Natten var stjärnklar, vilket gjorde luften en aning kyligare. Hon hade ingen aning om varför hon varit idiotisk nog att styra sina steg mot denna skrämmande skog, men såfort hon satt sin fot därinne hade hon vetat att det inte fanns någon återvändo. Vem - eller vad - som helst kunde dölja sig i skuggorna, och att vända ryggen åt skuggorna kändes inte som en bra idé när hon först kommit dit. Nu senare ångrade hon sig rejält, eftersom hon nu var mitt bland de skuggor hon inte vågade vända ryggen till.
Hon böjde sig långsamt ner mot det grumliga vattnet i floden. Det låg stilla, och ingenting farligt verkade finnas i detta område, något hon självfallet visste var felaktigt. Skeletten av en väldigt stor varg syntes i ögonvrån, och det stank mystiskt av någonting i en buske i närheten. Hon kunde ana att det inte var någonting levande. Längre.
Vad var det som kunde ha dödat alla dessa som fanns i denna skog? Det var som en stor, dödstyst och illaluktande kyrkogård.

Hon skulle precis ta ner nosen i det kyliga vattnet när någonting rörde sig där nere i mörkret. Långsamt höjde hon åter huvudet, och granskade vattnet nyfiket. Det som hände sedan var lite suddigt. En sorts reptil kastade sig upp ur vattnet, och det var mer än dubbelt så stor som henne. En krokodil. Den missade henne nästan, men de vassa fjällen repade upp hennes nos och några droppar rött, tjockt blod droppade ner i vattnet.
Hon tjöt allt var hon hade, inte av smärta utan av själva chocken. Livrädd rusade hon längre in i skogen, bort från monstret. För det måste väl ha varit den som dödat alla i skogen? Eller?

[Faye och Tavar<3]

Det var ett skrämmande område hon vandrat in i. Hon var van vid att växterna i skogar var färgstarka, eller i alla fall gröna, men här verkade de så... svarta och döda? Dessutom sved det i hennes hjärta varenda gång hon vandrade förbi ett av liken av andra, vare sig de var bara skelett eller hela, ruttnande kroppar. Något som dock förvånade henne var att alla kroppar verkade vara helt utan någon vätska i sig, utan blod. En gammal sägen om bloddrickare spökade i hennes bakhuvud, men hon försökte ignorera den. Något sådant borde aldrig de allsmäktiga Gudarna låtit leva, eller ens skapas, och alla dessa döda berodde säker på någon sjukdom som härskat i skogen.

Första gången hon hade sett ett av liken i skogen hade det varit en ung, svartpälsad flicka, säkerligen inte mer än tio år. Vad var det som hade dödat henne? Hon hade sprungit fram till liket, försökt få liv i vargen men självklart misslyckats. Ingen mer än Gudarna kunde dra tillbaka någon från livet efter till detta liv igen.
I början hade hon stannat vid varenda döda person för att be en bön för dem, men när det blivit så många fler i mitten av skogen hade hon tvingat sig själv att strunta i dem, hur ont det än gjorde. Hon behövde ta sig ur denna skog av död.

Ett skrik väckte hennes tankar igen, och hon började genast springa mot ljudet. Efter en liten stund såg hon en ung, mörkröd varginna framför sig, som stod upp med darrande knän. Hon tänkte först visa sig för henne, men tvekade. Tanken på bloddrickarna skrämde henne, även om den inte var särskilt logisk. Omedvetet lät hon sin egen doft efterlikna den skogens växter ägde, vilket dolde hennes närvaro väldigt mycket. Kanske inte helt, men lite. Men det märktes inte att hon försökte smälta in, det verkade vara så naturligt.

Han låg på marken, under en döende tall, och stirrade lugnt ut i mörkret.
Faktum var att denna hane inte märkte av mörkret på mer sätt än att färgerna ändrade nyans.
Ögonen glimmade röda.
Han hade ett kyligt och likgiltigt ansiktsuttryck.

När doften av levande varelser nådde hans nos, lyfte han dock på huvudet med en aning mer intresse.
Öronen vinklades snabbt mot ljudet av tassar, andetag och hjärtslag.
Ett plötsligt skrik.

Det ryckte i hanens mungipor vid ljudet.
Hade en av hans bröder eller systrar fått tag i inkräktarna?
Han hade svårt att tro det, för då skulle han väl ha märkt dessa nattens barn komma?
De enda som kan avslöja en vampyr, är en annan vampyr.

Tyst reste han sig upp och skakade multna gamla löv ur pälsen.
Fuktade nosen med tungan och sänkte huvudet en aning, spände blicken mellan stammarna medan han långsamt började gå.

Han stannade tvärt vid ett vattendrag, med smutsigt, mörkt kallt vatten.
Fyllt av lurande faror för törstiga besökare.
Han böjde ner huvudet mot vattenytan och vädrade.
Blod?
I vattnet.
Något rörde sig plötsligt under ytan, och Tavar betraktade lugnt de gula reptilögonen som betraktade honom från bottnen.
Krokodiler var det minsta han behövde oroa sig för.

Varelsen verkade ha insett det, för den försökte inte attackera.
Den låg bara kvar och väntade på nästa offer, ungefär den sysselsättning som Tavar själv brukade spendera tid på.
Snart vände vampyren bort blicken, och lyfte huvudet igen till sin rätta position.
De röda ögonen kastade en sista, ointresserad blick mot vattnet innan han lämnade det bakom sig, följde doften av blod.
Han såg några droppar på marken, och följde dem med blicken in i snåren.
Han fortsatte, aningen snabbare, att söka.

En grå aderonhona, av utseendet att döma, stod tyst en bit bort, med huvudet bortvänt från honom.
Han kom bakifrån, så att säga.
En annan hona kom rusande genom skogen, från det håll krokodilen befann sig.
Tavar betraktade dem som en mörk skugga bland skuggor.
Ingen doft, inga ljud.
Bara lugnt, kallt hat.

Efter en stund saktade hon in, och försökte andas lugnt igen. Reptilen kunde säkert inte förfölja henne, så det var ingen idé att få panik. Andhämtningen lugnade ner sig lite.
Hon tog några steg framåt, och den ena framtassen sattes ner på någonting vasst, kantigt. Tinget knastrade till, som om det bröts av, och hon sneglade lite ner. Ett vitt, söndermultnat skelett. Hon drog snabbt till sig sin lilla tass, och tittade skrämt på den sedan långt innan döda kroppen. Det verkade ha gått så långt sedan dådet skedde, att både pälsen och köttet hade förmultnat, och benen höll på att gå i samma riktning.
Kunde verkligen en krokodil ha dödat alla dessa vargar? Och varför endast vargar, inga andra djur? Det verkade så orealistiskt. Inget vanligt väsen kunde ha förgjort så många, och inte kunde det väl vara endast svaga personer som blivit dödade? Det måste ha varit andra, starkare också som hamnat i dödens klor här. Och då måste det ha varit en ännu starkare varelser som utfört dåden.

Ju mer hon funderade på saken, ju mer insåg hon att det inte kunde varit krokodilen som dödat alla. Hon lyckades ju själv trots allt fly undan reptilen, och hon var ju trots inte särskilt stark eller snabb. Om den hade kunnat döda alla de andra skulle den ha dödat henne. Så det var någonting annat som mördade i den här skogen.

Frågan var bara vem - eller vad.

Hon lade huvudet på sned och granskade varginnan. Ung, troligen under femton. Vad gjorde någon som hon ensam i denna skog av död? Hon verkade skärrad, skrämd av någonting. Inte kunde hon väl ha stött på en av blodsugarna? Nej. Då skulle hon aldrig ha kunnat stå upp igen. Eller andas för den delen. Vampyrer släppte inte sitt byte bara så där.

Skulle hon gå fram? Det kändes som att trösta den röda varginnan var ett bra förslag, men samtidigt var hon inte säker. Om det nu fanns vampyrer i närheten skulle två levande på samma plats lätt dra till sig dem. Det var som när hon själv jagade, det var lättare att känna doften av en grupp bytesdjur än det var att hitta en ensam. Samtidigt så var de ju redan ganska nära varandra.
Men nej, hon skulle inte gå fram. Hon ville inte göra för mycket ljud av sig här, där mördare lurade i skuggorna. Det var för riskabelt, även om hennes godhjärtade sinne ville hjälpa den främmande.
Kanske hon borde gå fram ändå. Om nu dessa blodsugare existerade borde de redan ha lagt märke till dem, och då spelade det ingen roll hur långt ifrån hon var från främlingen.

[it...]

En dimma hade mer och mer börjat infinna sig på platsen, trevade sig fram med kalla händer över marken.
Stjärnor och måne doldes av molnmassor, och det var en mörk, fuktig natt.
De blodröda, mörka ögonen betraktade vargarna framför sig.
Det gnistrade i dem.

Han lyfte långsamt en svart tass, och satte ner den utanför gömstället.
Sedan gled han ljudlöst ut ur skuggorna, kom upp bredvid den grå.
Kallt betraktade ögonen henne.
Tungan fuktade de svarta, törstande läpparna.

"Hej där."

En röst en bit bort. Rösten fick hennes päls att resa sig, likt en skrämd katts rysningar.
Någon var där. Paniken började bubbla inom henne, och trots att hennes undermedvetna försökte lugna henne med tankar på att det säkerligen inte var en fiende, så började hon backa. Snabba, förvirrade steg, i ett försök att komma undan.

Det var säkerligen bara en överreaktion, men hon tjöt ändå till och började springa åt motsatta håll. Var det den personen som hade dödat alla i skogen? Eller var det bara en förbipasserande, precis som hon? Hon visste inte, men tänkte inte chansa. Paniken var för stor för det.
Hon sprang längre bort.

[Kortis, men eftersom Nellaahh redan är död orkar jag inte skriva nått riktigt med henne...]

Hon stelnade till vid rösten, sneglade åt sidan. Så det fanns verkligen vampyrer här, och denne hade frivilligt närmat sig henne, vilket gjorde det ganska genomskinligt vad han ville. Hon var en dödlig som gått in i deras skog, men det gjorde inte att hon tänkte bli en av alla skelett i skogen. Hon var en varg, ett rovdjur, och det låg inte i hennes natur att vara bytet. Som en jägare var det hon som skulle äta, inte ätas, och hon vägrade bli det motsatta. Vad blodsugaren än tyckte skulle hon överleva, det var bestämt.
"Goddag, nattbarn." Hon lät inte sin blick fästas vid hans, även om hon kunde se honom i ögonvrån. Den röda varginnan hade gett till ett skrik och sprungit därifrån.

Han var en svart hane, vampyren. Svart päls, perfekt för att kunna smälta in i bakgrunden. Ögonen hans var blodröda, och just det uttrycket passade honom säkerligen mycket bra. Blodröd.
Hon skulle precis börja tala när hon insåg att hon inte hörde hanens tankar. Han ägde ingen aura, och hans sinne var bara tomt, det gick inte att hitta det. Så det var sant, allt detta prat om vampyrers förmåga att stänga ute telepatiska krafter? Hon hade ärligt talat alltid tänk att det bara var en överdrift.

EDIT: Sorry, men avslutar det här. Ville bara ha ett snabbt avslut för henne, och det blir helt fel när hon bara står still i sitt dödsroll. Så, eftersom det redan var bestämt att hon skulle dö här, låtsas vi väl att han dödade henne antar jag? Om du inte skulle vilja att han gjorde det får du logga in på msn<3