Dagarna hade blivit kyligare och kyligare, och kvällningen var inget undantag. Trots att det inte hunnit bli sent ännu hade mörkret fallit och frosten klädde skogens golv i en glittrande hinna. Moln av ånga lämnade den unga hannen när han andades ut. Trots att han kunde känna kylan tränga sin in under pälsen påverkade den inte honom anmärkningsvärt. De uppvärmda tassarna lämnade avtryck i frosten, och följde man dem skulle man förr eller senare anlända vid Morikos höjd.

Den röda blicken sög sig fast vid systrarnas gravar. Det värkte i bröstet på honom. Han visste att de var tillsammans, och inte längre led. Men han saknade dem något enormt. Tomheten de lämnat i hans hjärta var ingenting han någonsin ville vänja sig vid.
    "Hej." hälsade han mjukt och satte sig ner framför deras gravsättningar.
Det fanns så innerligt mycket han ville säga. Så mycket han önskade att han hade sagt då de var levande. Men inga ord lämnade hans läppar. Närvaron han konstant hade med sig var för första gången inte påträngande. Det kändes snarare trygg. Tröstande nästan.

”Abraxas”, kallade han ut. Brodern satt med ryggen vänd mot honom och Corson tog sig fram till honom med lediga, lätta steg. Anletet var sammanbitet som alltid, även när han såg på sina systrars gravar. En tyst suck, en knapp utandning, ångade ur honom i den kalla luften. Tiden som gått sedan deras död kändes oändlig. Hade de ens existerat? Corson slet blicken från dem och såg istället upp emot Morikos höjds topp.
     ”Moriko vakar över dem,” sade han lågt. Det var en välsignelse och en tröst. Det bleka ögonparet fångade upp sin brors blick. Allvarsamt såg han på honom.
     ”Jag vill prata med dig.” Orden var tysta och höll samma likgiltiga ton som hans ögon. ”Det gäller Shiva och de odöda.” Corson litade på Abraxas och han var en av de få som faktiskt betydde något. Mötet med nattvandraren, konfrontationen av Shiva, det hela hade lämnat honom tankspridd och kluven. Vampyrer, odöda – var det någon skillnad? Var Shiva anledningen till att skogen drabbats av denna sjukdom? Sjukdomen som fick de döda att leva igen? Sjukdomen som dödat hans syskon? Vampyren, Amanita, vad hade hon för roll i det hela? Han kunde inte veta, och kanske var hans misstankar korrupta och tvetydiga, men allt han kunde göra var att dra egna slutsatser från sina egna erfarenheter.
     ”Shiva har tagit sällskap av en odöd.” Corson tystnade kort, tankfullt. ”En vampyr, sade han. Odöd som odöd, tänker jag.” Man kunde höra avsmak i hans tysta tonläge. Vad var det för skillnad på en vampyr och de levande döda som tagit livet från deras syskon? Det hade funnits intelligens hos Amanita, självmedvetande, något som de andra tycktes ha saknat, men vad sade det honom? Ingenting. För allt han visste kunde det lika gärna betyda att Amanita var den som ledde dem.
     ”Här ligger våra systrar alldeles för tidigt tack vare de odöda. Medan Kungen av Kaiwood dansar med dem om natten.” Corson fnös, han var arg. ”Han kunde lika gärna stått här och pissat på deras grav.” Mjölkvita tänder blottades ytterst lite när han grimaserade i ilska. Det hela hade inte åldrats väl i Corsons sinne, och ju mer tid som gick ju mer frustrerad blev han. Vad tänkte Shiva med egentligen? Hur kunde han låta detta fortskrida?

Han hummade mjukt och följde broderns blick.
    "Det är sant," svarade han sedan.
Hans båda systrar hade blivit omhändertagna av Moriko, precis som han själv och Corson skulle bli omhändertagna om henne när det var dags för dem att lämna livet.

Tonläget Corson talade med var tyst. Orden var inte menade för någon annan än de två. De röda ögonen mötte hans vita.
    "Det gäller Shiva och de odöda."
Han bet ihop tänderna. De odöda, monstrena som tagit deras systrars liv.
    "Odöd som odöd, tänker jag."
Abraxas nickade stilla.
    "Jo, jag har mött henne." Rösten var fylld av en avsmak som matchade broderns. "En falsk tik som gömmer sig bakom fina ord och mjuka leenden."
Mötet var fortfarande tydligt i hans huvud. Hennes mask hade endast spruckit av hennes hetsiga humör. Ilskan hade fått henne att visa sina sanna färger. Vad hon än sa att hennes avsikt var litade han inte på henne för en sekund.

Brodern tog till orda igen och med ens blossade en glödande ilska upp inom honom. Han skulle ljuga om han sade att han inte tänkt på sambandet mellan blodsugaren och de vandrande liken. Båda sidorna var odöda.
    "Är det på grund av Shivas idioti våra systrar är döda kommer jag personligen se till att både han och hans nattvandrande sköka får betala. Oavsett priset."
Rösten var tyst men brann av vredesmod. Om morbroderns korkade val att tillåta en blodsugare fritt få vandra i deras skog hade fått både Abizou och Paimonia dödade, om det var hans korkade val som hade försatt dem alla i dödlig fara, skulle han aldrig kunna förlåta honom. Familjen var viktigast, men någonstans var till och med han tvungen att dra en gräns.

Det var nästan som att man kunnat tro att ödet bestämt att han vid detta tillfälle skulle se de två syskonen sitta där, sida vid sida intill deras systrars gemensamma grav. 
Nästan.

"Pojkar!" Det var med en högre än vanlig samtalston men ändå lägre än att föra för mycket oväsen - ton, som Kogan med spänstiga steg närmade sig de två hannarna. I sedvanlig ordning spelade ett självgott leende i hans anlete.
"Precis dom två jag letat efter."
Först lät han granska Abraxas, vars stegrande kroppsvärme lett honom till dem. Därefter mötte hans blick Corson, den unge hannen som han utan problem skulle erkänna sin respekt för. "Jag antar att jag stör mitt i något, hmm?" Han satte sig, lät den röda blicken intresserat vandra mellan bröderna för att sedan sträcka på nacken och smacka ljudligt med tungan. "För all del, fortsätt ni."

Glöden i broderns ord var lika het som ilskan i de blödande röda ögonen. Corson kunde känna den lika påtaglig som om den var hans egen – och det var den också.
     ”Jag-” Corson avbröts av Kogans kallelse. De bleka ögonen såg efter den äldre flockbrodern som närmade sig. Om det varit någon annan som avbrutit dem hade Corson bett dem dra dit Moriko inte kunde se, men just denna hanne hade han en växande respekt för. Kanske till och med något liknande vänskap.
     ”Vi pratade om Shiva och hans odöda vänner.” Kogan hade varit där, han visste precis. Den färglösa blicken såg tillbaka på broder. Det gladde honom att Abraxas även han insåg problematiken med Shivas val. Fanns det andra som honom? Som dem? Mor? Naphula? Det var en skör tråd att vandra på, och fel ord i fel öron kunde utmärka honom som en rebell, en förrädare, och Corson var väl medveten om vad som hände med förrädare.
     ”Abraxas, du delar min uppväxt, du har hört samma historier som jag, samma sagor om The BloodBlooms, om kungen av Kaiwoods storhet.” Tonen var kall och allvarsam. ”Moriko har gett oss hennes välsignelse, hon har hedrat oss med hennes närvaro, men allt kungen av Kaiwood gör att odla mossa i pälsen medan han leker med odöda.” Shiva kunde lika gärna vara en av dem, han var lika mycket en syndare som de levande döda. ”Han vanärar Moriko,” spottade han ur, ”han vanärar The Bloodblooms. Marken vi står på är helig, rörd av gudinnan själv, men istället för att ta hennes namn i heder, istället för att ära Moriko genom att resa TBB ur den aska vi så länge vilat under, bjuder han in de gudlösa och dess jämlikar på hennes mark.” Corson var otålig, less på att vänta. Han tänkte inte se på medan Shiva lät TBB dö ut på grund av hans dåraktiga lust. Aldrig. Och han hoppades Abraxas kände samma sak, samma frustration och vilja att förändra. Corson såg på Kogan, den enda vars stöd han just nu visste att han helhjärtat hade. Skulle Abraxas komma att stå med honom om han en dag tvingades göra det valet?

[Also, https://www.youtube.com/watch?v=pS-gbqbVd8c - grymt bra. Passar stämningen för rollet imo.  ]

Kogans röst ljöd över broderns. Med spända käkar fortsatte han att envist stirra på gravarna, rädd för att säga någonting han egentligen inte menade till den äldre hanen.
    "Abraxas, du delar min uppväxt-"
Han vred på huvudet och mötte hans vita blick. Ju mer han sade desto starkare blev ilskan inom honom. Allting han sade var sant. Shiva lät flocken förfalla medan han dansade med odöda. Odöda som tagit deras systrar ifrån dem. Om de var samma odöda spelade ingen roll: de var alla likadana.
    "Shiva lovade oss storhet." svarade han med låg röst.
Bara se hur det hade gått med den. De var fortfarande i skogen. Utan att mål. Utan riktning. I tystnad studerade han gravarna en kort stund.
    "Ett löfte han inte kunde hålla."
Hur mycket mer skulle han lova? Hur många fler löften skulle han bryta? Om de inte kunde lita på sin flockledare fanns det ingen mening att följa honom.
    "Vad är det man säger? Vill man ha någonting gjort får man ta saken i egna tassar."
Ett snett leende prydde hans anlete.