Mirai visste att hon inte borde vistas utanför reviret ännu där av styrde stegen tillbaka till gränsen. Hon borde inte vistas utanför gränsen utan uppsyn, utan order eller uppdrag. Fast det hindrade henne inte från att ibland då och då smita iväg från Cy's vakande öga. Han hade stenkoll på henne och ibland undrade hon varför. Till och med övriga flockmedlemmar hade lagt märke till hanens numer överbeskyddande men hårda attityd gentemot ledarens dotter. Han tränade henne hårt och höll inte igen, något som hon uppskattade väldigt mycket. Däremot uppskattade hon sin frihet också, som mer eller mindre var obefintlig. Solens strålar sträckte sig sakta fram mellan träden när morgonen började gry i horisonten. Lätt dimma steg från marken och dagg täckte gräset under hennes tassar. Det var på gränsen till nollgradigt vilket gav en rå känsla i luften trotts solens närvaro. Det var en storslagen syn att vandra genom Kaiwood i takt med att dagen tog över efter natten. Ett svagt hemlighetsfullt leende prydde de mörka läpparna där hon vandrade fram. De långa benen och ännu något rangliga kroppshyddan skvallrade om att hon skulle bli en stor och kraftfull tik. Och om man kände till hennes förfäder så skvallrade även arvet om det. Hon ignorerade ljudet av den hungriga magen samtidigt som en doft slog mot henne som fick henne att stanna till. Kroppen sjönk lägre mot marken och stegen ändrades från bestämda till smygande. När bytet var inom räckhåll gick hon till anfall. Det hela gick fort och smärtfritt. Nöjd och belåten började hon tugga i sig det lilla kött som fanns på harens numer livlösa kropp.

Det hade varit lätt att hitta henne. Det klara, unga sinnet fungerade som en stark ledande stjärna i hans tankar. Hon hade fällt en hare, även det sinnet hade han kunnat spårat innan dess levande ljus sinat. I en målmedveten och maklig takt rörde han sig rakt emot henne. Det tog inte allt för lång tid innan hennes mörka skepnad uppenbarade sig mellan trädstammarna. Corson fortsatte fram till henne med sin sedvanliga likgiltighet klistrad i anletet.
     “Vart har du varit?” Inte skulle hon väl vara så dum att ljuga för en telepat? De var inom revirets gränser, men han hade spårat henne längre än så. Han hade just varit på väg tillbaka själv när han lagt märke till hennes närvaro från första början. Inte för att specifikt brydde sig om vad Mirai gjorde, även om han fått förklarat för sig att han borde, men bara för att det förvånade honom hur svårt det verkade vara för vissa att följa tydliga, simpla regler.

Mirai var allt för upptagen med sitt nyslagna byte för att märka hur hennes minst sagt frånvarande mentor tog sig närmre. Med en mer eller mindre irriterad uppsyn ska tilläggas. Blodet från haren smyckade hennes käftar och haka, färgen riktigt lös emot den ljust blågrå sidan av hennes ansikte och hals. Blodet gjorde den grå bruna sidan allt mörkare, nästan svart. Hans ord fick henne att smått rycka till, men när hon genast kände igen rösten så gjorde hon inget mer väsen av sig. Hon vred på huvudet och de intensivt brinnande ögonen stirrade rakt in i de vita. Hon slickade sig metodiskt om käkarna och reste sig upp till sittande ställning. 
- Jag tog en tur till Morikoshöjd. 
Svarade hon uppriktigt och förblev neutral i sin ton och uttryck. Det fanns ingen anledning att ljuga. Hon visste att han bar på mentala krafter. Usch, dessa mentala krafter. De var så luriga vargar. Inget hon gillade, men hon hoppades att han skulle visa henne respekt nog att låta henne vara. Hon hade ju bara vandrat en liten bit och hon vandrade tillbaka direkt. Cy väntade säkert på henne eller ännu värre kanske letade han efter henne. Även fast hon inte varit borta så länge var hanens beskyddande känslor ibland ganska överväldigande. Då föredrog hon Corson, som mer eller mindre höll sig i bakgrunden av hennes träning. 
- Efter alla historier, ville jag se det själv. 

“Jag förstår,” svarade han sakligt. “Så då vet du alltså vad som hände där.” Mirai och hennes syskon hade inte varit födda då, de hade inte funnits här för att bevittna tragedin, eller välsignelsen. Om än Corson alltid skulle uppmuntra till intresse gällande Gudarna, och specifikt gällande Moriko, så var flockens regler viktigare. De fanns där av en anledning, och Morikos Höjd var beviset.
     “Min syster var inte mycket äldre än dig då.” Rösten var lika ihålig och tom som innan. Corson gestikulerade att valpen skulle följa med innan han rörde sig inåt reviret igen.
     “Shiva krossade hennes skalle med sina egna tänder.” Han hade sett det, han hade varit där. “Flockens regler finns av en anledning,” fortsatte han. “Det är väldigt enkelt.” Han såg på henne med en kall blick.
     “Respektera dem.”

Mira nickade bara när Corson konstaterade att hon hade hört berättelserna om Morikos höjd och vad för tragedi som hade slagit flocken. De tycktes nästan svetsa sig mer samman av det, eller det var vad Cy hade sagt i alla fall. Det var han som berättade om flocken och vad dess historia var. Det ända han inte berättade om var flockmedlemmarna i sig och deras historia. Han sa alltid att det var deras berättelse att ge och inte hans. Alltid lika störande när han valde att berätta något men inte allt. Corson talade vidare och hon följde efter honom när han började gå mot reviret igen. Vilken tråkmåns. Men hon förstod honom samtidigt. Regler hit och dit. 
- Paimonia?
Sa hon smått fundersam om hon mindes namnet rätt. Orden om hennes far fick henne att tänka till. Shiva hade gjort det för flockens skull, det visste hon. De levande döda var ett hot och han hade gjort det som krävdes för att hålla flocken säker. Som en flockledare skulle göra. 
- Mmm, självklart. 
Svarade hon bara och vände blicken bort ifrån honom. Skämdes lite, men samtidigt kunde hon inte låta bli att vara glad över nyfikenheten som drivit henne dit. Hade hon inte varit så hårt drillad från början hade de troligtvis haft fullt upp med att leta rätt på henne konstant. Hon gjorde såklart som hon blev tillsagd nu och följde efter Corson tillbaka till reviret. Men att lyda det resten av uppväxten, kanske hon inte kunde lova helt. Det återstod att se. Hon valde sedan att smått flina lite när hon tittade upp på honom igen. 
- Får jag fråga dig en sak Kusin?

“Abizou,” rättade han henne hårt. “Paimonia brändes till aska.” Han tystnade en sekund. “Om du inte bryr dig om ditt eget liv, tänk på din flocks.” Var inte som din far, tänkte han. Corson hade inte bara förlorat ett, utan två syskon. Det var en evig sorg han skulle bära med sig - något som valparna ännu inte förstått innebörden av. 
     Mirais fråga kom lite oväntat. Corson såg på henne kort, som om han försökte klura ut vad hon tänkte fråga. Men även om han var en telepat saknade han förmågan att läsa tankar.
     “Fråga du,” uppmanade han henne och såg framåt igen.

- Åh just det. 
Svarade hon lite skamset igen, namn var inte hennes starkaste sida och hon hade bara hört historien en gång. Hon borde verkligen kunna namnen på syskonen, hennes fastrar. De var ändå släkt. Av ren respekt. Hon blandade ihop det hela, kanske var det därför hon hade velat ta sig dit. För att förstå bättre. Svårt att se något framför sig som man inte hade upplevt. 
- Vad menar du?
Hon förstod inte riktigt. Menade han att hon skulle vara rädd om sitt liv för flockens skull? Tänk om Mitsou hade kunnat påverka det själv. Ett sting av saknad slog henne. Hon hade inte ägnat tankar åt sin döda bror på väldigt länge. Hennes tvilling, hennes allt. De hade varit en kopia av samma varg. Inget hade kunnat skilja dem åt, för ens hans liv slocknade och han lämnade henne ensam kvar. 
- Varför har du varit så frånvarande?
Naturligtvis syftade hon på deras olika nivå i engagemang. Cy tycktes vara mer som en far och hans ständigt vakande öga där gjorde henne både trygg och motiverad. Corson där emot hade varit med någon gång under träning och de hade haft ensam träning, men det kunde räknas på en tass troligtvis.


[Haha jag är tydligen trött, ändrade såklart från farbror till kusin i tidigare inlägg xD]

“Vad menar du?”
      “Tsk,” svarade han bara.
     “Varför har du varit så frånvarande?” Corson gav henne ett tomt, kort ögonkast. Det fanns många anledningar till varför han inte tagit sin roll som mentor viktig. Alldeles för många, och flera av dem som han inte ville berätta för henne.
     “Därför jag är ingen bra mentor,” erkände han efter ett ögonblick av tystnad. “Jag är varken intresserad eller pedagogisk nog för att göra den rollen rättvisa. Cy gör ett utmärkt jobb.” Det var inget snack om saken. Cy var en alldeles utomordentlig mentor. Självklart fanns det saker Corson ansåg att flockbrodern kunde göra annorlunda. Cy verkade alldeles sentimental, för mjuk med henne. Det var annorlunda jämfört med hans uppväxt med Kali. Men han hade gjort ett aktivt val att inte delta i hennes träning, och därför ansåg han att han inte hade någon rätt att lägga sig i nu heller.
     “Tycker du inte?”

Mira såg med stora ögon på Corson, nå han kanske inte var den bästa mentorn men hon räknade honom fortfarande som det. Trotts hans frånvaro. Hon fick vara glad de få gånger han tränade henne helt enkelt eftersom det var så han verkade vilja ha det. Hon tvivlade på att hennes åsikt skulle spela någon roll egentligen. 
- Cy står för pedagogiken absolut och jag skulle aldrig ifrågasätta hans jobb som mentor. Jag uppskattar allt han ger mig. 
Hon började så, med stark och självsäker röst. Hon hade uppfostrats till att visa respekt och tala om de hon brydde sig om så som de förtjänade. Hon hade inget otalt med honom och hon såg honom till och från som den far hon inte hade tidigare. Shiva var självklart också hennes far, men han kändes också frånvarande. På något sätt, men samtidigt inte. 
- Men jag tror att man blir tilldelad två mentorer av en anledning. För att utvecklas så mycket som möjligt, eller hur?
Hon valde sedan att säga sin åsikt om saken, till Corson. Kanske var den mindre välkommen där, men det var också där hon hade mod nog att säga något om saken. Hon ville inte se Cy's besvikna min om hon hade sagt det till honom. Hon ville göra honom stolt, inget annat. Precis som hon ville göra flocken stolt, så att hon ärligt kunde säga att hon var en tillgång och inte en börda. Hon ville utvecklas så att hon inte skulle tynga ner dem utan lyftas upp med dem. Hennes tankar var djupa och på något sätt kändes det inte lika jobbigt att öppna upp sig för Corson. Mest för att hon inte kände honom tillräckligt väl för att hon skulle bry sig om vad han tyckte om henne på det personliga sättet. Hon gjorde sig sårbar mitt framför honom och på något sätt fanns det något beundransvärt i det. 
- Jag vill inte bli någon börda. Jag vill göra er stolta. 

Corson lät henne tala ostört. Det verkade som att hans frånvaro störde henne, att hon var missnöjd även om inte rösten påvisade det. Det fanns en del av honom som kunde relatera till henne, en som påminde honom om frustrationen han upplevt som ung. Sanningen var den att i en alternativ tidslinje kanske han hade funnit sig i rollen som henne, kanske till och med värdesatt den - men inte nu. Det fanns mycket viktigare saker som väntade honom i fjärran, han hade inte råd att slösa sin tid på Mirai, om än hon verkade ha mycket potential till att bli en kapabel krigare.
     “Jag kan inte vara den mentor du vill ha.” Det fanns en del av honom som ville förklara, kanske till och med be om ursäkt, men han visste att hon inte skulle behöva det. Tonen bar något mjukare, något som inte var lika kallt som vanligt.
     “Du gör flocken stolt om du håller dig till reglerna.” Och det likgiltiga, monotona i stämman var tillbaka. “Var tålmodig, håll dig i skinnet. Världen har ett underligt sätt att visa dig din plats i världen om du bara lyssnar.” Det alla skulle få livsförändrade val slängda på sig, kanske tidigare än de väntade sig.

Svaren gjorde henne uppriktigt besviken, men Cy hade också lärt sig att livet inte alltid blir som man tänkt sig eller så som man vill ha det. Och det finns absolut ingen anledning att sura över det, för det finns inget man kan göra åt saken. Så att visa ett stort missnöje undvek hon, men det var svårt att dölja allt av besvikelsen i sina ord. Tonen ändrades i hans röst fram och tillbaka. Hon tycktes höra något mjukare ord, kanske för att han förstod på något sätt. 
- Regler. 
Hon såg på honom med viss kyla. Alla dessa regler, lagar, det kändes mest som om det var till för att begränsa individer än att utveckla dem. Hon tvivlade på att flocken skulle bli stolt över henne enbart genom att följa reglerna. Det fanns väl massor av medlemmar som gjorde det, inte var flocken ovanligt stolta över dem. Hon antog mest att det förväntades av dem att följa reglerna. Inte gav det något extra heller. Tålmodig. Kanske inte hennes bästa egenskap i livet. Cy prövade hennes tålamod varje dag, så nog hade det blivit bättre allt. 
- Jag vet min plats. Men världen kanske har andra tankar om vart min plats är. 

Corson missade inte hennes missnöje, men tog inte till sig den. Det var en valps ovisshet som talade, och han klandrade inte henne för det. Han mindes sina planer i hennes ålder, och det hade tagit honom hela sitt liv att komma dit han ville. Än var han inte riktigt där, men snart.
     “I sinom tid, Mirai, i sinom tid.” 

[Avslutat?]

Cy kom förbi och hälsade tyst på Corson, med en blick fick han Mirai att sluta upp vid hans sida. Kusinens sista ord hängde kvar i luften en stund, men satte också ett leende på hennes läppar. I sinom tid. Hon kunde knappt vänta. Hon vände blicken mot honom och nickade ett kort Adjö. De skulle troligtvis ses snart igen. Nu hade hon annat att göra. Träning stod som vanligt på schemat. Valpen gick med bestämda steg efter Cy som visade vägen. 

[Avslutat]