Det såg nästan lustigt ut. Att en så ung och tanig liten varelse som hanen framför henne så lugnt och fokuserat stod kvar i väntan på de silvernålar som skjutits iväg emot honom. Karginnans tunga huvud hölls i jämnhöjd med hennes skulderblad, de breda tassarna var utplacerade under henne för maximal balans och de svarta öronen hölls spetsade medan blicken iakttog den andre vargen utan att vika en tum. Hon såg ut som ett rovdjur på jakt, redo att närsomhelst gå till anfall. Med de giftgröna pupillerna så vidgade att de orangea irisarna endast var tunna streck i ögats vrå kunde man ifrågasätta om detta var ett sätt för honan att testa den unga hanen, eller om hon endast väntade på ett tillfälle att få sig ett mål mat.
Men när de vassa silvernålarna började sakta av i sin framfart genom luften ryckte huvudet till, som om någon stuckit någonting skarpt i sidan på henne, och hon blinkade långsamt innan hon sakta lade huvudet på sned och tog ett försiktigt steg framåt. Det var dock bara ett steg, innan hon åter stannade upp och studerade de små nålarna som om hon vore hypnotiserad. Sakta men säkert rörde de sig långsammare och långsammare, innan de nästan blev hängande stilla i luften. Inte förrän den unga hanen rörde på sig för att ta ett steg åt sidan tycktes hon påminnas om att han fortfarande befann sig där på platsen med henne, och hon kastade en snabb blick på honom innan hon åter uppmärksammade nålarna som snabbt återfann sin ursprungliga fart och sköt rakt in i bergsväggen bakom hanen.
I samma stund som silvret trängde sig genom bergsstenen lyfte hon huvudet till sin vanliga position och vände sig emot den unga hanen med ett ytterst kallt ansiktsuttryck. De giftgröna pupillerna var åter smala som trådar, och om man studerade hennes nosrygg riktigt noga kunde man se en svag rynka i dess mitt. Det var knappast uttrycket hos en varg som var nöjd med vad hon just bevittnat. Den kalla blicken studerade den unga hanen noga, och sekunderna hann passera och förvandlas till minuter innan hon sakta blinkade, och de svarta läpparna sprack upp i ett varggrin som blottade de flesta av de skarpa tänder som prydde hennes käftar.
"Imponerande." Vissa skulle kanske tyckt att hennes slutgiltiga dom var alldeles för kort. Men det var iallafall ett uttalande, och det var en komplimang. En lätt fnysning undslapp henne, och hon gungade huvudet sakta från sida till sida, som om hon försökte ruska av sig allvaret som för ett tag lagt sig över dem, innan hon åter fäste blicken på hanen och tog några steg närmare honom.
"För en varg i din ålder bär du redan mycket kunskap om din kraft. Du kan utvecklas till någonting stort." Tonen i hennes röst var lika stabil som tidigare, men varje ord sades med en len antydan som om hon önskade lugna den unga vargens nerver. Med lugna steg började hon vandra runt honom, någonting som kanske kunde anses vara oroväckande, men det var inte en handling avsedd att skrämma hanen. Hon önskade få studera hans kropp, se vad kraftansträngningen gjort, om den tagit alldeles för mycket på hans krafter, om den inte ansträngt honom alls, och om den påverkade honom det minsta fysiskt i det inre.
"Hur känner du dig? Tär det på styrkan att använda krafterna på det sättet? Hur länge orkar du hålla emot ett föremål i rörelse innan energin tar slut?" Frågorna lämnade henne i lugn takt. Det fanns ingen anledning att stressa. Hon ville veta mer om henne valp. Han var absolut värd att ta sig an, men för att hon skulle kunna göra någonting av honom behövde hon veta allt om honom. In i minsta detalj.

Tarai's stolta leende dog innan den hann födas när han mötte karginnans kalla ansiktsuttryck. Hennes kattlika blick fick Tarai's ragg att resas av obehag och valpen vidgade ögonen i oförståelse av vad han gjorde fel? Ville hon att han skulle stoppat nålarna? Det fanns en möjlighet till att han hade säkert lyckats men de flög mot honom inte i klump utan i större radie så han blev tvungen att lägga kraften på större utrymme. Det var alltid svårare än att koncentrera sig på en liten yta.

Honan såg arg ut. Tarai stod stila kvar i väntan på sin dom. Livsfara i sin adress kunde han inte se utan var säker på att han skulle i hemskaste fall råka ut för en bestraffning av någon sort. Tystnaden runt de var tryckande, total. Tarai's blick låg hela tiden på honans ansikte, han har fått lära sig att inte stirra de vuxna i ögonen men gjorde det ändå. Han var bara sån.

Honans leende fick Tarai att smått höja på ögonbrynen och sedan le försiktigt åt hennes ord. "Imponerande" Honan fnös och skakade på huvudet. Tarai tillät sig själv att anta en mindre stel position och andas ut lite innan honan åter fäste blicken på honom och han som alltid mötte hennes blick.

"För en varg i din ålder bär du redan mycket kunskap om din kraft. Du kan utvecklas till någonting stort."
Tarai nickade tacksamt.
"Jag hoppades att ni skulle vilja bli min lärare."

Han stod stilla men försökte följa honan med blicken när hon gick runt honom, faran i hennes sätt och beteende såg han inte utan accepterade karginnan för den hon var.

"Hur känner du dig? Tär det på styrkan att använda krafterna på det sättet? Hur länge orkar du hålla emot ett föremål i rörelse innan energin tar slut?"

Tarai funderade allvarligt på hennes frågor och hans blick föll ner mot marken och sina tassar innan han svarade.

"Jag känner ingenting. Förut brukade jag bli hungrig efter träningen, speciellt efter tidskontrollen. Nu är jag inte så hungrig."

Tarai's krafter förbrände energin i kroppen och var en av anledningarna till varför han var så tanig och liten för sin ålder. Resurserna räckte inte till och kroppen krävde mer mat än vad flocken kunde ge så musklerna inte fick näring för utveckling. Tarai har hela livet gått runt utan att känna fullständig mättnadskänsla, riktig svält har han lyckats att undvika men hungern var något han kände av hela tiden och har hunnit vänja sig.

De kraftiga tassarna placerades beslutsamt på marken framför henne, lyfte hennes kropp framåt, lät kroppsvikten fördelas mellan de fyra benen och upprätthöll hennes balans. Medan hon cirkulerade runt hanen svepte blicken över hans nacke, ryggrad, de tunna sidorna och bröstkorgen som hävdes och sänktes. Den kontrastrika blicken var ovanligt svårtolkad. Exakt vad det var hon letade efter var ingenting man kunde gissa sig till genom att endast studera henne, men då hanen hört hennes ord och tycktes helt obrydd om hennes plötsliga närhet så hade han nog listat ut att hon sökte efter tecken på vad hans kraft hade för inverkan på hans kropp rent fysiskt. Hon fortsatte att i lugn takt cirkla runt honom, medan hon försiktigt sträckte ut sin kraft emot honom och vidrörde den tunna kropp som var hanen. Hjärtat slog starkt i hans bröst, aningen var inte besvärad eller på annat sätt påverkad av användningen av kraften. Blodet pumpades starkt genom hans ådror, alla muskler arbetade normalt under skinnet och inga nerver verkade mer ansträngda än de övriga.
När hanen tog till orda ryckte det ena av hennes svarta öron till, och hon drog sig sakta bort från hanens kropp med sin kraft för att sedan stanna upp framför honom och vända sig så att deras blickar kunde mötas utan problem.
"Jag har inga tidigare erfarenheter av dimmvargar. Krafterna du bär, att kontrollera dimma och påverka tid och rörelse, är inte heller någonting jag äger kunskap om." Hon talade med rak, stabil ton. Som om hon förklarade någonting som tidigare varit oklart. De gröna pupillerna hade återtagit sin tunna kattliknande form, och det svårlästa i hennes blick hade bytts ut mot en förväntansfull glimt. "Men som din lärare ska jag göra mitt bästa." Ett lätt leende kunde skymtas i de svarta mungiporna när hon talat till punkt.
Så tog hanen åter till orda, och öronen var så spetsade att de tycktes hänga framåt emot hennes panna. Som om gravitationen var så påfrestande att de gett upp alla försök att kämpa emot den.
"'Inte så hungrig'?" Hon lyfte på ögonbrynen och gav hanen en granskande blick i samma stund som hon upprepade de sista ord han yttrat. "När var senaste gången du åt en älgkalv utan att behöva dela med någon? Eller en vuxen älgtjur? Är din tunna kropp ett tecken på att du inte haft tillgång till mat under de år du tränat upp din kraft?" Det fanns inget hån i hennes röst medan hon talade. Endast uppriktig nyfikenhet. Om hon skulle göra en ordentlig krigare av denna unga hane behövde hon veta hur mycket föda han skulle behöva beroende på mängden energi han gjorde av med. För att döma av hans unga ålder och taniga fysik så skulle han inte kunna skaffa sig all nödvändig föda själv om hon beslöt att sätta honom i hårdträning.
"Om jag ska lära upp dig så måste du vara rak på sak. Innebär "inte så hungrig" att du nu behöver en hjort för att återfå energin du gjort av med?"

"Jag har inga tidigare erfarenheter av dimmvargar. Krafterna du bär, att kontrollera dimma och påverka tid och rörelse, är inte heller någonting jag äger kunskap om."
"Men som din lärare ska jag göra mitt bästa."

Tarai lutade huvudet en aning åt sidan, han var inte van att höra att vuxna INTE visste något. Oftast var det tvärtom och han har fått höra att de visste mer än honom och därför var det hans uppgift att lyda och lyssna på de så att hn också lär sig.

"När var senaste gången du åt en älgkalv utan att behöva dela med någon? Eller en vuxen älgtjur? Är din tunna kropp ett tecken på att du inte haft tillgång till mat under de år du tränat upp din kraft?"

Tarai höjde ögonbrynen åt hennes ord. Var hon allvarlig? Menade hon på allvar att han själv skulle ha haft tillgång att äta en hel älg bara själv?

"Jag har aldrig ätit älg. I min förra flock var älg något de äldre åt, lärare eller krigare. Vi yngre fick ibland ett rådjur vi delade på om det var bra jakt eller vildsvin. Om vi fortfarande var hungriga kunde vi själva jaga efter mindre djur som harar och ekorrar. Det var så jag lärde mig jaga, jag sänkte harens tid och hann ikapp den. Men då fick jag dela med mig det med."

"Om jag ska lära upp dig så måste du vara rak på sak. Innebär "inte så hungrig" att du nu behöver en hjort för att återfå energin du gjort av med?"

"Jag kommer aldrig säga nej till mat om jag får det. För att krafterna ska fungera bättre måste jag alltid ha mycket mat. Jag har alltid lättare att jobba om jag har fått mat innan...."

De svarta öronen hölls spetsade, nacken var en aning krökt så hakan låg tätt intill strupen, och de färggranna ögonen studerade hanen med sådan intensitet att man kunde undra om hon faktiskt väntade på att han skulle besvara hennes frågor, eller om hon befann sig någon helt annanstans i tankarna. Om man bortsåg från det kaosartade sinne som dolde sig innanför hennes pannben, det ständigt skiftande humöret och styrkan som vilade både i hennes kraftiga käkar och de muskler som dolde sig under hennes skinn, så kunde hon liknas vid en nyfiken valp där hon stod med blicken vilande på hanen. Öronen hängde nästan ned emot hennes panna, och positionen hon höll huvudet i bidrog till att pälsen på nacken såg ännu luftigare ut än vad den var. Men i samma stund hanen tog till orda så försvann det valpiga anletet, och hon blinkade långsamt för att förhindra att luften gjorde ögonen alldeles för torra. Av hans egna uttryck att döma så hade han inte förväntat sig att hon skulle ställa en fråga som gällde födan han fått i sin gamla flock, eller berodde hans aningen frågande blick på att hon ställt frågan på fel sätt? Exakt vad det var kunde hon inte avgöra endast genom att avläsa hans ansiktsuttryck, och det fick svansen att snärta till lite lätt bakom henne för att ge utlopp för det sting av irritation som bet tag i henne. Att inte veta vad som pågick innanför skallbenet på andra vargar, att inte kunna läsa av tydliga uttryck för känslor i kroppsspråket, gjorde henne alltid lite irriterad. Hon tyckte inte om att inte veta. Men i detta fall var irritationen inte tillräcklig för att hon skulle haka upp sig på en sak som att inte veta vad hanen tänkte om hennes ord. Det var viktigare att lyssna till vad han sade.
Hans beskrivning av den flock han lämnat bakom sig fick hennes tankar att åter vandra iväg, till att fundera över Key och hur hon byggt upp The Dark Nation. Här fann inga regler för vad var och en fick och inte fick äta. Att dela med sig var inte ett måste. Varför skulle det behöva vara det? Alla medlemmar behövdes runt om reviret, om de alla skulle vara samlade varje gång ett byte fällts skulle det inte vara någon idé att ha gränser till reviret. Hon släppte dock funderingarna över de många skillnader som måste vila mellan The Dark Nation och många andra flockar i landet för att lyssna till vad hanen sade om att han tränat upp sin kraft med hjälp av jakt. Eller om det kanske var tvärtom. Plötsligt blev det mer än tydligt till varför hanen var så tanig. Han hade aldrig haft tillgång till tillräckligt mycket föda för att han skulle kunna bygga muskler och samtidigt ha tillräckligt med energi kvar till att använda kraften på bästa sätt.

Selva fuktade nosen med tungan när hanen väl talat till punkt. Självklart skulle han inte tacka nej till mat, stackaren behövde allt han kunde få tag i. Kanske en älg var lite väl mycket att börja med, men hon tänkte inte minsann ge sig ut och jaga några små harar. Harar var vad hon använt som försöksobjekt medan hon själv var valp och försökte förstå sig på sin egna kraft. Om än hanen ännu var ung, egentligen för ung för att stå inför denna hona och be henne ta sig an honom som lärling, så tänkte hon ställa honom inför någonting som skulle mätta honom och ge honom energi. Hon hade ingen användning av honom så länge han inte orkade hänga med i det tempo träningarna med henne skulle hålla.
"Det skulle jag vilja säga är en självklarhet; Vi alla har lättare att arbeta och prestera om inte hungern tynger ned oss." En lätt fnysning undslapp henne, och hon ruskade långsamt på huvudet, som för att göra sig av med en irriterande insekt eller helt enkelt mjuka upp nacken efter den ansträngande hållning hon haft medan hanen talat.
"Det du berättat för mig har just förklarat varför du är så tanig, Tarai. Kanske din tidigare flock ansåg att det är rätt sätt att träna krigare, att inte ge dem tillräckligt med mat och låta rangen avgöra hur mycket man får och vilka byten man fäller. Tja, jag själv skulle vilja påstå att det är helt fel metod. Ska man träna krigare behöver de föda, och ordentligt med det. Rang ska inte avgöra vilket byte man fäller, och att dela med flera andra ska endast vara nödvändigt om man tillhör en liten grupp som jagat tillsammans. Krigare och soldater ska ha orken och energin att träna upp både fysisk och psykisk styrka. Muskler och kunskap att hantera sina medfödda förmågor uppstår inte om man släpar hungern med sig överallt."
Medan hon talade lät hon sträng, ytterst rak på sak. Den mörka tonen i hennes röst tycktes ännu tyngre tack vare allvaret som stärkte varje ord, och hon utstrålade en ledarinnas självsäkra energi. Men när hon talat till punkt smög sig ett leende över hennes svarta läppar, och hon sänkte huvudet en aning för att komma närmare hanen.
"Mat är ingenting som någonsin kommer att tilldelas dig i denna flock, så länge din mamma inte är här för att jaga åt dig. Du kommer behöva kämpa för födan även här. Undantaget är dock att jag kommer befinna mig i närheten och se till att jakten utförs på rätt sätt, och du kommer inte behöva dela med dig sedan. Du får se det som belöningen av ett väl utfört träningspass." Ännu en fnysning undslapp henne, denna gång fick man intrycket av att det var resultatet av ett kort skratt som hölls tillbaka, och hon rätade upp nacken på nytt innan hon åter fångade hanens blick.
"Så vad säger du, ska vi bege oss till Numoorislätten och se om vi kan hitta en ordentlig hjort?"

[Passande slut på detta roll, eller vad säger du? (: Jag tänkte att vi kan lämna det såhär, och säga att de tog sig till numoorislätten och Selva såg till att Tarai fick sig ett ordentligt mål mat innan hon kanske testade han fysik lite mer med ganska lugn träning. Jag tänker främst på att du kanske vill rolla mot de andra medlemmarna i flocken, och det här rollet har ju varit igång ett tag ;)]

[låter bra. Vi säger så ]

AVSLUTAD