[haha, dat rubrik xD P till Molok ~]

Solen steg, klättrade bit för bit upp längs himlavalvet. Våren hade kommit, och det skulle bli en varm morgon. 
Den mörka hanen vandrade upp längs stigen mellan bergen. Han placerade tassarna något slarvigt, som tydde på att han inte var riktigt där just då. 
Han hade bott här uppe. Blair hade haft sitt hem här uppe i bergen. I en lya. Mor, Bambra och Molok. Han saknade alla. Sin far visste han inte var han var. Blair hade aldrig träffat sin far, bara på sin höjd fantiserat. 
Borde han besöka lyan? Hans första reaktion var ett omedelbart nej. Inte en chans. Om han gick dit skulle hans mor aldrig släppa iväg honom. Shady skulle kanske komma upp och släpa tillbaka honom, och det ville han inte vara med om. 
Men ändå tvekade han. Bara en kort stund... Få känna doften av mors päls, höra Bambras röst eller se Molok försvinna in i en av gångarna i lyan. 
Han blev galen. Det får bära eller brista, tänkte han. 

Blair styrde stegen mot lyan. Snart kom han in på den välbekanta stigen och det dröjde inte länge innan han såg klipporna som markerade att han inte var långt bort. Han stannade till, tvekade innan han muttrandes tvingade sig själv att gå framåt. 
"Hallå?" ropade han. En vind blåste honom i ansiktet och han drog ett djupt andetag, ville känna doften av hem. Istället kände han lukten av blod.

Mor var död. Mor hade lämnat jordelivet. Mor fanns inte längre tryggt bredvid hans sida. Hon hade varit den enda som förstod sig på honom; ingen av syskonen hade det och fadern hade han aldrig stött på. Den unga vargen kunde inte förstå att hans vackra mor inte längre skulle finnas där för honom. Hur skulle han nu klara sig igenom livet? Utan sin mor vid sin sida hade han ingenting att leva för. Syskonen brydde han sig inte om, de hade de aldrig gjort. Det enda som fortfarande höll honom vid liv, som räddade honom från att hoppa ner för klipporna var hämnden. Han skulle hämnas på den blå tiken som slukat hans mors liv.

Molok låg djupt inne i en av de många gångar djupt inne i berget med huvudet på tassarna. Så fort han sett den blåa ge sig av hade han rusat till sin mor och buffat på henne, men han hon hade inte visat några livstecken. Han hade legat kvar hon sin moder i dagar, utan att röra sig en fläck. Inte förrän han förstod att han var ett lätt byte om den blå skulle komma tillbaka, begav han sig djupt in i labyrinten. Och där låg den stora fluffbollen nu. Han pryddes av intorkat blod över mestadels av kroppen och det högra ögat såg han ingenting på. Över käken spred sig stora ärr efter tikens fågelklor. Den vita pälsen var inte längre skimrande likt en ängel, utan alldeles smutsig. Han hade inte haft en tanke på att göra rent såren och pälsen. Till vilken nytta? Ingen skulle se honom ändå. Han kunde lika gärna ligga här inne tills han ruttnade och dog.., Nej! Han skulle hämnas sin mor, skulle plåga den som tagit henne ifrån honom. Från och med nu var det hans livsmål.

Hämnd.

Den starka lukten av blod fick honom, skräckslaget, att hoppa de sista metrarna till ingången. Han hade inte sett kroppen som låg framför lyan, inte velat se den. Blair ville blunda för sanningen. Det var inte mor som låg där. Det var inte hans vackra, kloka mor som låg där, utsträckt på klipphyllan, helt orörlig. Blair buffade på henne med huvudet.
"Mor, vakna. Vakna mor!" Han drog nosen över den vita, blodiga kroppen och sökte efter värme och ett bultande hjärta. Han fann inget. Bara tomhet och kyla. Blair ville gråta, ville skrika, men han kunde inte. Allt hanen kunde göra var att sätta sig ner och tomt stirra på henne. Vem hade gjort det här? Den vargen.. De gröna ögonen mörknade vid tanken. Tänk om mördaren gömt sig inne i grottan, väntandes på att Blairs syskon skulle komma? Eller låg hans syskon där inne, slaktade. Fakargen kunde inte lämna hemmet utan att veta. 

Darrande reste han sig upp. Tassarna placerades på marken med en osäkerhet som han inte känt av på länge. Tyst tog han sig in, längre och längre in. 
"Hallå?" Han lyckades hålla rösten stadig. Precis. Han tog några steg framåt. Ett obehag grodde inom honom. Kanske var det förvarningen, som han kände slängde sig mot hans tinning, men han ignorerade den. Blair var allt för spänd för att kunna koppla av.

Molok var mer än förbannad. Han var krossad. Sliten itu. En varg på så unga ord borde inte få uppleva den smärta han kände. Hans mor skulle ju hjälpa honom att få reda på vilka krafter han bar! Nu när hon var borta skulle han förbli kraftlös resten av sitt liv; som inte skulle hålla i sig länge om han låg kvar här. Här inne, djupt inne bland alla gångar skulle han inte överleva eller kunna hämnas på den blå tiken. Han var tvungen att ge sig ut i den stora världen hans mor hade berättat om. Med eller utan krafter.

"Hallå?"

Den välbekanta rösten ekade igenom grottorna. Det var en av de röster han inte ville höra nu, ville inte på sin bror. Med ens var Molok uppe på fyra ben, darrande. Han vinglade till då han rörde sig, såg endast med ett friskt öga och tassar som värkte. Vad gjorde hans bror här nu, när allting redan var försent? Vart hade han varit under en sådan lång tid? Ett grovt brummande läte rullade ur den vita fluffiga vargen innan han med haltande steg rörde sig mot grottans öppning. Morrandet hade alltid varit någonting som stått på hans sida; det var både skrämmande och hotfullt - trots de unga år han bara.

Längre fram i grottan kunde han se ljuset av solen; något som han inte hade sett på flera dagar och som han inte ville se heller. Inuti honom fanns bara mörker, och han såg även bara mörker. Han fortsatte gå med halta steg och kunde nu se sin bror. Molok må ha varit den valp som var svagast i de yngre åren, men inte längre. Hans ansikte kläddes av en helt annan personlighet än innan, en kallare och grymmare. Men just nu var han för svag för att attackera sin bror, sitt egna kött och blod. Så fort han kom ut ur grottan och fram i ljuset lade han sig ner - men huvudet högt. Det enda han gjorde var att se på brodern med en kall och besviken blick.

Blair hörde en dov morrning eka mot grottväggarna. Han backade tillbaka ut i solskenet, men där stannade han. Skulle han möta sin mors mördare nu? 
De gröna ögonen smalnade av och öronen lades platt bakåt mot nacken samtidigt som han drog upp överläppen och morrade tillbaka, ett aggressivt, hotande ljud. Han ställde sig något bredbent och stirrade, med kall blick in i mörkret. 

Det första han såg av den som kom ut var vit päls. Sedan la han märke till detaljer. Blod i pälsen. Rivsår över ögat, och mer blod. Det andra ögat stirrade på honom med kall besvikelse. 
Blair vägrade backa för sin brors anklagande blick. Den andre var tydligt svag, och Blair undrade vad som faktiskt varit här. 
"Molok." sa han, känslolöst och tomt. "Var är Bambra? Lever hon?" Bambra. Hans älskade syster. Blair tänkte inte ens låsas att han älskade båda syskonen lika mycket. Det gjorde han inte. Nu oroade han sig för att ännu en familjemedlem skulle ha fråntagits honom.
Blair lät blicken vandra. Hand äldre brors ansikte hade förändrats. Det hade blivit hårdare, grymmare. Det var inte ansiktet han var van vid. Blair hade känt sig hotad om det inte varit för att brodern såg så svag ut att det var ett under att han tagit sig ut.

Brodern var sig lik. Samma mörka päls och samma mörkt gröna ögon. Nästan ingenting var förändrat förutom att han hade växt till sig en aning. Molok själv hade förändrats. Inte bara för att ärren klädde hans kropp, utan även han hade växt till sig och blivit större och mer muskulös. Pälsen var fortfarande lika tjock och fluffig som innan, tassarna stora och öronen likaså. Vingarna hade växt till sig. Hade det inte varit för allt intorkat blod hade han varit en riktig stilig en.

"Molok. Var är Bambra? Lever hon?"

Broderns röst ekade i tystnaden som hade lagt sig över området.

"Det är mitt namn, bror." brummade han med den dova rösten han ägde. Molok var inte förvånad över att Blair direkt hade frågat om systern. De hade alltid haft ett speciellt band med varandra och för det mesta hållit Molok utanför. "Tack förresten, jag mår fint." 

Det är mitt namn, bror.

Blair slängde en irriterad blick på Molok. Fluffbollen kände tydligen för att jäklas med Blair, och han visste att det där bara var början.

Tack förresten, jag mår fint.

Blair suckade, samtidigt som en orolig klump växte i magen. Var det något Molok inte ville berätta för honom? Hade Bambra inte överlevt? Han kände hur den oroliga klumpen växte sig större.

"Vad lustig du är." sa han något irriterad. Han vände sig om för att leta efter tecken efter systern, men han hade inte vänt sig om helt innan han hejdade sig. Åsynen av sin mors döda kropp fick honom hastigt att blicka tillbaka mot Molok. Hur kunde brodern skämta när mors döda kropp låg bakom honom? Blair fylldes plötsligt av tomhet när verkligheten äntligen verkligen hann ikapp honom. Verkligheten där hans mor var död träffade honom som ett knytnävsslag i ansiktet. Han förflyttade baktassen något längre bak, tog stöd.

"Vem gjorde det här? Vem är det som ska få lida för det här?" Hans röst hade nu ett helt annat tonfall. Hårt, men också tomt. Han kände en låga vakna i bröstet. Den brann på, eldades på av han ilska, men också av tomheten. Hämndens låga.

Molok kunde höra broderns suck och det drog lite lätt i den svarta mungipan. Detta var ingenting man i vanliga fall skämtade om, när ens moder låg någon meter bort med uppriven kropp och blodtussar i pälsen - men den vita fluffbollen kunde inte låta bli. Blair hade inte varit här och försökt att förhindra det, och borde därför känna skuld. Han hade försvunnit helt utan att ens säga någonting till familjen. Många nätter hade det gått att han funderat på vart brodern kunde vara, var han död? Levde han? Sömnlösa nätter på grund av en broder som smitit.

"Vad lustig du är."

Ungvargen kunde höra irritationen i Blairs röst och åter drog det lätt i mungipan. Han nickade som ett svar. Ja allt var han lustig.

"Vem gjorde det här? Vem är det som ska få lida för det här?"


Jaså nu minsann ville han hämnas och döda den som dödat deras mor. Men nej. Blair skulle inte få döda någon. Det var Molok själv som skulle göra slut på Den Blås liv, ingen annan och definitivt brodern som varit borta under många år och som plötsligt kom tillbaka och nästan krävde att få veta vem det var som dödat Relianne. Aldrig i livet.

"Varför vill du veta? Hade du varit här hade du fått se henne med egna ögon."

Exakt nu gick brodern för långt. Blairs humör nådde kokpunkten. Hans ögon smalnade av till springor.

"Lyssna noga nu. Jag har lärt mig så mycket under de här åren, så mycket. Så svag som du är nu skulle du vara enkel att döda. Min bror eller ej."

Han spände blicken i Molok. Han menade allvar, och det syntes på honom. Han hade ett hur Midnight gjort för att döda den främmande tiken, och han kunde göra likadant. Typ.

"Så även om inte jag var här, så kan vi hämnas tillsammans. Två gör mer nytta än en."

(Kört, men är trött c:)

"Lyssna noga nu. Jag har lärt mig så mycket under de här åren, så mycket. Så svag som du är nu skulle du vara enkel att döda. Min bror eller ej."

Det roade Molok att brodern tog så pass illa upp som han gjorde. Han retades lite bara, det var allt. Precis då han skulle öppna munnen och tala om för honom att försöka, talade brodern åter igen.

"Så även om inte jag var här, så kan vi hämnas tillsammans. Två gör mer nytta än en."

Nej. Det var han som skulle avsluta tikens liv, inte Blair! Han hade inte ens varit här då det inträffat. Och hade han det kanske de hade haft chansen att rädda sin mor. Om Molok hade varit i form hade han redan varit över sin bror vid det här läget, men han hade ingen styrka alls. Under några korta sekunder lät han ögonen slutas, eller ja, det ögat som inte redan var slutet. Hans andetag var korta och snabba, försökte få tillräckligt med luft till lungorna. Kroppen darrade till då och då och han lät huvudet sjunka till marken.

"Nej..."

Viskade han tyst, nästintill ohörbart. Han var tvungen att på något sätt överleva det här. För han skulle hämnas sin mor. Med eller utan brodern återstod att se.

Han var äntligen tillbaka. 

Bael hade funnits vid Reliannes sida under dräktigheten, födseln och för att vakta de små under deras mest sårbara tillstånd. De måste ha växt mycket nu, under denna långa tid. Och Relianne - Bael kunde knappt bärga sig tills han skulle få se henne igen.

Med hjälp av vinden bänder han den för att bära honom fram genom luften fortare än vanligt. Han hade varit borta länge, för länge, men han hade haft trådar han varit tvungen att knyta i sitt hemland. Besökt sin fars, sin moders och sin lillebror Vigours gravar, och faktiskt stött på en åldring som överlevt drakargernas attack. De hade utbytt några ord och Bael hade hjälpt gamlingen med föda innan det blivit dags för Bael att resa tillbaka igen.

Vägen tillbaka över havet hade varit mer påfrestande än vad han trott, och han hade blivit så illa tvungen att vila ett bra tag nära Benkusten innan han fortsatt norrut, i riktning mot Raukakekedjan och hans hem. 

Nu kunde han skymta bergstopparna från den präktiga bergskedjan vid horisonten, och blotta tanken på sin familj får Bael att lätt dra i mungiporna. Han stiger i höjd med några vingslag, ökar vindens styrka och likt en missil färdas han genom luften, nu med ett mål.

Ändå är det en obehagligt, hemsk baktanke som ligger och kryper där, någonstans. Omedvetet förföljs han av känslan att något är fel, fruktansvärt fel.


[omg äntligen haha BAEL IS BACK 8D ]

Nej. 

Hans brors ord var viskande, knappt hörbara. Blair vinklade besviket öronen åt hans håll. Varför så tjockskallig? Han skakade på huvudet. 
"Vi kan samarbeta, men du kan få döda...", började han, men avbröt sig av en speciell känsla i bröstet. Föraningen. Han slöt ögonen. Framtiden var ständigt i rörelse, och det gick inte att se klart vad som kunde hända. Kraften var väldigt speciell. Mycket påverkade den. Om Blair var på väg tt möta en varg som helt plötsligt vände och gick åt ett annat håll så förändrades Blairs framtid. 
Blair rensade huvudet på tankar och fokuserade. Någon skulle komma. Han koncentrerade sig till max. En doft, tillhörandes en hane. Det dova ljudet av vingar som slog och en andhämtning. Mörk päls. 
Fakargen öppnade ögonen igen och såg ner på sin bror. 
"Någon kommer.", sa han kort. "Han är inte så nära att vi känner hans doft eller ser honom, men snart." Medan han talade vände han sin bror ryggen och spanade upp mot horisonten. Han såg inget än, men snart, om inte besökaren ändrade riktning. 


[derp xD Jag skrev som att Bael inte kommit fram än, ändrar om det var feeeeel C8]

"Vi kan samarbeta, men du kan få döda...",

Äntligen några vettiga ord från sin lillebror. Bara han fick avsluta hennes liv var han nöjd. Han klippte lite med öronen, tycktes höra vingar längre bort men det var troligen bara inbillning. 

"Någon kommer. Han är inte så nära att vi känner hans doft eller ser honom, men snart."

Då var den skadade valpen inte helt ute och cyklade. Vissa andra kanske reagerade genom att med ens resa sig upp på fyra tassar och smita in i grottan igen, men Molok hade ingen ork

"Låt honom komma."

Sa han med den mörka rösten, lät det ena och enda ögat öppnas och landa på sin bror. Det väckte honom inget intresse att få veta vem det var som kom, förr eller senare skulle hon få se med egna ögon.

Framdiskuterat slut: Bael kommer fram till lyan och ser direkt att det är hans valpar. De båda bröderna blir övertygade om att det är deras far, blir sedan uppläxade för att de är så mopsiga, Molok blir läkt och Bael utlovar hämnd.

Avslutat!