Bergen sträckte sig uppåt mot skymningsljuset, försökte nå himlen. Att ges den röda färgen och liva upp den bruna och gråa, döda stämningen som nästan alltid varade var deras mål. Tyvärr befann de sig för högt -trots att de gavs vad de lovats rådde tysthet nedanför då molnen runt om skymde.  

På en enslig, ensam klippavsats låg Midnight. De tidigare röda ögonen hade mörknat enda ner till en kolsvart ton, fick honom att se död ut. Ett levande lik. Han rörde inte heller på sig, något som bidrog till illusionen. Hans blick vakade halvhjärtat en stig nedanför. 

Demonen hade han lyckats skjuta bort. Ett tag iallafall - den hade fått nog för stunden och försvunnit iväg. För att leka med sina andra offer? Han tog ett djupt andetag, lät huvudet placeras på tassarna. Feg var vad han var. Än hade modet inte varit tillräckligt för att återvända till Shady - vad skulle hon tycka? En patetisk själ som inte ens kan styra sig själv! Hur skulle han kunna hjälpa Chaibos..
Med den tanken stoppade han sig själv. Öronen reste sig framåt och svansen svepte glatt till bakom. Demoner.. Kaos. Död. Chaibos. Hans inställning ändrades genast och ett flin placerades på hans läppar. Det kanske inte var så farligt ändå. Möjligen för hans hälsa, men inte för allt annat. 

[..Fail.. Men det får duga xD P till Blair]

Det var en vacker kväll, det kunde Blair inte förneka. 
Solen lyste brinnande röd mot himlen, och där bergen inte blockerade skyn kunde han se en bit av stjärnan. 
Han suckade lite där han gick. Det var vackert. En kort sekund stannade han upp, obekymrad och betraktade himlen innan han vände på klacken och fortsatte. 

Valpen hade inte haft några större problem med att smita ut den här kvällen. Det var därför han så obekymrat vandrade på den numera tydliga stigen nynnandes på en liten visa. 
När han kom fram till en korsning valde han den här kvällen att gå lite högre upp. Så han traskade lugnt på, medan bergen reste sig som murar på båda sidorna.
Vingarna låg hopfällda, prydligt och ytterst noggrant. Blair ville inte riskera att slå i de vackra vingarna mot den gråa klippväggen. Det skulle göra väldigt ont. 

Blair vände blicken uppåt, betraktade topparna. Sedan drog han blicken nedåt, sakta, medan han studerade berget. Då fångade något hans blick. 
En varg låg där. 
Trots att ett flin var utplacerat på vargens läppar kunde valpen inte låta bli att klassa den som död. Försiktigt, för att kunna ta en närmare titt fällde han ut vingarna och flaxade uppåt. Bröstmusklerna värkte men han ignorerade lätt dem. 
När han väl landat på klippan någon meter ifrån vargen lade han huvudet på sned.
"Lever du?" Undrade han högt och stirrade på den. 

[Lika fall här borta ;_; *mobilinlägg*]

Något sa honom att han inte var ensam där. Öronen spetsades och han rörde knappt märkbart på huvudet, sneglade bakåt utan resultat. Inget kunde smyga sig på honom, han skulle veta av sin egen erfarenhet. Men om någon bara planlöst kom framåt.. Då kunde han inte göra någonting.

Midnight tittade ner igen. Varelsen som landade med en tyst duns fick honom inte att reagera alls. Att komma så nära kunde endast vara ett drag av en valps dumdristiga nyfikenhet, och valpar var inte farliga.

Högt frågade den något. Som han hade förväntat sig var det en yngling, och han antog att den hade vingar. Med en fnysning svarade han, ironiskt.
"Nej, så jag kan inte svara på din fråga." 
Mid sträckte på sig, satte sig upp. Blickade åt sidan och fäste den tomma blicken på ungen.  

[Kort :c]

En fnysning hördes. Eftersom det inte var han som fnös antog han att det var vargen framför honom.  Blair kunde inte låta bli att rycka till lite. Undermedvetet hade han klassat den som död. 

Nej, så jag kan inte svara på din fråga.
Av någon anledning kände han sig idiotklassad direkt. Bra början. Valpen gjorde ett försök att förklara. 

"Jag skulle bara... Jag ville bara försäkra mig om att du inte var död. Så det var faktiskt inte jättedumt." Med en valps orubbliga envishet försvarade han sig själv. För den andre hade sett så död ut. När han tänkte efter så hade bröstkorgen knappt rört sig. Eller hade den varit stilla?

Den andre satte sig upp och fäste blicken på honom. Omedvetet rynkade han lite på ögonen. Ögonen var tomma. Inte tomma som vid sorgen av en näras bortgång, utan tomma. Tomma som i inget liv. Blair mötte blicken en kort sekund innan obehaget blev förre och han fäste blicken på vargens öga. Någonting hade hänt med det. Ett slagsmål? Krig? Hans tankar började tänka ut de vildast fantasier och nyfikenheten växte och växte. Tillslut for det ut ur munnen likt ett lok i en nerförsbacke. 
"Vad har hänt med ditt.." började han med avbröt sig så att de två sista orden mumlades fram innan han slutligen fick stopp på tåget. Helvete. Han var så nära att fråga vad som hade hänt med den andras öga! 

Valpen roade honom.
"Kunde du inte ha.. Petat på mig eller något då? Sett?" Ett kort skratt lämnade hanen. Förväntningarna om att den lilla ens skulle ha sett var inte höga överhuvudtaget, men han var tvungen att nämna det.
Om pupillerna hade synts hade de bara varit en springa i det tidigare röda. 

Efter kort tid hade ungen själv valt att undvika hans blick, för att se på ärret istället. Eller, det var det Mid trodde att det var.

Han avslutade meningen. 
"Mitt öga?"
Ville han berätta historien? För en främling? "En strid, olycka för ett tag sedan. Jag rekommenderar dig att inte slåss mot Raganor, deras horn kan vara.. Riktigt störande."
Bilden av den större, gråvita dök upp i hans huvud och den brutala scenen spelades upp igen. Blicken blev något drömmande, innan den åter låstes på den bevingade. "Och vad gör du här? Har du inte en familj eller något?"

Kunde du inte ha.. Petat på mig eller något? Sett?

Fast besluten att visa att han kunde ge svar på tal höjde han på ögonbrynen. 
"Tror du jag går runt och petar på alla jag ser?" svarade han. Hans röst, som skulle låta föraktfull bröts lite av upprymdheten över sitt utomordentliga svar. 

Valpens svans gungade fram och tillbaka medan han lyssnade. 

Mitt öga? En strid, olycka för ett tag sedan. Jag rekommenderar dig att inte slåss mot Raganor, deras horn kan vara.. riktigt störande. 

Han lyssnade med stora ögon. Vad var en ragana? Hade den horn? han föreställde en kronhjort. Ragana. Det skulle han lägga på minnet. 
"Är raganor som hjortar?" undrade han och lade huvudet på sned. För sin inre syn såg han vargar med horn på huvudet. Bilden var så konstig att han fnissade. 

Och vad gör du här? Har inte du en familj eller något?

Blairs blick blev något missnöjd när hanen nämnde familj. Bambra. Molok. Far och mor. Jo, han hade en familj. Tanken sökte sig mot syskonen. En irriterande sådan. Valpen rynkade lite på näsan. 
"Det är klart jag har en familj. Jag föddes väl inte från ett ägg heller."

[Fel karris :<]


"Självklart inte. Men alla som du tror är döda?"
Han log stelt åt valpens nyfikenhet, fortsatte besvara frågor. 
"Nja. Mer som.. Vargar. Stora vargar med hjorthorn." Han kunde inte låta bli att hålla med om fnissandet. Det var en fånig syn, trots faran att få dem där hornen stuckna i sig. 

"Det är inte självklart att alla har en familj. De finns de med döende eller bara hemska föräldrar, som fått se sina syskon avlida. Och de som blivit övergivna." Han syftade på sig själv med det sistnämnda. Han och Shady. Deras bror, som var mystiskt borta vid det här laget. 

Han reste sig upp, cirkulerade runt den lilla och satte sig på sin plats igen. "Du borde ta vara på din tid med dem."

[...]

Självklart inte. Men alla du tror är döda?
Valpen muttrade något ohörbart och fäste blicken någon annanstans. Vargen hade en poäng, så Blair låtsades att han inte hört. 

Nja.. Mer som... vargar.. Stora vargar med horn.

Han lade huvudet på sned och återkallade synen av vargen med horn. Fånigt. 

Det är inte självklart att alla har en familj. De finns de med döende eller bara hemska föräldrar, som fått se sina syskon avlida. Och de som blivit övergivna.

Blair rynkade lite på pannan. För honom hade familjer alltid varit perfekta och hela, som hans. 
"Menar du att mor och far kunde övergivit mig med Bambra och Molok?"
Eller ännu värre. Kunde mor och far ha dödat någon av syskonen? Han föreställde sig ett liv utan Bambra och hennes mjuka röst i hans medvetande. Det gick inte. 
Eller ett liv utan brodern. Ett liv utan mor och far. Var det så hanen växt upp?

Midnight log igen, denna gång mer.. Medlidande. Det var sällan han förde konversationer med de yngsta individerna, och de visste så lite, hur grym världen kunde vara. Död och blod hit och dit.. Han kunde inte påstå att han ogillade det, men vissa vargar såg på det som ett helvete. För honom var det bara ett nöje att hjälpa Chaibos, trots att även han redan hade fallit offer för guden. Demonen hade blivit hans straff och belöning, och var sällan barmhärtig.  
Det fick honom inte att sluta utföra uppdrag, dock. Det hade inte fått honom att lägga ner deras stora plan. I Numooris skuggor skulle dem härska, osynliga för alla andra.  

Han tittade ner för berget. 
"Kunde. Om dina föräldrar än har skött sig och behandlat er med.. 'Kärlek' så är allt som det ska, inga problem." Han bytte position, nästan otåligt.
"Vart kommer du ifrån, valp? Tillhör du någon flock eller är din mor, far och syskon strövare?" Ungen hade vingar. I Raukake hade nyligen en bevingad flock flyttat in. Det fanns stor möjlighet att den lilla var en del av den, trots att inte ett ord hade nämnts om de resterande, övriga flockmedlemmarna. De som inte var hans familj.

"Vad är ditt namn?"

Den andre log. Var det han som såg fel eller log han medlidsamt? Blair förstod inte. Var kom medlidandet ifrån? Det var inte synd synd om honom och hade heller aldrig varit. 
Eller jo, den gången Bambra hade legat vaken hela natten och pladdrat högt i deras gemensamma sinne, endast för att hon själv inte kunde somna och ville ha sällskap av brodern. Då hade valpen definitivt tyckt synd om sig själv. 

Kunde. Om dina föräldrar än har skött sig och behandlat er med.. 'Kärlek' så är allt som det ska, inga problem.
Blair ryckte nästan omärkbart till. Han hade varit så försjunken i tankar att han inte varit beredd på att vargen skulle börja tala till honom. 
Blair nickade när vargen tystnat, lättad över att hans föräldrar skött om dem väl. 
Vart kommer du ifrån, valp? Tillhör du någon flock eller är din mor, far och syskon strövare?
"Vi.." började han lite tveksamt. "Vi tillhör igen flock, men vi vandrar heller inte runt. Vi bor kvar i lyan, precis som vi alltid gjort."
Han bilade för sig själv. 
De tillhörde ingen flock. Hur kändes det? Att hela tiden vara omgiven av vargar som inte tillhörde familjen, men som man ändå höll kär? Hans far hade berättat lite om flocken som denne levde i som ung. Flocken verkade ha bra sammanhållning. Blair föreställde sig någon utomstående agera mamma. 
Vad är ditt namn?
Frågan var ställd till honom och han log lite. 
"Blair. Och du?" den unga hanen gillade sitt namn. Det var exotiskt och vackert. Hans mot hade döpt honom till det och han bar med stolthet det. Valpen gillade hur tungan rörde sig i munnen när han sa sitt namn. Nu var han faktiskt nyfiken på vad den andre hette.

Valpen hade ryckt till, nästan omärkbart, när han talade. Skuggvargen skulle inte ha sett det om han fortfarande inte var på vakt. 
Likt Mid hade den säkert varit i sin egen värld. Tänkt på något annat, blivit påmind om något. Men vad? Telepatiska krafter var alltid något han hade önskat sig. Så mycket skulle vara lättare med det. Att läsa, skicka tankar, inte behöva göra ljud ifrån sig.. Till hans lycka kunde han läsa av sin syster tillräckligt mycket för att de skulle kunna kommunicera tyst, iallafall. Det räckte för tillfället.

"En fast plats alltså. Har ni någonsin hört om Volantis? De ska finnas i närheten, om jag inte missminner mig. För jag antar att du bor här i bergskedjan - små ska inte försvinna långt ifrån deras hem." Huvudet lades på sned.

"Blair.." Han smakade på namnet. "Jag är Midnight. Kan du hålla dig dold?"

Han nickade mot hanen. 
"Lyan ligger ganska nära." svarade han och tänkte på syskonen som låg och sov just nu. 
Blair.. Jag är är Midnight. Kan du hålla dig dold?
Frågan överraskade honom, så han hävde ur sig det första var som dök upp. 
"Min päls smälter in väldigt bra här," sa han och nickade mot bergen bakom dem som bara var någon nyans mörkare, "och så vet jag ju hela tiden om jag kommer stöta på någon. Så, ja jag antar det."
Han log glatt, och undrade om Midnight skulle visa någon reaktion.


[Kort ~]

Gjorde den? Bra, då visste han vart han skulle kunna nå dem, nå Blair. Han tänkte memorera platsen, komma ihåg den till senare tider.

Valpen överraskades. Midnight blev inte förvånad - det var reaktionen de flesta bar efter frågan. Det eller så var dem förvirrade. Undrade vad han menade. 

"Åh. Det låter.. Bra." Han var förvånad över att han ens hade fått något svar. Själv skulle han ignorera något liknande. "Riktigt.. Bra." Han flinade inombords, bemötte valpens leende. Så glad.. Skulle den verkligen stå ut? Skulle den vilja följa vid vuxen ålder, eller hade den tillräckligt mycket vett för att stanna? Det var värt en chans. 

"Du borde komma, när du blivit äldre." Han reste sig, steg fram till klippans kant. "Följa oss.." Rösten sänktes tills det att det bara var ett mumlande. Den tomma blicken drogs uppåt, mot den blågråa, något röda himlen.

Åh.. Det låter bra.. Riktigt..bra.
Blair blev stolt, stolt över den andres ord. Visst var han bra på att smyga. Pälsen smälte in riktigt bra och han rörde sig väldigt tyst. Vingarna var en klar fördel när han snabbt och tyst kunde ta sig från en klippa till en annan.  


Du borde komma, när du blivit äldre. Följa oss..
Han höjde lite på ögonbrynet. Komma med? I vad?
Midnight tog några steg närmare kanten och stirrade ut. 
"Komma i vad? Jag är tillräckligt vuxen för allt!" Rösten ar nyfiken men också övertygad. Vad det än var behövde han inte vänta på. Han var tillräckligt gammal. Men vad var det nu han skulle komma till? 
Han lade huvudet på sned och betraktade den andra vargen. Vingarna hade blivit stela, så han satte sig ner och sträckte lite på dem innan han prydligt fällde ihop dem igen. 
Nu väntade han bara på svar. 
Om hanens ord hade varit en utmaning, så skulle han klara av den. 

[Trodde när Midnight sa att det var bra att han skulle stoppa Blair i en säck(xD) och springa iväg xDD *tycker det är okej bara för att han skulle bli en ascool mördarmaskin, även om att det skulle bli fett jobbigt för mig att förklara det för hans mor xD*]

[Aahaha han borde ha gjort det XD Känns inte som om han bara skulle göra så med allt snack om familj innan dock.. < / 3 ] 

Mid sneglade bakåt. "Så det säger du.." Han flinade åter. Det kanske gick nu ändå? Om Blair själv ville. Med pratet om familj kunde han inte förmå sig att bara ta honom med sig, men om det var valpens egna beslut.. Då skulle det ordna sig. Hur han skulle förklara sig för föräldrarna var dock en helt annan historia. 

"Tror du att du klarar det?" Han höjde på ögonbrynen [Off: Om det går..? xD]. Rösten var utmanande. En bevingad varg gjorde gott, den kunde förfölja i luften. På avstånd. Ett stort framsteg till deras grupp. 

Den eldfärgade luggen föll framför hans ögon och han skakade bort den. Tungan för ut för att fukta nosen. Han fortsatte. "Att följa denna värld i skuggor, skaffa dig styrka? Vill du det?"
Han tystnade, lät tid passera så att ungen fick tänka. Det han sade var osammanhängande men förhoppningsvis kom budskapet fram.  

"Nå?"

Midnight sneglade bakåt mot honom och han mötte stadigt hans blick. 
Så det säger du?
Blair nickade. Han var säker på att han skulle köra vad som helst. Musklerna blev allt starkare för varje dag, och han växte. Blev starkare. 
Tror du att du klarar det?
Hanens röst var utmanade och denne höjde på ögonbrynen. 
Blair hörde utmaningen.  
"Klart jag gör." Om han så skulle bryta benet skulle han klara det. 
Men samtidigt sökte sig tanken till hans familj. Han var säker på att om han nu följde med Midnight så skulle han inte se sin familj igen på länge. Tanken brände lite i honom. 
Att följa denna värld i skuggor, skaffa dig styrka? Vill du det?
Tanken på styrka lockade och drog. Att bli stark. Starkare än vad far var. Starkast. 
Ville han följa med Midnight? Skaffa sig ett nytt liv, ett nytt liv med mer styrka än hans nuvarande?
Han visste inte, och var glad över tanketiden han fått. 
Kunde han lämna hela sitt trygga lugna liv för en främling som lockade med makt? Lämna lyan med mor och Bambra, far och Molok? 
Han älskade dem. 
Men ändå kände han att han ville se mer av världen. Bli mäktig. Bli någon som hans familj kunde vara stolt över. 
Blair skulle sakna allt med den. Från Bambras upptåg till måltiderna. 
Han skulle sakna allt. 
Nå?
Svaret var inte enkelt. 
Han lovade sig själv att han skulle hälsa på dem, tänka på dem varje dag.
"Ja.." svarade han och mötte Midnights blick. Han var redo. Ändå bultade hjärtat hårt. 

[Det här inlägget tog tid x3 Jäklar vad svårt det blir att förklara det här för hans morsa xD]

[haha xD]

Verkligen, helt säker? Skulle valpen klara av det, på riktigt? Det var få unga som verkligen sökte sig bort från sin familj. Få som hade modet, dumdristigheten till det.

Mid gillade honom. Tydligt såg han tvivlet, och han log. Två alternativ. Ja och nej. Vad lockade mest?  Att få se världen mer, växa sig stark, eller inte? 

Det slutgiltiga svaret fick leendet att breddas. "Då står du under mitt ansvar, min bevakning. Undrar du något, fråga. Jag är säker på att vi kommer att komma överens." Han såg upp på klipporna bakom Blair. 
"Du kommer att se dem igen. Du får säga farväl, för vi blir borta ett tag. Jag väntar här. Ta din tid."

Han tog sats, hoppade ner för Klippan på en lägre avsats och lade sig ner, stirrandes utåt. Självklart fick ungen välja att komma direkt också, men han hade för sig att de nära och kära stod före.

[Mobilinlägg, sorry för eventuella fel. Du får skriva ett till inlägg om du vill, annars tycker jag det är avslutat :') Ska jag göra Blair blågrön?~]

Han lyssnade på allt den andre sa. 
Midnight skulle vänta här. Han hade tid att säga farväl. Blair följde Midnight med blicken när denne hoppade ner från klippan. Han gjorde det samma, och med hjälp av vingarna landade han ljudlöst på marken. Ingen dov duns, inget skrapande av en klo. 
Blair vände på huvudet.  
"Vi ses snart." sa han. Sedan vände han huvudet framåt igen och började i rask takt trava framåt. Mot familjen. 
Eller borde han säga bort från den?


Avslutat.

[Mwihih. Gör det C'8]