[Ensamroll mellan mina karaktärer Uriko och Kivrem. Svara ej tack ^^ ]

Uriko var tillbaka mot reviret, tillbaka hem. Han hade sett sig lite omkring i de områden som låg intill Döda Skogen, det skadade aldrig att ha kunskaper om sin omgivning. Uriko uppskattade också att bilda sig nya kunskaper, kunskaper som han sedan kanske kunda föra vidare till någon annan. Han stannade plötsligt upp i sitt steg och vände sig om med en suck.
"Vad vill ni?" frågade han irriterad den varg som han ett tag nu märkt följde efter honom. En bit bakom honom stod en trefärgad varg med stark björnkaraktär. Björnvargen stannade också upp och såg först skräckslagen ut.
"Vad. Vill. Ni?" upprepade Uriko löjligt långsamt.
"Öhh uhh", var det enda han fick till svar.
Uriko började med långsamma steg närma sig den andra hanen.
"Fö'låt", grymtade hanen fram. Uriko var nära på att börja skratta, men bet sig i tungan för att kväva det bubblade skrattet. Vad hanen efterbliven? Eller hade han bara problem med talet?
"Jag 'a' inte... mött någon på länge", sade han och med en tydlighet i meningens andra halva.
"Vill ni ha sällskap?" frågade Uriko, som fortfarande hade vissa svårigheter med att förstå den andra hanen.
Den andra hanen började med ens le stort och nickade snabbt och länge. "Aa! Aa!" svarade han och studsade fram mot Uriko.
Nu kunde inte Uriko låta bli att skratta högt. "Vi kan göra sällskap en litet bit, men sedan måste jag till min flock", förklarade han. "Vart är ni på väg?"
Den andre verkade inte ha några problem med att låta deras vägar skiljas åt längre fram, om han nu ens hade förstått var Uriko sa, det vill säga. Uriko hade svårt att avgöra hur mycket den här björnvargen förstod av vad han sa, och hur mycket han egentligen förstod av sina egna ord.
"Stoä' ", svarade den andre. Uriko bara tittade frågande på honom medan de började gå sida vid sida.
"Stoä?" upprepade han frågande. Björnvargen skuttade glatt bredvid honom.
"Stoä!" bekräftade han nickande och med ett leende som tycktes sträcka sig från öra till öra.
Uriko bara skakade skrattande på huvudet.
"Jag heter Uriko", presenterade han sig sedan. Det var trevligare att presentera sig för varandra, om de nu skulle hålla varandra sällskap en bit till.
"U'iko?"
Uriko nickade. "Uriko", han nickade, och insåg nu varför talet var så svårt för främlingen. Att inte kunna uttala vissa ord gjorde det antagligen mycket svårt för honom att göra sig förstådd.
"Jag, Kiv'em", svarade den andre och Uriko nickade.
"Kivem? Eller Kivrem?" det lät som om det fattades en bokstav där för främlingen när han sa sitt namn.
"Kiv'em! Jag 'ete' Kiv'em! Öhhhhh... det and'a du sa"
"Kivrem?"
Björnvargen, som Uriko nu förstod hette Kivrem, och inte Kivem, nickade hysteriskt och glatt. Uriko funderade sedan på vart Kivrem hade sagt att han var på väg. Stoä. Kunde det vara 'Storkärr' som hanen hade försökte säga?
"Kivrem, är ni på väg till Storkärr?" var han därmed tvungen att fråga.
Kivrem skrattade och nickade. "Aa! Sto'ä'!"
Uriko skrattade roat. På så vis, Storkärr alltså. Han förstod dock inte varför hanen skulle dit, men i ärlighetens namn så ville han inte fråga om det, för han orkade inte med att försöka tyda vad Kivrem sa. Hanen skulle dock ha en eloge för att han försökte göra sig förstådd, och Uriko kunde inte låta bli att känna någon form av medlidande för den andra. Kivrem verkade dock relativt bekymmerslös över hela hans situation med talet. Glatt ovetande, som man brukade säga.

Majoriteten av vandringen sedan gick ut på att Kivrem pratade med Uriko, och Uriko nickade och sa ibland 'ja' och ibland 'nej' där han trodde att det passade. Kivrem själv verkade inte ta någon notis om att Uriko varken lyssnade eller förstod hela tiden, utan pladdrade glatt på om både det ena och det andra. Uriko fann dock den björnlika Kivrem smått charmig.
Efter en liten stund började Draugais dofter ta vid, och Uriko förstod att det var dags att ta farväl av den andre hanen.
"Kivrem, vi kommer snart till min flock, så här skiljs våra vägar åt", sa han med ett litet leende.
"O'ej. Väl 'ött, U'iko", svarade Kivrem med ett ännu bredare leende. Med tanke på hur mycket den här hanen log, och hur stort, så var Uriko förvånad att hans smilgropar inte fastnat uppe på vid öronen.
"Ta hand om er, Kivrem", sade Uriko och började gå in mot Draugais revir.
"Du med, U'iko", svarade Kivrem och började lunka bortåt.