"Det är ju inte som att det inte hänt förut?"
Svarade hon avfärdande på Moloks tveksamma invändning. Hans ovilja att inte bara tro på henne irriterade henne, men hon försökte att inte eskalera detta till ett riktigt bråk. Det hade inte varit det strategiska.
"Saker blir lite jobbiga och han drar, det är ju typ... hela hans M.O?"
Hon gav Molok en blick full med misstro inför hans patetiska tillit till deras far. Att han i detta fall hade rätt påverkade inte hennes fördömande det minsta.


[Molok..]

Molok hade något tveksamt i sin blick när han såg på sin syster. Det lät inte rimligt; att deras far bara skulle sticka mitt i allt. Bael hade lovat dem att leta efter Lÿs och hjälpt till så gott han kunnat genom att vara Moloks vingar. Tillsammans hade dem letat dag och natt, och efter alla dessa år så kände han sin far. Dem hade trots allt haft varandra under större delen av hans liv och Molok hade förlåtit honom för det som hänt dem som valpar… trots allt var han inte bättre själv.
    ”Men Bambra,” började han protesterande, ”hör du inte hur det låter? Han har ju återvänt till oss, till sin familj, för att han vet att han gjorde fel när vi var små. Jag vet att han inte skulle ge sig av så här – inte utan att prata med mig.” Det var åtminstone vad Molok ville intala sig själv.  ”Det låter inte likt honom.”
    Om Bael hade velat sticka för att saker blivit jobbiga hade han lämnat dem för längesedan. I stället hade han funnits där under tiden Molok själv varit kidnappad, hjälpt Nomë att fostra hans valpar. Nej, det var något annat som inte stod rätt till. Först Rök, sedan Lÿs och nu Bael. Vad var det för förbannelse som hemsökte dem?