Den tunga, varma luften som fyllde den kraftiga honans lungor förde med sig en känsla av välbehag. Detta var vad hon längtat efter under så lång tid då hon vandrat bortom revirets gränser, den välbekanta hettan och den fräna doften av svavel som nöp tag i luktsinnet likt en krabbklo. Ja, detta var hem. Hon hade fötts in i denna flock, på detta revir, och vuxit upp omgiven av farorna som ständigt befann sig endast ett stenkast bort när man befann sig på denna öken. Marken var sprucken, och i de djupaste springorna rann lava som färdats ända ned från vulkanens topp. Höll man inte uppsikt över vars man placerade tassarna ångrade man sig oftast för sent, ändå så var det med medvetna, bestämda steg som den ljusa honan tog sig fram över den hårda marken. Detta var hennes revir. Ingen kände till markerna här som hon gjorde, förutom vissa av de medlemmar som tillhörde hennes flock. Nu när hon åter kunde känna hettan tränga sig genom det tjocka pälslagret och pressa sig emot hennes hud, känna den hårda, spruckna marken under tassarna, så kändes resten av landet inte alls lika lockande som det gjort innan hon beslutat att ge sig av. Såklart hade hon bara cirkulerat i utkanterna av gränserna, aldrig vandrat längre än att hon skulle kunna höra om någon ur flocken kallade på henne. Det var en märklig känsla, att känna sådant ansvar för flocken. Aldrig tidigare hade hon trott att någonting skulle kunna stå i hennes väg när hon velat bege sig utanför reviret och upptäcka resten av landet. Men tanken att hon som flockledare var tvungen att hålla uppsikt över saker och ting, främst medlemmarna så att de gjorde vad de skulle, men också försäkra sig om att ingen avsåg att ta över den höga rang som hon till slut lyckats ta åt sig.
En hög fnysning undslapp henne, och hon stannade upp för att kunna blicka ut över det karga landskapet framför henne. Detta var The Dark Nations hjärta, vulkanen och lavaöknen. Om än reviret var stort så bestod det till 90% av denna öken.

Den långa, svarta svansen snärtade till bakom henne, och det slanka huvudet hölls högt med spetsade öron. Hela hennes kroppshållning talade för att hon var en varg av hög rang, och att hon inte skulle tillåta att någon ifrågasatte henne. Vid första anblicken kunde man inte tro att det var renblodigt kargblod som rann i hennes ådror, då hon var högre i manken och mycket kraftigare byggd än vad kargar brukar vara. Visst kunde man se de slanka dragen av katt över hennes rygg och bakdel, men hon var muskulös och byggd för närkamp. Absolut inte lika snabb som sina syskon, men när hon rörde sig så talade de smidiga rörelserna för att man inte skulle underskatta henne. Om än hon tränat för att kunna kämpa i fysisk strid så var hon fortfarande en Karg, en renblodig sådan och stolt över det.
En svag doft, alldeles för svag för att en varg som inte var van vid den heta luften skulle känt av den, färdades över öknen på en ytterst svag vindpust. Att det blåste alls på denna plats var mer än ovanligt, men ville man bo på en plats som denna var man tvungen att lära sig arbeta med vad man hade. Det var dock inte förvåning över den ovanliga vinden som fick den unga karghonan att rynka på nosryggen. Vem det än var som befann sig i närheten av henne så var det inte en flockmedlem. Den kontraststarka blicken smalnade, och hon började röra sig framåt med steg som påminde om de en katt på jakt använder sig av. Lavaöknen var inte en plats som erbjöd överdrivet mycket skydd när man väl passerat kedjan av mindre vulkaner och klippblock, men för en varg som inte var van klimatet kunde den tjocka luften som blockerade dofter och hettan som steg upp ur marken vara tillräckligt för att göra denne ouppmärksam.

Luften vibrerade av hettan, men Selva hade inga problem att skymta den andre vargen framför sig. En hane. För henne okänd, och det bådade inte gott. För honom.
Hon stannade återigen upp, de svarta tassarna placerades varsamt på den hårda marken under henne, och blicken vilade stadigt på hanen i väntan att han skulle komma närmare.
"Vad för er till The Dark Nation's marker en vacker dag som denna?"
Rösten var stadig, utmanande. Tonen en aning mörkare än man kunde förvänta sig av en hona. På de svarta läpparna vilade ett vänligt leende, men det var ett leende som inte nådde den skarpa blick som tycktes studera varenda millimeter av den andre vargen. De giftgröna pupillerna var breda i de orangea irisarnas mitt, men blicken dolde det kaosartade sinne som dolde sig innanför hennes pannben.

[urgh, så dåligt... men hoppas det är läsbart iaf!]

[Klart det är läsbart. Jag ser inte vad som är dåligt med det :p]

Med den korta pälsen som klädde den muskulösa kroppen hans sinne bar på, så påverkade hettan honom ytterst lite. Elementet han ägde gav honom också ytterligare immunitet mot väldigt stark värme, därför var detta område ingen match för den bruna hanen. Stark kyla däremot ogillade han.
En svag doft nådde den svarta nosen, en doft som tillhörde en hona. Det var alltså en annan varg i närheten, intressant.
Den bruna hanen snodde runt, då han inte kunde urskilja någon skepnad framför sig, och fick likt han förväntat sig syn på skepnaden av en högrest varginna. Nonchalant travade han framåt mot den okända tiken.

Vad för er till The Dark Nation's marker en vacker dag som denna?

The Dark Nation. Ännu en flock. Det verkade som om att Grimm på något sätt lyckades dra till sig olika flockmedlemmar vart han än vandrade på denna kontinent.
Det var något intressant över honan som lagt ut denna fråga framför honom. Samtidigt som hennes tonläge hållit en utmanade antydan så befann det sig ett behagligt och samtidigt vänligt leende på hennes läppar. Detta fick Grimm att själv bjuda till på ett litet flin när han närmade sig henne. Det var något med tiken som han inte riktigt kunde placera, något annorlunda. Hela hennes varelse gav sken av detta, men vad det var kunde han som sagt inte placera.
"Ni får ursäkta. Jag är på genom vandring och har ytterst lite kunskap om detta område, att detta var reviret till The Dark Nation hade jag ingen aning om."
Den tvåfärgade blicken studerade honan. Hon var kraftig byggd och ovanligt hög för en tik, hade ytterst udda ögon med gröna pupiller och orange iris, något han aldrig tidigare beskådat hos en varg, eller någon annan varelse för den delen.

Hanen verkade inte det minsta bekymrad över att han som utomstående befann sig på en flocks revir, eller att han nu stod inför en av denna flocks högst rankade medlemmar. Ledarinnan, om man skulle vara petig. Men av någon konstig anledning så irriterade det henne inte. Att hanen verkade ta det med ro, och den underliga ärlighet hon tycktes kunna avläsa i hans tvåfärgade blick, fick den starka beskyddarinstinkten som alltid flammade upp inom henne när det kom till flocken och reviret att avta en aning. Det ändrade dock inte faktum att han inte ägde tillstånd att befinna sig på hennes marker, men vad kunde hon göra? Att bara slita huvudet av honom där på fläcken var såklart ett alternativ, dock inget som verkade lockande. Rösterna i hennes huvud hade satt igång att börja diskutera och argumentera i samma stund som hon lagt märket till att denna hane inte såg ut som någon annan varg hon tidigare mött. Han var intressant. Men var han tillräckligt intressant för att få fortsätta leva? Ja. Nej. Hon hade ännu inte beslutat om vare sig hon skulle låta honom lämna reviret med livet i behåll eller inte, men då hade han å andra sidan inte yttrat mer än några få ord. Han hade bett om ursäkt, var inte det anledning nog till att låta honom komma undan denna gång med endast en varning? Tja, om man nu ville se till de små sakerna... Men han var en utomstående som inkräktade på flockens revir! Att han visste om att han trätt in på förbjuden mark eller ej spelade ingen roll, det var hennes uppgift som ledarinna att göra sig av med de som inte höll sig till flockens regler. Ja, det var också ett alternativ. Att döda honom, kasta bort tanken på att kanske vara lite givmild idag.
Rösterna och tankarna kolliderade med enorm kraft inuti hennes huvud, och hon hade svårt att fokusera på exakt vad det var de alla ville att hon skulle göra. Därför valde hon det lättaste utvägen, den väg hon alltid tog när tankarna inuti huvudet blev en enda seg gröt; att lyssna till instinkterna. Och just nu sade de henne att hon inte hade någon som helst anledning att blotta tänder och riva upp strupen på denna hane.

Den långa, svarta svansen knyckte till bakom henne och hon tippade huvudet lite lätt åt sidan medan hon studerade honom med svårtydlig blick. Hon gillade inte att utomstående vandrade in på reviret helt utan vidare, det gick inte att ändra på. Men ibland talade handlingar bättre än ord. I detta fall behövde nödvändigtvis inte handling innebära döden för den utomstående.
"Mitt namn är Selva. Jag är ledaren över den flock som äger dessa marker. Vad är ditt namn, främling?" Fortfarande gick det inte att avläsa i hennes blick vad som pågick innanför hennes pannben, men man började vagt ana att hon inte hade för avsikt att döda hanen och sprida ut resterna av honom vid revirsgränserna som avskräckande exempel för andra vargar.

[Förlåt för segt svar! Nu såhär i slutet på terminen är det massor som måste göras inom skolan, och ännu värre är det då man tar studenten snart! Ska försöka bli mer aktiv C: ]

Tikens svans ryckte till i en knyckig rörelse, mer likt svansrörelsen hos ett kattdjur än hos någon varg. Och visst var det så att tikens svans inte direkt påminde om den vanlige vargens, utan var betydligt längre.
Ett vagt, nästan obefintligt leende lade sig över hans svarta läppar när han studerade henne ytterligare, just som hon också gjorde med honom.

"Väl mött, Selva. Mitt namn är Grimm och jag kommer, som jag nämnde tidigare, inte från dessa trakter. Återigen ber jag om ursäkt för mitt intrång på era marker."
Han sänkte sitt huvud en aning, av respekt för ledarinnan och det faktum att han trätt in på hennes revir utan tillåtelse. Hade det varit han själv som mött en främling på hans revir så hade han velat bli bemött på ett liknande sätt, mer eller mindre.
Han lyfte huvudet åter.

[Ingen fara. Du får ursäkta mig för ett kort, slött inlägg :<]

När hanen väl svarade henne knyckte det till i det ena av de svarta öronen, och hon blinkade långsamt för att inte avslöja hur förvånad hon blev av att denna hane visade upp sådan artig ton. Tiden som passerat sedan hon klev upp på ledarpallen var ingenting att skryta med, men hon hade redan hunnit träffa tillräckligt många vargar för att veta att inte alla tyckte att respekt var en självklarhet att visa en flockledare. Och när han sedan bad om ursäkt ännu en gång för att ha trätt in på hennes marker tippades huvudet lätt på sned, en så diskret rörelse att den knappt gick att uppfatta. Detta var utan tvekan en hane som visste hur man skulle spela sina kort för att få behålla livet. Underhållande, samtidigt som hon inte kunde låta bli att girigt njuta av den respekt som serverades henne. Men att kalla henne fåfäng var dessvärre en överdrift. Det vrickade sinne som dolde sig bakom färggranna ögon och ett tjockt pannben tillät henne inte att lägga energi på något så idiotiskt som att fiska efter beröm och uppmärksamhet varhelst det kunde finnas. Hon visste var hon stod. Över alla andra. Och hon var noga med att göra de i sin närhet medvetna om det.

Hanens respektfulla gest var vad som fick henne att åter spetsa båda öronen och höja svansen ytterligare någon centimeter innan hon nickade lätt emot honom, som för att intyga att det var uppskattat.
"Grimm. Du vet utan tvekan hur man får en ledarinna på bra humör." Ännu hade ingen av hennes flockmedlemmar vågat vara respektlös, och nåde dem den dagen inträffade. Men hon hade tillräcklig erfarenhet av vargar utanför flocken som tyckte att respekt inte passade vem som helst, därför såg hon ingen anledning att inte visa sin bättre sida för denna hane då han behandlade henne som den alfa hon var.
"Därför tänker jag låta dig passera, med endast en varning. Utomstående är inte välkomna här så länge de inte har anledning att befinna sig på våra marker. Vi ser inte lätt på misstaget att korsa våra gränser." Ett lätt leende smög sig över hennes svarta läppar, men ingen illvilja speglades i hennes blick. "Därför anser jag det vara bäst om jag eskorterar dig till gränsen som kommer leda dig till fri mark. Risken att du skulle möta någon medlem som inte är lika vänligt sinnad som mig är lite för stor för att du bör vandra iväg själv." Hon log brett emot honom, innan hon vände sig om och började vandra åt det håll som hon kommit ifrån.
"Jag tar dig till Numoorislätten. Det är lättaste vägen. Annars finns bara ännu mer öken och så tät snårskog."

Grimms handlande var fullkomligt naturligt för honom.
Även om man kunde finna antydningar till att han försökte ställa sig in hos ledarinnan, så var det definitivt inte så. Han agerade bara som den lugna och väluppfostrade varghane han utvecklats till under årens gång.
"Jag förstår att ni inte ser lätt på det, Selva. Jag är själv uppvuxen i en flock och har levt med den tills för bara några månader sedan. Att hålla utbölingar utom flockrevirets gränser är något som måste hållas hårt på, så jag fullkomligt införstådd i det ni säger." Grimm talade med sin vanliga lugna stämma och knäckte på nacken efter att han avslutat sin mening. Det var sant att han hade stor kunskap om flocklivet - han hade ändå tränats till att ta över sin moders flock sen sin födsel.
Många dumdristiga vargar hade han mött under sina år, vargar som trodde sig vara menade för ett liv som alfa - som ledare. Men den höga tro de haft om sig själva kom allt för snart att hugga dem i buken. Desperata dårar var dem. Utan kunskap och förstånd till vad de gav sig in i.
Grimm gav honan en svag nickning till svars efter att hon talat om att hon tänkte eskortera honom till närmsta flocklösa område. En vänlig gest kunde man tycka, speciellt när den kom från självaste ledarinnan. Hanen kunde inte göra annat än att bemöta Selvas breda leende med ett eget vagt, ett leende som allt för sällan klädde hans svarta läppar. 
"Det är en vänlig gest av er." Säger han under tiden han går ikapp karginnan och sluter upp bredvid henne. Fortfarande med det vaga leendet som väger upp hans mungipor. Huvudet håller han högt och riktat framåt, blickande bort mot horisonten. 

[Så dyker jag upp här, en månad senare. *facepalm* Men hela sommaren är det jobb jobb och så lite mer jobb på det, så dygnets timmer räcker ibland inte till :)'
Ska vi säga att detta roll är avslutat? Inte bara för att jag inte varit så snabb på att svara det, men det utspelar sig då Selva är yngre än vad hon är nu, och jag vill försöka reparera det kaos som hennes tidslinje är. Dessutom tycker jag ditt senaste inlägg passar utmärkt som avslutande. Så, vad säger du? Vi kan ju säga att de följdes åt till revirsgränsen, sedan återvände Selva in på reviret, då hon inte är spec social eller vänskaplig av sig...
Avslutat? C: ]

[Vi kör på det.]

[AVSLUTAT]