Lavaöknen imponerade inte på Tarai. Det verkade nästan som om inget imponerade på valpen, Artemis som han hade följt med hit har lämnat honom och nu hade han tråkigt. Magen var full av hare och han behövde inte oroa sig för svält men han hade tråkigt. Dimmvalpen låg på en stor svart sten som värmdes av den ständigt heta marken och blicken låg på en spricka i marken, ca 10 cm bred där röd lava långsamt rann genom marken. Det sägs att man oändligt länge kan se på elden och rinnande vatten. Detta var en hybrid mellan två element men lika hypnotiserande.

Dimman som onaturligt tätt låg över valpen verkade inte försvinna trots hettan och det var betydligt svalare i hans närhet. Då och då verkade han slumra till men öronen ryckte och rörde sig när något ljud hördes i denna döda område.

De breda, stadiga tassarna placerades med vana rörelser på den spruckna, varma marken och förde den kraftiga karghonan framåt i lugn takt. Detta var hennes revir, här var hon född och uppvuxen. Som valp hade hon ofta utmanat sig själv att vandra över denna öken med slutna ögon, endast för att bevisa för sig själv att hon kände till området så pass bra, men dessvärre hade resultaten varit varierande. Bara tanken på de gånger hon nästan klivit rakt ned i lavaströmmarna som rörde sig under den hårda markytan fick det att rycka lätt i de svarta mungiporna, och en skär tunga fann sin väg ut mellan de kraftiga käftarna och fuktade den svarta nosen. Luften var torr och varm, men detta var någonting som hon aldrig riktigt sett som något problem eller hinder. Andra vargar, som förut aldrig satt sin tass på dessa marker, tyckte området var alldeles för fientligt för att någon varelse skulle försöka sig på att leva här. För henne var detta vad hon kallade sitt hem. En märklig känsla, trots att hon alltid tillhört flocken och vuxit upp på revirets marker, så hade hon aldrig trott att hon skulle hitta ett ställe som hon kunde anse vara sitt riktiga hem. Men detta visade ju bara att hon fortfarande kunde överraskas av sig själv. Inte alltid någonting dåligt, men att det alltid skulle innebära någonting positivt kunde hon inte hålla med om.

Den vibrerande luften beskrevs oftast som att den stod stilla, men faktum var att små briser kunde uppfattas även ute på denna öken. För de flesta vargar var de nästan omöjliga att uppmärksamma, men för en flockledare vars revir täckte hela området var det dessa små briser som avslöjade om inkräktare korsat gränserna.
Hon stannade upp, med en rörelse som såg onaturligt mjuk ut för att åstadkommas av hennes kraftiga kropp. Rent kargblod rann i hennes ådror, men till skillnad från andra vargar var hennes kropp inte liten och nätt. Under sina år hade hon byggt muskler som gjorde henne till den ultimata närkampskämpen, och att hennes manke dessutom nådde högre än den brukade hos kargar hade hon ett tydligt övertag redan där. Men trots sin muskulösa och stora kropp så fanns dragen av karg även på henne. Över rygg och ben, även den långa, svarta kargsvansen, löpte de utmärkande dragen som vanligtvis bara sågs hos kattdjur. Hon skulle aldrig någonsin bli lika snabb som sin syster, som såg ut mer som den typiska kargen, men man fick inte underskatta hennes kvicka rörelser eller smidighet bara för att hennes kropp var byggd för fysisk strid.
Nosen lyftes en aning, och hon vädrade diskret i luften som omgav henne. En doft, som för henne var okänd, stack nu och retade hennes luktsinne. Den kontrastrika blicken smalnade, och de svarta öronen vinklades bakåt innan hon rynkade på nosen och började gå i den riktning lukten kom ifrån. För henne betydde en främmande lukt på reviret inkräktare, och inkräktare straffades med döden om inte deras ärende på reviret var av största vikt. Utomstående på genomresa kunde komma undan med bara ett ben eller öga mindre, men allting berodde på omständigheterna.
Hon behövde inte vandra länge innan hon fick syn på den varg vars doft kändes så främmande i nosen. Nosryggen rynkades en aning, men morrningen som vilade djupt i bröstkorgen på henne tilläts inte lämna hennes läppar. De svarta öronen var spetsade, och hållningen hon visade upp när hon närmade sig den andra vargen talade för att hon var en hona av alldeles för hög rang för att man skulle våga utmana henne. Hanen, som hon nu kunde avläsa att det var, låg på en av de större stenarna som gick att hitta lite varstans i denna öken och såg äckligt hemmastadd ut. Svansen snärtade till bakom henne, och hon stannade inte upp förrän det endast var två meter kvar mellan dem båda.
"Vad är det som får dig att tro att du är välkommen på The Dark Nation's marker, valp?" Tonen i hennes röst var aningen mörkare än man kunde förvänta sig komma från en hona. Och ännu mörkare lät den nu då man i undertonen kunde ana en kvävd morrning. Irritationen över att en så ung liten valpusling vandrat över gränserna och tyckte sig höra hemma här drev henne nästan att hugga först och fråga sen.

[Tittut. Jag fick kika in. :3]

Den högresta gyllene varginnan hade bara lämnat valpen en stund. Hon har piskat in lite vett i honom och även sett vad han kan och vad han kan utveckla och hur han kan utvecklas. Och hon har sett något hos honom. Därför hade hon tagit med sig honom till reviret och lämnat honom på en sten för att personligen leta upp Selva. Jorden hade nästan direkt talat om för henne var ledarinnan befann sig och Artemis hade börjat följa efter. Men så hade Selva's steg fört kargen mot valpen. Artemis hade suckat och följt efter. Hon ser Selva och valpen. Selva ser inte alls glad ut och valpen SOVER! Ett morr retar henne i halsen och vill komma ut men Artemis håller tyst. Men har hon inte lärt valpen om uppmärksamhet gentemot sin omgivning? Sova är bara något man gör när man absolut måste och vet att det är säkert och utan komplikationer. Med långa kliv är hon framme vid stenen och riktar in ett hugg mot valpens nosrygg. Käftarna slår igen bara någon millimeter från sitt mål. Det var en varning. Hon morrar högt och den pupillösa rubinröda blicken fängslar valpen.
"Inbecill! Vad har jag sagt om att alltid vara uppmärksam?!" Hennes stämma låter ändå mjuk och melodisk trots att hon har höjt rösten. Det är kraft i orden hon kastar på valpen.
Sedan vänder hon sig mot Selva och den gyllenes anletsdrag har återtagit sin likgiltiga och kyliga mask. Är det något Artemis är bra på så är det kontroll. Hon är diciplinerad ut i tåspettsarna.
"Den här valpen har fram tills nu visat prov på vad han skulle kunna bli. Och tillföra". Hon fuktar lugnt nosen med tungan.
"Jag har hållit honom under uppsikt, och prövat honom. Och jag tror han kanske skulle kunna vara något för The Dark Nation". En lätt fnysning lämnar henne. Mest för att rensa nosen från damm.
"Jag ville se vad du anser med. Med med diciplin och träning skulle han nog kunna vara en tillgång. Skulle mitt antagande i detta nu visa sig i framtiden vara felande..." Hon suckar åt sig själv.
"Så ska jag personligen se till att radera... misstaget". Hon talar klart och tydligt så att även valpen ska förstå henne. Att han får en chans. Om Selva godkänner. Men om han skulle göra fel. Endast något som får Artemis att ångra sin tid hon lagt på honom. Då kommer han få vakta sitt liv.

En okänd hona närmade sig honom. Tarai var i halvdröm när hans rundade öron uppfattade knaster av svart sand under mäktiga tassar. Ögonen öppnades för att möta grönorange ögon. Honan stod framför honom och tack vare höjden av stenen var deras ansikten i nästan samma höjd.

"Vad är det som får dig att tro att du är välkommen på The Dark Nation's marker, valp?"

Den mörka tonen och morrningen som låg under den uppfattades direkt och de gråa ögonen valpen bar på spärrades upp och verkade klara och uppmärksamma som om han alltid varit vaken och ivrig. Innan han kunde svara henne så uppenbarade sig Artemis. Honan som tog honom hit, henne kände han. Han vänder blicken mot henne och ser bara skuggan av hennes rörelse då tikens starka tänder slår igen bara några få millimeter från hans nos. Rörelsen var så kvick och oförutsägbar att han han inte sänka ner hennes tid eller ens skygga undan.
Artemis spände sin blick i honom och hennes morrning får hans öron att lägga sig bakot medans raggen reser sig något.

"Inbecill! Vad har jag sagt om att alltid vara uppmärksam?!"

"Den här valpen har fram tills nu visat prov på vad han skulle kunna bli. Och tillföra. Jag har hållit honom under uppsikt, och prövat honom. Och jag tror han kanske skulle kunna vara något för The Dark Nation. Jag ville se vad du anser med. Med med diciplin och träning skulle han nog kunna vara en tillgång. Skulle mitt antagande i detta nu visa sig i framtiden vara felande...Så ska jag personligen se till att radera... misstaget".

Tarai låg fortfarande kvar på stenen, han har inte fått tillåtelse att hoppa ner eller ens röra sig så han möter Artemis blick med tystnad. Trots hans relativt låga ålder så är han klipsk unge och fattar när vuxna menar allvar, Artemis var allvarlig. Han vänder blicken mot Selva igen för att höra hennes respons.

Det ryckte lätt i den övre läppen, men tänderna var ännu inte blottade och öronen hölls fortfarande spetsade. Däremot syntes det djupa veck på nosryggen, och ögonvitan kunde skymtas i ögonvrån på henne. Detta var inte ett beteende en lugn och sansad flockledare visade upp när ett problem kom i dennes väg, detta var aggression på gränsen till sinnessjukdom. Vilket inte var en helt opassande beskrivning av denna hona.
Svansen snärtade till bakom henne, och de giftgröna pupillerna var precis lagom vidgade så att man tydligt kunde avläsa ilskan som speglades i hennes glansiga blick. Nej, hon var inte som alla andra flockledare som hellre såg till att försöka hitta en lösning på sina problem utan att spilla onödigt blod. För henne var regelbrott någonting som skulle straffas, och det skulle vara ett straff som lämnade så djupa märken att man aldrig skulle kunna glömma det. Det gick inte att lära av sina misstag om man tilläts glömma dem.

Men så uppfattade hon någonting som fick ilskan att rinna av henne likt vatten, och hon blinkade lätt en gång innan hon lyfte huvudet för att vända blicken åt det håll som hon själv just kommit ifrån. Den bekanta doften, och ljudet av självsäkra steg, avslöjade redan innan hon kunde se den andra honan att det var Artemis som snart skulle sluta sig till dem. De svarta öronen var spetsade, och hon lutade huvudet lite åt sidan. För ett ögonblick verkade det som att hon glömt bort valpen totalt, men sådan tur hade den inte. Om den skulle försöka smita skulle hon knäcka ryggen på den lika lätt som om hon skulle bita av en tandpetare, och då skulle den lilla frågestunden vara över. Men just nu var det så att den andra honans ankomst var av större intresse än att förhöra en liten valp. Vem visste, kanske skulle Artemis ha någonting att tillägga i saken? Dessvärre var hon inte alls beredd på vad som hände sen.
Det tar inte den gyllene honan lång stund innan hon är framme vid stenen, och hugget hon utdelar emot den unga hanen får den unga karginnan att kröka lite på nacken och vaksamt studera scenen som utspelar sig framför henne. Det är dock den äldre honans ord som får henne att vika öronen bak emot nacken, och vaksamheten i blicken att bytas ut emot allvarsamt missnöje. Inte över att Artemis känner valpen, utan att valpen har mage att uppföra sig så otacksamt emot henne. Måhända att Selva själv var en respektlös liten unge som valp, men hon lärde sig. Och respekten som växte fram för denna gyllene hona är fortfarande djupt rotad i henne.
När honans röda blick sedan riktad emot henne själv så spetsas öronen och hon lyssnar till vad hon har att säga med en blick som inte avslöjar vad som pågår innanför pannbenet på henne. Men det är inte förrän Artemis talat till punkt som hon själv sakta särar på käkarna för att ta till orda.
"Jag litar på ditt omdöme, Artemis. Om än uppfattningen jag hunnit bilda mig om denna valp inte är den bästa," den skarpa blicken med pupiller lika smala som en katts riktades emot valpen och hon talade med vass ton, "så tror jag inte att det är omöjligt att lära upp honom. Respekt kan nötas in i de flesta, likaså förmågan att bete sig som en ordentlig soldat och krigare." Nu tog hon sig tid att syna hanen mer ingående än hon gjort vid första anblicken. Han var ung, alldeles för ung för att ansöka om medlemskap i en flock enligt henne, men om Artemis ansåg honom vara redo så skulle hon inte bråka på den punkten. Övrigt var han tunn, precis som alla valpar, och såg inte ut att vara mycket för världen. Men kanske fanns det potential i honom. Det var vad hon skulle ta reda på.
"Förhoppningsvis ska du inte behöva rätta till några misstag," ett brett leende spred sig på hennes svarta läppar, och hon vände blicken åter emot den andra honan. "Du tror att han kommer att kunna bli någonting en dag. Då ska vi se till att han blir det också. Men bara av ren nyfikenhet, och såklart som hjälp till att fatta ett slutgiltigt beslut, så skulle jag vilja testa honom. Han är väldigt ung, men det gör det kanske bara lättare att imponera på mig. Jag skulle gärna vilja se vad han kan redan nu, om du inte misstycker?" Frågan var riktad till Artemis, men blicken vilade återigen stadigt på den unga hanen. Nu fanns en tydlig hunger och iver i den kontrastrika blicken som inte funnits där tidigare.

Om de tränas redan från ung ålder kan valpar komma att växa till acceptabla soldater. Och Tarai hade lyckats fånga ett fragment av hennes intresse. Och under den tiden hon hade övervakat och testat honom hade han visat sig besitta kvalitéer som kan komma att vara en tillgång för flocken.
Den gyllene varginnan lyssnar när Selva talar. Sedan nickar hon lätt och skymten av ett lätt flin kan synas på hennes läppar för bråkdelen av en sekund. Artemis är inte den som springer runt och visar känslor för allt som händer och sägs. Så det är sällsynt att se henne dra på mungiporna. Men Selva har alltid varit en intressant individ.
"Du får göra vad du vill med honom". Svarar hon. Artemis har bättre för sig än att leka barnvakt åt en valp. Men hon har väl ändå lärt valpen något under den ändå korta tid de varit tillsammans. Och Selva kommer förmodligen bli nöjd med denna ännu unga rekryt.

Fortfarande utan att ha fått några order låg han där likt en sfinx med upplyftet huvud och lyssnade till de två honornas samtal. Artemis har lärt honom hyfsat mycket under deras färd och en lektion om att inte göra något utan order har han lärt sig perfekt. Därför låg han där med risk för att bli biten och inte hinna värja sig.

"Jag litar på ditt omdöme, Artemis. Om än uppfattningen jag hunnit bilda mig om denna valp inte är den bästa, så tror jag inte att det är omöjligt att lära upp honom. Respekt kan nötas in i de flesta, likaså förmågan att bete sig som en ordentlig soldat och krigare."

Honan tilldelade honom en vass och inte alltför godkännande blick sina ord trots. Hon verkade inte alls imponerad av honom, likt alla dimmvargar var han slank och tunn, kanske mer än sina jämnåriga av andra raser men det betydde bara att han skulle växa upp högrest, snabbfotad och framför allt tyst.

"Förhoppningsvis ska du inte behöva rätta till några misstag, Du tror att han kommer att kunna bli någonting en dag. Då ska vi se till att han blir det också. Men bara av ren nyfikenhet, och såklart som hjälp till att fatta ett slutgiltigt beslut, så skulle jag vilja testa honom. Han är väldigt ung, men det gör det kanske bara lättare att imponera på mig. Jag skulle gärna vilja se vad han kan redan nu, om du inte misstycker?"

Tarai såg på honan med en vaken och väntande blick, skulle han testas? Igen? Vad skulle han göra nu? För säkerhetsskull om han nu skulle bli attackerad igen så fokuserade han blicken på den mörka tiken. Han har ännu inte lärt sig fullt kontrollera sina krafter men skulle nog klara av att sänka ner tiden för Selva och hinna undan hennes slag.

"Du får göra vad du vill med honom".

Dåså, nu har även Artemis avsagt sig all ansvar för honom och han skulle testas av den nya, agressiva honan. Tarai låg fortfarande kvar som staty men blicken var klar och redo.

Det lätta flin som kan skymtas på den andra honans läppar för bara ett kort ögonblick är mer värdefullt för den unga karghonan än om hon skulle givits beröm från någon av de andra flockmedlemmarna. Detta är dock ingenting som speglas i varken hennes ansiktsuttryck eller blick, då hon mycket väl vet om att det inte löns att visa sin glädje eller förvåning öppet i en situation som denna. Artemis var en svår hona att förstå sig på, då känslor var någonting som hon ytterst sällan visade. Men kunskapen hon bar med sig, och förmågan att lära ut till andra, var vad som gjorde henne så värdefull och inte fullt lika kall som man kunde tro vid första ögonkastet. Selva hade under sin år med träning tillsammans med denna hona lärt sig att respekt bemöts med respekt, och man får ingenting om man inte gjort sig förtjänt av det. Och det finns absolut ingenting att vinna på att glädjas över en småsak som att uppfatta ett leende i mungipan på sin tränare.
Selva sänkte huvudet en aning, knappt märkbart, men i samma stund som den äldre honans ord nådde hennes öron tycktes hennes blick lysa upp och läpparna sprack upp i ett brett leende innan hon åter lade den svårtolkade blicken på den unga hanen.
"Då så." Det knycker till lätt i det ena av hennes svarta öron som både står spetsade, och huvudet tippas en aning åt sidan vilket får henne att se ut som en nyfiken valp där hon står och studerar hanen med en blick som kunnat skrämma vilken annan varg som helst. Måhända att det bör ses som ett gott tecken om ens kommande flockledare verkar vara intresserad, men den iver som speglas i hennes blick verkar mer illvillig än någonting annat och leende som blottar hennes skarpa tänder ger intryck av att vara allt annat än vänligt.
"Ska vi kanske bege oss till en plats där det är lättare att röra sig? Om jag nu ska pröva vad det är du kan vore det kanske tryggt att veta att vi inte kommer kliva rakt i en grop med lava."
Svansen gör en svepande rörelse bakom henne, och hon nickar bara lätt emot Artemis som ett 'Tack, vi ska inte besvära dig längre', innan hon ser på valpen med en blick som tydligt säger att hon bara väntar på att han ska resa sig så att de kan börja hans prövning. Hon vet alltför väl att Artemis egentligen inte har mycket till övers för valpar, och att hålla kvar henne här då de endast ska gå igenom någonting som hon redan gjort med hanen vore bara att irritera henne. Så hennes tyglar är fria, och Selva vet att de kommer att träffas igen då det behövs.

"Då så."

Honan verkar vara intresserad i honom, hennes ögon studerar honom så ingående att han skulle helst velat skruva på sig och gömma sig undan som ett blygt barn men klokt nog visste han att detta inte skulle ses som imponerande. Istället så mötte han hennes blick, inte upproriskt eller utmanande utan mest frågande.

"Ska vi kanske bege oss till en plats där det är lättare att röra sig? Om jag nu ska pröva vad det är du kan vore det kanske tryggt att veta att vi inte kommer kliva rakt i en grop med lava."

Detta tolkat han som tillåtelse att resa sig, Tarai hoppar lätt ner från klippan och genast kan man se hur mycket tanigare han är i jämförelse till de vuxna. Men han är ovanligt högrest så det skiljde inte mycket mellan honom och den mörka honan i höjden. Redo att gå väntar han på att Selva ska visa vägen

Artemis har gjort sitt här. Hon ger valpen en sista likgiltig blick innan hon vänder sig om och vandrar iväg. Hon har annat för sig som måste göras. Här finns inget mer för henne att hämta.

[Artemis lämnar platsen. :3]

När den gyllene honan vänder sig om och börjar bege sig från platsen blinkar hon långsamt, det ena ögat bara någon millisekund före det andra, och studerar den högresta honans rörelser för varje steg hon tar. Att hon inte beslöt att hålla kvar Artemis på platsen beror inte på att hon inte vill ha henne där. Kanske skulle någon annan tycka att träningen skulle ha gått mycket enklare att utforma som ett test om hon stannat och de båda fått sätta press på valpen. Men den unga karghonan vet alltför väl att den hona som tränat henne under hennes uppväxt inte skulle se det som någonting annat än slöseri med tid. Faktum är att det är precis så hon själv ser det också. Hon som flockledare klarar alldeles utmärkt av detta på egen hand, medan Artemis får bege sig iväg och ta hand om saker och ting av större vikt.
Det rycker till i ett av de svarta öronen, och hon vänder tillbaka uppmärksamheten till den unge hanen när han reser sig upp och hoppar ned från den sten han så lydigt legat kvar på medan de båda honorna fört sitt samtal. Bara det kanske skulle vara värt ett plus i kanten. Hanen har inte försökt avbryta dem eller ge något ljud ifrån sig. Men någonting annat hade Selva inte förväntat sig av en valp som värvats av ingen mindre än Artemis. Den honan kan ställa krav på de hon ser potential i, om än hon i slutändan inte anser det vara sin uppgift att fullfölja deras träning, så ser hon minsann till att ta fram det bästa i dem för att hon ska kunna avgöra vad det är de behöver träna på innan hon överlåter ansvaret på någon annan. Ja, det var nog klokt att han inte försökte avbryta.

Den rosa tungan fuktar hennes nos, vilket får henne att se aningen fundersam ut för ett ögonblick, innan hon slår ihop käftarna med en lätt smäll och börjar sedan gå med beslutsamma steg emot landets enda vulkan som reser sig högt i öknens mitt.
"De mindre vulkanerna i öknens norra del bildar nästan en bergskedja kring landets riktigt stora vulkan. Bland dem kan man finna riktigt fina platser man kan använda för träning, eller möten." Hon sneglade bak emot valpen. Ännu var hon inte riktigt säker på om hon slösade bort sin tid på honom eller ej. Artemis hade sett någonting i honom som hon gillade, men var det möjligt att hon gjort ett misstag med en så ung valp?
"Vad är ditt namn?"

"De mindre vulkanerna i öknens norra del bildar nästan en bergskedja kring landets riktigt stora vulkan. Bland dem kan man finna riktigt fina platser man kan använda för träning, eller möten. Vad är ditt namn?"

Tarai kände hur det pirrade i kroppen efter att ha länge legat still var han glad att samtalet mellan honorna var över och han fick äntligen sträcka på benen, han var trots allt bara ett barn. Barn kunde inte koncentrera sig länge på en sak även om Tarai var ett mycket lydigt och förståndigt barn.

"Tarai"

svarade han. Egentligen var Tarai ett 'barnnamn'. Han föddes i en flock där man fick namn mycket sent i livet, han kände inte till sina föräldrar, alla i flocken var föräldrar till alla, honorna matade valparna i skift och därför när det är många nyfödda likadana valpar så blandas de med andra så till och med mödrarna glömmer doften och utseendet på sina barn. Alla valpar i årskullen får ett namn, Tarai hette många i begynnelsen. Sedan när valparna växte upp och har avlagt examen, godkänd hantering av krafter, närkamp och jakt så fick man sitt unika namn av flockens äldre. Tarai har hunnit få ett namn, Tsayes, men Artemis, honan som tog honom hit har valt att ta ifrån honom namn och åter kalla honom vid barnsnamnet Tarai. Väldigt irriterande, Tarai tyckte att han hade förtjänat sitt namn, men nu skulle han få kämpa för den igen.

"Tarai." Hon uttalade hans namn med betoning på varje stavelse, nästan som om hon undrade om hon sade det rätt. Tungan gneds sakta emot gommen på henne och hon fortsatte att gå framåt med stadiga steg, väl medveten om att valpen kunde hänga med i det lugna tempo hon nu hade. Det var ett lätt namn att komma ihåg, och skulle vara lätt att korrigera honom med om de skulle komma till en situation då hon tyckte att han handlade fel. Annars var väl inte namn så viktiga. De användes för att skilja individ från individ. Men det var ingenting som hon någonsin lagt tid på att fundera på tidigare. Hennes sinne var en kaotisk storm som gjorde det omöjligt att skilja tankar från minnen, som fick flera känslor att kollidera på en och samma gång, som fick henne att säga saker utan att först tänka sig för då det råkat vara det enda hon fått grepp om i den virvelvind som kastade sig mot insidan av hennes pannben. Det var hennes psykiskt instabila sinne som gjorde henne så oförutsägbar, och farlig. Speciellt i situationer som dessa, då hon inte alls var säker på att hon trivdes eller inte. Inte ens när hon själv var valp hade hon haft tolerans för felsteg av sina syskon, och hon hade straffat dem hårt. Så hur skulle hon nu ta sig an denna unga hane, när han både ansökte om medlemskap men samtidigt var en ung valp? Käkarna särades en aning och hon lät tungan fukta de svarta läpparna medan blicken hölls stadigt placerad framför henne. Frågan om huruvida namn var viktiga eller ej hade redan glömts bort, och hon återgick nu till att på nytt smaka på hanens namn. Denna gång uttalade hon det inte högt, utan lät det bara rulla över tungan utan att något ljud undslapp henne.

"Och vad är det för krafter du bär på, Tarai?" Först nu vände hon på huvudet så att hon skulle kunna studera honom där han gick en bit ifrån henne. Hon behövde inte oroa sig för att sätta ned tassen i en för bred spricka, hon hade vandrat dessa marker alldeles för många gånger för att hon skulle överraskas av dess fällor. Tricket var att låta tassar och ben känna av och mäta hettan som steg från marken. Om den plötsligt ökade var det inte ett ställa man ville placera tassen, för sannolikheten att det hårda underlaget skulle hålla för tyngden var inte stor.

"Tarai."

Han spetsade öronen men honan verkade tala mest med sig själv, hennes uttal på hans namn lät lite annorlunda i hans öron som om hon hånade hans namn. Tarai la öronen något bakot där han gick bakom henne, honan visste inte men namn var något heligt för Tarai, redan som liten har han drömt om den ceremonin där han framför hela flocken skulle få sitt namn, det var en sorts av invigningsrit. Han var inte bara en namnlös valp, han var en medlem.
Honan började muttra något för sig själv och Tarai's ypperliga hörsel uppfattade hennes ord direkt, Tarai..Tarai.. Försökte hon memorisera det? Hanvalpen ryckte lätt på axlarna.

"Och vad är det för krafter du bär på, Tarai?"

Tarai ökade stegen något men glömde inte att kika ner så att hans tassar ställde sig på rätt stenar och mark, det var som att vandra på is, ett felsteg och den går sönder under dig. Hans ålder gav honom inte tid att tänka efter hur farligt detta egentligen var, han bara gjorde som alla andra.

"Än så länge kan jag skapa tjock dimma som maskering och sakta ner tid"

Tarai har lärt sig kontrollera båda sina krafter men det var fortfarande en lång väg innan han mästrar de fullkomligt, men även detta var något imponerande, inte ofta valpar i hans ålder lyckades kontrollera två olika krafter på samma gång.

Skapa tjock dimma som maskering och sakta ned tid.
Orden fick det att rycka till i svarta öronen som spetsades när hon åter lade blicken på hanvalpen efter att ha kontrollerat att hon styrde stegen åt rätt håll. Hon stannade upp och synade valpen med en blick som nu lyste av nyfikenhet. De gröna pupillerna var åter vidgade, och illviljan man tidigare kunnat skymta speglas i hennes uttryck var som bortblåst. Kvar fanns bara en tydlig iver som snarare kunde tyckas passa till en nervös valp än en hona i hennes ålder.
Att hanen tillhörde en ras som kunde kontrollera dimma förklarade lite hans nätta kroppsbyggnad, men det betydde inte att de inte skulle kunna låta honom bygga muskler som skulle hjälpa honom att utnyttja sin smidighet istället. Själva dimmkraften i sig kunde säkert anses vara användbar, speciellt om han kunde lära sig att skymma flera individer istället för bara sig själv. På så sätt skulle hon kunna skicka iväg honom med en eller två andra medlemmar att utföra uppgifter som krävde att de inte upptäcktes eller fångades. Men mest intressant av allt, det som fått henne att stanna upp just som hon skulle ta ytterligare ett steg, var det hanen nämnt om att han kunde påverka tiden. Om det stämde, vilket hon innerligt hoppades att det gjorde, kunde det vara en näst intill ovärderlig förmåga. Att kunna sakta ned sin omgivning, om så bara en aning, var en fördel endast i sig i så många olika situationer, men främst vandrade hennes tankar genast iväg till vad han skulle kunna göra i strid.
För ett ögonblick verkade hon ha kopplat bort omvärlden, som om hennes tankar stängde ute det medvetande som höll koll på ljud, lukter och rörelser, men så blinkade hon sakta och tycktes åter vara tillbaka i nutid. Det ryckte lätt i den ena av de svarta mungiporna, och ett lätt leende smög sig över läpparna när hon sänkte huvudet en aning för att komma närmare den unga hanen.
"Du kan alltså påverka tiden..? Är det en kraft du hanterar väl redan nu, eller behöver grunden för den fortfarande gjutas?"
Tonen i rösten var lägre än tidigare, varmare, nästan som att hon plötsligt tagit på sig rollen som en beskyddande vårdnadshavare som inget hellre ville än att den unge hanen skulle ha tillit för henne. Om detta var en förändring i hennes personlighet som var här för att stanna kunde man inte vara säker på... Antagligen var detta hennes uppfattning om hur man skulle tala till valpar för att de skulle vara så samarbetsvilliga som möjligt. För just nu ville hon verkligen veta mer om den där kraften...

Hon stannade upp och synade Tarai så ingående att den unga valpen osäkert la öronen bakot i oro om att han hade sagt något olämpligt. Honans blick blev avlägsen, fundersam innan hon åter tog till orda med en helt annan, nästan främmande för henne tonläge.


"Du kan alltså påverka tiden..? Är det en kraft du hanterar väl redan nu, eller behöver grunden för den fortfarande gjutas?"

Tarai funderade på vad han skulle svara för att det skulle bli rätt och han växlade på vikten mellan benen i fundersamhet.

"Det jag kan än så länge kan jag väldigt bra men jag tror att jag kan lära mig göra fler saker än bara sakta ned tiden."
Tarai har hört om hur några medlemmar, osäkert om de var släktingar eller ej, det spelade ingen roll egentligen kunde stoppa tid, spola fram den, spela ut visa händelser i parallella tidslinjer och ha kvar minnen av det, om Tarai nu hade dessa krafter var det bara att vänta och se vad mer han kan lära sig göra.

Det var de små tecknen, de små gesterna, som var de mest intressanta, och kanske viktigaste, att studera. Ännu var hanen så ung, han hade inte hunnit lära sig att man skulle dölja vissa känslor eller tankar som kunde speglas i blicken eller kroppsspråket. Detta lämnade honom som en öppen bok att läsa för varje liten rörelse han gjorde. Så när han vek bak öronen vidgades de gröna pupillerna knappt märkbart, och hon reflekterade osäkerheten som hon kunde skymta i honom. Såklart kunde han inte känna sig alltför säker i denna situation, han blev synad av en flockledare som skulle ta beslutet om vare sig han skulle få gå med i hennes flock eller ej. Ändå så var det fascinerande att studera någon så ung som ännu inte förorenats av världens smuts eller andra varelsers ondska...
Det ryckte lätt i hennes ena mungipa, men flinet som hotade att spricka upp på de svarta läpparna tilläts inte göra sig synligt. Hon behöll den allvarsamma masken, fortsatte att studera den unga hanen med öppet nyfiken blick. När han sedan såg ut att fördela vikten mellan benen och tänka ut vilka ord som skulle passa bäst som svar knyckte det till i det ena av hennes svarta öron och huvudet tippades lite lätt på sned. Så ung. Så ren. Intressant. Skulle hon verkligen ta sig an honom, svärta ned hans själ och sinne?

Svaret som lämnade honom fick henne att blinka lätt, lyssna till varje ord. Detta var en fåtalig ung hane, det hade hon märkt redan efter den andra meningen som hon fått ur honom. Inget onödigt mellansnack, bara raka svar som tydliggjorde vad som behövde vetas och ville man veta mer var det bara att fråga. Kanske skulle hon lära sig att tycka om denna valp trots allt...
"Det låter mycket lovande, Tarai." Denna gång uttalades namnet med en mjuk, nästan öm, stämma. Som om hon ville försäkra honom om att han nu befann sig utanför riskzonen. På sitt egna lilla vis hade hon redan kommit att acceptera honom som den unga individ han var.
"Men jag kan inte dra slutsatsen att du har en stabil grund för dina krafter förrän jag fått studera och testa dem själv." Huvudet höjdes, och hon lät blicken svepa över omgivningen. Vulkanen med dess mindre berg låg inte långt borta, men de var redan nu tillräckligt nära för att marken skulle vara stabil nog att utföra träning på. Hon tog några steg åt sidan, såg till att vidga ytan mellan sig själv och valpen, innan hon reste sig på bakbenen och sedan slog båda framtassarna hårt emot marken under sig. Tassarna mötte hård, stabil mark och ett snett leende kunde skymtas i mungipan på henne.
"Vi behöver inte gå längre, det här duger bra." Hon vände åter blicken emot den unga hanen, knyckte huvudet åt sidan i en gest som talade för att hon ville att han skulle ta sig närmare.
"Kom. Visa mig vad det är du kan. Demonstrera dina krafter så väl det går, så ska jag avgöra vad för slags träning du kan tänkas behöva för att nå din fulla potential."

"Det låter mycket lovande, Tarai."

Hennes stämma har blivit varmare, mjukare. Såklart hade det ett lugnande inverkan på Tarai som förut kände sig väldigt nervös inför kommande prov han skulle utsättas, han tänkte inte på att det kunde vara något farligt inblandat, han var trots allt bara ett barn och hade det naiva tänket om att vuxna alltid såg till de yngres bästa oavsett om det var lärare, äldre flocksyskon eller bara främlingar.

"Men jag kan inte dra slutsatsen att du har en stabil grund för dina krafter förrän jag fått studera och testa dem själv."

Honan svepte med blicken över området och Tarai tillät sig själv att också mer ingående se vart de befann sig, här var det inte lika många sprickor i marken och när karginnan slog ner framtassarna i marken utan att den knakade till under henne kände han sig säker. Här kunde han skutta runt och hoppa bäst han ville utan att riskera falla ner i lavan.

"Vi behöver inte gå längre, det här duger bra."

"Kom. Visa mig vad det är du kan. Demonstrera dina krafter så väl det går, så ska jag avgöra vad för slags träning du kan tänkas behöva för att nå din fulla potential."

Han gick närmare henne och tänkte hur han skulle visa henne tidskraften, om han valde att sänka ner honans tid skulle hon inte märka något, det kunde bara ses från sidan som när Artemis såg honom jaga och sänka ner harens tid. För haren var han bara en snabbfotad valp, i Selvas ögon skulle han bara ha kvicka reflexer. Tarai bestämde sig att först visa sina dimmkrafter.

Ovanligt tjock och tät dimma svepte runt de, den såg onaturlig och opassande ut i denna område och trots värmen så kunde man känna fukten och kylan som kom från den. Tarai blev genast välmaskerad bland dimman, hans vitgråa fäll anpassade sig utmärkt runt den och de gråa ögonen stod inte ut bland omgivningen.

När den unga hanen tog sig närmare placerade hon lugnt framtassarna en bit ifrån varandra för att kunna stå stadigare och hålla balansen intakt. Det var knappast så att den yngre vargen skulle göra några försök att attackera, hon hade trots allt endast bett om en demonstration av de krafter han bar på, men hon visste ännu inte vilken inverkan själva krafterna hade på omgivningen och hon ville vara förberedd på allt. Blodbändningen som aldrig riktigt kunde stängas av helt sträcktes nu ut emot den unga valpen, och slog försiktigt klorna i honom så att hon kunde känna hans hjärtslag och andning, veta precis hur hans muskler rörde sig under skinnet på honom. Detta var ingenting som valpen kände av, hon påverkade inte hans kropp på något sätt utan höll bara en grundligare uppsikt över den med hjälp av sin kraft. Det skulle även hjälpa henne att veta om han fick för sig att försöka sig på en attack eller liknande.

Så började en tjock dimma att rulla in över de lavarika markerna. Det såg mycket riktigt underligt ut, de enda ångorna man brukade stöta på här var de som steg ur lavan, och inget regn sökte sig någonsin hit så ingen dimma kunde uppstå på det sättet heller. Synen fick den äldre honan att le lite för sig själv. Fukten som plötsligt kunde vädras i luften verkade ge ny kraft till lungorna och bihålorna som vant sig vid den torra luften, och hon tog ett djupt, girigt andetag och lät sig själv slappna av en aning. Dimman var tjock, och hon kunde inte längre se hanen med blotta ögat, men så länge hennes blodbändning hade grepp om honom så visste hon exakt vars han var. Det var därför hon nu släppte taget med sig kraft och lät honom helt försvinna in i dimman. En varg som varken ägde förmågan att läsa tankar eller lyssna till kroppens alla ljud skulle vara ett lätt byte i denna miljö. Nu när hon höll blodbändningen för sig själv kände hon sig mer utsatt än hon gjort på länge, men då hanen ännu var ung och sökt sig hit i syfte att lära hade hon ingenting att frukta. Trots detta kunde hon inte låta bli att svepa med den kontrastrika blicken omkring sig för att lyckas urskilja hanen i dimman.
"Imponerande. Och mycket användbart." Svansen gjorde en knyckande rörelse bakom henne och hon tog prövande ett steg framåt, endast för att känna på hur det var att inte veta vars man satte tassarna. Det var en känsla som fick en rysning att vandra längst hennes ryggrad, och trots att hon avskydde tanken på att hon för stunden var helt blind var situationen alltför fascinerande för att hon skulle kunna känna någon irritation.
"Så länge kan inte kan känna mig till var du befinner dig är detta det utmärkta skyddet. Och inte bara för din del. Det kan komma att vara användbart om du skickas ut i grupp. Dina flockkamrater kan dra nytta av det här de med." Hon fuktade nosen, innan hon försiktigt sträckte ut sin kraft i dimman igen. När hon kunde känna av hanens hjärtslag nöjde hon sig med att endast avvakta.
"Frågan nu är hur vi ska bära oss åt för att du ska kunna demonstrera dina krafter att påverka tiden för mig. Jag gissar att jag inte kommer kunna märka mycket skillnad om du använder dem på mig."

Tarai såg honan ta något steg fram och hanvalpen var glad att de befann sig på säker mark, för inte ens egna tassar var synliga i denna dimma. Sikten försämrades drastiskt i dessa förhållanden, lycka för vissa, olycka för andra. Själv så kände Tarai sig mycket mer bekväm bland dimma, själv luften var behaglig och atmosfären kunde beskrivas som mysig i valpens ögon.

"Så länge kan inte kan känna mig till var du befinner dig är detta det utmärkta skyddet. Och inte bara för din del. Det kan komma att vara användbart om du skickas ut i grupp. Dina flockkamrater kan dra nytta av det här de med."

Tarai log stolt, trots att han var osynlig bland dimman så hörde han henne mycket väl och honans komplimang nådde sitt mål. Han viftade försiktigt på svansen men inte mer.

"Frågan nu är hur vi ska bära oss åt för att du ska kunna demonstrera dina krafter att påverka tiden för mig. Jag gissar att jag inte kommer kunna märka mycket skillnad om du använder dem på mig."

Tarai lät nu dimman släppa och den började gradvist släppa marken och försvinna i atmosfären, han hjälpte även till själv trots att området gjorde den mesta delen för honom, men han ville inte visa sig lat utan fick dimman att försvinna på bara några sekunder. Honans ord fick honom att fundera, han såg försiktigt upp mot henne.

"Du kan ju hugga mot mig. Men då kommer det se ut som snabba reflexer.."
sa han prövande och hans gråa blick svepte området. Det fanns stenar här och där och han funderade.

"Eller kanske slänga någonting i luften så kan jag sakna ner dess tid och då kommer du se vad som händer.."

Dimman lättade, och när hon kunde urskilja den unga valpens konturer framför sig valde hon att släppa honom helt med blodbändningen. Kraften var någonting som alltid uppfattade andra levande varelsers hjärtslag om de befann sig i närheten av henne, men när hon inte använde den för att helt fokusera på någon annan höll hon noggrann uppsikt över sig själv. Varje klaff i hjärtat, varje droppe blod som färdades genom hennes ådror, varje muskel och litet sår som bildades under trampdynorna om hon råkade kliva på en vass sten. Ingenting som hände i hennes kropp undgick henne. Vissa kanske skulle tycka att känslan var läskig, att kunna följa sitt hjärtas varje slag och lungornas minsta rörelse, men för henne var det en klar fördel vid de tillfällen då hon befann sig i strid eller fick stora skador. Hon kunde kontrollera blödningar och läka sår snabbare när hon visste vars de var och hur djupt de gick. Sedan så skulle hon väl försöka lära sig hur man krossade artärer och ådror i en annan vargs kropp utan att sätta tänderna i den. Men den dagen var ännu en bit bort.

När den unga hanen tog till orda lade hon blicken på honom. Hans förslag om att hon skulle utdela ett hugg fick det att rycka lite lätt i ena mungipan på henne. En så skör liten valp skulle inte ha en chans emot hennes kraftiga käftar. Om än han kunde styra tiden och kanske ta sig undan i god tid så anade hon att han inte skulle uppleva händelsen som någonting positivt. Selva hade aldrig varit den som tagit hänsyn till sina syskon eller någon annan heller för den delen. Hon hade huggit för att spilla blod och döda, brottat omkull för att påminna syskonen om att hon var den dominanta och inte för att hon ville leka. Så att hon skulle ta det extra försiktigt med en liten hane som Tarai var tveksamt. Men det var någonting med honom, kanske faktum att han var så liten och nätt, som fick henne att inte vilja utsätta honom för provet att undvika en av hennes attacker. Inte nu på en gång.
Öronen spetsades när förslaget om att hon skulle kunna kasta någonting fördes på tal, och den långa, svarta svansen lyftes bakom henne nästan på samma sätt som hos en skorpion som är redo att gå till anfall.
"Jag vet precis vad vi kan använda oss av." Hon gav den unga hanen ett lurigt leende, innan silver började klättra över pälsstråna på svansen och förvandla den till någonting som såg ut som en lång spikklubba. Miljontals små silvernålar täckte nu svansen istället för pälsstrån.
"Om jag skjuter iväg några silvernålar emot dig, tror du då att du kan stanna dem, eller bara sakta ned dem, innan de når dig?" De gröna pupillerna var avsmalnade, och blicken såg ut att glänsa av förväntan. Ändå var leende som prydde de svarta läpparna förvånansvärt vänligt.
Hon vände sig om och tog några ordentliga steg bort för att utvidga avståndet mellan sig själv och valpen, innan hon stannade upp och åter vände sig emot honom.
"Jag är redo när du är det."

Tarai's vitgråa blick låg på honan, till och med hans pupiller verkade vara mörkt gråa istället för svarta, många skulle säkert tro att hannen hade synfel eller anlag för blindhet men så var det inte i verkligheten. Hans ögon saknade helt enkelt den glans som vanliga varelser har, även hans päls verkade vara matt och glanslöst, nästan som om den sluker färger istället för att reflektera de. Men pälsen var tjock och mjuk till beröring, frisk och välvårdad som andras.

"Jag vet precis vad vi kan använda oss av."

Honan gav honom ett lurigt leende och Tarai såg genast hur hennes päls omvandlades till glänsande pilar likt en igelkott. Men här var hårstråna betydligt längre och garanterat farligare.

"Om jag skjuter iväg några silvernålar emot dig, tror du då att du kan stanna dem, eller bara sakta ned dem, innan de når dig?"

Tarai nickade direkt, oftast så brukade han tänka innan han kunde ge svar men nu var han säker. Att stoppa små, livlösa saker var till och med lättare än levande.

"Jag är redo när du är det."

Tarai följde honan med blicken medans hon gick bort och när hon stod redo så nickade han lätt. Blicken låg fokuserat på henne, detta skulle inte utgöra större problem.

I samma ögonblick som hanen nickade krökte hon på nacken så hakan sjönk närmare halsen. Svansen lyftes bakom henne, tills dess att den liknade den exakta position som på en skorpion som är redo att döda. Det såg antagligen mer hotfullt ut än vad det var. Under de få sekunder som hann passera från det att hanen nickat och visat att han var redo tills dess att hon sköt iväg silvernålarna emot honom arbetade hennes hjärna för att räkna ut hur hon skulle vinkla svansen för att silvret inte skulle tränga igenom några livsnödvändiga kroppsdelar om det skulle vara så att valpen misslyckades. Samtidigt arbetade en annan del av hjärnan på att ta tag i den unges kropp med hjälp av blodbändningen, inte för att styra, utan för att observera och hålla väldigt noggrann koll på om han skulle få några skador. Hennes förmåga låg inte endast i att hela och stoppa blödningar på sig själv, hon kunde rädda andra vargars liv också bara hon kände sig villig nog.

Så vred sig svansen en aning åt höger, huvudet sänktes och benen böjdes så att kroppen sjönk närmare marken. Klorna på den högra framtassen spärrades ut och hon placerade sedan tassen en aning framför sig. Detta hjälpte henne hålla balansen, och det skulle även hjälpa henne att få en jämn och fin rörelse när hon kastade iväg de små nålarna. Öronen spetsades, och hon nickade tydligt emot den unga hanen sekunden innan hon slungade svansen så att ett tiotal små vassa silvernålar sköt iväg emot den unga valpen. De syntes tydligt där de flög genom luften, skenet från lavan reflekterades i dem och hon lät blicken fokuserat vila på dem i väntan på att hanen skulle demonstrera sin kraft.

Honan förberedde sig, vad hon gjorde mentalt mot hans kropp hade han ingen aning om, han kände inte ens till karginnans förmåga att kontrollera blod i kroppen. Nu såg han hur hon med en typiskt kattlikt graciös rörelse slungade iväg silverpilarna mot honom med hjälp av svansen.

Tarai som såg så tanig och liten ut försökte inte skygga undan, inte än. Hans gråa matta blick fokuserades på de flygande mot honom pilarna som utan tvekan skulle kunna skada honom om inte döda om de trängde genom på fel ställe. Första hundradelssekunden flög de i normal hastighet, men ju närmare de kom till valpen desto långsammare och kanske mer ansträngt började de röra sig tills hastigheten var så långsam att det såg ut som om de frös fast i luften. Nu var de ganska nära honom och Tarai, utan att stressa flyttade sig ur vägen för de pilarna.

Hans blick vilade fortfarande på pilarna och några sekunder såg han ut att försöka få de att helt och hållet stanna i luften, men trots hans försök så höll de fortfarande på att röra sig, kanske någon millimeter i sekunden men inte fullständigt stoppade tyvärr. Det var något han skulle lära sig med träning. När Tarai inte längre riskerade att bli träffad av pilarna slöt han sin blick och pilarna genast återfann sin föredetta hastighet, med hörbara duns träffade de bergsväggen som förut var bakom hanvalpen och gick genom sten åtminstone till hälften av sin längd.

Tarai synade de några sekunder innan han vände blicken mot karginnan som stod en bit ifrån honom. Såg hon?

pet