Det var e mulen dag, avvikande från de tidigare soliga och varma dagarna. Kanske kunde det komma lite regn? Inget något Mirrow kände något stort hopp om, han gillade inte att regnet tog en del av hans energi av att hålla kvar den höga kroppstemperaturen. Men så länge det inte var regn så gjorde det inte så mycket det var fortfarande ganska varmt ändå.
En eld slickade ett av träden som var lite avskilt från de andra. Det var besynnerligt för det verkade inte antända något av de andra föremål runtomkring, som gräs eller andra träd. Mirrow tränade. Det hade han gjort i flera dar nu, försökt att hålla kontrollen. Denna gång gick träningen ut på att sakta bryta ner trädet utan att släppa elden fri och bita ner det på en gång. Hans blick var helt fastnaglad vid trädet. Han undrade hur mycket León hade behövt träna innan hon blev så skicklig att hantera elden som hon var. Men hon var renblodig och hade inte behövt jobba lika mycket som han. Och han hade också rösterna som ven i hans huvud hela tiden som distraherade honom. Han hade stiftat bekantskap med flera av dem och de som velat samarbeta med honom håll utskik i området och följde efter honom som skuggor. Han kunde alltid veta om någon var där.'

En av dem hade blivit mer ödmjuk och höll sig ofta i hans synfält, Mirrow hade inget emot det. Hon var stor och bar på starkt gift, Mirrow hade varit intresserad av henne sen han mött henne, hon var större än de flesta av ormarna han träffat på i de mer kallare skogarna och såg inte riktigt ut att höra hemma här heller. Men han skulle ha mycket nytta av henne i framtiden.
Till sist så stammen blivit svart och grenarna fallit ner lät han elden försvinna, tyst försvann den, och det ända som vittnade om att den varit där var det svarta liket av trädet.

[Rösterna och allt yadyada han pratar om är ormar han snackar med.]

Den väldige hannen vandrade framåt genom den grönskande skogen, fascinerad av den mjuka gröna kulör som omgav honom. Så otroligt vackert var det.
Ett vagt leende vägde på hans läppar. Skogens härlighet fick det att rycka i mungiporna helt ofrivilligt.
På en plats lik denna skulle han kunna slå sig till ro med ett lugn i hjärta och själ.

Det rycker plötsligt till i den mörka nosen när en obehaglig doft av brand når honom. Öronen klipper till och riktas strikt framåt, sökandes efter ljud. Var någon i fara? Utan att ge tanken mer luft så sätter den vite vargen av mot platsen, utan någon som helst tvekan.
Benen bär honom med långa kliv. Vinden sliter i hannens tjocka päls, drar i honom. Som att den vill att han ska stanna och inte färdas till eldens ursprung. Men hannen bryr sig inte, kan han hjälpa någon som befinner sig i nöd så betyder det allt för honom.
Det och Tehhi.
Lokie hoppar över en stor stock som bryter hans väg, och tar i marken med en lätt duns.
Men det som hans blick möter, när han lyfter det breda huvudet, gör att han bli ståendes på platsen. Oförstående om vad som inträffat här.

Liket av ett nyligen nerbränt träd.
Den vite hannen upptäcker strax därpå skepnaden av en annan varg. En som är mindre än han själv. Men något får honom tveka. En känsla av osäkerhet söker att få slå sina vassa klor i honom.
Lokie sträcker på sig och låter blicken vila över främlingen, med ett neutralt uttryck som ligger över hans anlete.
"Främling."

[Fem månader har gått sen jag svarade och eftersom jag har skickat PM men inte fått något svar tillbaka så tar jag beslutet om att avsluta detta roll.  Avslutat. ]