde ge. Nu låg han där, utslagen, påverkad av giftet som rosorna lett in i hans väldiga kropp. Som tur var hade han hunnit med att fånga en hjort tidigare under dagen och ätit av den med besked. Så energi fanns det, nu gällde det bara för honom att vila ordentligt och dricka så att hans kropp skulle kunna bekämpa dosen av gift som cirkulerade i hans blodomlopp. Hade det inte varit för hans storlek så hade han definitivt varit illa däran vid det här laget.

[absolut]

Azriella vädrade kraftigt och sick-sackade sig igenom området tills hon drogs till ljudet av floden, hon visste inte varför hon ville dit, kanske en instinkt hon hade ärvt av sin morfar. Men turen var med henne och hon såg en gigantisk vit varg ligga på marken. Om det inte vore för de öppna ögonen så skulle hon tro att han sov. Försiktigt, försiktigt gick hon närmare. Hon kände plötslig oro och viss vaksamhet. Han var mycket större än hon mindes och en naturlig känsla av respekt föddes inom henne.
Hon stannade några meter ifrån honom men inom höravståndet. "Ehm.." Azriella's röst var lite darrig och något andfådd, hon har trots allt sprungit flera kilometer utan paus. Något som hon trots sin utmärkta kondition kände av. "Hej.. Mår du bra?" undrade hon sedan när hon fick någorlunda kontroll över rösten.

Ljudet av flodens lugnande brus gjorde att ögonlocken kändes ovanligt tunga och snart försvann de två gula för omvärldens blickar, in under skyddet av ett bottenlöst mörker. Lokie välkomnade sömnen med en öppen famn och lät sig själv gladeligen drifta bort från nuet och de melankoliska tankarna som red honom, djupare in i den mörklagda världen bakom ögonlocken.

"Hej.. Mår du bra?"

Hastigt slog han upp ögonen men utan någon tillstymmelse till att röra på sig. Blicken var glansig i feber och i den speglade sig vattnet som masade sig fram strax intill honom.
"Jag har mått bättre... Vem är du?" Rösten var hes och stel, olik den vänliga ton som nästan alltid annars spelade på hans stämma. Något ansträngt vrider han på nacken för att se vem rösten tillhör.

Han verkade sjuk, svag. Azriella uppfattade känsla av dämpad sorg och smärta. Hon fick blandade känslor för hannen. Dels var hon glad att han inte kunde skada henne och dels kände hon enormt medlidande för honom. Han verkade så skör sin storlek till trots.
"Irza. Jag heter Irza"
Vad som fick Azriella att säga ut de fyra första bokstäverna i sitt namn baklänges skulle inte ens hon kunna förklara. Men det var sent att ångra sig. Namnet var sagt och hon fick nöja sig med det hon fick.
"Jag är på vandring. Kan jag hjälpa dig?"
Hon satte sig vid sidan om hannen och hennes blick svepte runt området.
"Du behöver dricka något. Jag kan försöka hitta en hare, då kan du dricka det varma blodet. Det kommer ge dig krafter"
sa hon allvarligt och en rynka la sig över hennes valpiga ansikte.

Med en kort något frånvarande blick synade han valpen. Hon räddes honom inte och ville hjälpa honom, men med vad? Och vad gjorde hon ensam på en plats som denna? Han kunde inte gissa hennes ålder men gammal att lämna sina föräldrar sida såg hon inte ut att vara. Trots det att hon talat om för honom att hon var på vandring. Tankarna flöt ihop med varandra och orken till att fokusera sinade fort. Varför spenderade han energi på dessa tankar? Det var dumheter. Han behövde all energi han samlat på sig under dagen för att motarbeta det som försökte bryta ner hans kropp.
Med en tröttsam suck och ljudet av en lätt duns lade han kinden åter mot den lilla upphöjningen och lät blicken istället väga över vattenytan. 
Nattens inbrott var över dem.

"Ge dig av, Irza." Brummade han lågt. "Det finns ingen att hjälpa här."
Kroppen hettade. Tungan smet nästan självmant ut mellan tänderna och blev lojt hängandes där. Blev värmen än värre så skulle han se till att få kyla ner sig i det svala vattnet.

[Avslutar detta roll~]